9789163858659

Douglas Foley Habib: Tre g책nger guld

Tidigare utgivet av Douglas Foley: Ingen återvändo 2001 Shoo bre 2003 Habib: Meningen med livet 2005 Habib: Friheten minus fyra 2005 Habib: Paris tur och retur 2006 Habib: På farligt vatten 2007

Till Alvaro

HABIB: TRE GÅNGER GULD Copyright © Douglas Foley 2008 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2008 Omslagsformgivning: Brita Zilg Illustration, omslag: Johanna Öst Typsnitt: Janson Text Sättning: Bonnier Carlsen Tryckt i Sverige av ScandBook, 2008 ISBN 978-91-638-5865-9 www.bonniercarlsen.se

Hela min värld är uppochner bre.

Det är inte roligt.

Det bara blev så. Jag behövde inte ens anstränga mig och vips, uppochner.

Barasådär.

Och allt på grund av en liten bild på Ida och mig på Ålandsbåten.

När man är uppochner så blir man lite snurrig i huvudet.

Det är inte roligt det heller.

Hihi …

Jojo, lite roligt faktiskt, för man känner ibland som om man ska flyga iväg …

Abri, skärpning.

7

Ojdå. Äh …

Visst är det märkligt. Att jag kan skratta när jag mår dåligt. Jag menar, jag har aldrig gråtit när jag mår bra.

Ey, vad säger jag? Jo, ibland. Faktiskt. När man viker sig av skratt och det gör ont i magen.

Då kan jag nästan börja gråta.

Det är konstigt, det där, att gråta när man är glad och skratta när man är ledsen.

Walla, jag tror jag är en konstig tolvåring när jag tänker efter.

Hur annars förklara …

Abri! Skärpning.

Ojdåojdå, bäst jag börjar. Innan jag får ont i magen och börjar gråta.

Jo, jag ska förklara.

Idag tänkte jag ge Paris berättelsen som jag skrivit om Ålandsresan som skulle få henne att inse att allt handlade om ett megamissförstånd.

Och senare, vid femtiden, när hon hade läst berättelsen och insett att hon inte kan leva utan mig skulle vi träffas vid Träffpunkten. Som jag skrev i dikten, som jag också hade skrivit ut.

Men allt blev som värsta katastrof-pannkaka.

Värsta shit pommes frites, faktiskt.

8

Det var inte roligt.

Jag hade skrivit ut nästan allt, och efter frukosten la jag alla papprena i en röd mapp som jag fick av pappa. Jag skrev ”Till Parisparis min lilla spargris” (oops, skojar bre), TILL MIN PARIS med stora svarta bokstäver på framsidan, hämtade Zumo och gick ut.

Klockan var omkring tio och jag visste att Paris brukade handla med sina systrar på förmiddagen.

Så jag satte mig på en bänk en bit ifrån porten och väntade tålmodigt på att hon skulle dyka upp. Att säga att jag väntade tålmodigt är en överdrift. Jag var superotålig egentligen, men det var för att jag var lite nervös. Att träffa Paris och ge henne det jag skrivit om Ålandsresan var superviktigt. Det var inget mindre än a matta åf lajf an death.

Jag hade väntat en halvtimme när porten öppnades och Paris kom ut.

Fast hon var inte ensam.

Hon hade sällskap. Och det var inte med systrarna, utan med sin … mamma!

Mammas, jag blev helt ställd.

Jag visste inte vad jag skulle göra.

9

Jag har aldrig sett Paris mamma förut, men jag förstod att det måste vara hon. Hon var klädd i en fladdrande gul dräkt. Hon såg äldre ut än min mamma, och så var hon ganska liten. Jag hann tänka att det var lustigt för Paris pappa är sååå lång, och att det måste vara roligt när de kramas, men jag skrattade inte för tanken for iväg ur mitt huvud lika fort som den hade dykt upp.

Zumo skällde som han brukar göra när han får syn på Paris. Hon tittade snabbt åt vårt håll, men vände tillbaka blicken. Och jag förstod varför. Hennes mamma har svårt att gå, och Paris höll henne om armen som stöd.

Jag följde dem med blicken medan de gick upp mot centrum och tusen olika röster pratade på i mitt huvud: Skulle jag springa efter henne, eller vänta tills de kom tillbaka, skulle jag passa på att stoppa mappen i hennes brevlåda, eller vänta tills imorgon eller någon annan dag? Rösterna ville aldrig tystna och till slut bestämde jag mig för att springa efter.

Jag hann ikapp precis innan de gick in i centrum. Jag ropade: – Paris!

Både hon och hennes mamma vände sig om.

Paris var tom i blicken. Hon sa ingenting, utan la 10

bara huvudet frågande på sned. Zumo viftade på svansen, men hon brydde sig inte om honom.

– Äh …

Hon snörpte på munnen och skakade sakta på huvudet och jag såg att även hennes mamma såg på mig som om hon undrade vad det var för konstig kille som ropade på hennes dotter.

Paris bar en tom kasse i ena handen och höll den andra i sin mammas hand.

Om jag räckte henne mappen var risken stor att hon skulle tappa den. Och så stod det TILL MIN PARIS på omslaget, och det sista jag ville var att hennes mamma skulle få syn på det.

Jag fick en svag panikkänning i bröstet.

– Äh, sa jag en gång till, och just då kändes det som om det var det enda ordet jag hade lärt mig under mina tolv år på jorden.

– Vill du nåt? sa Paris plötsligt.

Hon sa det nästan ovänligt. Det var så olikt henne och det gjorde att paniken i mitt bröst, som hade varit som ett litet frö, nu växte till ett fullvuxet kastanjeträd på nolltid. Det var jätteobehagligt.

Det sista jag ville var att säga ”äh” en gång till.

Det var bara att glömma mappen.

– Har du sett … äh (åhmygod, jag sa det ju) 11

Alex? sa jag utan att veta varför jag sa det.

Paris mamma tittade på henne som för att säga att de hade bråttom.

– Nej. Det har jag inte, svarade Paris med något vasst i rösten. Hon kastade en snabb blick på sin mamma, och sedan tittade hon på mig igen.

– Jag måste gå nu, sa hon, vände sig om och gick.

På skakiga ben gick jag med Zumo långsamt tillbaka till bänken. Väl där andades jag ut. Jag var tvungen att ta några djupa andetag, faktiskt.

Först därefter slutade knäna att skaka.

Jag förstår inte varför Paris har tagit åt sig. Jag menar, hon har missförstått allt. Att hon inte fattar. Hon borde verkligen tänka efter en stund.

Egentligen är hon ganska dum. Snudd på dum som i dumdum när jag tänker efter.

Jag stannar inne ikväll.

Jag har skrivit en ny dikt. Jag skrev den precis nu, efter kvällsmaten:

12

Meh, fattar du inte att det är i dej jag är kär, Í och inte i nån tjej som bor här eller där.

Så var inte dum, och tänk efter ett tag, Í innan du kastar bort allt, så där på en dag.

Du känner dej sårad, du kanske vill vara fri, men snälla lilla Paris, var inte så megadeli.

Att Nalle Puh är älskad, av både dej och mej, måste betyda nåt, eller vad säger du bre? Í Mmm …

Ja, dum som i dumdum, som sagt.

Chokdeli egentligen.

13