9789163869105

FARSOT DE LEVANDE DÖDA

CHARLIE HIGSON

översättning Nina Östlund

Higson_Farsot_inlaga.indd 3

2011-08-22 16.19

Tidigare utgivna i serien

DE LEVANDE DÖDA Del ett: FIENDEN (2010)

FARSOT Originalets titel The Dead Copyright © Charlie Higson 2010 First published in Great Britain in the English language

by Penguin Books Ltd, London 2010 Svensk utgåva av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2011 Översättning Nina Östlund Citat ur Bibeln från 1917 års översättning Omslagsbild Penguin Books Ltd Formgivning Malin Westman och Fredrika Siwe Redaktör Marcus Olsson Tryckt av ScandBook AB, Falun 2011 ISBN 978-91-638-6910-5 www.bonniercarlsen.se

Higson_Farsot_inlaga.indd 4

2011-08-22 16.19

Till Alex

Higson_Farsot_inlaga.indd 5

2011-08-22 16.19

Den rädde killen Videon blir en hit direkt när den dyker upp på Youtube. Efter några dagar pratar alla om den. ”Har du sett ’Rädde killen’ på Youtube?” ”Den är verkligen läskig.” ”Först trodde jag att det var ett skämt, men allt ser så verkligt ut.” ”Det är klart att det inte är på riktigt, men det är i alla fall skrämmande.” ”Jag kan inte titta på filmen, den är bara för hemsk.” ”Vem är han? Vet du vem det är, den där rädde killen?” ”Ingen vet …”

Kanske är det en smart trailer till en ny skräckfilm? Eller en reklamvideo för något. En ny bil eller choklad? Eller så är det på riktigt …

Det är något med den där videon. Något med den där killen. Ingen tioåring kan spela så bra. Och om det är några som skämtar med honom är de verkligen sjuka i huvudet och har gått för långt. Vem gör en sådan grej? Vem vill medvetet skrämma en liten kille på det sättet? Och varför har ingen trätt fram för att förklara vad det är?

Till och med nu, mitt i det som händer, när hela världen hål6

Higson_Farsot_inlaga.indd 6

2011-08-22 16.19

ler på att förändras för all framtid – nu när alla vet att filmen inte var en bluff utan början på något förskräckligt – kommer man ihåg ”Rädde killen”. Bilden av hans lilla skrämda ansikte.

Det var liksom det sista man såg innan allt blev svart.

Han sitter framför sin dator med webbkameran och pratar.

Man kan se att han har gråtit rätt länge, ögonen är illröda och ansiktet strimmigt av tårar. Han darrar som ett asplöv och man kan faktiskt höra hur han hackar tänder. Det är knappt att han får fram orden. De hakar upp sig. ”Jag vet inte vad jag ska vad jag ska göra jag vet inte de har dödat Danny och Eve de har dödat Danny och Eve Danny och Eve och Eve och och … de är där ute nu jag ser dem jag ser dem där ute det är tre mammor och en pappa …”

Det värsta av allt, det som har fastnat i folks huvud, är att han kallar dem mammor och pappor. ”De kom hit och de dödade de dödade Danny och Eve det finns blod här hjälp – hjälp det finns blod tre mammor och en pappa dödade Danny och Eve gör så att de går sin väg snälla gör så att de går …”

Sedan lyfter han upp webbkameran och filmar ut genom fönstret. Kameran far hit och dit, suddiga ljuspunkter syns på skärmen. Så ser man gatan. Det är natt. Bildkvalitén är usel, men det går precis att urskilja de fyra individerna under gatlyktorna – tre mammor och en pappa – tre kvinnor och en man, och bredvid dem något som ser ut som en död kropp. Ett barns kropp.

Det är något som känns fel med de här människorna. De ser inte ut som skådespelare. Sättet de står på. Och när en av dem 7

Higson_Farsot_inlaga.indd 7

2011-08-22 16.19

tittar upp mot kameran blir det riktigt otäckt … en uttryckslös blick, som ett djurs. Är de skådespelare? Bilden är så dålig att det är svårt att avgöra.

Sedan hör man Rädde killens röst igen. ”Kan ni se dem? De har blivit galna – tre mammor och en pappa – de har försökt komma in i huset igen men Danny och Eve är döda är döda och jag vet inte var min mamma och pappa är det finns ingen annan här alla är borta det är bara jag …”

Kameran flyttas igen. Man hör knak och brak i bakgrunden.

