Issuu on Google+

1 Nightrise-företagen

Konfidentiellt PM från möte med styrelseordföranden den 15 oktober Vi är nu på väg att ta över makten. För fyra månader sedan, den 25 juni, öppnades porten i Nazca-öknen och De Gamla kunde äntligen återvända till den värld de en gång härskade över. Nu är de på vår sida. De avvaktar order om att ge sig till känna och inleda kriget. Den här gången kan de inte förlora. Varför har den ordern ännu inte uttalats? Segern vid Nazca överskuggades något av att två tonåriga pojkar var närvarande. En av dem kände vi redan till. Faktum är att vi haft ögonen på honom under större delen av hans liv. Så vitt vi vet heter han Matthew Freeman. Han är femton år och kommer från England. Den andre var en peruansk gatpojke som växte upp i slummen i Lima. Han kallar sig Pedro. 5

Hoppets tempel_inlaga.indd 5

09-06-03 14.33.05


Tillsammans är de ansvariga för mordet på vår kära vän och kollega Diego Salamanda. Och obegripligt nog lyckades de även skada De Gamlas kung. Det här är inga vanliga tonåringar. De är två av de så kallade utvalda, de som deltog i det stora slaget för över tiotusen år sedan, då De Gamla blev besegrade och förvisades. Om vi den här gången ska lyckas genomföra våra planer och skapa en ny världsordning är det av största vikt att vi förstår hur kraften hos de fem utvalda fungerar. 1. För tiotusen år sedan ledde fem barn de sista överlevande människorna i strid mot De Gamla. Slaget stod i Storbritannien, men det var innan landet var ett örike, innan inlandsisen hade smält i norr. 2. Barnen lurade De Gamla och lyckades besegra dem. De Gamla förvisades. Två portar skapades för att hålla dem fängslade: en i Yorkshire i norra England och en i Peru. Porten i England förstördes innan vi hann öppna den, men den andra lyckades vi rasera. 3. De fem levde på den tiden. Och de lever här och nu. Det är som om de blivit pånyttfödda i en annan tid … Men det är inte riktigt så enkelt. På något sätt är de samma barn som lever under två olika tider. 4. Om vi dödar ett av barnen kommer hon eller han att ”ersättas” av ett av barnen från det förgångna. Det är just detta mycket avgörande faktum som gör dem till en så farlig fiende. Det är nästan helt meningslöst att döda dem. Om vi ska kunna kontrollera dem så måste vi ta dem levande. 5. Var och en för sig är barnen svaga och kan lätt övermannas. 6

Hoppets tempel_inlaga.indd 6

09-06-03 14.33.05


Deras krafter är oförutsägbara och de har ännu inte riktigt lärt sig att hantera dem. Men tillsammans är de starkare. Det utgör ett hot mot oss. Om de fem vid någon tidpunkt förenas någonstans i världen skulle de kunna skapa en tredje port och allt vi arbetat för skulle gå förlorat. Den femte av de fem utvalda Ännu så länge har bara fyra av barnen identifierats. Pojken från England och pojken från Peru har nu förenats med två amerikanska tvillingbröder, Scott och Jamie Tyler. De avslöjades av vårt psi-projekt när de uppträdde på en teater i Nevada. Observera att Scott Tyler gick igenom en omfattande omprogrammering medan han hölls fängslad av våra agenter i Nevada i USA. Trots att han senare återförenades med sin tvillingbror finns det fortfarande en möjlighet att vi kan vända honom mot sina vänner. En psykologisk redogörelse (bilaga 1) bifogas. Vi vet mycket lite om det femte barnet. Det är en flicka och precis som de andra ska hon snart fylla femton. Vi tror att hon kommer från Kina och att hon fortfarande är bosatt i Asien. I den gamla världen hette hon Scar. De andra fyra kommer att leta efter henne och vi måste inse att det är mycket möjligt att de hittar henne. Därför måste vi se till att hitta henne innan de gör det. Våra agenter letar efter henne över hela världen. Många politiker och poliser arbetar numera för oss. Psi-projektet fortgår i Europa och i Asien. Vi fortsätter att utreda tonåringar 7

Hoppets tempel_inlaga.indd 7

09-06-03 14.33.05


som tycks äga övernaturliga krafter. Vi kommer sannolikt att kunna avslöja henne. Antagligen vet hon ännu inte vem och vad hon egentligen är. Så snart vi har hittat flickan kan vi använda henne för att lura de andra i en fälla. En efter en ska vi föra dem till Nekropolis. Och när vi har fångat dem alla fem kan vi spärra in dem var och en för sig, tortera dem och hålla dem vid liv i all evighet. Allting är förberett. De utvalda har ingen aning om hur mäktiga vi är, hur långt vi har kommit. Vi har ögon och öron överallt, över hela världen. Snart börjar striden. Vi måste bara hitta flickan. Ia sakkath. Iak sakkakh. Ia sha xul.

