9789163865978

sonya sones

Vad mina vänner inte vet del ett

Översättning av Ylva Stålmarck

Han kallar sig Chaz Jag gillar klangen i det – chatta med Chaz.

Jag lärde känna honom på nätet i förra veckan och det sa visst klick direkt.

Ursäkta ordvitsen.

Vi har umgåtts varje kväll sedan dess, klockan tio, och haft långa, privata samtal.

Bara vi två, svävande i cyberrymden.

Det känns så vackert på något sätt att inte ens veta hur han ser ut.

Och det är ännu vackrare att inte ens bry sig om det.

Och att veta att han inte bryr sig om hur jag ser ut heller.

Det är något själsligt mellan oss.

Något cybersjälsligt.

~ 94 ~

Jag hittade på det ordet.

Chaz tycker att det är jättebra.

~ 95 ~

Mitt moraliska dilemma Jag frågar Rachel och Grace om de tycker att det är som att vara otrogen mot Dylan när jag chattar med Chaz.

Grace säger att det beror på vem jag gillar mest att prata med, cyberbiffen (som hon kallar honom) eller Dylan.

Grace säger att hon inte kan föreställa sig att hon hellre skulle vilja prata med en annan kille än sin nya pojkvän Henry.

Varken på nätet eller någon annanstans.

Hon säger att det är ett dåligt tecken om jag inte känner så för Dylan.

Men Rachel säger att en enda människa inte kan tillfredsställa en annan människas behov till hundra procent och att jag faktiskt inte är ihop med Chaz, så hon ser inget fel i det.

Jag älskar den tjejen.

~ 96 ~

Mer eller mindre Om Dylan och jag hade träffats genom att chatta i ett rum i cyberrymden i stället för ansikte mot ansikte, så att jag inte hade sett hans läppar eller hur han svänger så där sexigt på höfterna när han dansar, och jag inte hade fått en chans att se in i hans ögon eller bli förförd av hur stora de är, utan bara sett hans brev på datorskärmen, kan jag lika gärna erkänna att jag tror att jag skulle ha gillat honom mindre.

~ 99 ~

För sent För länge sedan, i början av september, när jag ännu inte visste om Dylan gillade mig, brukade jag fantisera om vad jag skulle göra om han sa att han älskade mig.

I min fantasi skulle jag kasta huvudet bakåt med ett jublande och sexigt skratt, och sedan skulle han dra fingrarna genom mitt hår och kyssa mig intensivt.

Men i kväll, när han äntligen sa de magiska orden, skrattade jag inte och han kysste mig inte.

Han bara kisade oroligt på mig och jag fick plötsligt lust att gråta.

~ 109 ~

Just då dök Murphy upp i huvudet på mig Helskumt, men det gjorde han.

Och plötsligt stod jag där och undrade om någon någonsin hade sagt »jag älskar dig« till Murphy.

Hans mamma kanske har gjort det.

Eller hans pappa.

Men jag undrade om någon tjej någonsin hade gjort det.

Eller om någon någonsin kommer att göra det.

Och på sätt och vis gjorde det mig ännu sorgsnare än jag var innan.

Och sedan stod jag plötsligt och undrade om det här var enda gången, första och sista gången, som en kille skulle säga det till mig.

~ 110 ~

Jag vet inte hur jag ska säga det till Dylan Förut trodde jag att jag var kär i honom.

Men det måste ha varit en annan han.

Eller kanske en annan jag.

För när jag ser på honom nu ser jag en vän, inte en pojkvän.

Och när han kysser mig känner jag bara hur oåterkalleligt slut det är.

~ 116 ~

När Dylan grät När Dylan grät kände jag mig mäktigare än jag ville.

Jag började också gråta.

Jag kunde inte rå för det.

Och sedan kramade vi varandra hårdare än någonsin förut, för att vi visste att vi aldrig skulle göra det igen.

~ 117 ~

Deppsjuka Han sa att han inte var sur.

Han sa att han förstod.

Han sa att han kunde ta det.

Så varför känns det då så här?

~ 118 ~

Vi sa att vi skulle förbli vänner, men så fort Dylan får syn på mig låtsas han som om han inte ser mig och slår armarna om första bästa söta tjej.

Så fort jag får syn på Dylan böjer jag mig ner och knyter skosnöret eller börjar rota i ryggsäcken som om jag hade tappat bort min älsklingspenna.

När vi inte kan undvika varandra låtsas Dylan bli jätteglad att se mig – fast nu kallar han mig Sophie.

Jag är inte längre hans Safiröga.

