9789163868672

Katerina Janouch

Jonnas bok

Jonnas bok © Katerina Janouch 2011 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2011 Omslagsfoto: Ulrica Zwenger Omslag och grafisk form: Fredrika Siwe Tryckt av GGP Media GmbH, Tyskland isbn 978-91-638-6867-2 www.bonniercarlsen.se

Jag heter Jonna . Snart går jag ut nian och sen

är det sommarlov. Fast egentligen är det inte sommarlov på riktigt, utan det är bara slutet; slutet på plugget, slutet på högstadiet, slutet på allt som varit tryggt och välkänt. Men samtidigt är det också en början. Början på nåt nytt. Och lika bra det. För de här månaderna har varit allt annat än kul. Eller så här: Min sista tid på högstadiet blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Ändå hade jag gått och väntat på att det skulle hända, det som hände. Jag kände det på mig. Som om jag var svartsjuk på förhand. Som om jag hade en föraning om allt det som skulle ske. Min mormor brukade säga att jag har ärvt hennes synskhet och kanske hade hon rätt. Jag kan liksom känna på mig saker som folk inte har en aning om. Mest känner jag på mig sånt som händer andra. Jag är sämre på att känna in mig själv.

Så när Amanda ringde och sa att hon haft sex med 3

Axel blev jag verkligen inte särskilt överraskad. Jag hade ju märkt att nåt var på gång och sagt det till henne långt innan hon själv verkade fatta det, att Axel var intresserad av henne. Det märktes så tydligt. Jag såg det i hans ögon, hur han iakttog henne.

Man tar inte miste på sånt. Särskilt inte när det handlar om ens bästa kompis och killen hon säger sig hata. Ha, hata på du, tänkte jag i mitt stilla sinne.

Det är bara sånt du säger, för du hatar honom inte alls, inte innerst inne. För hur skulle du kunna hata honom, han går inte att hata, även om han säger korkade grejer och beter sig barnsligt, så är han ändå inte en sån man hatar. Och naturligtvis fick jag rätt. Gissa vem som tog Amandas oskuld? Exakt.

Axel och ingen annan och sen blev de ihop förstås.

Rätt ordentligt också. Hon vill inte riktigt erkänna hur kär hon är, men jag vet. Jag känner henne.

När ens bästa vän plötsligt får en kille så där är det lätt att man blir lite ensam. Det är ett slags svek.

Amandas kärlek golvade oss båda på nåt sätt, även om det för min del förstås inte blev lika kul som för henne. Jag menar, hon fick en kille som faktiskt verkade bry sig om henne på riktigt, medan jag för4

lorade den där gemenskapen som jag och Amanda hade haft i hela högstadiet. Det spelar ingen roll vad folk säger, men när ens bästa vän blir kär så förlorar man henne. I alla fall till en början. Jämför det med en skilsmässa. Jo, gör det. Jag vet vad jag pratar om för det var exakt så det var för min pappa när min mamma gick och blev kär i en annan man. Det är svårt att prata om det och kanske blev jag därför lite extra knäckt när Amanda verkligen blev tillsammans med Axel. För jag slungades liksom tillbaka i tiden, till den där kvällen när mamma kom hem och doftade annorlunda på nåt sätt och såg vild ut på ögonen och sen låste hon och pappa in sig i sovrummet och jag hörde hennes arga röst och hur han grät. Jag lovade mig själv då att om, jag säger om, jag nånsin skulle få egna barn skulle jag aldrig aldrig aldrig bete mig så taffligt och barnsligt inför dem. Jag var skitskraj också förstås, undrade vad som pågick, hur det skulle gå. Jag satt och tvinnade mitt hår och försökte att inte låtsas om hur de pratade och bråkade därinne. Och samtidigt var jag förbannad och besviken, jag ville rusa in i rummet och skrika hallå, ni har en dotter, ta hand om henne, era självupptagna idioter! Men de tyckte nog inte att 5

jag behövde tas om hand, jag var ju ingen bebis, jag var tolv år och då är man tillräckligt stor för en lång räcka grejer, som att ta hand om sig själv medan ens föräldrar tjafsar med varandra på det vidrigaste sätt, instängda bakom en dörr. Fast det är man inte. Just när det handlar om föräldragräl blir man extremt liten väldigt snabbt. Allt det där vuxna och stora man har för sig, som att åka själv in till stan och ha hemmanyckel och kunna göra varma mackor i mikron och liknande, är som bortblåst. Särskilt när fasan inträffar. En fasa som går ut på att ens mamma slänger ner lite random kläder i en väska och ser brutalt frånvarande ut medan hon går in i badrummet där hon rafsar runt i badrumsskåpet för att sen vakna till och andas lite häftigt och jaha, hoppsan, där står visst du, och hon gnuggar och river sig på ena armen tills det nästan blöder och sen kramar hon om en och ser en i ögonen och säger ”var en duktig tjej nu, Jonna” och drar på sig sina högklackade stövlar och öppnar ytterdörren och går ut, utan att vända sig om. Utan att komma tillbaka.