8

Hoppets tempel_inlaga.indd 8

09-06-03 14.33.05


2 Trafikvett

Flickan såg sig inte för innan hon gick över gatan. Det kunde mannen som körde bilen berätta efteråt. Hon tittade varken åt höger eller vänster. Hon hade fått syn på en kompis på trottoaren på andra sidan och var på väg över till honom, utan att tänka på att det slagit om till grönt för bilisterna. Hon tycktes ha glömt att det alltid var mycket trafik i korsningen och att klockan var fyra på eftermiddagen, precis den tid då folk slutat jobbet och stressade hemåt. Flickan gick rakt ut i gatan utan att tänka sig för. Hon såg aldrig den vita skåpbilen som kom farande mot henne i åttio kilometer i timmen. Det var typiskt Scarlett Adams. Hon gick ofta och drömde och tänkte sällan efter förrän det var för sent. Som när hon försökte slå den där landhockeybollen över taket på skolan när den istället krossade rektorns fönster. Eller när hon knuffade i vaktmästaren i poolen med kläderna på. Det hade varit klokt att först ta reda på om han kunde simma. För att inte tala 9

Hoppets tempel_inlaga.indd 9

09-06-03 14.33.05


om när hon klättrade upp i ett tjugo meter högt träd utan att tänka på att hon inte kunde ta sig ner. Tack och lov hade man överseende med henne på skolan. Scarlett var omtyckt bland både elever och lärare, och även om hon aldrig var bäst i klassen såg hon i alla fall till att inte hamna alltför långt ner i resultatlistan. Hennes bästa ämne var idrott. Hon var kapten i landhockeylaget (trots missödet med fönstret), var duktig på tennis och vann de flesta friidrottsgrenarna. Skolor har ofta överseende med elever som ser till att ta hem pokaler, och Scarlett hade fyllt en hel hylla. Skolan hette St Genevieves och utifrån såg den ut som en herrgård eller möjligtvis ett exklusivt sjukhem. Den hade en rejäl tomt och låg en bit från landsvägen. Byggnaden hade stora fönster och klängande murgröna på ytterväggarna. Ett litet klocktorn stack upp på taket. De flesta var överens om att deras skoluniform var den fulaste i hela landet, en violett klänning och en gul tröja. På sommaren ingick även en stråhatt. Alla hatade de där stråhattarna. På avslutningen satte flickorna eld på de hemska skapelserna. Det var tradition. St Genevieves var en privatskola bland många andra i centrala Dulwich i södra London. Det var ett lite märkligt område och alla som bodde där var medvetna om det. Västerut låg Streatham och österut låg Sydenham, två höghusområden med droger och knivar. Men i Dulwich var allt grönt. Där fanns gamla tehus och det hängde amplar med blommor från gatlyktorna. Bilarna var nya och mammorna som körde dem kände alla varandra. Dulwich College, Alleyns och St Genevieves; skolorna låg bara på stenkasts avstånd från varandra. 10

Hoppets tempel_inlaga.indd 10

09-06-03 14.33.06


Men i det här området var det ingen som kastade sten. Det syntes att Scarlett inte var född i England. Hennes föräldrar hade kunnat heta mr och mrs Typisk-Dulwich – hennes mamma var lång, blond och elegant, medan hennes pappa såg ut som den typiske jurist han alltid varit, med gråsprängt hår, runt ansikte och glasögon. Scarlett såg inte ut som någon av dem. Hon hade långt svart hår och märkligt grönmelerade ögon. Hennes hy hade en ljust brun ton, som om hon var född i Hongkong eller någon annanstans i Centralasien. Hon var liten och smal och hade ett leende som fick världen att förlåta henne det mesta. Scarlett var adopterad. Det var ingen hemlighet. Det hade hon vetat om sedan hon var liten. Paul och Vanessa Adams kunde inte få egna barn och de hade hittat henne på ett barnhem i Jakarta. Det var ingen som visste hur hon hade hamnat där. Ingen visste vem hennes riktiga mamma var. Scarlett försökte att inte tänka så mycket på sitt förflutna, men ibland kunde hon inte låta bli att undra vad som hade hänt om paret som rest ända från London hade valt barnet i vagga sju eller nio istället för det i vagga åtta. Skulle hon då ha stått på ett risfält någonstans i Indonesien eller hade hon suttit och sytt Nike-skor i någon fabrik? Bara tanken fick henne att rysa. Nu bodde hon istället tillsammans med sina föräldrar på en fridfull gata runt hörnet från North Dulwich Station, som i sin tur låg ungefär en kvarts promenad från hennes skola. Hennes pappa arbetade med internationell affärsjuridik. Hennes mamma hade en resebyrå som sålde paketresor till Kina och Fjärran östern. De var båda så väldigt upptagna att de 11

Hoppets tempel_inlaga.indd 11

09-06-03 14.33.06


varken hade tid över för Scarlett eller för varandra. Sedan Scarlett fyllde fem hade de en heltidsanställd hushållerska som tog hand om dem allesammans. Christina Murdoch var kort och mörkhårig. Hon verkade helt sakna humor. Hennes far var präst och hon hade flyttat från Glasgow till London. Det var det enda Scarlett visste om henne. De ogillade väl inte direkt varandra, men det fanns en tyst överenskommelse om att de aldrig skulle bli vänner. Det bästa med att bo i Dulwich var att Scarlett hade gott om vänner i närheten. Två flickor i hennes klass bodde på samma gata som hon, och en pojke – Aidan Ravitch – bodde bara fem minuter därifrån. Det var Aidan som fått henne att gå över gatan. Aidan gick andra året på en annan privatskola och hade flyttat till London från Los Angeles. Han var lång och såg bra ut på ett avslappnat sätt, med rufsigt hår och skrynkliga kläder. På hans skola hade de inga skoluniformer och Aidan hade alltid samma jacka med huva, jeans och gymnastikskor. Han begrep sig inte på engelsmännen. Han fattade inte poängen med fotboll, tedrickande och Doctor Who. De engelska poliserna gjorde honom riktigt förvirrad. ”Varför måste de ha de där löjliga hattarna?” Aidan var Scarletts bästa vän, men de var medvetna om att hans pappa arbetade åt en amerikansk bank och kunde bli hemskickad vilken dag som helst. Tills dess spenderade de så mycket tid tillsammans som de kunde. Olyckan inträffade en varm sommareftermiddag när Scarlett var tretton. Klockan var strax efter fyra och hon var på väg hem från 12

