Page 1

Dubbelfel Peter Barlach


Tidigare utgivet på Bonnier Carlsen: Inte bara tennis  2007

DUBBELFEL ISBN: 978–91–638–5697–6 Copyright © Peter Barlach 2008 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2008 Omslag: Nina Tahko/Bror Rudi Omslagsfotografi: Ulf Huett Nilsson Sättning: Martin Eriksson, Bonnier Carlsen Tryckt av ScandBook AB 2008 www.bonniercarlsen.se


1. När pappa väcker mig står klockan på 2.46. I några sekunder fattar jag ingenting. Men sedan kommer jag på att vi ska fiska kräftor. ”Är du vaken?” viskar han. ”Ja självklart”, säger jag. ”Jag ser det”, säger han och ler. Han viskar för att inte väcka Sofie. Jag har inte fiskat kräftor sedan jag var liten på Hamra och det ska bli superspännande. Pappa frågade Sofie om hon ville följa med, men hon lät som hon tyckte att fiska kräftor var världens töntigaste grej. Jag tar av mig silverpyjamasen och går fram till skrivbordsstolen. Jag visste att jag skulle vara trött när jag vaknade, så innan jag somnade la jag fram alla kläder jag skulle ha. Till och med i den ordning som man

3


tar på sig dem. Jag sätter på mig kalsonger, långkalsonger, slalomstrumporna, underställströja, min gröna mys-fleece, sunkjeansen, gummistövlar och min slitna täckjacka (jag är väldigt nöjd med att jag även la fram ytterkläderna!). Det kan inte ha tagit mer än någon minut att gå från helt utan kläder till fullt påklädd. Jag känner mig lite som en brandman. Jag går ner till köket direkt, även om jag är kissnödig, bara så att pappa ska se hur snabb jag är. Jag hör hur Bessies svans går, men hon är för trött för att gå upp. Hon ligger i biblioteksdelen av vardagsrummet och undrar säkert varför vi är vakna såhär dags. Pappa står och brer ett par salamimackor på orostade rostisar. ”Oj, är du redan klar!” ”Ja, jag hade lagt fram alla kläder i ordning.” ”Vad fiffigt. Du kanske ska bli brandman när du blir stor.” ”Mm.” Jag går och kissar direkt så att han inte ska se att jag blir så glad att jag nästan börjar skratta.

4


2. Det är nästan helt mörkt ute men inte så kallt som jag trodde. Det är väldigt blött på marken. Jag frågar pappa om det spelar någon roll för kräftorna att det har regnat. ”Det är bara dagg”, säger han. Jag har lust att fråga vad dagg är egentligen, men det känns som det är något som man borde veta, så jag låter bli. Det är typ som dimma, fast på marken och har med varm luft och kall mark att göra. Eller tvärtom. Det är den sista helgen på sommarlovet och jag ska börja i Ekliden på tisdag. Det pirrar till i magen när jag tänker på Ekliden. Det ska bli kul och spännande, men läskigt att gå tillsammans med nior. Jag skulle gärna gå i Järla flera år till, jag gillar att vara störst i skolan. Vi går ner för trappan med de 38 stegen till Jär-

5


lasjön. Man får gå genom lite skog innan man kommer fram till båten. Pappa går först med ficklampan och håller undan grenar åt mig. När vi gick här vid tiotiden igår kväll, för att lägga ut burarna, så missade pappa en gren som träffade mig lite i ögat. Jag sa att det inte gjorde ont, fast det sved i säkert tio minuter. Den här gången skjuter han ut båten helt själv medan jag sitter i, längst bak med hinken mellan benen. Det är en liten vit plastroddbåt som vi har fått låna av Ekengren, som bor på andra sidan dungen. Pappa lyckas precis häva sig upp i båten utan att bli blöt. Vi glider långsamt fram mot den första buren. Pappa låter årorna ligga i vattnet och lyser med ficklampan rakt mot den vita frigolitbiten som det står ”I” som i Istedt på med svart tjock tusch. Vi åker långsamt förbi den, men jag lutar mig ut så långt jag vågar och lyckas precis få tag på den. ”Snyggt, orkar du dra upp den?” frågar pappa. ”Ja då”, svarar jag. Den är inte så lätt, hoppas den är full med kräftor, tänker jag. Ärmarna blir blöta för jag håller snöret i en dålig vinkel. Men det struntar jag i, för det är så spännande. Pappa lyser med ficklampan där snöret försvinner under ytan. Äntligen ser vi en bur. Pappa

