Page 1

hans carstensen

Stand-Up Psycho


STAND-UP PSYCHO © Hans Carstensen 2009 Utgiven av Bonnier Carlsens Bokförlag, Stockholm 2009 Omslag: Patrik Lindvall Sättning: Bonnier Carlsen Tryckt av Svenska Tryckcentralen AB (STC) isbn 978-91-638-6456-8 www.bonniercarlsen.se www.hanscarstensen.se


Stockholm den 28 maj 2008

Hej Kajsa, Harris och Måns! Detta brev går ut till alla tre komiker i gänget ”Blatten, Bosniern och Bullen”. Jag har sett er vid två tillfällen, dels på Comedy Planet i Stockholm, dels på Comedy Corner i Uppsala, och jag tycker ni är skitbra! För det första står ni för fräsch uppkäftig humor, sedan gör det inte saken sämre att ni bara är sjutton år alla tre. Det betyder att ni omedelbart tilltalar den unga publiken, samt att ni har en otroligt ljus framtid! Jag antar att ni redan har fått brev från andra producenter. Ert gig på skolan i Tierp blev ju en riksnyhet och i showbiz är det aldrig fel med skandaler … Ni känner säkert till mig, och gör ni inte det vill jag berätta att jag äger bolaget Swedish Comedy Productions. I mitt stall ingår de flesta stora svenska ståuppare. Min tanke är inte bara att knyta er till bolaget, jag vill också att ni så fort som möjligt tar ställning till ett erbjudande. Giganten Magnus Betnér ska ut på en sommarturné som drar i gång den 21 juni, skulle ni kunna tänka er att utgöra hans ”supporting act”? Första anhalten på turnén är den stora stand-up-festivalen i Boulognerskogen i Gävle. Givetvis kommer ni att få ett gage som mer än väl kompenserar er för en månads hårt jobb. Jag kommer också att kontakta era föräldrar i och med att ni fortfarande är omyndiga. Med detta brev följer ett kontrakt som ni läser och skriver under. Jag har för avsikt att tillsammans med Magnus Betnér komma och se er på Å-krogen i Gävle söndagen den 15 juni. Kanske vi kunde ta ett avstämningsmöte på Hotell Gävle klockan 13 dagen efter?

Vänliga hälsningar, David Franzén Swedish Comedy Productions


1 ”Jag är normal. Ja, jag är så extremt normal att jag måste äta medicin för det.” Kajsa Andersson, Comedy Corner, Uppsala, 2 april 2008

Vart ska du? Stanna! Jag bugar och går av scenen och kryssar mellan borden och vet att det handlar om att genast komma bort från Å-krogen hur mycket publiken än bönar och ber. Applåderna är matta men folk kladdar på mig hela vägen fram till garderoben och vrålar mitt namn: Kajsa! Härligt. Jag bara står i dörröppningen och andas frisk luft och … jag hade glömt hur frisk luft känns. En snabbtitt på mobilklockan. 21.19. Jag måste lägga av med stand-up och börja med viktigare saker. Ondskan breder ut sig och jag står och fånar mig bland vrålande missfoster. Jag skulle behöva en cigarrett men ingen här röker ju. Minst av allt Musse och Harris. Och så tar jag bara några steg och är ute på trottoaren och låser upp cykeln. Och jag ser mig omkring. Och ingen har kommit efter. Ändå har jag kvar känslan som jag haft hela dagen. Att någon följer efter mig. Det är som om en magiker står någonstans och kastar besvärjelser. Upp på cykelsadeln. Måste bort. Jag vänder mig om och ser tre gubbar stå och röka på trappan 7


till Å-krogen. Kanske är det någon av dom? Men … nej. Dom ser ordinära ut. Jag tittar ut mot vattnet och upptäcker dom svällande huskropparna borta vid Gävle Strand. Mobilen plingar till och jag svarar och precis som jag hoppats är det journalisten. ”Tro det eller ej”, säger han. ”Jag lyckades locka ut rovdjuret ur sin håla. Fick till och med en telefonintervju.” ”Jag förstod nästan det”, säger jag. ”Det känns som om idioten är i närheten.” ”Menar du det? Det är oerhört viktigt att du är rädd om dig dom närmaste dagarna. Snart ska vi publicera sanningen och sedan kan du och resten av världen andas ut. Jag önskar givetvis att du kan behandla ärendet konfidentiellt ett tag till.” ”Yes, chief.” Jag trycker av mobilen och petar i överväxeln och sätter fart.