Hoppets tempel_inlaga.indd 12

09-06-03 14.33.06


skolan. Det betydde mycket för henne att hon tilläts gå hem på egen hand. Hon hade hunnit fylla tretton innan hennes föräldrar hade gett med sig. Fram tills dess hade mrs Murdoch mött henne utanför skolans grindar, trots att det fanns flickor som var betydligt yngre än hon som klarade sig utan beväpnade vakter på Dulwich High Street. Hon hade aldrig förstått varför hennes föräldrar var så oroliga. Hon kunde ju inte gå vilse. Den korta promenaden gick förbi en blomsteraffär, en ekologisk livsmedelsbutik och en pub – The Crown and Greyhound – där det ofta satt farbröder och drack öl i solen. Här fanns ingen som sålde narkotika, inga kidnappare eller galna mördare. Och hon var aldrig ensam. Efter klockan halv tre var det fullt av flickor och pojkar på gatorna, alla på väg hem från skolan. Hon hade kommit fram till trafikljuset när hon fick syn på honom. Fem gator möttes i en korsning med butiker på ena sidan och en lågstadieskola på den andra. Aidan gick och lyssnade på musik. Hon såg de välbekanta sladdarna hänga ner från öronen på honom. Så fick han syn på henne och sken upp. Han ropade på henne och utan att tänka sig för gick hon ut i gatan. Skåpbilen kördes av en man i tjugofemårsåldern som hette Michael Logue. Han fick senare lämna fullständiga uppgifter till polisen. Han skulle leverera reservdelar till en symaskinsfabrik i Bickley och trafiken hade gjort honom försenad. När han närmade sig korsningen körde han antagligen för fort. Men å andra sidan hade han grönt ljus. Scarlett var halvvägs över gatan när hon fick syn på skåpbilen och då var det alldeles för sent. Hon såg hur Aidan förskräckt spärrade upp ögonen och det fick henne att vända på huvu13

Hoppets tempel_inlaga.indd 13

09-06-03 14.33.06


det för att se vad han tittade på. Hon stelnade till. Skåpbilen var alldeles inpå henne. Hon såg chauffören stirra på henne bakom ratten. Hans ansikte var fyllt av fasa. Han insåg vad som skulle ske och kunde inte göra något för att stoppa det. Skåpbilen tycktes växa i storlek medan den närmade sig. Den var det enda hon såg. Och sedan hände allting på en och samma gång. Aidan skrek. Föraren vred om ratten. Skåpbilen sladdade. Och Scarlett kastades framåt och ur vägen när någon – eller någonting – knuffade henne hårt i ryggen. Hon ville skrika men luften fastnade i strupen och benen vek sig under henne. Någonstans i bakhuvudet var hon medveten om att någon på trottoaren hade kastat sig fram för att försöka rädda henne. Hon kände hans arm om midjan och hans huvud och axel pressades mot hennes rygg. Men hur hade han kunnat vara så snabb? Även om han sett bilen komma och genast skyndat fram mot henne så borde han aldrig ha hunnit fram i tid. Det verkade nästan som om han vetat vad som skulle hända. Skåpbilen körde förbi henne med några centimeters marginal. Det varma vinddraget och doften av avgaser slog mot henne som en örfil. Hon hade burit på två böcker: en fransk ordbok och en övningsbok i matematik … En och en halv timmes läxläsning. När hon nu kastades framåt for böckerna upp i luften. De landade på gatan och kanade iväg över asfalten, som om hon kastat iväg dem med flit. Scarlett kom farande efter dem. Mannen höll fortfarande i henne när hon föll. När hon slog i gatan kom smärtan. Huden skrapades av ena knäet. Bakom henne hördes skrik från inbromsande däck, tutor och 14

Hoppets tempel_inlaga.indd 14

09-06-03 14.33.06


det otäcka ljudet från metall som krockade med metall. Ett billarm började tjuta. Scarlett låg stilla. Det kändes som om det gick en hel minut innan något hände. Det var som om någon fotat alltsammans och ramat in det med texten OLYCKA I DULWICH. Sedan satte sig Scarlett upp och vände sig om. Mannen som räddat henne låg på gatan. Han var en kines i tjugoårsåldern med svart hår, klädd i jeans och jacka. Bakom honom såg hon hur skåpbilen kört över en refug och upp på trottoaren på andra sidan. Där hade den rammat en parkerad bil utanför skolan. Det var därifrån billarmet kom. Mannen som kört skåpbilen satt lutad över ratten, han var täckt av glasskärvor. Hon vände sig om igen. Det hade bildats en folksamling – den kanske hade stått där hela tiden – och människor skyndade fram mot henne. De rusade förbi Aidan som stod som fastfrusen. Han skakade på huvudet som om han ville säga att det inte varit hans fel. Tjugo eller trettio skolbarn var redan framme och en del av dem tog bilder med sina mobiltelefoner. En polis dök upp lika hastigt som om han funnits under en dold lucka i trottoaren. Det var han som först kom fram till Scarlett. ”Är du okej? Försök inte röra dig …” Scarlett lyssnade inte på honom. Hon stödde sig på ena handen och tog sig upp på fötter. Det sved ordentligt på knät och det kändes som om någon slagit henne med en klubba över axeln. Ändå var hon rätt säker på att hon inte var allvarligt skadad. Hon såg på Aidan och sedan på den vita skåpbilen. Män15