Det går väldigt fort allting men ändå väldigt långsamt och när dörren faller igen bakom henne är det bara pappa och jag kvar, och så tystnaden förstås, 6

den som lurar i hörnen, den som jäser och sväller och hotar att döda oss. Vi ser båda efter mammas vålnad där hon just stormat ut, den där annorlunda parfymdoften eller vad det är tycks dröja sig kvar och vi tittar på varandra och pappa är röd i ansiktet och snörvlar lite lätt och jag vill fråga en massa saker men orden kommer inte ut ur munnen på mig.

Jag vet inte hur man gör när nåt sånt här händer, vart skulle hon? Inte skulle hon väl ut och resa? Och först långt senare förstod jag att det skulle hon visst.

Hon skulle resa ifrån oss. Är det på grund av allt det här som min syn på kärleken är ganska – ja, hur ska jag säga – krass? Eller krass och krass förresten, säg så här, jag ger inte så mycket för kärlek. Jag tror inte på att det ska sluta bra, helt enkelt. Det där med att de levde lyckliga i alla sina dar – de där sagorna man matades med som liten – för min del föll allt bara som ett korthus.

När mamma lämnade pappa stod det väldigt klart för mig att det inte fanns några rosaskimrande slut.

7

Man kanske kan kalla mig kärleksskadad? Utåt

ser jag ut som en helt vanlig tonårstjej men inuti är jag annorlunda. Jag är väl lite störd, helt enkelt. Eller nåt. Jag föredrar att pilla med mina tyger, jag sätter mig hellre och syr nåt än ägnar mig åt att tänka på romantik. Mamma samlade på secondhandkläder när hon var yngre och så har jag massor med kläder efter mormor, saker de varit smarta nog att spara till mig. Underkjolar i lite stel vit bomull och linnen med spets, roliga blommiga klänningar och små prydliga dräkter i krulligt ylle. Jag klipper och lägger upp, syr in och fållar. Min symaskin är min bästa kompis nu när Amanda har lämnat mig. Och så har jag Saga förstås. Saga, som jag egentligen inte pallar, men som jag är med ändå. För jag vill inte vara helt ensam. Som nån som blev över.

Saga och jag har inte riktigt samma åsikter och intressen och vi pratar inte riktigt samma språk.

Jo, vi pratar svenska förstås, men det är som om vi pratar lite förbi varandra. Hon pratar om sånt som 8

hon gillar och jag pratar om mitt. Vi pratar liksom om våra egna grejer och den andra lyssnar artigt, eller kanske är det så att man inte lyssnar alls. Jag vet inte.

Att hänga med Saga gör att jag lär känna andra människor. Framför allt killar, kan jag säga, killar som gått ut högstadiet för ganska länge sen och som numera går på gymnasiet eller jobbar. Killar som alla verkar kära i Saga, att jag är med ser de kanske som en liten bonus. En extra tjej. Jag har ingen känsla av att de blir så där vrålkära i mig, nejdå.

Men när de dricker vill de ändå gärna sitta nära och strula och hångla.

Måste man kanske dricka för att stå ut med den så kallade kärleken? Jag vill inte att det ska vara så, jag vill inte vara full. Men tänk om det är just det jag måste göra, supa mig redlös, för att slippa känna att jag inte känner nånting alls?

Okej. Jag är onormal. Jag tycker inte att killar är särskilt spännande. Jag tycker de är rätt omogna.

Du ska ha en kille som är äldre, hävdar Saga, nån som är över tjugo. Men då känns det också fel. Jag vill inte ha en så gammal kille. Jag blir lite rädd då.

Måste man? Det där med Amanda och Axel stres9

sar mig också, att de är ihop gör att allt liksom drar ihop sig runt mig. Saga har säkert haft massor av sex, fast hon inte säger särskilt mycket. Och att Amanda gjort det vet jag ju fast hon berättar inte heller ingående om nånting längre känns det som. Alltså är det bara jag kvar. Och så kanske det ska förbli. Jag är inte ett dugg säker på att jag har särskilt bråttom.