8


2 ”Min skola är superdemokratisk. Alla barn har var sin diagnos.” Kajsa Andersson, Club Norrare, Falun, 3 april 2008

Kajsa, var är du? Det samlades till en olidlig värk i skallen. Jag blev inte fri från det. Klockan var tio på förmiddagen och jag ställde mig och gjorde tjockpannkaka bara för att skingra tankarna. Det blev en ny variant. Med kanel och äpplen. ”Fan, Musse, inte står du väl och gör pannkaka igen?” Pappa hasade in i köket och satte sig på hörnet av matbordet. Han drack försiktigt av det röda som han hade i glaset. Lördagsgodis. Han kallade det så. En tredjedel rödvin, en tredjedel Trocadero, en tredjedel sprit. Fast det bara var måndag. ”Pannkaka, omelett, plättar, äggröra, stekta ägg”, suckade han. ”Inte undra på att du blir fet. Du är för fet nu. Musse, lyssnar du?” ”Jag lyssnar”, sa jag. ”Hur mycket väger du? 130 kilo? Då skyller du på att du är en och nittiotre lång, men då säger jag att 130 fortfarande är för mycket för en kille i din ålder.” Tugg, tugg, tugg. Jag brydde mig inte om honom. Han var bara avundsjuk för att jag kunde laga mat och inte han. Avund9


sjuk för att jag var komiker och inte han. Avundsjuk för att jag hade en framtid och inte han. Jag sköt in plåten i ugnen och tänkte att jag borde börja med disken. Men för att kunna göra det var jag tvungen att först leta reda på den, under alla pizzakartonger, snusblaffor, jordnötskal, chipspåsar, tussar av toapapper, burklock fulla med fimpar. Pappa och Jeff hade säkert festat till tre i natt. De två kunde verkligen FESTA, även om ingen av dem någonsin skulle lära sig att stava till själva ordet. ”Du behöver inte göra det där”, sa pappa. ”Anna-Karin kommer snart.” ”Är ni fortfarande ihop?” ”Tacka för det.” ”Jag gör det ändå.” Jag körde ner pizzakartongerna i en kasse, fyllde på med fimparna, kaffesumpen, den stelnade havregrynsgröten. Nu gick det att ana diskbänken i alla fall. ”Du är en idiot, vet du det Musse? Ska du bli vår morsa? Vårt hus behöver ingen morsa, det behöver en elektriker – vill du verkligen göra nytta? Laga frysen då! En kille ringde i söndags och ville sälja sju kilo älgkött, men vad blev jag tvungen att säga? ’Nej tack, vi ska inte ha något.’ Det är väl du glad för – då får du tracka oss med mer pannkaka.” Sju glas med stelnad O’boy, en kastrull med gula, hårda makaroner, en sönderklippt tub Nivea solskyddsfaktor sju, fem tomflaskor hallonshot. Aj! En djup tallrik gled ur mina händer och rakt ner i golvet. Tre vita porslinsbitar låg plötsligt intill varandra och såg ut som öga, öga, mun i ett skräckslaget ansikte. Pappa ställde det halvfulla glaset med en smäll på köksbordet. ”Du är hispig va?” ”Nej.” Jag samlade upp porslinsskärvorna och hällde ner dem i plastkassen. 10