Hoppets tempel_inlaga.indd 15

09-06-03 14.33.06


niskor höll på att hjälpa föraren ut och han fick lägga sig på trottoaren. Det steg upp ånga från den intryckta motorhuven. Bredvid henne stod polismannen och pratade snabbt i en radio. Han kallade på hjälp. Till slut kom Aidan fram till henne. ”Scarl …?” Han kallade henne Scarl. ”Är du okej?” Hon nickade och plötsligt fylldes hennes ögon av tårar utan att hon riktigt förstod varför. Det var nog chocken. Hon började inse vad som kunde ha hänt. Scarlett torkade sig i ansiktet med handen och såg att naglarna var smutsiga och knogarna svarta. Hennes klänning var sönderriven. Hon insåg att hon måste se alldeles förstörd ut. ”Den körde ju nästan på dig …!” Varför var Aidan tvungen att berätta det? Det kunde hon ju räkna ut alldeles själv. Men hans ord påminde henne om mannen som räddat henne. Hon vände sig om och insåg att han var försvunnen. För ett ögonblick trodde hon att han bara försvunnit i tomma intet. Sedan fick hon syn på honom på andra sidan gatan där han skyndade förbi butikerna. Han kom fram till en frisersalong på hörnet. En kvinna med ett alldeles för blont hår för att det skulle vara naturligt hade just kommit ut på gatan. Han skyndade förbi henne och sedan var han borta. Men varför? Hon hade inte ens hunnit tacka honom. Sedan började saker gå långsamt igen. Ambulansen kom, inte för att Scarlett behövde den, men mannen som kört bilen fick bäras iväg på bår. Man undersökte Scarlett men hittade inga brutna ben. Till slut fick hon gå hem. Aidan gick med henne, tillsammans med en kvinnlig polis. Scarlett undrade 16

Hoppets tempel_inlaga.indd 16

09-06-03 14.33.06


vad mrs Murdoch skulle säga. Hon anade att det inte skulle bli några glada miner. Och olyckan skulle få fler konsekvenser. Så fort Paul och Vanessa Adams kom hem den kvällen fick de höra vad som hänt. Och så snart de hämtat sig från chocken började de gräla om vems fel det var. Hade de gett Scarlett för mycket frihet? Hade Adian distraherat henne? Var det Scarlett som inte hade tillräckligt med trafikvett, trots att hon var tretton? Till slut beslöt de att mrs Murdoch skulle återuppta sin plats utanför skolans grindar. Det skulle dröja nio månader innan Scarlett fick gå hem ensam från skolan igen. De fick aldrig veta vem mannen som räddat hennes liv var. Var hade han kommit ifrån? Hur hade han kunnat uppfatta vad som höll på att hända? Varför hade han haft så bråttom därifrån? Mrs Murdoch beslöt att han måste ha varit en illegal invandrare och att han skyndat därifrån så fort han sett polisen. Scarlett beklagade att hon aldrig fick en chans att tacka honom. Och om det var så att han hade problem hade hon gärna velat hjälpa honom. Den natten kom drömmen för första gången. Scarlett brukade aldrig minnas sina drömmar särskilt tydligt. Hon brukade komma hem från skolan, äta, göra läxorna, spela Playstation 3 i fyrtio minuter och sedan sjunka ner i en djup, drömlös sömn som alltid avbröts alldeles för tidigt av att mrs Murdoch skakade liv i henne inför ännu en skoldag. Men den här drömmen var nästan mer än levande. Den var så verklig och detaljerad att det var som att vara inne i en film. Och det var inte bara det som var märkligt. Så vitt hon kunde minnas hade den 17

Hoppets tempel_inlaga.indd 17

09-06-03 14.33.06


ingenting att göra med någonting som hänt henne. Hon drömde att hon befann sig i en värld som var helt grå. Det var som på en annan planet … kanske månen. På avstånd såg hon ett stort hav som sträckte ut sig mot horisonten – men hon såg inga vågor. Vattenytan var som en blank metallskiva. Allting verkade dött. Hon var omgiven av något som såg ut som sanddyner, men de bestod i själva verket av damm. På något sätt hade det blåst dit – och precis som dammet på månen så skulle det bli kvar på samma ställe i all evighet. Hon började gå. Men hon lämnade inga fotavtryck efter sig. På avstånd såg hon fyra pojkar. De letade efter henne. Om hon lyssnade ordentligt så kunde hon höra dem ropa på henne. Hon försökte svara, men trots att det inte fanns någon vind och att luften stod helt still, så var det något som svalde hennes ord. Pojkarna fanns naturligtvis inte på riktigt. Scarlett hade aldrig sett dem förr. Och ändå var hon på något sätt säker på att hon visste vilka de var. Scott. Jamie. Pedro. Och Matt. Hon kände igen dem. Hon hade träffat dem förut. Det var första gången, men under de följande två åren drömde hon drömmen gång på gång. Och den började förändras. För varje gång hon såg pojkarna så befann de sig något längre bort. Till slut var Scarlett helt ensam. Men så fort hon somnade hoppades hon få se dem igen. Någonting sa henne att det var väldigt viktigt. Hon berättade aldrig om drömmarna för någon, inte ens för Aidan. 18

Hoppets tempel_inlaga.indd 18

09-06-03 14.33.07


3 Dörren

Två år senare hade Scarlett fyllt femton och än en gång blivit föräldralös. Paul och Vanessa Adams hade inte dött, men det hade deras äktenskap. På sätt och vis var det fantastiskt att de hållit ihop så länge som de faktiskt gjort. Scarletts pappa hade just börjat på ett nytt jobb på ett multinationellt företag i Hongkong. Under tiden arbetade hennes mamma mer och mer med sin egen rörelse och hennes kunder tycktes behöva assistans tjugofyra timmar om dygnet. Paul och Vanessa träffades allt mindre och kom plötsligt fram till att de faktiskt föredrog att ha det så. De grälade inte och de skrek inte åt varandra. De kom bara fram till att de trivdes bättre på var sitt håll. Sommarlovet var nästan slut när de berättade för Scarlett om sitt beslut. Hon visste inte riktigt vad hon skulle känna. Sanningen var att det inte förändrade särskilt mycket för henne. Hon var oftast ensam med mrs Murdoch och trots att hon alltid var glad att se sina föräldrar så hade hon vant sig vid att de oftast 19

