9789163863202

Till oss som v책gar vilja mera

bortom världen utanför isbn: 978-91-638-6320-2 Copyright © Hedvig Andersson Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2009 Omslag: Fredrika Siwe Omslagsfoto: Sara Pettersson/NordicPhotos Tryckt av CPI – Clausen & Bosse, Leck 2009 www.bonniercarlsen.se

den fÜrsta världen

Flickans historia De första åren

Kvinnan särade på flickans tår och petade bort sandkornen från hennes hud. Sedan förde hon den våta svampen i cirklar över flickans mage, skapade långsamma vågor i baljan.

Flickan tyckte om de här stunderna. Tystnaden som tog paus fastän kvinnan inte sa ett ord. Bara hennes kläder som prasslade, vattnet som kluckade.

Ibland slog flickan med händerna mot vattenytan, bara för att höra hur det plaskade.

Kvinnans händer rörde aldrig hennes kropp. Men svampen var mjuk, gled lätt över huden, och vattnet var varmt. Brände hennes frusna fötter när hon klev i baljan från det fuktiga jordgolvet. Sedan var det som en omfamning. Rörde varje del av henne, in i alla hudveck och vrår.

Efteråt frös hon. Darrade och försökte stå upp så länge hon orkade för att inte nya sandkorn skulle 5

fastna på hennes fortfarande fuktiga kropp. Men till slut kom alltid sömnen för att fälla henne till marken.

Ibland strök flickan med händerna över sina egna armar, magen. Hörde frasandet av torr hud mot torr hud, och slöt ögonen för att minnas: bilder från långt tillbaka när mamma rörde henne, höll sin hand om hennes huvud. En kropp tätt intill hennes och flickan mindes kattens päls mot handen. Hur den strukit förbi henne och sträckt på sig så att deras kroppar blev lika långa.

Hon var så liten då. Var fortfarande liten. Bara några dagar, några månader, några år äldre. Det var svårt att hålla reda på tiden här. Som ett svart hål av ingenting, utan nätter och utan dagar.

Så skulle flickan i jordkällaren ha tänkt, om hon haft ord att klä tankarna i, erfarenheter att jämföra med.

Men hennes huvud var som rymden, fullt av små partiklar, men allra mest tomhet.

Det fanns rutiner. Kvinnan som tvättade henne och kvinnan som kom in med mat så att glipan från 6

dörren släppte in ljuset och svepte bort blindheten och väggen av svart. Mannen som nästan alltid kom när hon sov. Smög sig in och när hon vaknade var han redan alldeles för nära. Och flickan skrek, högt för att överrösta mannens vrängda tungor när han spottade ut stavelser likt ormgift. Omringad av rasslande ljud när han slingrade sig hit och dit. Liksom dansade, fast utan takt, och marken vibrerade.

Flickan kröp längst in i hörnet och mannen ryckte i spasmer för att till slut falla ner.

Ibland tog han tag i hennes fot eller hennes arm.

Klämde hårt med svettvarma händer medan kroppen ålade på golvet. Då knep flickan ihop ögonen och skrek ännu högre, ända tills luften tog slut. Det spelade ingen roll hur mycket hon sparkade eller försökte krypa bort från honom. Han följde efter, blev en överproportionerlig skugga i mörkret där inga skuggor fanns.

Och sedan efteråt, samtalen. Lågmälda vid källarens dörröppning så att männens kroppar blev till siluetter mot ljuset utanför. Ivriga röster och ansikten som vändes mot henne. Ibland fanns där en nyans av besvikelse, men mest ändå hopp.

7

• Flickan vaknade av att det var kallare än vanligt.

Marken under henne var fuktig, urinen hade vätt insidan av hennes lår. Hon ställde sig upp och slickade sig om händerna för att gnugga låren rena.

Hon hade sett katten göra likadant, fastän minnet av synen aldrig fastnat. En svag sälta spred sig över tungan medan hon grävde med sina korta naglar i marken och förde den fuktiga sanden till avskrädeshögen i hörnet. Den osade surt och liksom varmt.

Hon var fortfarande trött. Utanför kanske solen sken, hon hade bara skymtat den en gång, den där första dagen i mannens famn. Men det mindes hon inte. Kanske var det fortfarande natt. Dörren till jordkällaren var tjock, släppte inte igenom ens en strimma av ljuset utanför.

