9789163868719

kan man trotsa det öde som står skrivet i stjärnorna?

Josephine Angelini

Helena Hamilton är extremt blyg. Så blyg att hon faktiskt mår

fysiskt illa av att dra till sig uppmärksamhet. Vilket inte är så lätt att undvika eftersom hon är lång, blond och vacker som en gudinna. Hon är dessutom stark som en björn och övermänskligt bra på löpning, och har alltid försökt dölja hur annorlunda hon är.

Men den senaste tiden har mystiska krafter satts i rörelse omkring henne och hon hemsöks av blodiga mardrömmar och syner. Och när hon träffar Lucas Delos för första gången drabbas hon plötsligt av ett överväldigande hat och försöker döda honom. Inför hela skolan.

Trots det känner sig Helena oförklarligt dragen till Lucas, och bitvis börjar sanningen om vem hon är att uppenbara sig …

STARCROSSED hyllas i USA! ”Den nästa J.K. Rowling” The Daily ”En underbar, gripande saga som överväldigade mig totalt …

Jag kan knappt vänta på att läsa fortsättningen!”

Lauren Kate, författare till Fallen ”Jag visste det inte när jag började läsa, men jag har väntat på den här boken i hela mitt liv!” Verb Vixen Foto: Theo & Juliet

JOSEPHINE ANGELINI växte upp som den yngsta av åtta syskon på en bondgård i Massachusetts, men bor numer i Los Angeles. Innan hon sålde manuset till Starcrossed för ett sjusiffrigt belopp jobbade hon som bartender.

Helena är Josephine Angelinis debutroman och den första delen i trilogin Starcrossed. Serien har fått stor uppmärksamhet i USA och är hittills såld till ett tjugotal länder. Följ henne på bloggen www.josephineangelini.com.

Gillar du paranormala böcker?

På Skymningen hittar du tips och tävlingar.

Välkommen till den mörka sidan. www.facebook.com/skymningen www.bonniercarlsen.se

köp boken rabattkupong på sidan 47!

www.akademibokhandeln.se

Angelini_Helena_Läsex_OMSLAG_GULD.indd 1

2011-04-18 14.51

Josephine Angelini

STARCROSSED

översättning av

ylva kempe

Helena var ensam. Fast ändå inte.

Tre gestalter dök upp under det förkrympta trädets knotiga grenar. De var så späda och slanka att Helena först trodde att de måste var små flickor, men det var någonting med hur musklerna på deras seniga underarmar slingrade sig som rep som fick henne att inse att de också måste vara mycket gamla. Alla tre hade huvudet nedböjt, och ansiktena var helt dolda bakom slöjor av långt, svart, glanslöst hår. De var klädda i trasiga vita dräkter och täckta av gråvitt damm ända ner till underbenen. Från knäna och neråt var huden mörk av smuts och torkat blod efter ändlöst vandrande över vassa stenar i vildmarken.

Helena greps av en plötslig, instinktiv skräck. Hon backade undan från dem och skar sig på stenarna, skrapade benen mot buskarnas törnen. De tre varelserna tog ett steg emot henne och deras axlar började skaka av ljudlös gråt. Droppar av blod föll från deras ögon bakom det dammiga håret och rann nerför bröstet på de vita dräkterna. Och de viskade namn medan de grät sina smutsiga tårar.

STARCROSSED - HELENA

Copyright © Josephine Angelini 2011 Originalets titel: Starcrossed Översättning: Ylva Kempe Omslagsformgivning: Ellen Adolfsson Författarfoto: Theo & Juliet Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2011 Tryckt av Elanders Sverige AB, Vällingby 2011 ISBN läsprov 978-91-435-1328-8 www.bonniercarlsen.se

Helena väcktes av ett slag. Det stack och pirrade i den stumma huden på kinden och det ringde ihärdigt i örat på henne. Jerrys ansikte var bara några centimeter ifrån hennes eget, och han var utom sig av oro. När hon mötte hans blick såg han skuldmedveten ut. Han hade aldrig någonsin slagit henne förut, och han var tvungen att dra några djupa andetag för att lugna sig innan han kunde säga något.

Klockan bredvid sängen visade 03.16. ”D-du gallskrek. Jag var tvungen att väcka dig”, stammade han. ! 3 }

Helena svalde mödosamt och försökte fukta den svullna tungan. Halsen sved och hon vågade inte svälja. ”Det är okej. Mardröm”, viskade hon och satte sig upp.

Kinderna var våta av antingen tårar eller svett, hon visste inte vilket. Hon torkade bort det och log mot sin pappa i ett försök att lugna honom. Det fungerade inte. ”Vad i helsike, Lennie? Det där var ingen normal mardröm”, sa han med underlig, gäll röst. ”Du sa saker. Riktigt hemska saker.” ”Som vadå?” kraxade hon. Halsen brann av törst. ”Mest namn, som om du läste upp listor med namn.

Och sedan skrek du ’Blod för blod’ och ’mördare’, gång på gång. Vad var det du drömde om?”

Helena tänkte på de tre kvinnorna. Tre systrar, tänkte hon och visste att hon inte skulle kunna berätta för sin pappa om dem. Så hon ryckte på axlarna och ljög. Hon lyckades övertyga Jerry om att det var ganska vanligt att drömma mardrömmar om mord, och svor på att hon aldrig mer skulle se på skräckfilmer när hon var ensam. Till slut fick hon honom att gå tillbaka till sitt rum och lägga sig igen.

Glaset på hennes sängbord var tomt, och hon var så torr i munnen och halsen att det gjorde ont. Hon svängde benen över sängkanten för att gå och fylla på glaset i badrummet och flämtade till när fötterna rörde vid golvet. Hon var tvungen att tända lampan för att titta efter ordentligt, men hon visste redan vad hon skulle få se.

Fotsulorna var smutsiga och fulla av skärsår, och vaderna var sönderskrapade av vassa törnen.

! 4 }

N

! kapitel iii }

är Helena vaknade och tittade på fötterna nästa morgon var såren borta. Hon trodde nästan att hon hade inbillat sig alltihop – tills hon fick syn på lakanen, som var fläckiga av torkat blod och smuts.

För att testa om hon var galen eller inte bestämde sig Helena för att lämna lakanen i sängen, gå till skolan och sedan se om de fortfarande var smutsiga när hon kom hem igen. Om de var rena då hade det bara varit inbillning från hennes sida, och hon var bara lite galen. Men om de fortfarande var smutsiga när kom hem var hon uppenbarligen så galen att hon gick i sömnen och blev blodig och smutsig om fötterna utan att hon kom ihåg det.

Hon försökte äta lite yoghurt och bär till frukost men lyckades inte få i sig något, så hon brydde sig inte ens om att ta med sig lunch. Om hon blev hungrig kunde hon försöka köpa något som var lite snällare mot magen senare, som soppa och kex.

Hon tog cykeln till skolan och noterade att det var outhärdligt varmt och fuktigt för andra dagen i rad. Det enda som fläktade lite var fartvinden som hon själv åstadkom och när hon låste cykeln i stället märkte hon att det inte bara var luften som var stilla – hon kunde inte höra några ! 5 }

som helst insekter eller fåglar heller. Allt var onaturligt tyst – som om hela ön var ett skepp som låg stilla utan vind mitt ute på det stora havet.

Helena kom tidigare till skolan än dagen innan, och det var fullt med folk i korridorerna. Claire såg henne på långt håll, och när hon log med hela ansiktet visste Helena att hon var förlåten. Claire vände och började gå genom folkmassan mot henne så att de skulle kunna göra sällskap till klassrummet.

Medan de var på väg mot varandra kände Helena plötsligt hur hon var tvungen att kämpa sig fram som genom tjock gröt. Hon saktade ner och stannade sedan helt. Det var som om alla andra i korridoren försvann, eller tonade bort. Och i den plötsliga tomheten hörde hon hasandet av bara fötter och förtvivlade, flämtande snyftningar.

Hon svängde runt just i tid för att hinna se en smutsig vitklädd figur, darrande och hopsjunken, försvinna runt ett hörn. Helena insåg att den gråtande kvinnan hade försvunnit bakom någon annan – en verklig person, som stirrade på henne. Hon fokuserade, och såg en flicka med olivfärgad hy och en lång svart fläta som hängde över ena axeln.

De naturligt röda läpparna hade formats till ett överraskat ”o”. I Helenas ögon såg hon ut som en porslinsdocka, så perfekt att hon bara inte kunde vara verklig.

Så var det som om någon satte på ljudet igen, och korridoren var åter full av pratande och skrattande elever. Helena stod kvar och blockerade vägen medan hon stirrade efter en glänsande svart fläta som svängde mot en smal flickrygg och försvann in i ett klassrum.

Hela hennes kropp skakade av en känsla som hon inte kunde placera förrän efter ett ögonblick. Det var vrede. ”Jesusmariaochjosef, Lennie! Håller du på att svimma?” frågade Claire oroligt.

Helena tvingade sig att fokusera på henne, och hon drog ett skälvande andetag. Hon insåg att hon var sjöblöt av kallsvett och skakade i hela kroppen. Hon öppnade munnen utan att något ljud hördes. ”Jag går med dig till skolsköterskan”, sa Claire. Hon tog Helena i handen och började dra i henne. ”Matt!” ropade hon över Helenas axel. ”Kan du hjälpa mig med Lennie?

