9789163868665

jessica schiefauer

Pojkarna

tidigare utgivet av jessica schiefauer: Om du var jag 2009

pojkarna Copyright © Jessica Schiefauer 2011 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2011 Omslag och grafisk form: Fredrika Siwe Omslagsfoto: Li Östlund/Bildministeriet Citat av Marcel Proust i svensk översättning av Gunnel Vallquist Tryckt i Tyskland av GGP Media GmbH, 2011 isbn 978-91-638-6866-5 www.bonniercarlsen.se

Den verkliga upptäcktsresan består inte i att söka efter nya vyer, utan att se med nya ögon. ~ Marcel

Proust ~

Jag har en historia att berätta, men min historia är inte till för vem som helst. Det är en berättelse för den som vill se, för den som vågar lyfta ett förstoringsglas till ögat och betrakta det förunderliga. Om du är blind för sådant är den här historien inte din, men om dina ögon är öppna ska du lyssna noga.

Den tar sin början i en glänta, en vårkväll när granarnas stammar glöder röda.

Himlen är skymningsblå, skogen är tyst och stilla och genom det gamla husets tunna fönsterrutor ljuder en gäll, uppfordrande ringsignal.

Jag blir stående, lyssnar förundrad till ekot av det plötsliga ljudet.

Husets telefon är en stum best på ett bord, en svart gammaldags tingest som inte givit ett ljud ifrån sig under den tid jag levt här. Men nu skräller den igen och igen, hest som en gammal hund. Jag slänger ogräset ifrån mig, går tveksamt fram till huset och lägger hand­ en på handtaget. Dörren glider upp, jag rör mig över trägolvet, skogens kvällsdoft följer mig in. Mina jordfuktiga fingrar sluts kring den klumpiga telefonluren, jag känner signalen som ett surr i handflatan. Långsamt lyfter jag luren, spänner hörseln. Mina andetag brusar avslöjande i munstycket.

– Kim? Är det du?

Rösten har åldrats men jag känner igen den mycket väl och jag tar tag om luren med båda händerna, kramar den med mina smutsiga fingrar. Om mina stämband inte vore rostiga av tystnad skulle jag skrika nu, av bävan och av glädje. När jag öppnar munnen orkar orden nätt och jämnt ta sig ut: – Ja. Det är jag.

– Äntligen. Som jag har letat!

Jag sluter ögonen. Hennes ansikte framträder, ett av hennes ansikten: fjortonårigt och fräknigt med små röda fläckar på kinderna. Det är torrt i munnen, jag ~

11 ~

samlar saliv och försöker hitta något att säga, får inte fatt i något annat än: – Det var länge sedan.

Hon skrattar till.

– Ja, det var det. Det var det sannerligen.

~

12 ~

Bella, flickan som gick inåt med tårna, som hade nära till stamning och rodnad och tunghäfta i skolan.

Bella, som planterade ett skott i den svarta jorden och gav mig ett liv.

Vi bodde i samma radhusområde, jag kunde se hennes hus från mitt fönster. Om jag blundar framträder minnet alldeles tydligt: Bella och lekarna och glashuset som ett litet slott bakom trädgårdshäcken.

Bella odlade blommor. Hon hade ett eget växthus, inte ett litet för barn utan ett riktigt, stort. Hon tog hand om allting själv, både växthuset och radhusträdgården. I Bellas hus fanns ingen förälder som lagade mat eller städade, ingen svarade på kallelser till föräldramöten eller inbjudningar till julspel och avslutningar.

En pappa fanns där, han gick på starka tabletter och tillbringade dagarna i ständig dvala. Någon mamma fanns det inte. Till andra sade Bella att hennes mamma dött vid förlossningen. Till mig sade hon ingenting alls men det gick ju historier, tissel och tassel smög runt hus­en, sipprade in till våra barnaöron fastän det inte var meningen att vi skulle höra. Mentalsjukhuset, sade tisselrösterna, rymt med en annan kvinna, sade tasselrösterna. Men ingen visste säkert.