Skrik. Så sitter killen vid sitt skrivbord igen, stirrar in i linsen, som om han tittade ner i sin egen grav. Ännu mer skärrad än tidigare. Alldeles darrig. ”Jag ska skicka videon – Danny visade mig hur man gör – tre mammor och en pappa dödade honom jag måste skynda mig jag vet inte vad som händer jag tror inte att nån kommer att hjälpa mig jag tror att jag kommer att dö som som …”

Och så slutar det.

Andra ungar gör imitationer av honom och lägger upp dem på Youtube. Det har gjorts en remix på killen med dödsmetall­ musik. Men det som gör videon så skrämmande, är att den känns så verklig. Folk ser den om och om igen, för att försöka förstå. Och när vuxna börjar dö, när det blir uppenbart att en ny hemsk sjukdom drabbar alla som är över fjorton år, blir Rädde killen som en sorts profet. ”Rädde killen” blir snabbt det mest sedda klippet på You­ tube någonsin. Efter en månad försvinner videon. Det meddelas att den har tagits bort. Dagen efter meddelas utan någon förklaring att hela Youtube-sajten har lagts ner.

8

Higson_Farsot_inlaga.indd 8

2011-08-22 16.19

Och ytterligare en dag senare slutar Internet att fungera.

Det bara försvinner.

Då inser folk till sist att något allvarligt håller på att hända.

9

Higson_Farsot_inlaga.indd 9

2011-08-22 16.19

Higson_Farsot_inlaga.indd 10

2011-08-22 16.19

HANDLINGEN I DEN HÄR BOKEN BÖRJAR DRYGT ETT ÅR FÖRE HÄNDELSERNA SOM BESKRIVS I FIENDEN.

Higson_Farsot_inlaga.indd 11

2011-08-22 16.19

Higson_Farsot_inlaga.indd 12

2011-08-22 16.19

1 Mr Hewitt kom kravlande in genom det trasiga fönstret. Han gled på magen över fönsterkarmen, famlade i luften med händerna och vevade med armarna som om han tränade bröstsim.

I halvdunklet kunde Jack nätt och jämnt urskilja uttrycket i hans gulvita ansikte. Korkat. Inte längre mänskligt. Stirrande blick och vitt uppspärrade ögon. Tårar av blod trängde fram under ögonlocken. Tungan hängde ut mellan spruckna och svullna läppar, huden var täckt av bölder och sår.

Jack stod som förstenad och höll hårt om cricketslagträet med svettiga händer. Han borde gå fram och drämma till mr Hewitt i huvudet så hårt han bara kunde, men högerarmen värkte. Han hade svingat slagträet hela natten och träffarna han fått in mot de sista lärarna hade gjort ont i axeln. Nu värkte det bara att hålla i slagträet som vägde bly i handen.

Fast han visste att det inte var det verkliga skälet. I sanningens namn kunde han inte förmå sig till att slå mr Hewitt. Jack hade alltid gillat honom. Han hade varit Jacks engelsk­lärare det senaste året. Mr Hewitt, som var en av de yngsta och mest populära lärarna på skolan, brukade prata med killarna om filmer och teve- och dataspel. Inte på något smörigt sätt, inte för att ställa sig in hos dem, utan för att han verkligen var intres13

Higson_Farsot_inlaga.indd 13

2011-08-22 16.19

serad av samma saker som de. När sjukdomen spred sig och allt elände började, hade mr Hewitt gjort allt han kunde för att hjälpa killarna. Han försökte få tag på föräldrar för att ordna saker, höll humöret uppe på eleverna, tröstade dem, lugnade dem, var ständigt på jakt efter mat och vatten, och försökte göra skolbyggnaderna säkra …

Och när det blev ännu värre, när de vuxna som blivit sjuka men inte dött började angripa barnen och anfalla dem som vilda djur, då hade mr Hewitt hjälpt till att slåss mot dem.

Han hade varit outtröttlig och det hade sett ut som om han skulle kunna undgå sjukdomen.

Han hade varit en hjälte.

Och nu var det han som långsamt, långsamt kravlade sig in i det nedre uppehållsrummet likt en jättestor, klumpig ödla.

Mr Hewitt lyfte huvudet, sträckte på halsen och väste åt Jack så att blodig saliv trängde fram mellan tänderna. Jack kunde se ytterligare två lärare bakom honom som på sitt sinnesslöa sätt försökte komma fram till fönstret.