Jag tror att hon håller på att svimma.” ”Jag håller inte alls på att svimma”, fräste Helena, som plötsligt vaknade till och insåg hur konstigt de måste tycka att hon bar sig åt.

Hon log tafatt mot dem båda två för att försöka ta udden av sina ord. Matt hade lagt armen om hennes midja och hon klappade honom vänligt på handen för att han skulle förstå att han kunde släppa henne. Han gav henne en tvivlande blick. ”Du är alldeles blek, och du har svarta ringar under ögonen”, sa han. ”Jag blev nog lite för varm när jag cyklade”, började Helena förklara. ”Säg inte att det inte är något fel på dig”, varnade Claire.

Hon såg ut att vara nära gråten av frustration, och Matt såg inte mycket gladare ut. Helena förstod att hon inte skulle kunna bortförklara det här. Även om hon höll på att bli galen fick hon inte låta sina vänner lida för det.

! 6 }

! 7 }

”Nej, ni har rätt. Jag tror att jag har fått värmeslag.”

Matt nickade att han tyckte det lät som en logisk förklaring. ”Claire, gå med henne till tjejtoan så berättar jag för Hergie så att han inte skriver upp er för sen ankomst. Och du borde äta något, Lennie. Du åt ingenting på lunchen igår”, påminde han henne.

Helena var lite förvånad över att han kom ihåg det, men Matt var bra på detaljer. Han ville bli advokat, och hon visste att han en dag skulle bli en utmärkt sådan.

På tjejtoan hällde Claire vatten över hela ryggen på Helena fast hon bara skulle badda henne i nacken. Naturligtvis urartade alltihop till ett regelrätt vattenkrig, vilket verkade lugna Claire lite eftersom det var den första normala reaktion hon hade lyckats få från Helena på flera dagar.

Helena själv var helt enkelt så utmattad av alltihop att hon tyckte att vad som helst var roligt.

Hergie gav dem ledigt under mentortimmen, så de hade gott om tid på sig till sin första lektion. Att få ledigt av mr Hergeshimer var lite grann som att vinna en av Willy Wonkas gyllene biljetter – då kunde man gå vart som helst och göra vad som helst en hel lektionstimme utan att någon lärare krånglade om det.

De gick till matsalen och hämtade apelsiner mot Helenas låga blodsocker, och när de ändå var där passade de på att dela en chokladmuffins också. Helena lyckades tvinga i sig sin halva och kände mirakulöst hur hon började må lite bättre. Sedan gick de och ställde sig vid den stora fläkten i aulan för att svalka sig och turades om att sjunga in i de roterande bladen och höra varandras röster hackas sönder i

hundratals bitar tills de skrattade så att de inte kunde hålla på längre.

Helena kände sig så yr efter att ha skolkat med Hergies tillåtelse och ätit sötsaker på tom mage att hon inte ens kunde komma ihåg vilken lektion det var hon skulle gå på.

Hon och Claire strosade lugnt längs fel korridor när det ringde ut efter första lektionen, men tittade bara på varandra och ryckte på axlarna som för att säga ”Vad ska vi göra åt det då?” och sedan började de skratta hejdlöst igen. I samma ögonblick såg Helena Lucas för första gången.

Himlen utanför hade äntligen bestämt sig för att andas ut all den vind den hade hållit inne under två dagar. Pustar av unken, varm luft stöttes in genom vartenda öppet fönster i den stekheta byggnaden, fick fatt i lösa papper, kjolfållar, utsläppt hår, enstaka bokomslag och diverse andra lätta föremål och kastade dem mot taket som mössor på examensdagen. Ett ögonblick tyckte Helena att det verkade som om allting stannade där uppe, blev hängande lika viktlöst som luften själv.

Lucas stod framför sitt skåp ungefär tjugo meter bort och stirrade på Helena medan världen väntade på att gravitationen skulle slås på igen. Han var lång, säkert en och åttiofem minst, och muskulös fast på ett smidigt snarare än grovt sätt. Håret var mörkt och kortklippt och huden var solbränd så att de vita tänderna och de swimmingpoolblå ögonen framhävdes.

Att möta hans blick var som ett uppvaknande. För första gången i sitt liv visste Helena vad rent, oblandat hat var för något.

! 8 }

! 9 }

Hon var inte medveten om det faktum att hon sprang mot honom, men hon kunde höra de tre snyftande systrarnas röster öka i styrka till ett ylande där de stod bakom den långa mörka killen som hon visste var Lucas, och den lite mindre, brunhåriga killen intill honom. Systrarna slet sitt hår tills det lossnade från huvudet i blodiga tussar, och de pekade anklagande på de två killarna medan de skrek ut namn – namnen på människor som hade blivit mördade för länge sedan. Helena visste plötsligt vad hon måste göra.

Under den bråkdel av en sekund som det tog för henne att ta de sista stegen fram mot Lucas hann Helena se den andra killen kasta sig mot henne, men Lucas sträckte ut armen och hejdade honom så tvärt att den andre tumlade bakåt in i skåpen. Så blev hela hennes kropp stilla och spänd. ”Cassandra! Stanna där du är”, ropade Lucas till någon bakom Helena. Hans ansikte var bara några centimeters från hennes. ”Hon är väldigt stark.”

Det brände i Helenas armar och kändes som om de små benen i handlederna gneds mot varandra. Hon insåg att Lucas höll hennes handleder i ett hårt grepp, för att hon inte skulle nå fram till hans hals. De befann sig i en låst position, men om hon bara kunde få fingrarna några centimeter närmare, skulle hon komma åt honom.

Och sedan då? hördes en liten röst inne i hennes huvud.

Stryp honom – pressa livet ur honom! svarade en annan.

Lucas smärtsamt blå ögon vidgades av förvåning. Helena var på väg att vinna. En av hennes långa naglar skrapade huden över den pulserande blodådern hon längtade efter

att få slita upp. Men så, utan att hon riktigt hann förstå vad som hände, svängde han runt henne och låste fast henne mot sitt bröst, pressade hennes armar mot kroppen och körde fram ena benet mellan hennes. Han hade tvingat in henne i en ställning där hon inte hade någon balans och inte kunde få ner hälen tillräcklig för att kunna sparka honom på vristen. Hon kunde inte röra sig. ”Vem är du? Var kommer du ifrån?” andades han i hennes öra och ruskade henne häftigt för att ge eftertryck åt sina ord. Men hon förstod knappt vad han sade i de dimmor av vrede som omgav henne. Överlistad och hjälplös började hon skrika högt av ilska och frustration, men så hejdade hon sig. Nu när hon inte kunde se hans ögon längre började hon bli medveten om att en massa lärare hade dykt upp och drog och slet i henne för att försöka få bort henne från honom. Alla stirrade.

Helena vek sig dubbel av plågor när magen drogs ihop i kramper. Lucas släppte henne omedelbart, som om han bränt sig. Hans kropp ryckte okontrollerat och hon sjönk ihop på golvet. ”Miss Hamilton! Miss … Helena! Helena, titta på mig!” sa mr Hergeshimer. Han stod på knä intill henne på golvet där hon låg och flämtade medan hon försökte få musklerna att slappna av. Hon tittade upp på hans svettiga ansikte.

Håret stod på ända och glasögonen hade åkt på sned under striden. Hon undrade ett ögonblick om det var hon som hade slagit till honom, och så började hon gråta. ”Vad är det för fel på mig?” snyftade hon tyst. ”Det är bra nu. Försök att lugna dig”, sa mr Hergeshi-

! 10 }

! 11 }

mer strängt. ”Och ni går tillbaka till era klassrum, omedelbart!” dundrade han till eleverna som trängdes omkring dem och glodde med gapande munnar. Alla skingrades när mr Hergeshimer reste sig upp och tog befälet. ”Ni två”, sa han och pekade på Lucas och Jason, ”följer med mig till rektorsexpeditionen. Mr Millis! Miss Aoki! Ni följer med miss Hamilton till skolsköterskan och sedan går ni raka vägen till era lektioner. Är det förstått?”

Matt tog genast ett steg fram och böjde sig ner, lade Helenas arm runt sin axel och hjälpte henne upp på fötter. Claire tog hennes hand och kramade den. När Helena lyfte blicken såg hon hur Lucas vände sig om och tittade på henne över axeln medan han utan ett ord följde med mr Hergeshimer. Ännu en våg av hat vällde över henne och tårarna började rinna igen. Matt klappade henne tafatt på huvudet medan hon grät, samtidigt som han försökte få henne att gå mot skolsköterskans rum. Claire gick på hennes andra sida, tyst och skakad. ”Vad gjorde han med dig, Lennie?” frågade Matt ilsket. ”J-j-jag har aldrig sett honom f-f-förut i hela mitt liv!” stammade Helena och grät ännu häftigare. ”Prata inte med henne! Och ställ framför allt inga frågor just nu”, fräste Claire. ”Håll käften bara, fattar du?” Hon försökte samla sig.