Hoppets tempel_inlaga.indd 19

09-06-03 14.33.07


inte fanns där. Tillsammans hade de tre ett sista möte i köket, de två vuxna med stora vinglas och allvarliga miner. ”Din mamma ska starta ett företag i Melbourne i Australien”, sa Paul. ”Hon måste anpassa sig efter marknaden och det finns stora möjligheter där.” Han kastade ett öga på Vanessa och i det ögonblicket visste Scarlett att han inte berättade hela sanningen. Det var möjligt att australiensarna behövde exotiska resmål men faktum var att hon valt att flytta så långt bort som bara möjligt. Hon kanske hade träffat någon annan. Oavsett anledningen så ville hon börja om från början. Ett nytt liv. ”Och Nightrise har bett mig att flytta till Hongkong …” Nightrise. Det var företaget som hennes pappa arbetade för. ”Jag förstår att det här måste vara svårt för dig, Scarly”, fortsatte han. ”Det är mycket som kommer att förändras. Men vi vill båda ta hand om dig. Du får följa med den av oss du vill.” Det var faktiskt inget svårt beslut. Scarlett hade redan tänkt igenom saken och bestämt sig. ”Kan jag inte få stanna här?” frågade hon. ”Här? Alldeles själv?” ”Mrs Murdoch kan ta hand om mig. Ni tänker väl inte sälja huset? Det är ju mitt hem! Och jag vill inte byta skola. Jag har ju alla mina kompisar här …” Hennes föräldrar protesterade givetvis. De ville att Scarlett skulle följa med dem. Hur skulle hon klara sig utan dem? Men samtidigt visste de alla tre att det var den enklaste lösningen. Mrs Murdoch hade arbetat hos familjen i tio år. Hon kände Scarlett lika väl som någon av dem. Det kanske inte var den 20

Hoppets tempel_inlaga.indd 20

09-06-03 14.33.07


mest självklara lösningen, men den var helt klart det bästa. Och så var de överens. Vanessa reste några veckor senare. Hon kramade om Scarlett och lovade att de snart skulle ses. Scarlett kunde inte låta bli att tvivla Hon hade alltid försökt att komma Vanessa nära, samtidigt som hon insett att det inte hade särskilt mycket gemensamt. De var egentligen inte mor och dotter. Och Scarlett kände inte att det var någon riktig separation. Paul Adams reste till Hongkong strax därpå och Scarlett befann sig med ens i en ny fas i livet, helt på egen hand. Men precis som hon anat så var det inte någon större skillnad mot hur det varit tidigare. Mrs Murdoch fanns fortfarande där och städade, lagade mat och såg till att hon kom iväg till skolan. Hennes pappa ringde regelbundet för att höra hur det var med henne. Vanessa skev långa email. Scarletts lärare hade informerats om situationen och höll ögonen på henne. Hon var förvånad över hur snabbt det gick att vänja sig. Hon hade det bra. Hon hade gott om vänner och Aidan fanns fortfarande där. De spenderade mer tid tillsammans än någonsin. De shoppade, lyssnade på musik, tog promenader med Aidans hund – en svart retriver – i parken. Och hon fick gå hem ensam från skolan. Den nya situationen gav henne över huvud taget mer frihet. På helgerna åkte hon in till London och gick på bio. Hon fick sova över hos flickor i klassen och skulle spela en stor roll i julpjäsen. Det betydde sena eftermiddagar med repetitioner och kvällspass för att lära sig repliker. Hon höll sig sysselsatt och kom fram till att hennes liv inte var så väldigt annorlunda trots allt. 21

Hoppets tempel_inlaga.indd 21

09-06-03 14.33.07


Allting förändrades en dag i november. Det var då miss Chaplin berättade om sitt projekt om blitzen. De skulle besöka stadsdelen East End i London. Joan Chaplin var bildlärare och hon var känd för att vara yngre, snällare och mer avspänd än de andra dinosaurierna i lärarrummet. Hon försökte alltid hitta nya sätt att inspirera flickorna med studiebesök på olika utställningar och arrangemang inne i London. En klass hade åkt för att titta på den stora sprickan i golvet på Tate Modern-museet. En annan hade fått se en haj i en glastank, en installation gjort av konstnären Damien Hirst. De grälade sedan i flera veckor om huruvida det var konst eller bara en död fisk. Det var många av flickorna som fördjupade sig i blitzen, tyskarnas bombningarna av London under andra världskriget, som en del av deras specialarbeten i historia. Miss Chaplin hade bestämt att de skulle se på det inträffade både ur ett historiskt och ett konstnärligt perspektiv. ”Jag vill att ni ska försöka fånga stämningen runt blitzen”, förklarade hon. ”Det är ingen poäng att bara studera nåt. Man måste känna det också.” Hon tystnade ett ögonblick, som om hon väntade på att någon skulle säga emot, sedan fortsatte hon. ”Ni kan fotografera, måla, göra collage eller till och med skulpturer om ni vill. Men jag vill att ni ska ge mig en bild av hur det kunde vara att leva i London vintern 1940.” Det mumlades entusiastiskt i klassen. Att gå runt i London var roligare än att läsa om det i böcker. Scarlett var väldigt nöjd. Historia och bild var två av hennes favoritämnen och här fick hon kombinera dem. 22

