9789163866692

och

LUFSEN Text: Ward Greene Bild: Claude Coats Svensk text: Sara Hedenberg

D

som Lady flyttade in hos sina människor, Husse och Matte. De älskade henne från första stund, men som så ofta behövde de lite träning i början.

De trodde till exempel att hon ville ha en egen liten säng med egna filtar. Lady fick gnälla och yla lite för att de skulle inse sitt misstag. Men ganska snart förstod de att hennes plats var vid fotändan av Husses säng, eller Mattes.

Människor är faktiskt ganska intelligenta, som varje hund vet. Det krävs bara lite tålamod för att få dem att förstå. et var på julafton

När våren kom hade Lady situationen helt under kontroll.

Varje morgon väckte hon Husse med ett skall och en slick på handen. Sedan hämtade hon hans tofflor och stod vid hans säng och väntade tills han gick upp.

Efter det rusade hon ut, genom sin hundlucka i dörren, för att möta brevbäraren vid grinden. Efter brevbäraren kom tidningsbudet, och därefter gick Lady ett varv kring huset för att vakta. Hon var både modig och orädd när hon skällde på sparvar och trollsländor.

BEST IN SHOW

I husen bredvid bodde två av hennes närmsta vänner.

Den ena var en gammal terrier som hette Jock och den andra en fin gammal blodhund som hette Trofast. De tre vännerna hade mycket roligt tillsammans.

Men den bästa stunden var nog ändå på kvällen. Då kom Husse hem från arbetet. Lady brukade rusa ut för att möta honom och sedan skutta vid hans sida. Då var familjen samlad igen, bara de tre – Husse, Matte och Lady.

Lady var den lyckligaste hunden i hela världen.

F Ö R S T A P R I S

Den hösten dök en tuff byracka som kallades för Lufsen upp i grannskapet. Han tyckte bäst om att leva sitt liv i det fria så därför hade han inte någon familj och inget hus att bo i. En dag kom han till Ladys kvarter när han var på rymmen från hundfångaren, som inte tyckte om hundar som sprang lösa. »Här gäller det att hålla sig undan«, tänkte Lufsen och gömde sig bakom ett högt staket, i väntan på att hundfångarens gallerförsedda vagn skulle vika runt hörnet och försvinna. »Jaja«, tänkte han när vagnen skramlande rullat bort, »jag kan ju lika gärna se mig omkring nu när jag är här!« På andra sidan staketet berättade Lady just en spännande nyhet för Jock och Trofast: »Matte ska få en bebis!«

»En bebis?« log Trofast. »Gratulerar, Lady. Bebisar är underbara. De är…« »Små knyten fulla av problem!« avbröt en främmande röst, och Lufsen kom tassande. »Vänta du bara, fröken, tills Junior kommer! När du längtar efter att bli rejält kliad bakom örat så: ›Släpp ut hunden‹, säger de. ›Han kommer att ge bebisen loppor.‹ »Då är det slut på saftiga biffar! Överbliven barnmat får du att äta! Istället för din varma säng vid brasan blir det en läckande hundkoja i regnet!« Lady såg mer och mer oroad ut och Jock bestämde sig för att trösta henne. »Lyssna inte på honom, gumman«, morrade han. »Ingen människa skulle vara så elak!« »En människas hjärta har inte plats för hur mycket kärlek som helst«, sa Lufsen när han vände sig om för att gå, »och när en bebis flyttar in, flyttar hunden ut.«