De gick resten av vägen utan att säga något. När de kom fram till skolsköterskans rum berättade de för mrs Crane vad som hade hänt, och var noga med att tillägga att Helena hade kommit till skolan med värmeslag den morgonen. Sköterskan fick henne att lägga sig ner med en sval

handduk över pannan, och så gick hon in på sitt kontor för att ringa till Jerry. ”Din pappa är på väg, lilla vän. Nej, nej, låt handduken ligga kvar. Det brukar vara skönare att ha det mörkt”, sa hon när hon gick förbi britsen där Helena låg. Helena hörde hur hon gick ut i korridoren och pratade helt kort med någon, och sedan kom hon in igen och satte sig bakom sitt skrivbord.

Helena låg med handduken över ögonen, tacksam över att bli lämnad någorlunda ifred. Hon kunde inte tänka två sammanhängande tankar, och ännu mindre försöka förklara sig för någon. Det som skrämde henne mest var att hon av någon anledning visste att det hon hade försökt göra var rätt, eller att det åtminstone var vad som förväntades av henne. Djupt inom sig visste hon att hon skulle ha dödat den där killen om hon hade kunnat, och hon kände sig inte ens skyldig. Inte förrän hon fick se sin pappa.

Jerry såg eländig ut. Mrs Crane berättade för honom vad som hade hänt, och förklarade att Helena hade råkat ut för ett kraftigt värmeslag som kunde ha varit orsaken till hennes underliga utbrott. Han lyssnade tålmodigt och bad sedan mrs Crane att lämna dem ensamma en liten stund, vilket hon gick med på.

Först sa han ingenting, utan stod bara intill medan Helena satte sig upp på britsen och började fingra på sitt halsband. Till slut satte han sig ner bredvid henne. ”Du skulle väl inte ljuga för mig just nu?” frågade han mjukt. Hon skakade på huvudet. ”Är du sjuk?” fortsatte han.

! 12 }

! 13 }

”Jag vet inte, pappa. Jag mår inte riktigt bra – men jag vet inte vad som är fel”, sa hon uppriktigt. ”Vi måste ta dig till en läkare, det förstår du väl?” ”Jag trodde nog det”, sa hon och nickade. De log mot varandra, men så vände de plötsligt båda blicken mot dörren vid ljudet av snabba steg i korridoren, i riktning mot sköterskans rum.

Jerry reste sig och ställde sig framför Helena, mellan henne och dörren, som för att skydda henne. En lång, orimligt vältränad man i fyrtioårsåldern rusade in i rummet. Helena hoppade ner från britsen och såg sig instinktivt om efter en annan väg ut. Det fanns ingen. Hon fick en stark känsla av att hon skulle dö.

I ett hörn av det lilla rummet dök en av de gråtande systrarna upp. Hon satt på knä, hopsjunken, med ansiktet dolt bakom det smutsiga håret och mässade olika namn och ”blod för blod” medan hon dunkade pannan i väggen.

Helena slog händerna för öronen. Hon slet blicken från det hemska i hörnet och samlade tillräckligt med mod för att kunna titta på den storvuxne mannen. En gnista av igenkännande sprakade till mellan dem. Hon hade aldrig sett honom förut, men på något sätt visste hon ändå att hon borde vara mycket rädd för honom. Till att börja med var det kantiga ansiktet spänt av beslutsamhet, men uttrycket förvandlades snart till chock och sedan förvirring.

Blicken riktades mot Jerry och en nästan komisk misstro förhindrade vad som annars kunde ha blivit ett fruktansvärt slagsmål. ”Är du … Är ni pappa till den unga damen som attack-

erade min son?” frågade han tveksamt.

Jerry nickade kort. ”Min dotter, Helena”, sa han och gjorde en gest mot henne. ”Och jag är Jerry Hamilton.” ”Castor Delos”, sa den store mannen. ”Min hustru, Noel, kan tyvärr inte komma hit. Och Helenas mamma?”

Jerry skakade på huvudet. ”Det är bara Lennie och jag”, sa han med slutgiltighet i rösten.

Castors blick gick till Helena och sedan tillbaka till Jerry, och så trutade han en aning med läpparna som om han noterade någonting för sig själv. ”Jag ber om ursäkt. Det var inte meningen att ta upp personliga frågor. Finns det någon möjlighet att vi båda skulle kunna talas vid i enrum?” ”NEJ!” skrek Helena. Hon slängde sig över britsen, tog tag i sin pappas arm och slet undan honom från Castor. ”Vad är det för fel på dig?” ropade Jerry. Han försökte utan framgång skaka henne av sig. ”Snälla, gå ingenstans med honom”, bad hon och tårarna vällde upp i ögonen.

Jerry gav ifrån sig ett frustrerat ljud och lade lugnande armen om Helena. ”Hon har inte mått riktigt bra den senaste tiden”, förklarade han för Castor, som betraktade dem med medkänsla. ”Jag har själv en dotter”, svarade Castor milt, som om det förklarade allting.

Just då kom mrs Crane och rektorn, dr Hoover, inrusande i rummet, som om de hade försökt komma ifatt Castor. ”Mr Delos”, började rektorn med irriterat tonfall, men Castor ignorerade honom. ”Jag hoppas din dotter känner sig bättre snart, Jerry”, sa

! 14 }

! 15 }

han. ”Jag har haft värmeslag själv, och efteråt fick jag höra att jag hade gjort alla möjliga konstiga saker. Man kan till och med få hallucinationer av det”, sa han till ingen särskild.

Helena såg hur han kastade en hastig blick på henne och sedan in i hörnet där den gråtande systern fortfarande satt och gungade fram och tillbaka. Hon undrade om han också såg henne, och, om han gjorde det, hur det i så fall var möjligt att två personer kunde ha samma hallucination? ”Jaha … ja, i så fall. Inga problem då?” frågade dr Hoover osäkert och tittade från Castor till Jerry. ”Inte från min eller min sons sida, det kan jag försäkra.

Jag är mer bekymrad för dig, unga dam”, sa Castor och vände sig artigt mot Helena. ”Luke berättade att han hade varit tvungen att ta i en aning … ja, en aning hårt helt enkelt. Gjorde han dig illa?” frågade han. Ytligt sett verkade han artig och omtänksam, men Helena gick inte på det.

Han försökte bara få en uppfattning om hur stark hon var. ”Absolut inte”, sa hon fränt. ”Inte en skråma.”

Hans ögon vidgades, om än nästan omärkbart. Hon visste inte varför hon utmanade en välbyggd, stark, fullvuxen man i sina bästa år på det där viset, men hon kunde helt enkelt inte låta bli. I vanliga fall avskydde hon konflikter så mycket att hon inte ens kunde se de där dåliga tevesåporna på dagarna där alla skriker åt varandra hela tiden, men här gav hon sig för andra gången på en halvtimme på någon som var mycket större och starkare än hon själv. Tack och lov var hon inte lika desperat ute efter att döda Castor som hon hade varit när det gällde hans son. Ingen hade någon-

sin gjort henne så fruktansvärt arg som Lucas hade gjort, men hon skulle bra gärna velat ha trycka till Castor lite också. Det var en känsla som gjorde henne djupt förvirrad. ”Det gläder mig att höra”, sa Castor och log som för att avfärda situationen. Han vände sig mot rektorn och klargjorde att han och hans familj inte ville att Helena skulle klandras eller bestraffas på något sätt. För hans vidkommande hade hon varit sjuk, och man borde bara försöka glömma bort hela incidenten. Han lämnade rummet lika abrupt som han hade kommit in.

Och så fort Castors steg hade tonat bort i korridoren försvann de gråtande systrarna och viskningarna upphörde. Helena kände sig inte arg längre. Hon sjönk ihop på britsen som en ballong någon stuckit hål på. ”Det är bäst att du kör hem med henne nu, Jerry”, sa mrs Crane bestämt och med ett uppmuntrande leende. ”Hon ska ha mycket att dricka, inget direkt solljus, och gärna ett svalt bad för att få ner temperaturen. Okej?” ”Visst, mrs Crane. Tack så mycket”, svarade Jerry och lät som den tonårskille han varit när han senast befann sig hos skolsköterskan.

Helena höll huvudet nedböjt på vägen ut till parkeringen, men hon kunde känna hur alla stirrade på henne när de gick förbi. När hon hoppade in på passagerarplatsen såg hon dörren till rektorsexpeditionen öppnas och de två killarna Delos komma ut tillsammans med Castor. Lucas blick gick direkt till hennes och höll fast den. Castor stannade, lade handen om sin sons nacke och pratade med honom. Till slut slet Lucas blicken från Helena och tittade

! 16 }

! 17 }

kort på sin pappa innan han nickade och sänkte blicken till marken.

Det började regna. En, och så två, och sedan tre stora tunga droppar sommarregn plaskade mot rutan, och plötsligt var hela världen full av vatten. Helena drämde igen dörren och kastade en blick på sin pappa, som också tittade på familjen Delos. ”Vem av dem var det du gav dig på?” frågade Jerry och försökte hålla tillbaka ett leende. ”Den större av dem”, svarade Helena och kände själv hur det drog lite i mungiporna.

Jerry tittade på henne, visslade till och startade sedan motorn. ”Du hade tur att han inte gjorde dig riktigt illa”, sa han, och nu skämtade han inte.

Helena nickade fogligt, men inom sig tänkte hon att det var Lucas som hade haft tur. Det konstiga i den tanken skrämde henne till tystnad under resten av bilresan hem.