Hoppets tempel_inlaga.indd 22

09-06-03 14.33.07


”På måndag ska vi åka till Shoreditch”, fortsatte miss Chaplin. ”Det är en av de stadsdelar som drabbades värst. Vi ska gå runt på gatorna och försöka föreställa oss hur det kan ha varit. Och vi ska titta på några byggnader som klarade sig.” Hon kastade en blick ut genom fönstret. Klassrummet låg på bottenplanet på baksidan av byggnaden och hade utsikt över trädgården som sluttade ner mot rader av blomrabatter. Bortom dem låg tre tennisplaner. Det var fredag och regnet öste ner. Gräsmattan var genomsur. Så hade det varit de senaste tre dagarna. ”Tyvärr blir det ingen utflykt om inte vädret blir bättre”, sa miss Chaplin. ”Och väderleksrapporterna har inte sett särskilt lovande ut. Men vem vet, vi kanske har tur? I vilket fall som helst, glöm inte att ta med en lapp från era föräldrar om att ni får följa med.” Sedan sken hon upp. ”Vad tror du, Scarlett?” Det hade blivit något av ett stående skämt på skolan. Scarlett Adams verkade alltid veta vad det skulle bli för väder. Ingen visste hur det hela började, men alla var ense om saken – ville man veta vilket väder det skulle bli kunde man titta på Scarlett. Glömde hon sin halsduk blev det varmt. Hade hon paraply skulle det regna. Människor hade till och med börjat fråga henne. Om det skulle spelas en viktig tennismatch eller om det planerats en picknick var det klokt att fråga Scarlett först. Om terrängloppet skulle ställas in så visste hon det redan. Hon hade förstås inte alltid rätt. Men ungefär nittio procent av gångerna verkade man kunna lita på henne. Nu såg Scarlett ut genom fönstret. Vädret var hemskt. Him23

Hoppets tempel_inlaga.indd 23

09-06-03 14.33.07


len var fylld av grå, tjocka moln. Regndroppar jagade varandra över fönsterglaset. ”Det är lugnt”, sa hon. ”Det kommer att klarna upp efter helgen.” Miss Chaplin nickade. ”Jag hoppas att du har rätt.” Och det hade hon. Det regnade hela söndagen och på kvällen duggade det fortfarande. Men när Scarlett vaknade på måndagmorgonen var himlen blå. Till och mrs Murdoch visslade medan hon gjorde i ordning matsäcken som Scarlett skulle ha med sig. Det var som om sommaren beslutat att göra ett sista besök. Bussen kom och hämtade dem på förmiddagen. Utflykten skulle sträcka sig över lunchen och flera lektioner. Med tanke på trafiken räknade man inte med att flickorna skulle vara tillbaka förrän vid skoldagens slut. Medan de körde ut från St Genevieves tog miss Chaplin mikrofonen och började berätta om vad de skulle göra. ”Vi ska äta lunch vid Sankt Pauls-katedralen”, sa hon. ”Den var väldigt viktig för människor under blitzen. Trots att det bombades så häftigt blev den inte förstörd. Sen kör bussen oss till Shoreditch och där ska vi gå omkring i området en stund. Det är fortfarande fuktigt så jag vill att vi ska gå in på St Merediths på Moore Street. Det är en av Londons äldsta kyrkor. Det ska ha legat ett kapell där redan på 1200-talet.” ”Varför ska vi titta på en kyrka?” frågade en av flickorna. ”Därför att den också var väldigt viktig under kriget. Många människor som bodde i området gömde sig där under bombningarna. De trodde att kyrkan kunde skydda dem, att de var trygga där inne.” 24

Hoppets tempel_inlaga.indd 24

09-06-03 14.33.07


Hon tystnade. Bussen var nu framme vid Themsen och körde över Blackfriars Bridge. Scarlett såg ut genom fönstret. Vattnet i floden forsade fram efter regnet. Långt där borta skymtade hon pariserhjulet London Eye, den silverfärgade metallen glittrade i solljuset. Plötsligt blev hon sorgsen. Hon hade varit uppe i det tillsammans med sina föräldrar i slutet av sommaren. Det var en av de sista sakerna de gjort tillsammans som en familj. ”…träffades av en bomb den 2 oktober 1940.” Miss Chaplin pratade fortfarande om St Merediths. Scarlett hade låtit tankarna vandra och missat hälften av vad hennes fröken berättat. ”Den blev inte totalförstörd men skadorna var omfattande. Ta med er ritblocken så kan vi teckna där inne. Vi har fått till­ låtelse att röra oss fritt inne i kyrkan. Försök hitta stämningen. Föreställ er hur det kan ha varit att vara där medan bomberna föll utanför.” Miss Chaplin stängde av mikrofonen och satte sig ner bredvid chauffören. Scarlett satt några rader bakom henne bredvid en flicka som hette Amanda. Amanda var en av Scarletts bästa vänner. De bodde på samma gata. Amanda såg fundersam ut. ”Vad är det?” frågade Scarlett. ”St Merediths”, sa Amanda. ”Vad är det med St Merediths?” Det tog Amanda ett ögonblick innan hon kom ihåg det. ”Det var nån som blev mördad där inne, för ett halvår sen.” ”Du skojar.” ”Nej.” 25

