Issuu on Google+

h 채 x folk et

magisk a kr after Jo Salmson Illustrationer av Natalia Batista


Kapitel 1

I full galopp

Sol Hästarna galopperade så snabbt att Sol fick tårar i ögonen. Hon hann knappt ducka för ett par lågt hängande grenar – och sjalen som hon knutit om huvudet gled plötsligt åt sidan. – Vänta! ropade hon och drog i tyglarna. Inte ens här ute i skogen vågade hon visa sitt ljusa hår. General Kiijanas soldater var fortfarande på jakt efter henne. Arel och Eno höll in sina hästar och vände sig om. 11


– Orkar du rida en liten stund till? frågade Eno. Pappa sa att stigen kommer att svänga tillbaka mot floden. Nästa lägerplats ligger en bit bort vid stranden. Det kan inte vara långt kvar. Sol nickade. Arel och Eno tyckte inte om den lugna lunk som handelskaravanen färdades i. I stället hade de övertalat Enos pappa att låna ut hästar till dem, så att de kunde rida i förväg. 12


Sol hade blivit glad när de erbjöd sig att lära henne rida! Fast de första kvällarna på resan hade hon knappt kunnat sitta och alla i lägret skrattade åt hennes rullande gång. Nu hade de varit på väg norrut i mer än tre veckor. De värsta skavsåren hade äntligen läkt.

Hon rättade till sjalen. – Först till vattnet! skrek hon och satte hälarna i hästens sidor. 13


Det var roligt att galoppera fram längs stigarna! I början, precis när de gav sig av från huvudstaden, hade Sol inte ens vågat trava. Arels mamma Aradea försökte ibland övertala henne att stanna bland vagnarna, hos Enos familj. Det var säkrare där, sa hon. Men Sol red hellre med sina vänner.

Ingen i handelskaravanen sa någonting, men hon anade att de flesta visste vem hon var: En förrymd slav – ett av häxfolkets barn, de som general Kiijana tog som gisslan när striderna var över. 14


I byarna som de passerade pratade folk desto mera. De fruktade häxfolkets magiska krafter och de hade inte glömt kriget mot dem. Soldaterna som var på väg norrut hade berättat om den stora belöning som väntade den som tog Sol till fånga. Nu spanade alla efter en blek flicka med gulvitt hår. Sol kände sig inte säker någonstans, inte ens under kvällarna i lägret. Bara här, på Bellas rygg, kunde hon glömma faran.


Ivrigt manade hon på det grå stoet. Där framme mellan träden kunde hon se hur flodvattnet glittrade. I samma sekund knuffade Arels häst till hennes, och med ett triumferande rop trängde han sig förbi.


Sol följde tätt efter när han svängde av från stigen, ner mot vattnet. På den smala gräsremsan vid flod­stranden gjorde han halt, och grinade brett mot henne. Men Sol stannade inte, och Bella gjorde det hon bad om. Med ett stort språng flög stoet över gräset, rakt ut i vattnet. 17


– Jag sa först till vattnet, ropade hon. Inte stranden! Men hennes leende försvann när hästen plötsligt snubblade. Gnäggande gick den ner på knä, innan den mödosamt kom upp igen. När Sol vände tillbaka mot stranden haltade den svårt.


Kapitel 2

En halt häst

Arel Arel var rasande. Ingen gjorde så mot en häst. Allra minst när man var ute på resa. Att rida ut i vattnet i full fart, utan att veta hur bottnen såg ut, eller hur djupt det var! Hur kunde de nu fortsätta norrut? Enos pappa skulle aldrig lämna någon av sina hästar, de var alldeles för värdefulla. Arel och Eno stod böjda över Bellas svullna hovled. 19


Sol satt snyftande på en sten nere vid vattnet. – Sluta gråta, bad Eno. Det är säkert inte så farligt. Men Arel kunde se hur bekymrad han var. – Vi behöver lägga ett grötförband, fortsatte Eno och började gräva i packningen. 20


– Gör lite nytta i stället för att böla, fräste Arel till Sol. Hämta ved så att vi kan göra upp eld. Han gick bort för att ta hand om sin egen häst, och Enos. Alla krigare, och alla handelsmän, visste att sköta sin häst noga. Annars kom man inte långt. Men Sol var en av häxfolket. Häxfolket var inte som vanliga människor, de var vilda som djur. Och det var de som hade dödat hans storebror Kael. Sol bryr sig inte om någonting annat än att vinna! tänkte Arel ilsket medan han gned hästryggen torr där sadeln legat. Inte konstigt att Bella blev skadad! 21


Så hejdade han sig. Innerst inne visste han att han var orättvis. Han visste precis vad Kapten skulle ha sagt: Det är en lärares sak att se till att eleven lyckas. Om Sol galopperade fram utan en tanke på sin häst, berodde det på att han själv inte lärt henne vad som var farligt. Sol hade rest sig från stenen. Snörvlande gick hon längs buskaget medan hon plockade alla torra pinnar hon kunde hitta. Hon och Eno hade varit Arels bästa vänner så länge han kunde minnas. Tillsammans hade de växt upp i den stora villan vid södra slätten.


9789163868863