! 18 }

H

! kapitel iv }

elena satt i badkaret, som var fyllt med kallvatten. Lamporna var släckta, och utanför hörde hon telefonen ringa gång på gång. Hon visste inte vad hon skulle säga till någon, och varje gång hon tänkte på att hon hade attackerat Lucas Delos inför alla på hela skolan stönade hon högt av förödmjukelse. Hon skulle bli tvungen att lämna landet, eller åtminstone Nantucket, eftersom hon aldrig skulle kunna leva med det faktum att hon hade försökt strypa den snyggaste killen på ön.

Hon stönade igen och stänkte vatten i ansiktet, som fortfarande lyckades rodna fast hon var nedsänkt i iskallt vatten. Nu när hon inte var halvt galen av ilska kunde hon tänka objektivt på Lucas, och hon avgjorde att Claire inte hade överdrivit när hon sa att han nog var det snyggaste kille hon någonsin hade sett. Helena höll med. Hon hade visserligen försökt döda honom, men hon var inte blind.

Vanliga killar kunde helt enkelt inte jämföras med honom över huvud taget.

Det var inte längden, eller hårfärgen eller musklerna som gjorde honom så oemotståndlig, tänkte hon. Det var hans sätt att röra sig. Hon hade bara sett honom två gånger, men det var uppenbart att han tänkte mycket mindre ! 19 }

på sitt utseende än vad alla omkring honom gjorde. Hans ögon, hur vackra de än var, tittade ut, snarare än in i honom själv.

Hon doppade ner huvudet i det kalla vattnet och skrek rakt ut, för att lätta på trycket utan att skrämma sin pappa.

När hon kom upp igen kändes det lite bättre, men hon var ändå besviken på sig själv. En av de värsta biverkningarna med att känna det som om hon redan kände Lucas var att hon hade börjat idealisera honom, göra honom mer perfekt än vad som var mänskligt möjligt. Vilket kändes lite konstigt eftersom hon också fortfarande ville döda honom.

Hon drog ur gummiproppen med tån och betraktade vattennivån som sakta sjönk längs badkarets sidor tills det sista av det sögs ner i avloppet. Sedan satt hon kvar naken i det tomma karet och stirrade på sina vita, skrynkliga fötter tills hon fick ont i bakdelen. Till slut skulle hon bli tvungen att lämna det mörka badrummet och försöka uppföra sig normalt, det visste hon.

Hon klädde på sig och gick ner för att se till sin pappa, som just kom in genom dörren. Han hade kört iväg för att handla glass till middagen – och inte vilken glass som helst, utan den bästa sorten från det italienska kaféet som Helena hade förbjudit honom att besöka efter det att hans läkare sagt till honom att tänka sig för vad han åt. ”För att få ner din temperatur”, sa han oskyldigt medan han skakade regnet ur håret. ”Så det är din version?” frågade hon honom med händerna på höfterna. ”Just det. Och den tänker jag hålla fast vid.”

Hon bestämde sig för att inte bråka med honom. Det skulle finnas gott om tid att oroa sig för hans kolesterol nästa dag. För hennes egen del var gräddig glass kanske inte det bästa alternativet efter att ha ätit så lite under flera dagar, men den gled ner utan problem. De satt på golvet i vardagsrummet framför en Red Sox-match på teven och skickade bägaren och skeden mellan sig medan de svor över Yankees framfart. Ingen av dem svarade i telefonen, som fortsatte att ringa med jämna mellanrum, och Jerry försökte inte få Helena att förklara vad det var som hade hänt. Så lätt hade Claires mamma aldrig låtit Claire slippa undan, tänkte Helena. Det fanns en del fördelar med att bo ensam med sin pappa också.

Hon var tvungen att byta lakan innan hon gick i säng.

Fläckarna från natten innan hade inte försvunnit som hon hade hoppats, men nu hade hon allvarligare saker att oroa sig för än att gå i sömnen. Till exempel kunde hon höra någon eller någonting röra sig ute på takterrassen. Det var andra ljud än de hon hade hört natten innan. Den här gången var det riktiga steg alldeles ovanför henne i stället för bara spöklika viskningar från alla håll. Helena kunde inte bestämma sig för vad som vore värst – att gå dit upp och hitta ett gäng monster, eller att inte hitta någonting alls. Ett ögonblick undrade hon om hon var på väg att bli galen. Hon bestämde sig för att inte gå upp och titta efter.

Hon hade redan sett tillräckligt med spöken den dagen.

! 20 }

! 21 }

Nästa morgon gick Helena till dr Cunningham. Efter att ha lyst henne i ögonen och knackat henne på bröstet några

gånger, meddelade läkaren hennes pappa att det inte verkade vara någon större skada skedd. Så skällde han på Helena och sa att hon hade alldeles för känslig hy för att gå omkring utan hatt när det var så varmt. Hon var inte riktigt säker på hur det gått till, men efter ett besök hos läkaren handlade hennes sammanbrott plötsligt bara om slarv med att skydda huvudet mot solen. Men besöket gjorde i alla fall att hon slapp skolan den dagen, och det var ju alltid något.

När hon kom hem satte hon igång datorn och tillbringade några frustrerade timmar online med att försöka hitta information om de tre kvinnorna som plågade henne.

Men varje träff dränkte henne i så många möjligheter att uppgiften verkade hopplös, och hon kunde inte heller begränsa sökningen, eftersom hon inte hade några som helst referenser för vad det var hon hade sett. Var de spöken?

Demoner? Eller var det hennes egen galna hjärna som hade skapat dem? Det var fullt möjligt att alltihop hade varit en hallucination från hennes sida, och nu när de starka känslorna hade lagt sig, började hon nästan tro på att det kanske hade varit värmeslag i alla fall. Nästan.

På eftermiddagen kom Claire med dåliga nyheter. ”Alla i skolan tror att du är på väg till ett dårhus eller något just nu”, sa hon så snart de hade satt sig ner. ”Du borde ha kommit dit idag.” ”Varför det?” frågade Helena med en grimas. ”Det spelar väl ingen roll när jag kommer tillbaka. Ingen kommer någonsin att glömma det här i alla fall.” ”Sant. Det var ganska illa”, sa Claire. Hon satt tyst ett

ögonblick, och så for det ur henne: ”Du skrämde nästan ihjäl mig, vet du det?” ”Förlåt”, sa Helena med ett blekt leende. ”Berätta nu, var han i skolan idag?” Av någon anledning kände hon att hon måste få veta det, men hon kunde inte förmå sig till att säga hans namn högt. ”Ja. Han frågade mig om dig. Eller, han pratade inte mig egentligen, men Jason gjorde det. Och han är förresten en idiot.” Claire höjde rösten och lät upprörd. ”Så här var det. Han kommer fram till mig på lunchen, va? Och börjar fråga mig en massa saker om dig. Som hur länge jag har känt dig, var du kommer ifrån, om jag någonsin träffade din mamma innan hon stack härifrån …” ”Min mamma? Vad konstigt”, avbröt Helena. ”Och jag började svara honom på mitt vanliga ljuva sätt”, fortsatte Claire oskyldigt. ”Med andra ord: du förolämpade honom.” ”Det beror på hur man väljer att se det. Hur som helst hade den där idioten mage att kalla mig ’lilla vän’. Kan du fatta det?” ”Jättekonstigt”, sa Helena med gravallvarlig min. ”Kalla dig för ’liten’. Men vad sa du till honom egentligen?” ”Jag sa sanningen. Att vi har varit kompisar hela livet och att ingen av oss egentligen minns din mamma, att det inte finns några bilder kvar av henne eller någonting, men att din pappa alltid tjatar om hur otroligt vacker hon var, och smart och duktig på allting och bla, bla, bla. Man behöver inte vara rymdforskare för att räkna ut att din mamma måste ha varit skitsnygg. Jag menar, titta på din pappa,

! 22 }

! 23 }

och titta sedan på dig”, sa Claire med en menande glimt i ögonen.

Helena grimaserade över komplimangen. ”Var det allt?

Har inte Lucas sagt någonting alls?” Helena knöt händerna där hon satt. Hon hade svårt att ens uttala hans namn utan att vilja slå någon i huvudet. Uppenbarligen hade inte värmeslaget gått över riktigt än, eller också var hon verkligen på väg att bli tokig. ”Inte ett ljud. Men jag hörde ett rykte om att Zach hade snackat skit om dig och då hade Lucas tryckt till honom.” ”Är det sant?” Helena blev på lite bättre humör. ”Hur då tryckt till honom?” ”Han lät bara ingen säga något dumt om dig. Du vet hurdana Zach och Lindsey är. Men Lucas blev förbannad.

Han säger att det kändes som om du hade hög feber när han … när han gjorde det där han gjorde med dig. Vad ska man kalla det förresten? En bakvänd björnkram?

Helena stönade och begravde ansiktet i händerna. ”Det är ingen fara”, sa Claire och klappade henne tröstande på ryggen. ”Han går inte omkring och säger till alla att du är knäpp i huvudet, så det var åtminstone en seriöst schyst kille du kastade dig över.”

Helena stönade ännu högre och försökte försvinna in i soffan medan Claire skrattade gott och länge på hennes bekostnad.