Hoppets tempel_inlaga.indd 25

09-06-03 14.33.07


Hade det varit någon annan hade Scarlett antagligen inte trott att hon hittat på. Men hon visste att Amanda gillade mordgåtor. Hon älskade Agatha Christie och hon tittade alltid på olika deckare på tv. ”Vem var det som blev mördad?” frågade Scarlett. ”Jag minns inte riktigt”, sa Amanda. ”Det var en man. En bibliotekarie, tror jag. Nån högg ner honom med kniv.” Scarlett tyckte det lät väldigt konstigt och när bussen stannade vid Sankt Pauls kunde hon inte låta bli att fråga miss Chaplin. Till hennes stora förvåning tvekade inte lärarinnan ett ögonblick. ”Just det”, sa hon glatt. ”Det var i somras. En uteliggare stack en kniv i en man där inne. Jag vet inte om polisen fick tag i honom. Men det var ju så länge sen. Tycker du att det känns jobbigt, Scarlett?” ”Nej”, sa Scarlett. ”Det är klart jag inte gör.” Men det var inte riktigt sant. Hon tyckte att det var obehagligt, även om hon inte kunde förklara varför. De onda aningarna blev bara värre ju närmare kyrkan de kom. Det fanns en anledning till att bildläraren valt just den här delen av London. Området var ett lapptäcke av gammalt och nytt, och här fanns stora gapande hål där de tyska bomberna utplånat både byggnader och gator. Butikerna var grå och trista. De hade plastskyltar och smutsiga fönster fyllda av varor som människor kanske behövde men med största säkerhet inte ville ha. Där fanns dammsugare, hundmat och billigt krimskrams. Ett fult parkeringshus reste sig över de andra byggnaderna, men det var svårt att föreställa sig vem som använde det. Den tunga trafiken tycktes bara skynda sig därifrån. 26

Hoppets tempel_inlaga.indd 26

09-06-03 14.33.08


Men det fanns ändå små ledtrådar till hur området en gång sett ut. En kullerstensgata, en gasdriven gatlykta, en röd telefonkiosk, ett hus med pelare och järnräcken. London för sjuttio år sedan. Det var det som miss Chaplin ville visa dem. De tog in på Moore Street. Det var en smal återvändsgränd fylld med vattenpölar och hål i gatan. På ena sidan låg en pub och på den andra en igenbommad tvättomat. St Merediths låg allra längst ner i gränden. Det var en kyrka i rött tegel som såg ut att vara alldeles för stor för stadsdelen. Skadorna från bombningarna var tydliga. Kyrktornet var nyligen tillbyggt. Det hade inte ens samma färg som resten av byggnaden och passade inte ihop med de stora ekdörrarna eller de stora stenarna som ramade in fönstren. Scarlett kände sig ännu sämre till mods när hon kom in i kyrkan. Hon hoppade till när dörrarna slog igen bakom henne och stängde trafiken och mycket av dagsljuset ute. Här inne fanns inget som talade för att de befann sig i en modern storstad över huvud taget. Den långa kyrkogången ledde bort mot ett silverkors som hängde högt över altaret upplyst av en ensam ljusstråle. Annars stängde de blyinfattade fönstren ute det mesta av ljuset och färgerna i glaset flöt ihop. Hundratals ljus fladdrade svagt i järnljusstakarna. Scarlett skymtade kapell längs med väggarna på sidorna av kyrkan. St Merediths kändes inte som en särskilt helig plats. Scarlett tyckte att det var en obehaglig stämning där inne. Men ingen annan verkade hålla med henne. De andra flickorna hade tagit fram sina ritblock och slagit sig ner i bänkraderna. Där satt de och pratade och ritade av det de sett utanför. 27

Hoppets tempel_inlaga.indd 27

09-06-03 14.33.08


Miss Chaplin undersökte en utsnidad örn på predikstolen. Det var inte många londonbor som gick i kyrkan klockan två på eftermiddagen. De var helt ensamma där inne. Scarlett såg sig om efter Amanda, men hon stod och pratade med en annan flicka på andra sidan gången så hon satte sig ner för sig själv och slog upp sitt ritblock. Hon försökte att inte tänka på mordet. Istället tänkte hon på de män och kvinnor som hade tagit skydd från blitzen här inne. Hade de verkligen trott att St Merediths hade någon övernaturlig kraft som skulle skydda dem? Att de var säkrare här inne än nere i en tunnelbanestation eller ett skyddsrum? Hon såg dem framför sig när de satt och höll tummarna medan Luftwaffe vrålade ovanför dem. Det kanske var det hon skulle rita. Scarlett huttrade. Hon hade en kappa på sig men det var kallt inne i kyrkan. Det var faktiskt kallare än det var utomhus. Hon såg hur något rörde sig i ögonvrån. En rad av ljus fladdrade till i en hastig vindil. Hade någon kommit in? Nej. Dörren var fortfarande stängd. Ingen kunde ha öppnat eller stängt den utan att man skulle ha hört det. En pojke gick förbi henne. Först la Scarlett knappt märke till honom. Han rörde sig mot altaret i skuggorna längs sidan av kyrkan, mellan kapellen i väggen och bänkraderna. Han rörde sig helt ljudlöst. Inte ens hans steg hördes mot marmorgolvet. Det var som om han flöt fram. Hon vände sig om och följde honom med blicken och under en sekund lystes hans ansikte upp av en naken glödlampa. Hon visste vem han var. För ett ögonblick var hon förvirrad. Hon försökte komma på 28

Hoppets tempel_inlaga.indd 28

09-06-03 14.33.08


var hon kände igen honom ifrån. Och så mindes hon. Det var helt vansinnigt. Omöjligt. Men samtidigt var hon helt säker. Det var en av pojkarna från hennes drömmar, en av de fyra som hon sett i den grå öknen. Hon visste till och med vad han hette. Han hette Matt. I en vanlig dröm såg inte Scarlett människors ansikten – och om hon gjorde det så glömde hon bort dem i samma ögonblick som hon vaknade. Men den här drömmen hade hon drömt om och om igen i två år nu. Hon kände igen Matt och de andra direkt, och det var därför hon kände igen honom nu. Kort mörkt hår. Breda axlar. Han var blek och hade knallblå ögon. Han var ungefär lika gammal som hon, men samtidigt var det någonting som fick honom att verka äldre. Det kanske bara var hur han rörde sig, så målmedvetet. Han verkade vara på flykt. Vad gjorde han här? Hur hade han kommit in? Scarlett vände sig till en av flickorna som satt bredvid henne. Skissen i hennes block skvallrade om att hon försökte teckna en explosion. ”Såg du?” frågade Scarlett. ”Vadå?” ”Pojken.” Flickan såg sig omkring. ”Vilken pojke?” Scarlett vände sig om igen. Han var försvunnen. Hon blev förvirrad. Hade hon sett i syne? Men så fick hon syn på honom igen en bit bort. Han hade stannat till framför en dörr. Han tvekade ett ögonblick innan han öppnade den och gick in. Dörren stängdes bakom honom. 29

