9789163868320

Marie Oskarsson Helena Bergendahl

Kapitel 1

Det var alldeles tyst i klass 2 B. Jack satt med blicken envist fäst i skrivboken framför sig. Veckans Ord var ju så roligt … Han be­ hövde inte kolla för att veta var i klassrum­ met Emilia satt. Nej, han kunde se Emilia framför sig, precis som hon såg ut, även om han slöt ögonen. Hon hade ett alldeles blekt ansikte och hår som var så ljust att det nästan var vitt. Ofta hade hon det i två hårda flätor. Hennes hår var liksom extra trassligt. När Emilias pappa inte hade flätat det, stod håret som ett vitt moln av spunnet 7

socker runt huvudet. Ett ljust snår av lösa strån och tovor. Jack älskade det. Han ville sticka in handen i det där vita, mjuka, fluf­ figa, men han hade aldrig vågat.

I alla fall var det inte bara Emilias frisyr det handlade om. Det var hela hon. Han ville sitta nära, höra när hon pratade, vara intill henne hela tiden. Men det skulle se konstigt ut om han började hänga efter Emilia. Edvin var ju hans bästa kompis!

Jack visste att det bara fanns en sak att göra. Han måste fråga chans!

Det var abso­ lut nödvän­ digt. Och helt enkelt super­ läskigt.

– Jag ska, 8

jag ska, jag ska.

Jack fortsatte att muttra för sig själv. Han kastade en blick mot Emilias bord.

Hon borde också jobba med Veckans Ord, men hon satt och fnissade med Julia istället.

De lutade huvudena mot varandra, och vis­ kade. Vad pratade de om? Om honom?

9

– Tyst! Nu babblar du för dig själv igen, sa Edvin.

Han puffade Jack i sidan så att Jack ryckte till. Edvin brukade göra så. Jack hade aldrig fattat varför.

– Oj, förlåt, sa Jack.

– Det är okej. Ska vi göra något efter skolan?

– Kan vi väl. Hemma hos dig då, eller?

Kapitel 2

Edvin hade alltid varit Jacks bästa vän. De bodde på samma gård, hade gått på samma dagis och lekte tillsammans varje dag. Jack visste allt om Edvin, och Edvin visste allt om Jack.

Eller inte rik­ tigt allt. Det fanns en sak som Jack inte hade velat berätta.

11

Han hade inte sagt ett endaste litet knyst om Emilia. Fastän hon fanns i hans huvud hela tiden, hade det blivit hans hemlighet.

Jack tittade upp från skrivboken igen och såg hur Emilia tankfullt bet på sin penna.

– Vad är det? viskade Edvin till honom.

– Inget, svarade Jack.

Han visste inte vad han skulle säga. Att det fladdrade tusen oroliga fjärilar i magen på honom när Emilia var i närheten? Det gick liksom inte att förklara på ett bra sätt.

En dag kände Jack det bara. Känslan kom från ingenstans. Allt var precis som vanligt i klassrummet. Fröken stod vid tavlan och pratade. Jack försökte verkligen lyssna or­ dentligt. Men plötsligt såg han bara Emilias vita trasselhår. Det var som om han aldrig hade sett henne förut, som om hon var helt ny i klassen. Hjärtat gjorde ett delfinhopp 12

i bröstkorgen på honom. Sen kom en hel myrstack krypande i kroppen.

– Vad blir då 13 minus 3? Jack?

Fröken spände blicken i honom. Han fick inte fram ett ord. Tungan verkade vara fast­ limmad med extra starkt klister i munnen.

– Äh, jag … alltså … jag vet inte.

13

Edvin fnissade till. 13 minus tre!

– Jaha, då kanske någon annan kan svara medan du vaknar till liv, sa fröken syrligt. Emilia?

– Tio, sa hon snabbt, utan att ens tänka efter.

Det var inte mer med det.

Detta hände en tisdag. Klockan var elva på förmiddagen. Hela klassen satt ordent­ ligt med matteboken framför sig. Alla fort­ satte att räkna, precis som om ingenting hade hänt. Pennorna raspade sakta i mat­ tehäftena. Fröken vandrade mellan borden och kollade om någon behövde hjälp. Små lätta dammkorn singlade genom luften och glittrade i solen från fönstret.

Men Jack hade just förstått att allt inte alls var som vanligt längre. Något var väl­ digt annorlunda.

14

Han stirrade på talen, försökte hypno­ tisera siffrorna. Ingenting hände. Han fat­ tade noll. För Emilia satt bredvid honom.

Det var inte hennes vanliga plats, men just denna tisdag klockan elva satt hon på stolen intill honom och räknade sakta. Hon sa ing­ enting. Räknade bara. Hummade lite när hon funderade över ett tal. Suddade bort en siffra som blivit fel. Räknade några tal till.

Jack försökte koncentrera sig. Han tittade på talen igen. Men nej. När Emilia var så nära kunde han inte räkna. Han kunde bara andas, sakta, sakta. Han kunde bara känna att hon var precis bredvid. Varm, söt, och med sitt trassel i två fina flätor. Ändå ville han inte byta plats. Han ville sitta bredvid Emilia hela dagen. Hela nästa dag. Alla dagar! Det gjorde ingenting att han inte kunde räkna. Det spelade ingen 15

roll alls, så länge hon var i när­ heten.

– Hallå, stäng munnen! väste Edvin.

– Va, sa Jack yr­vaket.

– Du stirrar.

Jobbar du extra som fågelholk, eller?

Emilia skrattade till.

– Vad knäpp du är, sa hon till Edvin.

Hon vände sig mot Jack.

– Men vad är det med dig?

– Inget, det är ingenting alls, sa han has­ tigt.

Han kände hur värmen steg i ansiktet.

Han rodnade.

16

– Ha ha, du sitter och drömmer om tjejer va, skrattade Edvin.

– Men hallå Edvin, det är väl du som är klassens tjejtjusare? sa Emilia, och blinkade till Jack.

– Förresten, får jag låna din linjal? Hon pekade på Jacks limegröna plastlinjal som låg mellan dem på bordet. Jack sköt den mot henne, utan att möta hennes blick.

– Visst, mumlade han. Här!

Men Edvin fortsatte att retas.

Han plutade med munnen och gjorde pussljud.

– Ha ha, jag vet nog vad du tänker på, fnis­ sade han.

Jack hade gärna bankat ned Edvin i stolen. Vad som

helst för att få tyst på honom. Tänk om Emilia fattade! ”Då dör jag”, tänkte Jack skräckslaget.

Sen den dagen hade han suttit och smygspanat på Emilia i klassrummet. Han hoppades bara att ingen hade märkt det.