Den natten drömde Helena mardrömmar om det torra landet igen. När hon vaknade var hon så trött och hade så ont överallt att hon trodde att hon på allvar hade vandrat

omkring i flera dagar, precis som i drömmen. Hon hade alltid varit bra på att låta bli att märka underliga saker om sig själv, och nu försökte hon övertyga sig om att det var likadant med det här, men händerna skakade när hon samlade ihop de smutsiga lakanen och bar ner dem i tvättrummet.

Hon duschade av sig dammet och försökte fokusera på skolan, även om det inte var någon större tröst. Så fort hon kom in på skolgården skulle alla ha fri tillgång till freak­ showen, och freaket visste om det.

Det regnade fortfarande ute, så hon fick lift till skolan med Claire och hennes mamma. Helena lade handen över magen, rädd för att få kramp redan innan hon klivit ur bilen. Hon hade aldrig riktigt förstått varför hon fick de där kramperna, hon visste bara att ibland när hon gjorde någonting som fick folk att titta på henne fick hon så ont att hon reflexmässigt slutade med vad det nu var hon höll på med. ”Slappna av, Lennie”, sa Claire när de öppnade dörrarna för att kliva ur. Det enda du behöver göra är att klara dig genom den här dagen, och sedan kommer du att ha hela helgen på dig att …”. Hennes röst dog bort, och hon såg ut att tänka efter. ”Nej. Förlåt, Len. Jag försökte vara optimistisk, men det här kommer fortfarande att suga på måndag.”

Hon började skratta, och ljudet muntrade upp Helena lite – tills de kom in i skolan.

Det var till och med värre än vad hon hade föreställt sig.

Några tjejer i ettan flämtade hörbart till och satte viskande ihop huvudena så fort de såg henne komma in genom dör-

! 24 }

! 25 }

rarna. En äldre kille i läderjacka sneglade på henne, log och sa ”Snygg fight”, när de möttes i korridoren. När hon vände sig om för att förvånat stirra på honom, mimade han ”Ring mig” innan han fortsatte bortåt. ”Jag tror inte att jag klarar det här”, viskade Helena, men Claire lade handen på hennes rygg och knuffade henne framåt.

Varje gång någons blick stannade på henne och hon såg ögonen vidgas, kom hon närmare och närmare en panik­ attack. Skulle resten av skolåret bli lika hemskt som det här så ville hon inte vara med. Helena försökte smälta in i Claires skugga men insåg att om det var insynsskydd hon var ute efter så skulle hon bli tvungen att skaffa större vänner. ”Sluta trampa mig på hälarna hela tiden!” klagade Claire. ”Varför går du inte och gömmer dig hos Hergie en stund medan jag hämtar dina grejer i skåpet?”

Tacksam smet Helena in i klassrummet och försökte obemärkt glida ner på sin plats. Mr Hergeshimer frågade om hon kände sig bättre, och när hon hade svarat att hon mådde bra ignorerade han henne fullständigt. Helena kunde ha kastat sig om halsen på honom för det.

Matt bara vinkade lite åt henne och satte sig ner utan ett ord när han kom. Helena gissade att han hade fått stränga order av Claire att låtsas som om han hade glömt bort alltihop, men det syntes att han fick anstränga sig för att låta bli att vända sig mot henne hela tiden, så Helena förstod att han faktiskt var orolig. Hon fångade hans blick och log varmt mot honom, och efter det verkade han en aning mindre bekymrad. Zach vände bort huvudet och tittade

demonstrativt ut genom fönstret.

Hon lyckades klara sig ända fram till lunch utan incidenter. På vägen till matsalen insåg hon för sent att hon skulle bli tvungen att gå förbi Lucas skåp. Hon skulle just vända och gå en annan väg, vilket var löjligt eftersom det betydde att hon skulle få gå runt i stort sett hela skolan, när hon blev upptäckt.

Lindsey och Zach fick syn på henne där hon stod och tvekade mitt i korridoren. De stod vid sina skåp, som råkade vara alldeles intill Lucas och Jasons. Plötsligt blev minnet från gårdagen lite mindre suddigt, och hon såg för sig Lindseys och Zachs förstenade ansikten som flöt omkring någonstans i bakgrunden medan hon försökte strypa Lucas. Det var naturligtvis logiskt att deras skåp var nära varandra: Brant – B, Clifford – C, Delos – D, men Helena skyllde på sin fantastiska otur att alla de mest populära eleverna på hela skolan hade blivit förstahandsvittnen till hennes totala förödmjukelse.

Hon hade inget val – hon skulle helt enkelt bli tvungen att gå rakt förbi dem. Lindsey och Zach sa inte ett ord, och deras ansikten var helt uttryckslösa när Helena skyndade sig förbi med axlarna så högt uppdragna att de nästan dolde öronen. Men Lucas var åtminstone inte där, tänkte hon innan hon duckade in i matsalen. ”Räta på dig, annars får du skolios!” skällde Claire på henne när hon kom fram till deras bord. ”Förlåt, men jag var just tvungen att gå förbi hans skåp”, förklarade Helena tyst. Matt gav ifrån sig en äcklad fnysning.

! 26 }

! 27 }

”Tagga ner, Lennie”, sa han kort. ”Ingen av dem är här idag.” ”Jag antar att de har tagit ledigt idag eftersom deras faster och den äldsta killen och hans pappa kom till ön i morse”, sa Claire. ”Perfekt”, mumlade Helena. ”En till av dem.” ”Hector. Han är ett år äldre”, lade Claire hjälpsamt till, fast hon inte kunde ha en aning om att hans namn inte hjälpte Helena ett dugg. Av någon anledning gjorde det henne snarare arg. ”Ingen vet något om honom än. Men jag antar att Zach kommer att ringa och uppdatera mig någon gång i helgen”, sa Matt och ryckte på axlarna. ”Han vet alltid var alla är och vad de gör.”

Resten av dagen segade sig fram, även om det var en viss lättnad för Helena att veta att hon i alla fall inte riskerade att springa på pojkarna Delos eller spökena som alltid verkade dyka upp där de fanns. Under löpträningen slappnade hon till och med av så mycket att hon njöt där hon sprang tillsammans med Claire genom dimman och vattenpölarna. Deras tränare sa inte ett ord om Helenas patetiskt långsamma tid när de kom tillbaka, även om Helena visste att hon inte skulle komma undan med det särskilt länge. Hon hade sagt att hon ville söka ett idrottsstipendium, och det skulle inte mrs Tar låta henne glömma i första taget.

När dagen äntligen var slut gick Helena raka vägen till jobbet med något som kändes som lättnad, men den känslan varade bara tills hon märkte att ovanligt många från skolan kom in och köpte läsk eller godis och sedan stod

kvar och hängde framför disken. ”Du kan väl gå till baksidan och röja lite på lagret, är du snäll”, sa Kate och klappade henne vänligt på armen. ”De slutar stå här och gapa om de tror att du har gått hem för dagen.” ”Har de verkligen inget bättre för sig en fredagkväll?” undrade Helena nedslaget. ”Vilken ö har du vuxit upp på?” svarade Kate sarkastiskt.

Helena lutade pannan mot hennes axel ett ögonblick för att få lite styrka och tröst innan hon rätade på sig igen. ”Du kan lika gärna börja med inventeringen också. Ta så lång tid på dig som du behöver”, tillade Kate när Helena försvann in bakom butiken.

Inventeringen brukade inte precis vara Helenas favoritjobb, men den här kvällen var hon tacksam över det. Hon var så uppslukad av att räkna vartenda föremål i butiken att hon knappt märkte hur tiden gick. Innan hon visste ordet av var det dags att låsa dörren och göra i ordning för kvällen. ”Så vad var det egentligen som hände mellan dig och den där Lucas?” frågade Kate utan att titta upp från sedelbunten hon höll på att räkna. ”Jag önskar att jag visste det”, suckade Helena och lutade sig mot skaftet på sopkvasten. ”Alla pratar om er två. Och då menar jag inte bara ungarna”, sa Kate med ett snett leende. ”Så vad är det som händer?” ”Kate, om jag kunde förklara så skulle jag göra det. Jag skulle ropa ut det så att alla kunde höra. Men jag vet inte

! 28 }

! 29 }

varför jag attackerade honom”, sa Helena. ”Och det värsta är att det inte är det enda, eller det värsta.” ”Men det måste du i alla fall förklara”, sa Kate. Hon lade sedelbunten åt sidan. ”Helena, berätta nu. Vad är det värsta?”

Helena bara skakade på huvudet och låtsades sopa igen.

Hon hade alltid haft en röst inom sig som hade viskat om möjliga förklaringar till allt det underliga hos henne, ord som ”monster”, ”missfoster” och ”häxa”. Och hur effektivt hon än tystade den där rösten, så kom den alltid tillbaka efter ett tag.

Det absolut värsta hon kunde tänka sig var att inse att hon faktiskt var en av de där sakerna. ”Ingenting”, sa hon utan att kunna titta upp. ”Det kommer inte att försvinna bara för att du inte pratar om det”, sa Kate uppmanande. Helena visste att det var sant som hon sa, och hon visste dessutom att hon verkligen kunde lita på Kate. Och hon behövde prata med någon om alltihop, om hon inte skulle bli galen. ”Jag har mardrömmar. Eller rättare sagt, jag har samma mardröm om och om igen, och det är så verkligt. Det är som om jag förflyttas någon annanstans när jag sover.” ”Vart då?” frågade Kate mjukt. Hon kom fram bakom disken och fick Helena att sluta sopa och fokusera på det hon sa.