”Jo, det är du. Är det för mötet med den berömda komikern?” ”Nej.” ”Det är för mötet. Vill du att jag ska vara med?” ”Nej, nej.” Jag fyllde på med vatten i diskhon och sprutade på ordentligt med det gula diskmedlet. ”Skäms du för mig?” ”Absolut inte.” ”Kanske inte tror att din far kan tillräckligt fina ord?” ”Nej, det är inte det.” ”Är de där komikerna så mycket bättre? Min far var visserligen murare, men hade han velat hade han kunnat bli doktor. Han uppfann cementet, visste du det? Utan din farfar hade de inte kunnat bygga Läkerol Arena. Har du tänkt på det?” ”Men cement har väl funnits i flera hundra –” ”Inte den typen av cement! Och det kan du säga till din kompis, Kajsa. Att hur mycket hennes pappa än går runt och bossar folk på Gevalia, så kommer han aldrig att uppnå det vi har uppnått. Vi har nio rum i huset. Havsutsikt. Vi rår oss själva … vi … och om Kajsa var din syrra skulle jag be henne att dra. Är det humor det där? Säga att tjejer är bättre bara för att de inte har snorre. ” ”Så går den inte. Det är: ’Alla tjejer har kuk, men ingen mer än jag vågar erkänna det. Det skulle bara ge killarna komplex.’” ”Vad är det för roligt med det?” sa pappa. ”De på teve tyckte det var kul”, sa jag. ”Äh!” ”Hon kan ta flera tusen för att köra tjugo minuter på vilken klubb som helst.” ”Nu räcker det.” ”På tre månader har hon blivit den hetaste komikern i Sverige.” 11


”Och varför då? Jo, för att hon är tjock och utlänning.” ”Kajsa är adopterad.” ”Usch, jag vill inte höra talas om den där vulgära männi­ skan!” Vattnet hade spolat klart. Jag letade reda på alla bestick och öste ner dem i vattnet. Gammal köttfärs hade geggat ihop sig mellan två tallrikar. Folk som säger att sur mjölk är motbjudande vet inte vad de pratar om. Gammal köttfärs slår allt. Jag petade loss klumpen och fick ner den i kompostpåsen. Nu borde Kajsa ha kommit hem, tänkte jag. Hennes mamma hade ringt mitt i natten, och det hon sa ekade fortfarande. Klockan är halv ett. Kajsa har inte kommit hem. Visserligen är hon självständig, men hon går aldrig någonstans utan att först meddela oss. Hennes skräckslagna röst hade gått från mobilen, in i mitt öra och lagt sig som en metallboll i min mage. Visst borde hennes mamma ha ringt igen om Kajsa fortfarande var försvunnen? Pappa böjde huvudet bakåt och drack ur det sista. ”Jag kanske kan saker fast jag inte har någon utbildning”, mumlade han. ”Om du kände till allt jag har på gång skulle du be om min autograf.” Pappa började gå fram och tillbaka mellan matbordet och fönstret. Han gnuggade sina smala, rynkiga fingrar mot polisongerna. ”Men man kan inte berätta allt för alla. Då blir man arresterad. Det är inte ovanligt att det är genierna som åker i fängelse först.” Tugg, tugg, tugg. Det var lika bra att låta honom mala på. Om pappa fick hälla ur sig sin ilska i några timmar kunde han bli riktigt trevlig till slut. Förresten var det inte konstigt om han var arg. Han hade haft tandvärk i tre veckor. Han sa att han skulle laga tänderna när han hittade rätt tandläkare. Folktandvården försöker bara lura av folk pengarna, brukade han säga. Sanningen var att vi inte hade ett öre. Och ta på 12


räkning var det inte tal om. Våra betalningsanmärkningar var säkert lika många som antalet soltimmar hittills i juni – över trehundra. Vi hade slutat att öppna kuverten. Vi samlade dem längst upp på hatthyllan som om de vore gamla, oanvändbara yllehalsdukar. ”Och hur ska det bli med Gävle hamn?” Tugg, tugg, tugg. ”Ska vi ha deras snötipp här? Ja, gärna. När de har vett att betala för sig …” Om jag är tyst brukar pappa fortsätta med att skälla på kommunfolket, regeringen, invandrarna, brackorna som bor på Engeltofta backe och den dåliga moderna dansmusiken innan han kommer till ro. Så var det den här gången också. Jag hann diska båda kastrullerna, tre stekpannor, sju plastbyttor och elva glas innan pappa tystnade och sjönk ner på en stol vid köksbordet. I samma sekund var pannkakan klar. Jag dukade för tre personer, skar pannkakan i åtta stora bitar och gick för att väcka Kevin. Han var redan vaken. Han låg på sängen och spelade God of War på sin Play Station Portable. Hans kläder var kastade under skrivbordet, jag drog ut dem och slängde dem till honom. ”Byxorna verkar rena, du kan ha dem i dag också”, sa jag. ”Det är sommarlov.” Kevins små tummar jobbade kvickt med kontrollerna. Jag betraktade mina stora, knubbiga fingrar. Hur kunde vi vara syskon? Kevin var som en liten kolibri. Jag var som Shrek. Jag ryckte honom lite lätt i det röda håret. ”Vad gillade du ståuppen i går?” När Kevin var tveksam rynkade han på näsan. Nu rynkade han på näsan. ”Men det var första gången du såg stand-up på riktigt”, sa jag. ”Och varken Kajsa eller jag var i form. På lördag blir det bättre. Stand-up-festivalen i Boulognern. Kajsa kör med Betnér. Och 13


