9789163868207

p –  monsteragent: N e l l y Ra p

Martin Widmark Christina Alvner

Kapitel 1

På hotell Fjällvidden

– Nej, sa mamma.

– Jo, sa pappa.

– Nej, sa mamma. Du är finare utan.

– Det blir som jag har sagt, sa pappa.

Det är jag som bestämmer.

– Men det är ju jag som ska titta på dig, suckade mamma.

– Det spelar ingen roll, sa pappa. En man bestämmer över sitt eget skägg.

Punkt slut!

Vi var på hotell Fjällvidden. Jag satt på sängen och knöt mina snören i pjäxorna.

London låg med huvudet på tassarna och tittade på mig. Vi var på väg ut.

9

Pappa kom ut från badrummet.

Mamma gick strax bakom.

– Ta den här, Nelly, sa han.

Han räckte mig sin rakapparat.

– Men …, sa jag. Vad ska jag ha den till?

– Jag behöver den inte längre, sa pappa. Nu ska jag ha skägg.

– Nelly, sa mamma. Tycker inte du också att pappa är finare utan skägg?

– Jag vet inte, sa jag. Jag går ut med London en stund.

– Jag tycker ändå …, fortsatte mamma.

Pappa slank in i badrummet igen och mamma skyndade efter. Jag hörde hur diskussionen fortsatte där inne. Jag titta­ de en stund på pappas rakapparat. Vad ska jag göra med den? tänkte jag.

Vid mina fötter gnydde London. Han ville verkligen ut.

10

Jag stoppade rakapparaten i fickan och drog upp dragkedjan i jackan.

– Glöm inte mössan, Nelly, ropade pappa från badrummet.

När jag kom ut i korridoren utanför hotellrummet satte jag mig på knä fram­ för London. Jag knäppte kopplet och kliade honom i den där lilla gropen han har i nacken.

– Mössa, sa jag. Jag behöver väl ingen mössa. Det är ju nästan plusgrader ute.

När vi gick runt hörnet i korridoren såg vi en man i blå overall. Han bar på en stor verktygslåda.

– Nu fungerar frysrummet igen, ropade han in i ett rum. Nyckeln hänger utanför dörren. Minus arton grader – dag som natt. Jag skickar räkningen på måndag.

11

Jag hörde hur någon mumlade något till svar inifrån rummet. Mannen i overallen gick i väg och jag kikade in i rummet.

Där inne satt en man bakom ett stort skrivbord. Han pratade i telefon och var alldeles röd i ansiktet.

På skylten in till rummet stod det: FRANSSON: HOTELL-DIREKTÖR. – Vad i hela världen säger du? vrålade direktören i telefonen.

Han blev faktiskt ännu rödare i an­siktet och han bankade sin knutna näve i bordet.

– Har du brutit benet? fortsatte han.

Men du är ju den enda skidlärare jag har. Vem ska nu lära mina gäster att åka skidor?

Hotelldirektören lyssnade en stund till vad skidläraren hade att säga i andra änden av telefonen. Sedan suckade han djupt och sa: – Och du är säker på att du inte kan jobba?

Jag skrattade till i dörren. Vad trodde han? Att skidläraren kunde åka skidor med gips.

Hotell-direktören fick syn på mig.

Hans ögon smalnade till springor.

– Vad står du där för? frågade han och reste sig häftigt från sin stol.

14

Kapitel 2

LENA-SLEVAS varning

Hotell-direktören kom emot mig.

Jag förstod att det hade varit dumt av mig att skratta tidigare.

– Förlåt, sa jag, och tog ett steg bakåt.

– Varför står du här och tjuvlyssnar? fräste han.

London morrade dovt vid mina fötter.

Hotell-direktören stannade då han upp­ täckte min hund.

Duktiga, modiga London tänkte jag.

Han försvarar mig i alla lägen.

– Det var inte meningen att skratta, sa jag. Men det lät så roligt! Det där med skidläraren …

Hotell-direktören fnyste.

15

– Roligt! Ha! Det är verkligen inte roligt att driva det här hotellet.

– Ett så fint hotell? sa jag. Det måste väl gå jättebra.

– Räkningar, klagande gäster – och så bryter skidläraren benet.

– Klagande gäster? frågade jag.

– De säger att per­ sonalen är otrevlig, suckade direktören.

Men det är svårt att få tag på folk här uppe i fjällvärlden.

– Det ordnar sig säkert, sa jag. Solen lyser ju och det är vackert väder.

16

Hotell-direktören återvände till sin plats bakom skrivbordet. Han muttrade för sig själv medan han började bläddra i en tjock bunt räkningar: – Vackert väder? Jo, jag tackar jag, sa han. Snön smälter ju snart bort!

Jag drog lite i kopplet, och London och jag fortsatte genom korridoren.

Vi gick nerför de breda trapporna och skulle just lämna hotellet då en kvinna ropade: – Nelly Rapp?

Jag stannade och vände mig om. Det var kvinnan i recep­ tionen som hade ropat. Nu vinkade hon leende mot mig med ett brev i handen.

– Ja, det är jag.

– Det här brevet kom för en liten stund sedan.

Jag förstår inte hur det gick till, men plötsligt låg det bara här på disken.