Flickan gled med foten över marken för att göra den slät igen, innan hon lade sig för att sova ett tag till.

• Hon hade delat in källaren i hörn. Ett för avföring, som kvinnan med tvättsvampen tömde samtidigt 8

som hon hämtade nytt vatten till badbaljan. Ett för sömn, där marken långsamt skulpterats efter hennes kropp: ett hål för baken och fötterna och en svag upphöjning vid huvudet. Ett hörn var för maten: en skål med mosad potatis och en tallrik med mosad fisk.

Hon visste att hon inte kunde äta alltihop på en gång. Magen protesterade, vände sig ut och in och förde upp allt igen. Hon hade lärt sig att spara.

De första dagarna åt hon av fisken, innan den började lukta ruttet. Små bitar med händerna och satt länge med fingret i munnen efteråt. Kände hur det vattnades efter mer, men ställde tillbaka tallriken längst ut i hörnet. De efterföljande dagarna åt hon av potatisen. Torkad och stelnad när hon bände isär den och tuggade, idisslade. Små portioner och ändå tog maten alltid slut innan kvinnan kom med nya tallrikar. Några dagar när magen sög hårt i flickans revben.

Ibland, särskilt i drömmarna, kunde hon minnas mammas varma hud mot sin kind. Söt, ljummen mjölk i munnen som rann lätt nedför halsen. Fyllde magen och hon rapade över mammas axel.

9

Ibland tyckte hon att kvinnan liknade mamma.

Något i doften av varm textil och ljudet när hon rörde på sig. Men kanske var alla kvinnor likadana. Hon blandade ihop det hela tiden, nu och då, verklighet och fantasi.

I flickans värld fanns inga kunskaper och inga ord.

Inte ens minnen av dem. Det var därför hon var unik. Det var därför männen pratade med henne, inte i ord, utan i rinnande gift som rann väsande utmed mungiporna. Det var därför de hoppades och försökte gång på gång. ”Hon har en kraft runt sig” sa de. ”Så fort jag kommer innanför dörren känner jag hennes energi. Så påtaglig.” ”Det gäller att ha tålamod.”

Viskande stod männen vända mot varandra och blickade då och då mot flickan innan de slog igen dörren och gick ut. Lämnade henne i svart igen.

• Kanske skulle allt blivit annorlunda, om inte ett lågtryck mött ett högtryck när vinter blev vår.

Det stormade. Visslade i hörnen av källaren och regnet trummade mot väggarna. Piskade i jämn 10

rytm så att flickan inte kunde sova. Magen sög, för maten var redan slut och det sista vattnet i tillbringaren hade dunstat. Flickan bet sig i tungan för att frambringa lite saliv att slicka läpparna med. Hennes mun smakade av minnen från gårdagens potatis.

Flickan sträckte armarna högt över huvudet för att räta på ryggen, och det var då hon kände det.

En känsla hon aldrig känt förut, från utanför. En vindpust mot fingertopparna. Flickan drog till sig handen, andades snabbt. Med armen sträckt framför sig följde hon sedan vinden till hålet. Lade ögat så nära att fransarna snuddade väggen. Blinkade av en plötslig vattendroppe.

Det enda hon såg var en ljus prick. Hon petade på hålet med lillfingernageln. Roterade handleden i en halvcirkel, först åt höger sedan åt vänster. Gröpte ur millimetervis tills nageln bröts sönder. Bytte till ringfingret. Långfingret. Pekfingret, innan hon bestämde sig för tummen. Hon vred och petade och plötsligt känslan av vatten. Hon slickade i sig droppen, tungan mot tummen och smaken av jord som spred sig i munnen. En droppe till. Rann ner i halsen och sedan tryckte hon tungspetsen hårt mot hålet. Stod så tills vinden mojnade utanför och regnet slutade falla.

11

Hon tänkte på världen utanför som en vacker bild. Ett vykort som tar slut vid kanten. Med ögonen någon centimeter från väggen kisade hon för att se.

Ljusgrönt överst och nedanför brungrått. Löven bildade en boll som balanserande på stammen. Rörde sig i vinden och solen målade skuggor i nyanser av grönt. Flickan stirrade, så många färger hon aldrig tidigare sett. Hon såg hur löven darrade, kanske frös de också. På väg att torka, som hon efter badet.