med mig och Harris. Förresten, du har på din mobil va? Batteriet i min är helt dött. Du vet, om Kajsa ringer.” Kevin bet sig i underläppen, det pep tre gånger från PSP:n. Han vände sig mot mig. ”Är Einstein vaken?” ”Ja”, sa jag. ”Tankar han lördagsgodis?” ”Japp. Och pratar om att farfar kunde ha vunnit Nobelpris.” ”Har Jeff kommit?” ”Det hoppas jag inte”, sa jag. ”Jag fattar inte vad pappa ser hos den idioten.” ”Han är okej.” ”Du vet att han suttit inne?” Kevin hummade. Det blinkade till på displayen. Jag drog upp persiennerna. ”Ska det bli spännande att träffa Magnus Betnér i dag?” Kevin suckade. ”Jag vet inte.” ”Vadå ’jag vet inte’?” ”Jag vet inte om jag följer med.” ”Du skämtar?” ”Jag tror inte att stand-up är min grej.” ”Det är ju Betnér! Du bara skrek när jag sa att du fick följa med.” ”Jag har ändrat mig.” ”Är det något som hänt?” Två explosioner på displayen. Kevin log. ”Då kommer du då”, sa jag. ”Maten är klar.” Pappa var redan inne på sin andra pannkaka. Jag la för mig. Det smakade okej. Kanske lite för mycket kanel. ”Håll igen på sylten”, sa pappa. ”Jag ska”, sa jag. 14


”När då? År tretusen?” Jag tuggade i mig. Ja, det var på tok för mycket kanel. Det fick räcka med en pannkaka. ”När ska du till jobbet?” sa jag. ”Ge dig.” Pappa tände en cigarrett. Blåste ut röken mot taket. ”Börjar du inte tio?” ”Börjar vadå?” ”Kyrkogården. Det är nog viktigt att passa tider så här de första dagarna.” Pappa satte upp armbågarna på bordet och vinkade mig till sig. Jag flyttade mig närmare. Jag kunde känna att han inte hade duschat på flera dagar. ”Det blir nog bra det där”, sa han. ”Jo, det var så sant … medan jag ändå har dig på tråden, Musse. Vad tror du om att sälja din laptop?” ”Va?” ”Bara pantlåna den?” ”Det blir svårt.” ”Du kan fundera på saken.” ”Visst.” ”Och kanske är det bäst att du låter mig ta hand om pengarna från det där produktionsbolaget. När man får loss trettio tusen handlar det om att investera. Vi ska investera i vår framtid, Mysis. Smida planer. Vi kan förvara vartenda öre i den ihåliga gamla radion på vinden. Va?” ”Apropå det”, sa jag. ”Det finns bara småpengar kvar i kökskassan. Hur kommer det sig?” Pappa ryckte på axlarna. Cigarretten hade slocknat. Han tände stumpen på nytt. Jag hatade att bli kallad ”Mysis”. Jag hatade ”Musse” också. Men det fick jag leva med. Hela Gävle sa ”Musse”. Vad var det för fel på ”Måns”? Och hur kunde ett namn som var mest känt som ett kattnamn förvandlas till ett 15

9789163864568  

Stand-Up pSycho hans carstensen isbn 978-91-638-6456-8 www.bonniercarlsen.se www.hanscarstensen.se Stockholm den 28 maj 2008 Hej Kajsa, Harr...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you