Helena såg framför sig den öde, hopplösa världen hon hade tvingats besöka de senaste nätterna. ”Det är väldigt torrt där. Allt är urblekt och färglöst. Det hörs rinnande vatten på avstånd, som om det finns en flod

någonstans, men jag kan inte ta mig dit. Det är som om jag försöker hitta någonting, tror jag.” ”Ett torrt land? Du vet väl att det är ganska vanligt i drömmar”, försäkrade Kate henne. ”Det står om det i alla drömböcker i alla olika länder som jag har varit i.”

Helena svalde sin frustration och nickade. ”Ja, men när jag vaknar på morgonen så är mina fötter …” Hon hejdade sig, eftersom hon själv hörde hur konstigt det lät. Kate betraktade henne ett ögonblick. ”Går du i sömnen, gumman? Är det det?” Kate tog tag om hennes axlar och tvingade henne att möta hennes blick.

Helena lyfte händerna och skakade på huvudet. ”Jag vet inte vad det är jag gör. Men jag är helt slut, Kate”, sa hon. Tårar av trötthet vällde upp i ögonen på henne. ”Även om jag lyckas somna så vaknar jag och känner det som om jag har sprungit flera mil. Jag tror att jag håller på att bli galen.” Hon gav till ett nervöst litet skratt.

Kate drog in henne i en kram som doftade nybakt. ”Det är ingen fara. Vi ska reda upp det”, tröstade hon. ”Har du pratat med din pappa om det?” ”Nej, och jag vill inte att du ska göra det heller”, bad Helena och drog sig undan så att hon kunde se Kate i ögonen.

Kate gav henne en granskande blick och Helena fortsatte. ”Om det är likadant nästa vecka ska jag berätta för honom, men just nu tror jag att vi har fått vad vi tål båda två.”

Kate nickade. ”Du avgör när du är redo att prata med honom, och då kommer jag att finnas där som stöd. Min lilla loca”, retades hon leende. Helena log tacksamt tillbaka.

Hon var så glad att hon hade Kate, som alltid kunde lyssna

! 30 }

! 31 }

allvarlig när det behövdes, och alltid sluta vara allvarlig vid precis rätt tillfälle. ”Jag tror att vi kan lämna resten här nu”, sa Kate och gav Helena en sista snabb kram. ”Är du klar att gå?” ropade hon över axeln när hon gick in bakom disken igen för att lägga pengarna i kassaskåpet.

Helena ställde undan sopborsten och gick mot bakdörren. När de kommit ut vände hon sig om för att låsa igen, medan Kate gick över gården med bilnycklarna i handen.

Ingen av dem hörde någonting. Helena såg något röra sig och en svag blixt av blått ljus i ögonvrån, och sedan kände hon lukten. Det var en vidrig, men välbekant lukt av bränt hår blandad med den unkna lukten av ozon. Så föll Kate till marken som en marionettdocka som fått trådarna avskurna. Helena slog instinktivt ut med armarna för att försöka hejda hennes fall, men i samma ögonblick kastade angriparen en säck över Helenas huvud bakifrån.

Hon var för överrumplad för att skrika. Och när hon drogs bakåt och pressades mot någons bröst insåg hon att angriparen var en kvinna.

Helena hade alltid vetat att hon var stark – och inte bara stark för att vara tjej. Stark som en björn. Bokstavligt talat.

Hon böjde på knäna och pressade fotsulorna mot marken, beredd att ge angriparen hennes livs chock. Så spände hon ryggen och försökte slita sig loss, men märkte till sin förvåning att hon inte kunde det. Kvinnan bakom henne var precis lika övermänskligt stark som hon själv. Skillnaden var bara att Helena hade mer att förlora.

Sulorna på hennes sneakers sprack när hon tog spjärn

mot marken och sköt ifrån. Hon tog ett steg, och sedan ett till och lämnade kvar de förstörda skorna på marken när hon drog med sig kvinnan. Så hörde hon en duns och ett flämtande och kvinnan släppte taget om henne så hastigt att hon ramlade framåt.

Medan hon kämpade för att få bort den mjuka säcken från huvudet hörde Helena en rad smällar och sedan häftiga, ytliga andetag. Hon kände ett vinddrag och så försvann någon springande från platsen i samma ögonblick som hon lyckades slita av sig säcken och dra håret ur ansiktet tillräckligt mycket för att kunna se något.

Lucas Delos stod lutad över henne, med kroppen spänd och blicken riktad mot någonting en bit bort som Helena inte kunde se där hon låg på marken. ”Är du skadad?” frågade han med låg, lite ostadig röst medan han fortsatte att titta över huvudet på henne. Han var blodig om läpparna, och skjortan var sönderriven. Helena hade nätt och jämt tid att säga att det inte var någon fara med henne innan hon hörde systrarna börja snyfta igen.

Han tittade ner på henne, och när hans isblå ögon mötte hennes varma bruna kände hon hur det pirrade till i kroppen. Hon hoppade upp, stridsberedd. Viskningarna förvandlades till ylanden, och Helena såg de böjda huvudena och de darrande vitklädda kropparna röra sig fram och tillbaka i utkanten av hennes synfält. Hon backade och tvingade igen ögonlocken med ren viljestyrka. Vreden hon kände var så intensiv att det var som om alla hennes inre organ hade fattat eld.

! 32 }

! 33 }

”Snälla, gå härifrån, Lucas”, bad hon. ”Du hjälpte mig just, och det är jag väldigt tacksam för. Men samtidigt vill jag verkligen, verkligen döda dig.”

Det blev tyst en stund och Helena hörde hur han drog efter andan. ”Det här är svårt för mig också”, svarade han med halvkvävd röst.

Ett skrapande ljud från platsen där han stod, ett vinddrag, och så vågade sig Helena på att öppna ögonen. Han var borta, och tack och lov hade de plågade kvinnogestalterna försvunnit tillsammans med honom.

Helena satte sig på huk bredvid Kate och försökte se om hon blödde någonstans. Hon ställde sig på knä och undersökte varje centimeter som hon kunde se, men underligt nog fanns det inga sår, blåmärken eller någon sorts skador som hon kunde se. Kate andades jämnt, men hon var fortfarande medvetslös. Helena tog risken att lyfta upp henne och hoppades att hon inte gjorde fel som flyttade på henne.

Så lade hon försiktigt ner Kate i bilens baksäte och sprang runt till förarplatsen samtidigt som hon tryckte in sin pappas nummer på telefonen. Han svarade i samma ögonblick som hon vred om startnyckeln. ”Pappa! Du måste komma till sjukhuset!” ropade hon så fort hon hörde hans röst. ”Vad är det som har hänt? Är du …?” började han panikslaget. ”Det är inte jag, det är Kate. Jag är på väg till akuten med henne och jag kan inte prata samtidigt som jag kör. Kom dit bara”, sa hon och tryckte bort samtalet utan att vänta på

svar. Hon kastade ifrån sig telefonen i passagerarsätet och körde ut från gården.

Nu var hon tvungen att hitta på en riktigt bra lögn, och det snabbt, för det var bara några minuters väg till sjukhuset.

Så fort hon kom fram ringde hon till polisen utan att säga något mer än att hennes vän hade blivit attackerad och att de var på sjukhuset. Så velade hon omkring på infarten en stund utan att veta hur hon skulle få in Kate på själva akutmottagningen. Hon ville inte lämna henne ensam, men hon kunde inte gärna bära in henne själv heller, och avslöja sin omänskliga styrka, så till slut gick hon ändå in ensam. ”Kan du hjälpa mig?”, mumlade hon försynt till sköterskan i receptionen. Det hjälpte inte, så hon höjde rösten och började hoppa upp och ner och vifta med armarna. ”Hjälp! Min vän är där ute, och hon är medvetslös!” Det fick i alla fall effekt, och flera personer kom rusande.

När hennes pappa kommit dit och de fått veta att det inte var någon fara med Kate, lämnade Helena en redogörelse till polisen. Hon berättade att en kvinna som hon aldrig såg ansiktet på hade slagit ner Kate med något som var blått och blixtrade. Hon hade sett det inifrån butiken, och när hon hade sprungit ut hade kvinnan blivit rädd och försvunnit därifrån. Naturligtvis nämnde hon ingenting om att hon själv varit nära att bli bortförd, om brottningsmatchen eller om det faktum att Lucas Delos plötsligt hade dykt upp från ingenstans och drivit bort den superstarka kvinnan. Det sista hon behövde var att komplicera situa-

! 34 }

! 35 }

tionen ännu mer eller på något sätt dra in Lucas i det hela.