• Natt, dag. Morgon, kväll. Hon delade in dygnet och sov när det var som mörkast. När trädet inte syntes längre och hålet försvann in i resten av väggen.

Hon vaknade av ljuset som en linje av vitt ovanför huvudet.

När mannen med ormtungan sträckte sin hand mot hennes fot, skrek hon inte längre. Istället tittade hon upp mot hålet. Det var natt och hade inte börjat ljusna än, men när hon koncentrerade sig syntes det vita strecket tydligt. Flickan andades in och mannens röst ersattes av suset från vinden.

Trädet gnistrade nu. Av rosa diamanter på väg att spricka. Bladen runtom, som kurade mot varandra 12

för att hålla värmen, bildade en sluten cirkel. Och flickan tänkte sig att bladen var mjuka, som svampen mot hennes mage.

Inte förrän mannen lyfte henne och höll henne i famnen, skrek hon. När trädet försvann och hans fingrar grävde sig in i hennes hud. Då grät hon så att tårarna rann nerför kinderna. Hans händer, så olika mammas och kvinnans. Hårdare, torrare och doften annorlunda: svett, och surt från munnen. Hennes huvud in i hans fuktiga armhåla och skägget som skavde mot hennes panna. Han vaggade henne från sida till sida och hon skrek rakt i hans öra. Högt, högre och till slut släppte han henne på golvet med en duns och gick därifrån med händerna för öronen.

• Natt, dag. Veckor, månader. Utanför fick löven gula prickar. Som en sjukdom som spred sig undan för undan längs deras ådror. Blev till orange med stunder av akut röd. Frostades i vitt som smälte i solen.

Flickan tryckte lillfingret genom hålet. Vickade på det utanför och kände vinden mot huden. Hon stod så länge och när hon drog in fingret i källaren igen var det kallt. Hon förde fingret till näsan och 13

sniffade. Slickade fingret upp och ner och kände kallheten mot tungan.

Löv, vind och sol. Så tyckte flickan att det smakade, fastän hon inte kände till deras namn.

• Kvinnan öppnade och släppte in ljuset. Svepte bort blindheten och väggen av svart så att flickan kisade mot det plötsliga ljuset. Kvinnan kom med mat, flickan kände doften av kokt potatis och fisken som inte luktade fisk utan stekt smör.

Flickan lyssnade på det hasande ljudet när kvinnan flyttade sig längs väggen. Hörde hur hon ställde ner tallrikarna, två stötar mot marken.

När dörren öppnades brukade flickan krypa till hålet och dölja det med sin kropp. Men nu stod hon stilla. Stirrade på kvinnan och såg hennes konturer långsamt framträda. De vida byxorna som dolde fötterna. Skjortan över de smala axlarna, som en växande trekant till höfterna. Tyget skimrade i vitt och håret, som i ljuset varit brunt, blev till svart där det hängde långt ner på ryggen. Flickan andades in.

Kvinnan fyllde tillbringaren med vatten och flickan tog ett steg närmare. Två, och vattnet porlade.

14

Tre, och kvinnan rätade på sig när det knastrade under flickans fötter.

Flickan stirrade. Kisade för att se hakan, rund liksom axlarna. Pannan och näsan som glimmade.

Flickan såg inte ögonen, men hon visste ändå att de var svagt bruna, nästan gula med en ring av guld.

Hon mindes varma bröst och kvinnans blick uppifrån.

Flickan sträckte fram händerna långsamt mot kvinnans kropp tills hon snuddade vid hennes arm.

Och kvinnan slog handen för munnen för att kväva ett skrik. Hon tryckte sig bort från flickans hand, mot väggen och följde den snabbt till dörren. ”Mamma”, skulle flickan ha ropat om hon hade vetat vad det ordet betydde.

Men kvinnan stängde dörren och mörkret blev tyst.

Kvinnan kom inte tillbaka för att tvätta henne den kvällen. Utanför doldes trädet av mörker och flickan somnade med ryggen lutad mot väggen. Vaknade.

Somnade. Vaknade. Drömde om nu och då och grät som en nyfödd så att tårarna rann varma längs kinderna.

15