Hoppets tempel_inlaga.indd 29

09-06-03 14.33.08


Utan att tänka la Scarlett ifrån sig ritblocket och gick efter honom. Inte förrän hon var framme vid dörren började hon fundera över vad hon höll på med egentligen. Följde hon efter någon hon aldrig träffat, någon som kanske inte ens existerade? Vad skulle hon göra om hon hittade honom? Vad skulle hon säga? ”Hej, jag heter Scarlett och jag har drömt om dig. Vill du ha en hamburgare?” Han skulle tro att hon var helt galen. Dörren han försvunnit igenom ledde ut från ytterväggen under ett blyinfattat fönster som var så mörkt och smutsigt att man inte kunde se vad det föreställde. Scarlett utgick från att dörren ledde ut på gatan, eller kanske till kyrkogården om det fanns en sådan. Det var något märkligt med dörren. Den var väldigt liten, den passade inte riktigt in i den annars så stora kyrkan. Och den hade en symbol inristad i träet: en femkantig stjärna. Hon tvekade. De fick inte lämna kyrkan. Men å andra sidan tänkte hon inte gå så långt. Om hon inte såg pojken på andra sidan så skulle hon bara gå in i kyrkan igen. Handtaget var en järnring. Hon vred om den och gick igenom dörren. Till hennes stora förvåning hamnade hon inte alls ute på gatan. Istället stod hon i en upplyst korridor. Det satt brinnande facklor i järnbeslag på väggarna, lågorna dansade upp mot det valvformade taket högt ovanför. Korridoren var inte utsmyckad över huvud taget och den såg både ny och gammal ut på samma gång, det fanns stora sprickor i murbruket och stenväggen bakom var synlig. Det måste vara någon form av innergård där prästerna kunde få tid för sig själva. Men gången såg inte alls 30

Hoppets tempel_inlaga.indd 30

09-06-03 14.33.08


ut som resten av St Merediths. Den hade en helt annan färg. Storleken stämde inte och inte arkitekturen heller. Det var dessutom väldigt kallt. Temperaturen måste ha sjunkit ordentligt. Hon kunde se luften bli till små moln när hon andades. Det var som om hon stod inne i ett kylrum. Hon var tvungen att påminna sig själv om att det bara var första veckan i november. Men det kändes som om det var mitt i vintern. Hon huttrande och gned sig om armarna för att komma undan kylan. Det satt en man i en stol vänd mot dörren. Hon hade först inte sett honom eftersom han satt i skuggan mellan två av facklorna. Han var klädd som en munk i en lång brun och smutsig kåpa som gick ända ner till hans nakna fötter. Han hade sandaler och en huva över huvudet. Han satt framåtlutad och tittade ner i golvet. Scarlett hade redan bestämt sig för att vända om och gå tillbaka, men innan hon hann röra sig tittade mannen plötsligt upp. Huvan föll ner och hon flämtade till. Det var en av de fulaste människor hon någonsin sett. Han var helt skallig och huden stramade över den vita döda skallen. Det var något konstigt med formen på hans huvud – det var smalt och buktade inåt på ena sidan, som ett ägg som någon knackat på med en sked. Hans ögon var insjunkna och svarta och han hade fruktansvärda tänder som han visade för henne med ett leende. De tunna läpparna delade sig som ett skärsår. Varför satt han där? Hon såg sig om åt båda hållen men det fanns ingen annan där. Matt – om det nu hade varit han – var borta. Mannen öppnade munnen. Orden skar sig i hans strupe och 31

Hoppets tempel_inlaga.indd 31

09-06-03 14.33.08


Scarlett förstod inte ett ljud. Det lät som om han talade ryska eller polska … Det var i alla fall inte engelska. Hon började backa mot dörren. ”Jag är hemskt ledsen”, sa hon. ”Jag måste ha gått fel.” Hon vände sig om och började treva efter handtaget. Men hon hann aldrig. Munken var snabb. Hans händer tog ett fast grepp om hennes axlar och ryckte henne bakåt, bort från dörren. Han var väldigt stark. Hans fingrar borrade sig in i henne som knivar. ”Släpp mig!” skrek hon. Han låste fast hennes nacke med en otrolig kraft. Hon kände hur benet pressades mot struphuvudet och hon kunde inte andas. Han fortsatte att skrika ord hon inte förstod, hans röst ekade i en omänsklig falsett. Det dök upp ännu en munk i korridoren. Scarlett såg honom inte riktigt. Hon var bara medveten om att någon rusade mot dem i en lång kåpa. Hon fortsatte att kämpa. Hon klöste efter munkens ögon med båda händerna. Hon sparkade och försökte slå armbågen i munkens mellangärde. Men hon kom inte åt honom. Och sedan kastade sig den andre munken över henne. Så låg hon på rygg med armarna uppressade över huvudet. Någon hade sparkat undan hennes fötter. De två männen hade ett fast grepp om henne och det fanns ingenting hon kunde göra. Hon vred sig och sprattlade, hennes hår föll ner över ansiktet på henne. Munkarna skrattade. Scarlett kände hur hennes fötter skrapades mot stengolvet medan männen släpade iväg henne. 32

Hoppets tempel_inlaga.indd 32

09-06-03 14.33.08


9789163858116