~ 119 ~

Raderad I kväll frågade Chaz mig: »Vad gillar du bäst att göra?« Jag kom inte på något särskilt, så jag svarade bara: »Jag vet inte. Vad gillar du bäst att göra?«

Han är inte särskilt snabb med tangenterna, men nu fick jag vänta längre än vanligt på att hans svar skulle dyka upp på skärmen: »Jag gillar att runka i bibliotek.«

Orden bara stod där och stirrade på mig, som fult klotter på en toalettvägg.

Det kändes som om någon gett mig ett hårt slag i mellangärdet.

Jag kunde inte andas. »Du skojar, va?«

skrev jag tillbaka. »Nej. Det gör jag inte«, skrev han.

~ 120 ~

Jag läste orden om och om igen, för att försöka inse att de var sanna.

Det kändes som om jag tumlade omkring i cyberrymden utan styrsel, men så drog jag några djupa andetag, samlade mig och skrev: »Betrakta dig som raderad.«

Sedan loggade jag ut.

Och alldeles nyss bytte jag mejladress.

~ 121 ~

Halloweendansen närmar sig Rachel säger att hon hellre skulle gå en »bus eller godis«-runda.

Grace säger jag med.

Jag säger också jag med.

Men Rachel säger att om vi inte går på dansen kommer det säkert att visa sig vara millenniets häftigaste fest.

Och Grace säger att »bus eller godis« dessutom är riskabelt.

Tänk om någon skulle se oss?

Det skulle vi aldrig överleva.

Jag säger att jag bara önskar att jag visste var Chaz bodde så att jag kunde gå dit och kasta ruttna ägg på hans dator.

~ 124 ~

En timme före dansen stannar vi med bilen utanför Rachel.

Mamma pussar mig på kinden, säger att jag är helchill i min nya klänning (hon försöker låta så inne fast hon är totalt ute) och att jag ska ha det så roligt.

Som om hon verkligen menar det.

Och för en gångs skull ger hon mig inte någon skarp blick eller varnar mig för pojkarna.

Hon kanske testar omvänd psykologi.

Hon kanske äntligen håller på att växa upp.

Hon kanske bara håller på att ge upp.

Eller också kanske är hon livrädd att jag aldrig ska bli gift utan bo kvar hos henne och pappa i eviga tider.

Det var en riktigt läskig tanke.

~ 136 ~

Hon har ingen aning om att jag är på väg in i huset för att byta om till den supersnygga svarta klänningen.

Har jag dåligt samvete?

Typ. Men inte tillräckligt dåligt för att låta bli.

Ibland har man inget val.

~ 137 ~

Där är Dylan Han spelar luftgitarr, klädd i sådana där ljusblå kirurgkläder som de har i Cityakuten, med ett stetoskop dinglande om halsen och håret utväxt och stylat i piggar Så jäkla snygg.

Jag får en sjuk impuls att springa fram och säga att jag känner mig lite yr, som om jag håller på att få en hjärtattack eller något.

(Jamen det gör jag ju, typ.)

Och sedan skulle jag kunna vackla till och han skulle få fånga upp mig i sina armar och ge mig första hjälpen med mun-mot-mun-metoden.

Det skulle inte vara så dumt just nu –

~ 143 ~

Men här kommer Angela Pierson framslinkande bakom honom och sätter sina nätta små händer över hans ögon.

Utklädd till sjuksköterska.

~ 144 ~

Den maskerade mannen Han går fram till mig och brer ut armarna.

Jag sjunker in i hans famn och vi börjar dansa.

Musiken är långsam med släpiga saxofonslingor.

Jag känner hettan från hans händer tränga igenom det tunna tyget i min klänning i svanken.

Hans fingrar vandrar upp mot mina axlar, smälter bort min blyghet, medan han drar mig så nära att han säkert känner mina bröst mot sin bröstkorg.

Vi rör oss tillsammans, andas tillsammans, mina händer griper om hans axlar, hans ena lår är intryckt mellan mina.

~ 145 ~

Jag har ingen aning om vem jag dansar med, men våra kroppar uppträder som gamla vänner, som om de vet något, som vi inte vet.

~ 146 ~

Vad jag vill Jag vill fortsätta att dansa långsamt med honom.

Jag vill fortsätta att dansa vidare och vidare.

Jag vill dansa långsamt, långsamt, ända till soluppgången, precis så här.

Jag vill dansa och dansa och dansa, sedan kyssas.

~ 147 ~

Låten tar slut Men jag svävar i armarna på min maskerade man några sekunder till, och när jag lutar huvudet tillbaka för att se in i hans ögon är de så levande, så totalt inne i mina, att när han tar min hand och trycker den mot sitt hjärta känns det som om mina knän ska vika sig.