10

Att inte unna sin bästis en kille är småsint och

ogint och jävligt fel. Jag skulle aldrig säga det högt om nån frågade. Jag kommer att förneka det ner i graven, om jag så blir torterad och tvingas bränna upp hela min garderob. Men faktum kvarstår. Trots att jag har problem med kärleken är jag ändå lite småavis och surbitter över att det hände henne, och inte mig. Som om hennes kärlek gjorde det extra tydligt att jag är ensam.

Jag vet att jag överdriver, vilket jag gör eftersom jag tycker synd om mig själv. Jag vet att jag förstorar upp saker. Jag har ju inte förlorat Amanda egentligen. Det är inte så att hon flyttat till Australien. Inte heller till månen. Hon är kvar här och vi sms:ar och rings och umgås och chattar på Facebook. Vi går fortfarande i samma klass och äter lunch tillsammans nästan varje dag. Hon sover över hos mig och vi åker in till stan och kollar på kläder och går på café och äter morotskaka och stönar över att vi blir feta som fläskberg båda två fast båda är rätt smala, 11

ingen av oss är särskilt tjock, fast det kvittar, känner man sig tjock så är det känslan som räknas och inte vad vågen visar.

Det som har hänt är att jag inte längre är nummer ett för Amanda. Att vår pakt är bruten, den som handlade om att det var hon och jag mot världen.

Jag är inte nummer två heller, men numera får jag dela den där förstaplatsen med Axel och rätt ofta får jag en känsla av att hon hellre är med honom än med mig. Men kanske är det också bara en känsla?

Som det där med vikten. Kanske föredrar hon fortfarande mig fast hon nu har en kille. Jag vet inte.

Men bara misstanken om att jag är nerflyttad ett pinnhål gör mig osäker. Min position är rubbad.

Och det är då jag hänger med Saga. Jag tänker att jag aldrig ska bli en sån där som väntar på att bli sedd. Jag har väl lite stolthet i kroppen.

– Du vet att jag älskar dig, säger Amanda medan vi sitter med varsin kopp te framför oss på caféet.

Men jag vill vara med Axel också. Fan, det är inte så lätt.

– Klart du vill vara med honom, säger jag och rör i teet som är så varmt att man bränner tungan av sig om man försöker ta en klunk.

12

Jag tänker att jag måste vara generös. Jag tänker att jag måste låta min bästa kompis få njuta av sin kärlekslycka. Så skulle det stå i tidningen, så står det alltid om kändisar. De njuuuuter av sin kärlekslycka.

– Kan vi inte gå på bio i helgen, föreslår hon plötsligt.

– Vadå, du och jag? säger jag. Bio, det var minst en månad sen.

– Ja, du och jag, säger hon. Och så Axel.

När blev det så spänt mellan oss? Vi sitter som två gamla tanter med rykande tekoppar framför oss och hon föreslår att jag ska följa med henne och hennes kille på bio. Som vad, en stackars efterbliven som ska släpas med på en förnedringskavalkad?

Den misslyckade ensamma polaren som måste tas om hand. Det snälla kärleksparet förbarmar sig och tar sig an henne. Rart. Jättegulligt. Tack, men nej tack.

Jag hinner inte protestera förrän Amanda snabbt tillägger: – Ja, alltså inte bara du och jag och Axel, utan Lucas också. Jag lovade att kolla med dig idag ifall det funkar för dig. Jag tänkte vi kunde se den där nya med Cameron Diaz.

13

Lucas. Naturligtvis. Parbio. Så – passande.

Usch. Min kärleksallergi ger sig genast till känna.

Att det liksom kliar i näsan och svider på överläppen och jag får panik. Vad förväntas av mig? Men samtidigt kan jag inte riktigt säga nej. På ett kons­ tigt sätt blir jag också lite smickrad.

Jag vill inte riktigt erkänna det, men så är det.

Uppenbarligen vill Lucas gå på den där filmen med mig som sällskap, så då ska jag väl inte vara sipp.

– Den verkar skitbra, säger jag och lyckas äntligen ta en klunk av mitt te.

14

Ibland saknar jag mamma så otroligt mycket.

Hon lämnade ett så stort tomrum efter sig på nåt sätt och när jag slutade vara förbannad på henne för att hon stack, blev jag ledsen istället. Och ledsen har jag varit i typ tre år nu. Jag är ledsen för att jag innerst inne inte riktigt kan fatta att hon valde att lämna mig.