Bellas mormor skänkte henne växthuset. Jag minns ~

13 ~

henne vagt, hon var rödhårig som Bella och när hon log lyste tandköttet rött mot den vita huden. Hon kom med sitt pick och pack när Bella var mycket liten, flyttade in i ett av radhusets kala rum, grävde upp en jordplätt i den förfallna trädgården och började odla den. Så snart Bella var gammal nog visade mormodern henne hur man satte frön i jorden, hur man gallrade och lukade. Så en dag var också mormodern försvunnen. Hennes saker var borta, i rummet där hon bott fanns inget annat än en kvarglömd fickspegel och ett långt rött hårstrå som slingrade sig kring Bellas finger när hon plockade upp det. Men på tomten stod ett nymonterat växthus, det hade blyinfattade rutor som blixtrade i solskenet och från den dagen tillbringade Bella all ledig tid därinne.

Hennes entusiasm var obändig, ingenting i växternas värld var för obetydligt för att undersökas. Hon skötte blommorna oklanderligt, tuktade och närde dem så att deras färger och former kunde lysa och växa. Ingenstans i hela grannskapet fanns en mer färgsprakande trädgårdsplätt än hennes.

~

14 ~

Jag står med luren i handen och jag fäster blicken på skymningen utanför, låter det kvällsblå sudda ut minnesbilderna.

– Vad vill du?

Bella andas ut, luften blir till ett buller i luren.

– Att du kommer.

Det går en rysning nerför ryggraden. Jag biter mig i läppen, rösten blir knappt mer än en viskning.

– Jag vet inte.

Bella är tyst ett ögonblick. Sedan säger hon sakta: – Du måste, Kim. Du är skyldig oss det. Momo är redan på väg.

Så lägger hon på. Det klingar till i luren, jag står kvar med den i handen. I mitt öra susar tomheten. Jag vill ha mer av Bellas röst som funnits där alldeles nyss men där finns inget längre.

~

15 ~

Momos hår var mörkbrunt och svallande, hon hade rak rygg och nyfiken blick och en dag stod hon där framför oss på radhusområdets asfalterade gångbana. Hon frågade något och vi svarade något och sedan var vi oskiljaktiga. Ett energiknippe var hon, drog med mig på basarer och loppisar i stadens utkanter, satte konstiga hattar på mitt huvud och hängde fula sjalar runt min hals, sade ”Köp dem!” och jag skrattade och sade ”Nähä du, aldrig i livet.” Då log Momo och köpte dem själv, hur fula de än var. Hon var ett konstnärsbarn, uppvuxen i ett stort hus på landet som bågnade av kreativitet. När de flyttade in i vårt område dröjde det inte länge förrän pratet började. Hennes familj liknade ingen annan vi sett. I vardagsrummet hade mamman sin ateljé och på övervåningen satt pappan med sitt. Han var arkitekt och hon var sömmerska, de tog jobb när de blev tvungna, men mest satt de som förhäxade vid sina material. Pappan gjorde landskap och figurer i lera, gips, latex och papier-maché. Mamman samlade tyger och ting som hon omvandlade till kreationer som ibland gick att bära, ibland inte. Mitt i allt detta uppfostrade de en dotter. Hon var döpt till Monica men för oss blev hon Momo.

Momo kunde konsten att iaktta och notera. Allt som skapades i föräldrarnas hus gjorde hon till sitt. I hennes ~

16 ~

händer blev alla material formbara, det fanns ingenting hon inte kunde knåda, mejsla, klippa, vika eller tråckla fram ur dem. Alltid hade hon något projekt på gång.

Hennes ögon blänkte när hon matade tygerna mellan de sylvassa symaskinsnålarna och ibland gick rösten upp i falsett för hon var så ivrig att få berätta om hur det skulle bli när det var klart.

~

17 ~

Vi fyllde fjorton den våren, Bella, Momo och jag.

Vi höll oss för oss själva.

Om vintern var vi oftast i Momos rum men under den varma delen av året satt vi i Bellas trädgård, eller inne i växthuset om det regnade. Vi lyssnade på insekterna och på regnet, såg fuktdropparna torka på kronbladen när solen bröt fram. Nyfiket betraktade vi blomflugorna som parade sig i prästkragarna; en sällsam och ganska våldsam dans som skickade darrningar genom de tunna kronbladen. När det var torrt vattnade vi varje kväll. Bella fyllde den gröna kannan borta vid huset och vi hjälptes åt att bära den över gräsmattan. Hon bad oss aldrig att hjälpa till men hon hindrade oss inte heller, visade bara under tystnad hur vi skulle göra. Hon visste blommornas namn och sort men hon berättade sällan och jag frågade inte, det var inte viktigt för mig. Hennes rabatter sprakade som nyårsfyrverkerier och liksom alla fyrverkerier gjorde de sig bäst om natten, när gatlyktorna spred sitt mjuka gula ljus över området. Man skulle kunna tro att de sammetslena bladen skulle sluta sig i mörkret men det gjorde de inte. De öppnade sig och gapade mot natten, skrek till stjärnorna: Här, här är jag! ~

18 ~

Se på mig!

