9789163869167

Det

första fallet

* KA

L*

PITE

ETT

Nötter stulna.

Alla misstänkta.

– Förskräckliga tjuvar! ropade ett litet djur som kom nervöst skuttande genom snön. Förtjuvade skräckor!

Det var på kvällen och hela skogen var tyst.

Det snöade lätt och vackert.

– Gräsliga plundrare, ropade det lilla djuret med darrande pipig röst. Plundriga gräsare!

Så kom djuret fram till en stig. Och stigen ledde till ett litet hus. Och det lilla huset var en polis­ station. Det lyste i fönstret, för det gjorde det alltid hos polisen.

Djuret borstade bort snö från pälsen och skakade sin långa ludna svans så flingorna yrde. Det var en ekorre och nu torkade han av sig om fötterna och klev in.

– Hu! Hemskt och sorgligt! ropade ekorren.

Hemligt och sorgskt …

Ekorren såg sig omkring. Detta var en helt vanlig polisstation.

Först kom man in i det stora polisrummet. På väggen bredvid dörren hängde ett glasskåp. I skåpet fanns en pistol och en batong. Glaset var mycket tjockt och skåpet var låst med ett kraftigt lås.

Mitt i stora polisrummet fanns en kamin där den sista glöden pyrde. Bakom kaminen låg ett litet kök där man kunde laga te.

Polisen hade så många moderna saker, som ekorren inte förstod. Det var ett konstigt hus med märkliga ting överallt, tyckte han. Ekorren själv bodde i ett hål i ett träd. Han hade inga stolar och bord och sådant. Det var bara han och hans nötter.

Det var bra och räckte gott.

4

Sedan fick ekorren syn på tre mycket stora kakburkar. Han kände en behaglig doft och tittade intresserat på dem.

Så vände ekorren sig åt höger. Där låg fängelset med en gallerdörr som nu stod öppen. Därinne fanns en brits som var bäddad med ett tjockt dun­ täcke och två kuddar. Tydligen fanns det inga tjuvar just nu.

Han vände sig åt vänster. Där fanns ett annat litet rum, ett sovrum för polischefen. Ekorren kikade in genom dörrspringan. Ovanför sängen fanns bilder av olika paddor – gamla paddor och mycket små och ganska fula paddbarn, tyckte ekorren.

Men han gick rakt fram och nu stod han fram­ för ett stort skrivbord.Vid skrivbordet satt en tung padda med ett viktigt papper framför sig och en penna i handen. Denna padda var den kände 5

kommissarie Gordon. Kriminalkommissarie Gordon, polischef och detektivchef i denna skog.

Den berömde kommissarie Gordon som var fruk­ tad av alla bovar.

Men kommissarie Gordon sov. Han låg över sitt viktiga papper, med ansiktet mitt i en liten hög kaksmulor. Munnen var öppen och han snarkade.

Ur ena mungipan rann lite spott ner på det viktiga papperet.

– Hu! sa ekorren tyst en gång till.

Kommissarien ryckte till, brummade lite och slickade sig om läpparna i sömnen. Så gned han 6

sina stora runda ögon. Med ens verkade han klar­ vaken.

– Jag sov inte! sa han snabbt. Jag satt och skrev något viktigt.

Han betraktade papperet. Det var blött och allt vad han skrivit var nu bara ett kladd. Med kaksmulor i.

– Men det blev inte så bra, tillade han sorgset och skrynklade ihop papperet. Käre ekorre, var vänlig och sitt ner på besökspallen.Vad kan jag hjälpa dig med?

Ekorren satte sig försiktigt på en liten pall och började berätta. Det var en lång och virrig historia, som tog lång tid innan den började och som sedan höll på att aldrig ta slut. Fler och fler djur dök upp ­i berättelsen, gjorde ingenting och för­ svann ur berättelsen igen. Hemskt många var misstänkta för brott.

Men vad var brottet?

Inget vanligt klokt djur skulle kunna förstå vad det hela handlade om.

7

Men kommissarie Gordon gjorde det.

Ekorren var mot slutet så upprörd att han bör­ jade gråta. Kommissarie Gordon gav honom en näsduk men avbröt honom inte. Det gjorde han aldrig. Ibland sa han ett litet ”Jaha” för att hjälpa ekorren på traven. Efter trekvart skrev kommissarie Gordon på ett nytt torrt papper:

Nu var ekorren äntligen färdig med sin berättelse och satt och hulkade lite tyst och strök svansen mot nosen för att trösta sig. Han hade en mjuk nos och milda känsliga ögon. Kommissarien blev lite avundsjuk.

8

Kommissarien hade två lådor i sitt skrivbord.

En var för viktiga anteckningar. Den andra för stämpeln. Kommissarien tog fram sin stora gam­ maldags stämpel, satte den mot papperet, flyttade den en bit åt höger och flyttade sedan tillbaks den igen. Så tryckte han till. Ka-dånk, sa det.

Med ens blev ekorren lugn och nöjd.

En mycket bra stämpel, tänkte kommissarie Gordon.

Ekorren knäppte sina händer och kramade näs­ duken.

– Får jag tillbaka mina nötter? undrade han.

– Jag ska undersöka fallet.

De gick tillsammans ut i snön. Det snöade fortfarande men fullmånen liksom vilade ovanpå grantopparna och spred sitt ljus. Ekorren sa att han kunde visa vägen. Kommissarie Gordon skakade bara på huvudet.

Han såg ju var spåren kom ifrån. Han kunde följa dem.

Han var faktiskt detektiv!

9

kommissarie gordon – det första fallet © Text: Ulf Nilsson 2012 © Illustrationer: Gitte Spee 2012 En originalproduktion från Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Sättning: Ellen Adolfsson/Bonnier Carlsen Typsnitt: Bembo Repro: AllMedia Öresund AB, Malmö Omslagsrepro: BOP, Göteborg Tryckt i Lettland av Livonia Print, 2012 isbn 978-91-638-6916-7 www.bonniercarlsen.se