Jack svalde. Det gjorde ont i halsen. Han hade inte druckit något på ett helt dygn. De började få ont om vatten och försökte ransonera det. Huvudet värkte. Det här var andra natten i rad som lärarna anföll med full styrka. Jacks andra natt utan sömn. Stressen och tröttheten höll på att driva honom från vettet. Hjärtat fladdrade i bröstet och han var hela tiden på vippen att bryta ihop, att börja storgråta eller gapskratta eller båda delarna. Han tyckte sig se saker överallt, i ögonvrån, skepnader som rörde sig bland skuggorna. Han skrek ut varningar, vände sig om för att titta, men då fanns det inget där.

14

Higson_Farsot_inlaga.indd 14

2011-08-22 16.19

Men mr Hewitt var verklig, som en mardröm det inte gick att vakna ifrån, och han ålade sig in centimeter för centimeter.

Den senaste timmen hade varit ett enda kaotiskt tumult och blind panik. De hade rusat runt i mörkret från sal till sal, kontrollerat dörrar och fönster och slagits mot alla lärare som tog sig förbi avspärrningarna. Sedan hade de hört ljudet av glas som krossades i det nedre uppehållsrummet och han och Ed hade störtat dit för att se vad som hände.

Och då såg de mr Hewitt.

Jack klarade inte av att göra det ensam. Han tittade efter Ed och såg att han satt nedhukad bakom ett omkullvält bord.

Hans grå ansikte stack upp ovanför bordsskivan, blicken var stirrig och ögonvitorna lyste i mörkret. Ed, hans bästa kompis.

Ed, som alla tyckte var cool. Smart utan att vara kaxig eller tillgjord. Supersnygge Ed som alla tjejer ville ha. Ed som vann över honom i tennis utan att ens anstränga sig. Jack hade alltid känt sig som nummer två tillsammans med honom, trots att de gjorde allting tillsammans, hängde ihop hela tiden, delade på böcker, musik och serietidningar, spelade i samma fotbollslag och i samma cricketlag. Året innan hade skolan låtit göra en tjusig och glansig reklamfolder för att presentera verksamheten för nya föräldrar, och vem fanns avbildad på omslaget om inte Ed – killen som med all säkerhet hade framtiden för sig. Rowhursts lyckliga, leende och förtroendeingivande ansikte.

Men det var skolans nya ansikte där bakom bordet – en bild av total skräck när lärarna kravlade in genom trasiga fönster.

Ed påminde Jack om något.

15

Higson_Farsot_inlaga.indd 15

2011-08-22 16.19

Rädde killen.

Ed var så vettskrämd att han inte skulle vara till mycket nytta. ”Hjälp mig”, väste Jack. ”Jag håller koll på läget”, sa Ed och rösten skar sig lite.

Visst, säkert, håller koll … håller dig undan snarare.

Jack suckade. Hans egen trötthet och rädsla gjorde honom bitter. ”Om du inte tänker hjälpa till kan du väl åtminstone gå och hämta nån av de andra.”

Ed skakade på huvudet. ”Jag stannar här hos dig.” ”Gör nåt då!” skrek Jack. ”Hewitt är snart igenom. Jag behöver faktiskt hjälp.” ”Vad …? Vad vill du att jag ska göra?”

Jack gned sin axel. Han hade fått nog av skolan. Han hade fått nog av det här eländet, natt efter natt, samma jävla visa.

Just nu hade han gärna varit var som helst utom där.

Mest av allt önskade han att han var hemma. Hemma i sitt eget hus, i sitt eget rum, bland sina egna saker. Under duntäcket, gömd för världen.

Hem …

Han kastade slagträet till Ed. Det studsade mot bordet och landade på mattan. ”Slå till honom, Ed”, sa han. ”Jag vet inte om jag klarar det”, sa Ed. ”Ta upp slagträet och klappa till honom.”

Jack kände hur tårarna trängde upp i ögonen, knep ihop dem och tvingade tillbaka det blöta.

16

Higson_Farsot_inlaga.indd 16

2011-08-22 16.19

”Snälla Ed, kan du inte bara klippa till honom?” ”Och vad tjänar det till?” frågade Ed. ”Det kommer fler. Vi kan inte döda allihop.” ”Slå till honom, Ed! För helvete, slå till honom bara!”

17

Higson_Farsot_inlaga.indd 17

2011-08-22 16.19