Natten är svart MEN JAG ÄR I FÄRG! Vi levde mitt i allt detta sprakande och det fick mig att glömma att jag var Kim, att jag hade en kropp som växte och sprängde. Växthuset var en frizon, ett rum att gå till där andra lagar gällde. Skoldagarna och korridorerna och mina föräldrars hus, allt försvann när jag gick in genom glasdörren. Även Bella blev en annan därinne. Hennes blick var lugn och knivskarp, rörelserna var exakta och säkra. I skolan var hon en ganska tjock flicka med rött hår och fräknar, en flicka som helst satt tyst och osynlig så länge hon kunde. Och jag, jag var en tunn, sorglig sak med taniga ben och för stort huvud.

Min hud blommade upp i eksem så fort den kom i kontakt med något okänt. Jag tålde inte stark sommarsol eller kalla vintervindar och jag kunde varken äta röda tomater eller gyllengula apelsiner. De gav mig svidande utslag kring mun och näsborrar, jag var tvungen att smörja på illaluktande Idominsalva i flera dagar. Min flickhud föredrog papperstorr luft och tapetserade väggar, lysrörsljus och laminat och klorerat vatten.

Jag hatade det.

Min kropp satt på mig som något främmande, en gummidräkt som klibbade och kliade, men hur jag än rev och skrapade med naglarna satt den där den satt.

Om nätterna kunde jag drömma att min kropp föll av mig. Det var så enkelt, plötsligt hittade jag en dragkedja i huden. Ibland satt den längs med innanlåret, ibland över magen, utmed ryggen eller mellan benen. Jag öppnade den, kunde känna luften sila in mot min riktiga ~

19 ~

hud därunder, som ett vakuum när det släpper. Och jag skalade av mig skinnet, klev ur det som ett smutsigt klädesplagg och kände det svala golvet mot mina nya fotsulor. Men när jag gick mot spegeln för att se hur jag egentligen såg ut vaknade jag alltid innan jag hunnit fram.

Jag berättade om drömmen för Bella en gång, när hon höll på att gallra i den röda rabatten. Jag satt på huk bredvid och räckte henne lukespaden och lilla krattan och jag berättade precis hur det kändes, hur huden lossnade och föll av mig. Bella hade jordfläckar i ansiktet, ett litet grässtrå satt fast i hårfästet och hennes ögon var alldeles allvarliga när hon lyssnade. Hon sade ingenting, men jag visste att hon förstod.

Ja, vi fyllde fjorton den våren och vi gömde oss i växthuset för att slippa bli vuxna. Vi höll oss undan våra jämnåriga, vi aktade oss noga för att lyssna till hormonernas sång i blodet för vi anade att de kunde övermanna oss när som helst, utan vårt medgivande. Vi visste vad som väntade: en morgon skulle vi helt enkelt stiga upp ur sängen och veta att barnlekarna måste överges.

Vi skulle se oss omkring, se hur andra gjorde och sedan göra efter. Lära oss dricka, röka, kyssas. Lära oss tolerera att pojkarna tog på oss med sina händer. Det enda vi skulle behöva göra var att gå rakt fram, sätta ena foten framför den andra tills ankelmusklerna hårdnat tillräckligt för att inte stukas i de tunna klackarna.

Vi ville inte, Bella, Momo och jag.

Vi vägrade!

Det tjöt och vred sig i våra kroppar, vi kände rast~

20 ~

lösheten klia. Vi gick som stora irriterade djur genom våra föräldrars hus, skrek efter något som kunde stilla de underliga svallningarna, men vart vi än såg fann vi bara de förutbestämda Kvinnomallarna. Vi knep ihop munnarna och slöt ögonen, vägrade att acceptera det oundvikliga. Det var en instinkt, en glödande gnista i bröstet: vad som helst fick hända oss, men inte det.

Så vi tog vår tillflykt till växthuset, vände blicken bort från världen, sökte tröst hos jorden och blommorna och insekterna.

~

21 ~