Var hon nånsin en sån där mamma-mamma? Jag sitter vid min symaskin och medan jag låter sicksackstygnen fålla kanten på kjolen med tulpanmönster tänker jag på henne. Jag har en hel låda full med bilder, ganska många från när jag var liten. Pappa tog kort på oss jämt, det är mamma och Jonna vid havet och mamma och Jonna på landet, hos mormor och morfar, hos farmor och farfar, hos kusinerna i Skåne, hemma. Mamma och jag i sängen, hon rufsig i håret och jag i pyjamas. Mamma och jag på Kanarieöarna, hon sitter i en rosa bikini och bygger sandslott medan jag ser glad ut och viftar med en blå spade. Mamma, mamma, mamma.Sen har jag en 15

del bilder från när hon är ung också, innan hon fick mig. Mamma i vit stickad tröja, hon lutar huvudet i handen och ser bort, det mörka håret ligger snyggt över pannan, ramar in hennes ansikte. Mamma på fest, i konstig kavaj med axelvaddar och ett glas i handen. Mamma med det där halsbandet som jag alltid undrat över och velat ha. Små svarta pärlor bildar en blomma som hänger på en kraftig kedja av guld. Det skulle passa mig perfekt. Men hon har sagt att det är borta. Att hon tappat det. Såklart.

Mamma – slarvig med både prylar och känslor. De där bilderna får mig att vilja gråta. Jag undrar om hon verkligen vet vad hon gjorde mot mig.

Pappa är bra, jag älskar min pappa och jag har tyckt synd om honom lika länge som jag har varit ledsen för mammas skull. Jag vet inte vad han gjorde för fel egentligen, varför hon slutade vilja vara med honom. Det är där jag inte fattar mig på kärlek, det är där logiken upphör. Jag ser på deras bröllopsbild, den har jag också, och de ser faktiskt jättekära ut. Men sen kom hon på att hon inte ville ha honom längre. Varför? Det sa hon inte. Inte till mig.

Hon blev kär i en amerikan istället och flyttade till USA .

16

Inte så konstigt att jag till och med hatar kärlek ibland.

Jag är bra på att sy, tulpankjolen kommer att bli riktigt snygg. Jag är lite kortare än både mormor och mamma, så de där gamla kjolarna och klänningarna är alltid lite för långa för mig, jag drunk­ nar i dem ifall jag inte lägger upp dem. Men när jag syr om dem blir de perfekta.

– Anna har alltid gått sin egen väg, säger pappa.

Det är bara sån hon är.

Han säger aldrig ”mamma” om henne. Bara Anna.

Min mamma är konstnär och hon träffade pappa på en filminspelning. Hon var där för att göra en väggmålning och så blev de kära. Sen föddes jag. Älskade hon nånsin mig? På riktigt?

– Klart jag älskar dig, min unge, säger hon när vi pratar på Skype. Älskade Jonna, jag älskar dig mest av allt i hela världen. Det vet du!

Kunde du inte ha stannat kvar hos pappa då, har jag lust att fråga.

Men det har jag frågat så många gånger, så det är uttjatat.

Och förresten var det inte bara hennes fel. Det var 17

lika mycket jag. Som inte ville flytta till USA. Hon hade trott det. Att jag skulle följa med henne. Men jag hade ingen lust. Jag tyckte synd om pappa och ville inte överge honom. Jag ville inte lämna Sverige.

Flytta till New York och bo med mamma och hennes nya kille? Nej, aldrig.

Vi pratar på Skype och hon kommer till Sverige när hon kan, och jag åker och hälsar på henne så ofta det går. Ändå är hon borta för mig på nåt sätt.

Jag syr vidare. Jag saknar henne dagar som de här.

När jag faktiskt skulle vilja ha henne runtomkring mig. Inte så där som när hon kommer hit och ska hinna med en massa saker och vi ska ”umgås” eller som när jag åker till USA och får vara med på deras middagar och vernissager och resa hit och dit. Jag saknar henne i vardagen, att bara ha henne hos mig.

Jag skulle vilja att hon såg vad jag gör just nu, att hon skulle säga att jag var duktig och bra. Jag skulle faktiskt vilja prata med henne om kärlek, om varför mitt hjärta känns stumt. Om det här med Amanda och Axel, om Lucas, om killarna som Saga träffar.

Om sex. Ja, jag skulle vilja prata med min mamma om sex. Kanske folk inte så gärna vill det, prata med 18

sina föräldrar om sånt, men bara för att min egen mamma är borta är det just det jag vill diskutera med henne. Fråga henne hur hon kunde bli så tokkär att hon lämnade allt hon hade och följde med Gordon, som han heter, över halva jordklotet. Jag frågar inte om det på Skype. Jag skriver inte sånt i mejl. Och när vi väl träffas blir det aldrig rätt tillfälle.

19