Sedan bugar sig vemdetnuär djupt och försvinner i mängden.

(Jag visste att något skulle hända i kväll.)

~ 148 ~

Vad finns du till för?

När jag rycks upp ur transen börjar jag genomsöka gympasalen efter honom och sparkar mig själv hårt där bak för att jag inte ens tänkte på att fråga vad han hette, för att jag inte bara sträckte upp handen och slet av honom masken så att jag fick se en skymt av hans ansikte medan jag ännu hade chansen.

Men hur jag än söker kan jag inte finna honom någonstans, och när den sista tonen i den sista låten klingar av, går jag ut för att vänta på min mamma, medan jag undrar om det kan finnas något sådant som »kärlek vid första dansen«.

~ 149 ~

Underarmar Okej, jag erkänner.

Jag har blivit besatt av armar.

Underarmar, närmare bestämt.

Hans underarmar.

Jag är smärtsamt medveten om hur sjukt det är, men ända sedan dansen verkar jag ha tappat fotfästet.

Underarmar är min grej.

I dag i matsalen sa Grace: »Där är Tommy A. kolla vilka biceps.« Men jag tänkte: »Kolla vilka underarmar.

Jag undrar om de sitter på min maskerade man.« Vart jag än går tittar jag på underarmar.

Jag tänker: »Hur skulle det kännas med de där omkring sig? Eller de där?

Hör de där underarmarna till min maskerade man?«

~ 164 ~

Jag måste hitta honom.

Honom och hans underarmar, de som gjorde mig så svag när han höll om mig med dem för bara tio dagar, fjorton timmar, trettiotvå minuter och tjugonio sekunder sedan.

Okej, jag erkänner.

Jag är inte riktigt säker på sekunderna.

~ 165 ~

Kontaktannonser Jag önskar att jag kunde sätta in en annons i skoltidningen: DESPERAT EFTERLYSNING – killen med armarna

och ögonen som höll mig fast på Halloweendansen.

Har inte kunnat tänka på annat sedan den kvällen.

Har inte kunnat andas. Ring 555-9910 innan jag vissnar och dör.

~ 167 ~

Tjugo frågor 1. Är han lika besatt av mig, som jag av honom?

2. Tänker han på mig i detta ögonblick?

3. Har han någonsin tänkt på mig?

4. Har han aldrig tänkt på mig?

5. Var vår dans lika fantastisk för honom som den var för mig?

6. Kommer jag alltid att känna så här?

7. Kommer jag att vara besatt av honom resten av mitt liv?

8. Hur smart låter det?

9. Varför kan jag inte sluta tänka på honom?

10. Håller jag på att tappa greppet totalt?

11. Känner jag honom?

12. Går han också i nian?

13. Går han över huvud taget i samma skola som jag?

14. Varför har han inte avslöjat för mig vem han är?

15. Kommer han någonsin att avslöja vem han är?

16. Vad väntar han på?

17. Har han redan en flickvän?

18. Tycker han att jag är ful?

19. Tycker han att jag är en idiot?

20. Är jag en idiot?

~ 170 ~

Tredje anhalten: ett besök på konstmuseet Jag går raka vägen uppför trappan till impressionistavdelningen för att titta på min älsklingsmålning: Le Bal à Bougival.

Jag sätter mig på ekbänken, blickar upp på det dansande paret i naturlig storlek och glider in genom den förgyllda ramen, rakt in i Renoirs milda, mjuka värld …

Jag vill vara den där kvinnan i den långa vita klänningen, som valsar runt i armarna på den där rödhårige mannen.

Jag vill känna hettan från hans hand som håller min, och lägga kinden mot hans lurviga skägg.

~ 185 ~

Jag vill uppleva ilningen av spänning när jag känner hans arm om min midja, hans blick på mitt ansikte, hans ben mellan mina.

Jag vill vara den där kvinnan på Le Bal à Bougival och dansa i evighet med den där mannen utan mask …

~ 186 ~

Men plötsligt – »Sophie.« Någon säger mitt namn. »Sophie?« Som en fråga.

Och jag rycks bort från målningen och landar med en duns i verkligheten på den hårda ekbänken.

Det sitter någon bredvid mig.

Och pratar med mig. »Läget?« Det är … Murphy.

MURPHY?!

Och han verkar bli så glad att se mig att han praktiskt taget viftar på svansen. »Åh! Hej«, säger jag och försöker låta trevlig, fast jag önskar att jag kunde sticka snabbt som ögat. »Visst är det en häftig målning?« säger han. »Jaa«, säger jag. »Min absoluta favorit«, säger han. »Min med«, bekänner jag.

~ 187 ~