Vad hade han gjort där över huvud taget? ”Vad hände med dina skor?”, frågade polismannen, och Helenas hjärta började banka hårt. Hur kunde hon ha glömt bort att hon var barfota? ”Jag hade dem inte på mig från början”, sa hon hastigt, och fortsatte sedan trevande: ”Förut, tidigare, hade de gått sönder … medan jag jobbade ute på lagret. Och jag hade tagit av mig dem. När jag sedan såg att Kate var skadad släppte jag dem bara och sprang.” En fullkomligt usel lögn, tänkte Helena, men polismannen nickade bara. ”Vi hittade ett par trasiga sneakers utanför”, sa han, som om Helena hade sagt precis det han väntade sig att hon skulle säga. Så fortsatte han med att berätta att Kate hade blivit angripen med en elpistol, och eftersom förövaren hade använt hela laddningen på henne så hade hon blivit tvungen att fly när hon såg en annan person närma sig. ”En sak till”, sa polismannen just innan han vände sig om för att gå. ”Hur lyckades du få in henne i bilen alldeles själv? Både han och Jerry stirrade ett ögonblick förbryllat på henne. ”Ren viljestyrka?” försökte Helena lamt, och kunde bara hoppas att de skulle köpa det. ”Hon hade tur att du var där. Det var väldigt modigt gjort av dig.” Polismannen log gillande mot henne. Helena stod inte ut med att få beröm för en lögn, så hon tittade ner på sina nakna fötter, som påminde henne om hur dum hon hade varit som inte tänkt på den detaljen från början. Hon skulle bli tvungen att lära sig att vara mer försiktig.

När polisen var färdiga med att ställa frågor till Kate, gick Helena och Jerry in för att se hur det var med henne. Till skillnad från Helena hade hon hunnit få en hastig skymt av kvinnan innan hon blev medvetslös. ”Hon var lite äldre – nästan sextio skulle jag tro. Kortklippt gråstrimmigt hår. Såg totalt harmlös ut, men det kan man ju inte säga att hon var”, sa Kate och rös till. ”Vad i helsike? Sedan när går gamla tanter omkring och skjuter folk med elpistol?” Hon försökte låta skämtsam, men Helena kunde se att hon var märkbart skakad. Ansiktet var blekt och ögonen stora och blanka.

Jerry bestämde sig för att stanna över natten hos Kate och sedan köra hem henne när hon blev utskriven. Läkarna meddelade Kate att hon nog inte skulle kunna köra bil på några dagar, så Helena erbjöd sig att köra hem hennes bil och sedan komma med den till henne på söndagen. Kate sa tacksamt ja, men Helena hade sina egna skäl till att vilja låna bilen. Det var ytterligare en detalj som hon måste ta hand om innan hon begav sig hem.

Hon hade nätt och jämnt tid att bli rädd när hon körde över ön längs Milestone Road till Delos egendom i Siasconset. Ju närmare hon kom, desto mer darrade hon, men hon hade inget val. Hon var tvungen att se till att Lucas höll tyst om attacken, för annars skulle hon kunna få allvarliga problem. Inte för att hon trodde att han skulle berätta för någon. Familjen Delos lade ner mycket möda på att verka normala, även om Helena visste att de inte var det. Långt ifrån. Ingen vanlig kille med normala mänskliga krafter kunde ha hindrat Helena från att strypa honom om

! 36 }

! 37 }

hon hade velat det. Lucas var som hon.

Tanken fick det att vända sig i magen på henne. Hur kunde hon vara lik någon som hon hatade så intensivt?

Bara hon hade sett till att försäkra sig om att han aldrig skulle nämna något för polisen om att han varit där vid attacken, skulle hon se till att hata honom på så långt avstånd som möjligt.

Hon var tvungen att koncentrera sig för att kunna se något i dimman. I det svaga ljuset strax före gryningen var hon osäker på var den långa uppfarten mot egendomen började. Till slut stannade hon och klev ur, började gå till fots mot ljudet från havet. Hon hade bara sett det här området utifrån vattnet tidigare, och hon letade i minnet efter landmärken som hon skulle kunna känna igen från andra hållet. Så hörde hon ett dunsande ljud bakom sig. Hon svängde runt och såg Lucas komma gående med stora, kraftfulla kliv. ”Vad gör du här?”, halvt skällde och halvt viskade han.

Helena tog några steg tillbaka och tvingade sig sedan att stanna. I det grå ljudet kunde hon se de tre systrarna släpa sig fram genom sanden och gräset, krypa uppför de sluttande dynerna, skakande av gråt. ”Hur visste du att jag var här? Har du följt efter mig?” frågade hon med anklagande tonfall. ”Ja”, det har jag”, spottade han ur sig. ”Vad i helvete gör du på min familjs mark?”

För sent insåg Helena att hon hade gått över någon slags gräns genom att komma hem till honom. Där det hade funnits hat kunde hon nu känna våldsamhet. Den förvred

hans ansiktsdrag och fick hela hans hållning att utstråla hotfullhet. Han var fortfarande vacker, men såg så grym ut att man knappt kunde titta på honom. Bra, tänkte hon.

Jag gör det.

Hon sänkte axlarna och kastade sig mot honom, tumlade in i hans bröst så att han föll omkull i gräset med henne över sig. Så höjde hon armen för att sätta knytnäven i ansiktet på honom, men han grep henne om armarna och hindrade henne. Hon låg ovanpå och borde haft övertaget, men hon hade aldrig varit någon slagskämpe och hon kunde känna på hans sätt att utnyttja varje tillfälle att han hade slagits hela livet. Helena kände hur han gjorde någonting med höfterna, och så var det plötsligt han som låg ovanpå.

Han höll fast hennes armar ovanför huvudet och hennes fötter sparkade hjälplös i marken utan att åstadkomma någonting. Hon försökte bita honom i ansiktet, men han bara vred undan huvudet. ”Ligg stilla, annars dödar jag dig”, varnade Lucas sammanbitet. Han flämtade, men inte för att han var andfådd utan för att han försökte kontrollera sig. ”Varför kom du hit?” frågade han, nästan bönfallande.

Helena slutade kämpa emot och tittade upp i hans rasande ansikte. Han hade ögonen slutna, och hon insåg att han använde samma trick som hon själv hade gjort tidigare på kvällen när han räddat henne från att bli bortförd. Hon blundade också, och allt kändes en liten aning lugnare. ”Jag ljög för polisen. Jag berättade inte för dem att du var där ikväll”, muttrade hon mödosamt. Vikten från honom pressade nästan luften ur henne. ”Du krossar mig!”

! 38 }

! 39 }

”Bra”, sa han, men ändrade ställning så pass att hon kunde fylla lungorna. ”Blundar du också?” frågade han och lät mer nyfiken än arg. ”Ja, det hjälper lite”, sa hon tyst. ”Du ser dem också, va?

De tre kvinnorna?” ”Det är klart jag gör”, sa han med förvånat tonfall. ”Vad är de för någonting?” ”Erinnyerna. Du fattar verkligen inte …” Han hejdade sig abrupt när en kvinnoröst ropade hans namn från det som Helena antog var hans hus. ”Förbannat. De får inte hitta dig här, för då är du död. Stick härifrån!” beordrade han och rullade av henne. Så reste han sig hastigt och sprang därifrån.

Så fort hon blev fri började Helena också springa. Hon såg sig inte om, men kunde nästan känna de tre systrarna sträcka sig efter henne med sina fuktiga vita armar och blodiga fingertoppar och nästan röra vid hennes hals. I full panik sprang hon mot Kates bil, kastade sig in bakom ratten och körde därifrån så fort hon vågade.

Efter någon kilometer var hon tvungen att stanna och dra några djupa andetag, och när hon gjorde det kunde hon känna doften av Lucas på sina kläder. Med en grimas av avsmak drog hon av sig tröjan och körde vidare i bara behån. Ingen skulle se henne ändå, och om någon skulle råka göra det så skulle de bara tro att hon hade varit och tagit ett kvällsdopp. Först lät hon bara tröjan ligga i passagerarsätet, men dofterna från den fortsatte att driva upp mot henne: klippt gräs, nybakt bröd, och snö. I ett utbrott av frustration skrek hon rakt in i ratten, slet till sig tröjan

och kastade ut den genom bilfönstret.

Hon var utmattad på gränsen till kollaps när hon kom hem, men hon kunde inte gå och lägga sig utan att duscha först. Hon var tvungen att tvätta bort doften av Lucas, annars skulle han förfölja henne ända in i drömmarna. Hon kände sig smutsig. Armbågarna och ryggen var fulla av gräsfläckar, och fötterna var svarta av jord.

Medan hon tittade på smutsen som rann längs smalbenen och över fötterna tillsammans med vattnet tänkte hon på de tre systrarna och deras eviga lidande. Lucas hade kallat dem erinnyer. Hon hade ett svagt minne av att Hergie hade nämnt det ordet vid något tillfälle, men hon kunde för sitt liv inte komma ihåg i vilket sammanhang. Av någon anledning associerade hon till rustningar och fladdrande tyger, men hon var inte säker på varför.

Hon tog en pimpsten och gnuggade bort de sista resterna av smuts innan hon stängde av vattnet. Efteråt stannade hon kvar i ångorna och masserade in en väldoftande lotion, gned in den väl för att den skulle utplåna de sista spåren av Lucas. När hon äntligen stupade i säng, fortfarande insvept i en blöt handduk, hade solen för länge sedan gått upp.

! 40 }

! 41 }

Helena gick över den torra marken och hörde det döda gräset prassla under fötterna för varje steg hon tog. Små moln av damm rördes upp kring hennes bara fötter och klistrades fast vid fukten som rann längs hennes ben, som om smutsen omkring henne var så desperat efter vätska att den försökte krypa upp ur marken och dricka hennes svett. Själva luften var full av partiklar. Inga insekter surrade omkring, det fanns inga djur

Helena vaknade några timmar senare, tung i kroppen, med huvudvärk och smutsiga fötter. Hon klev ur sängen, tvättade bort det alltmer välbekanta vägdammet och drog på sig en solklänning. Så slog hon sig ner vid datorn för att ta reda på något om erinnyerna.

Den första sidan hon kom till fick blodet att isas i ådrorna. Så fort hon öppnade den såg hon en enkel teckning på sidan av en kruka. Det var en perfekt avbildning av de gestalter som förföljt och plågat henne de senaste dagarna. Även texten under illustrationen gav en nästan exakt fysisk beskrivning av de gråtande systrarna, men resten gjorde henne förvirrad. I den klassiska grekiska mytologin var de erinnyerna, och de grät blod precis som de gjorde i Helenas syner. Men enligt vad som stod i texten var erinnyernas uppgift att förfölja och straffa personer som gjort något ont. Helena visste förstås att hon inte var perfekt, men hon hade aldrig gjort något riktigt hemskt, och definitivt ingenting som förtjänade henne ett besök från dessa mytologiska hämndgudinnor.

Hon läste vidare och fick veta att erinnyerna först dök upp i Orestien, en serie dramer av Aiskylos. Efter att ha tillbringat två timmar med att försöka reda ut vad som måste ha varit historiens första – och blodigaste – såpa, hade He-

lena äntligen det mesta av intrigen klart för sig.

Kärnan i det hela var att en stackars kille som hette Orestes var tvungen att döda sin mor, eftersom hon hade dödat hans far, Agamemnon. Men modern hade dödat fadern eftersom han i sin tur hade dödat deras dotter, Orestes älskade syster Ifigenia. Och för att göra allting ännu mer komplicerat så var anledningen till att fadern hade döda Ifigenia att gudarna hade krävt det som offer för att låta vindarna föra grekerna till Troja så att de kunde utkämpa det trojanska kriget. Stackars Orestes var bunden av lagen att död sin mor, vilket han gjorde, och för den synden blev han jagad genom halva världen av erinnyerna tills han nästan förlorade förståndet. Och det ironiska var att han aldrig hade något val. Han var dömd på förhand hur han än gjorde. Även om Helena hade fått historien klar för sig, hade hon fortfarande ingen aning om vad den hade med hennes egen situation att göra. Erinnyerna ville att hon skulle döda Lucas, det var uppenbart, men om hon gjorde det, skulle de då börja jaga henne som straff? De verkade inte ha den minsta känsla för rättvisa, tänkte hon, om de både krävde att man skulle döda någon, och sedan straffade en för det. Det var en ond cirkel som inte verkade ha något slut, och Helena hade fortfarande ingen aning om hur det hade börjat heller. Erinnyerna hade bara dykt upp i hennes liv en dag, precis som om de hade flyttat dit tillsammans med familjen Delos.

En dos adrenalin rusade ut i hennes blod vid tanken.

Var det möjligt att familjen Delos var mördare? Men nå-

! 42 }

! 43 }

över huvud taget. Himlen var blå och het som ett plåttak, men ingen sol syntes. Ingen vind och inga moln – bara det bergiga, öde landskapet som sträckte sig så långt hon kunde se. Men hennes hjärta sa henne att någonstans i närheten fanns en flod, så hon fortsatte att gå och gå och gå.

gonting gjorde att hon hade svårt att tro det. Lucas hade haft flera tillfällen att döda henne, men han hade inte gjort det. Han hade till och med slagits med någon annan för att rädda henne. Helena tvivlade inte på att han ville döda henne, men faktum kvarstod att han inte så mycket som hade höjt handen mot henne. Om han hade skadat henne över huvud taget var det bara i ett försök att skydda sig mot hennes angrepp.

Helena stängde av datorn och gick ner för att se om hennes pappa hade kommit hem. När hon inte hittade honom gick hon ut till bilen och tog sin telefon som låg kvar i passagerarsätet. Jerry hade skickat ett sms där det stod att han fortfarande var kvar hos Kate. Helena tittade på klockan – den var tre på eftermiddagen. Vad kunde han ha för anledning att stanna så länge? En fantastisk men samtidigt aningen obehaglig tanke slog henne.

Det vore bara naturligt om de två slog sig ihop, tänkte hon. De trivdes tillsammans, det var helt uppenbart. De fick varandra att skratta, de samarbetade bra och de brydde sig uppenbarligen om varandra. Kate var några år yngre, och kunde förmodligen få vilken kille hon ville, men Helena trodde inte att hon någonsin skulle kunna hitta en bättre man än hennes pappa. Och Jerry förtjänade definitivt en nystart. Helenas mamma hade behandlat honom avskyvärt, och han hade aldrig kommit över henne, vilket gjorde Helena förbannad varje gång hon tänkte på det.

Hon gned smycket som hängde runt halsen på henne.

För hundrade gången övervägde hon att ta av sig den förbaskade saken, men hon visste att hon inte skulle göra det.

Varje gång hon hade försökt vara utan smycket hade hon blivit som besatt av det och sett det framför sig hela tiden i alla fall. Till slut gav hon upp och tog det på sig igen för att få lite lugn och ro. Hon insåg att det förmodligen betydde att hon hade en del allvarliga problem med sin modersrelation, men i jämförelse med allt annat som var fel med henne var det nog det minsta problemet. En bild av Lucas ansikte i dunklet ovanför hennes eget, med ögonen slutna, dök upp i hennes huvud. Hon var tvungen att komma på någonting att distrahera sig med innan hon började kasta saker omkring sig, så hon bestämde sig för att åka och handla mat.

Helenas vecka som köksslav – en uppdelning veckovis av hushållssysslorna som de hade börjat med så fort Helena var stor nog att laga mat – började egentligen inte förrän på söndagsmorgonen, men det fanns ingenting hemma att äta till kvällen heller, så hon gjorde upp en lista, tog pengar ur hushållskassan som förvarades i en tom kakburk och tog sedan Kates bil till affären. På parkeringen utanför stod en enorm, lyxig stadsjeep och hon skakade ogillande på huvudet åt den. Det fanns en hel del snuskigt rika människor på ön vars lyxåk var för stora för de stenlagda gatorna, men det här fordonet var extra irriterande av någon anledning.

Det var en hybrid, så hon hade egentligen ingen anledning att bli alltför upprörd för miljöpåverkans skull, men hon kände irritationen stiga inom sig i alla fall.

Hon drog ut en shoppingvagn ur stället och rullade in den i butiken. Samtidigt som hon vinkade till några klasskompisar som jobbade i kassorna, började hon höra erin-

! 44 }

! 45 }

nyernas viskningar. Hon funderade på om hon bara skulle vända och springa ut igen … men alla i skolan visste redan att hon var knäpp. Om hon sprang ut ur butiken nu, som om hon hade sett ett spöke, skulle det bara bli ännu mer skvaller.

Hon tvingade sig själv att fortsätta in mellan hyllorna, medan hon böjde ner huvudet för att undvika att titta på erinnyerna – men det fanns ingenting hon kunde göra för att stänga ute deras röster. Hon skulle helt enkelt bli tvungen att skynda sig och bli färdig med handlingen så fort som möjligt. Hon tillät sig bara ett kort ögonblick av självmedlidande över det orättvisa i situationen. Hon hade inte gjort sig förtjänt av att bli förföljd på det här viset. Det var inte rätt. Hon gick snabbt genom butiken och plockade bara åt sig så mycket hon behövde för att klara sig en eller ett par dagar. Hennes stressade tankar avbröts av röster, verkliga röster, från gången på andra sidan. ”Hon borde inte vara här”, sa en ung, men underligt allvarlig röst. Helena gissade att det var Cassandras. ”Jag vet”, sa en manlig röst, som kunde ha varit Jasons. ”Vi måste hitta ett sätt att komma åt henne snart. Jag tror inte att Luke klarar det så mycket längre.”

Helena stelnade till. Vad menade de, ”komma åt henne”?

Hon stod där och tänkte och tänkte – alldeles för långsamt – tills hon insåg att de var på väg runt hyllan och in i hennes gång. När hon försökte backa gick hon rakt in i någon som stod alldeles bakom henne. Ylandet från erinnyerna blev så högt att det nästan gjorde ont i öronen …

! 46 }

Läs den spännande fortsätt ningen!

STARCROSSED trilogin del 1: Helena Helena Hamilton har alltid vetat att hon är annorlunda.

Men det är först när Lucas Delos kommer in i bilden som Helena börjar närma sig sanningen om vem hon är. Frågan är bara om hon är beredd att möta den …

Utkommer juni 2011! del 11: Persefones trädgård (arbetstitel) I den grekiska mytologin rövades gudinnan Persefone bort av underjordens härskare, dödsguden Hades, och var för alltid bunden till dödsriket …

Planerad utgivning sommaren 2012! del 111: Ilium (arbetstitel) Homeros epos Iliaden har uppkallats efter Ilium, antikens namn på den legendariska staden Troja. Här utkämpades för länge sedan ett krig för kärlekens skull …

Planerad utgivning sommaren 2013!