6


nynnar en raffelmelodi. Jag är trött i armarna, men orkar precis dra upp buren. Det första jag ser är torskbiten. Den lyser vit och klar i mitten av buren. Den ser orörd ut. Varken pappa eller jag säger någonting. ”Titta, en kräfta!” ropar pappa plötsligt. Då ser jag den också. ”Hurra”, säger jag, men jag är inte alls lika såld som pappa. I ena hörnet ligger en liten svart kräfta, den har trasslat in sig i själva ingången på ena sidan och inte kommit in hela vägen. ”Vad liten den är, ska jag slänga tillbaks den?” frågar jag. ”Nä, lägg den i hinken”, säger pappa. ”Den är på gränsen, men jag tror den är mer än nio centimeter.” Jag tar kräftan över ryggen och den släpper buren direkt. Jag lägger ner den i hinken. ”Annars kan vi ju koka torsken”, säger pappa. ”Hur gott som helst med lite pepparrot och färskpotatis.” Det har börjat ljusna lite och man ser att det ligger ett tjockt lager dimma över sjön. Man ser inte ens till andra sidan. Jag gäspar och skakar till lite grann. Pappa ror mot nästa bur. Vi hittar den direkt. Den känns prick lika lätt som den första. Nu har jag kavlat upp ärmarna och hamnar i bättre vinkel när jag drar upp buren. Man ser direkt att den är tom. Jag vill bara kasta buren längst fram i båten, men stoppar mig tack

7


och lov i sista sekunden. Det skulle bara skvätta på pappa och han skulle bli arg. Pappa skämtar om att vi ska dela på den lilla kräftan alla fyra. ”En klo till mig, en till dig, Sofie får bita den över ryggen och Bessie får stjärten.” Jag fryser och vill åka hem. Sju pissburar kvar. Nästa bur tar jättelång tid innan vi hittar. Jag mumlar att det inte gör någonting om vi inte hittar den och då frågar pappa om jag i så fall köper en ny bur till honom imorgon och det svarar jag inte på. Han frågar inte igen tack och lov. (Ja, det var dumt sagt.) Vi fortsätter ro runt i den lilla viken och leta efter frigolitbiten. Till slut hittar vi den under ett näckrosblad. När jag ska dra upp den går den inte att rubba. ”Typiskt, den har fastnat”, säger jag. ”Säker?” ”Fan värsta bottennappet.” ”Äh ta i lite, du orkar. Och spar på svordomarna tills du behöver dom.” Jag tar i så att jag stönar medan vi glider in i vassen. Jag tittar på pappa. Han har helt släppt årorna. Han ser ut som han inte fattar att det är en trädgren eller nåt som har fastnat i buren. Han ser ut som han tror att det är något annat. Jag drar och drar och armarna skakar.

8


Precis innan buren kommer över vattenytan ser jag hur det rör sig. Jag blir nästan rädd och är på väg att kasta i buren igen. Det ser helt sjukt ut. Det bara kryllar i buren. Kryllar av krälande kräftor! ”Haha”, säger pappa med ett tonfall som när han gjort ett snyggt drag i schack. Torskbiten är helt uppäten och det är kräftor precis överallt. Det låter skitmycket om dem. Som att de väser. Jag slänger ner buren på golvet och flera av kräftorna smiter ut. De hängde på utsidan av buren, men var så sugna på torsk att de inte släppte taget förrän det var försent. ”Nu kan du svära”, säger pappa med vanlig röst, fast jag hör ändå att han är lika upphetsad som jag. ”Jävlar!” säger jag. ”Kan man säga. Stora och fina är dom också”, säger han. Jag skulle aldrig våga sträcka in handen i buren, men pappa kör helt glatt in näven och hämtar ut dem en efter en. Vissa nyper honom lite, men pappa bryr sig inte. Han pratar med dem och säger att ”om jag var er skulle jag inte vara så kaxiga”. Jag tar bara dem som hamnar på golvet (jag vet att golv heter något annat på båtspråk men jag har glömt vad). Först försöker jag räkna dem, men det är helt omöjligt, man bara blandar ihop dem, så då kommer

9


jag på att jag bara ska räkna dem när pappa lägger ner dem i hinken. Jag räknar högt, en efter en. ”Sjutton!” säger jag när jag fångat in den sista kräftan som försökte rymma i båten. Jag tittar ner i hinken, det är nästan tre lager kräftor i botten. ”Då har vi arton sammanlagt, det blir nio var”, säger jag. ”Sex var, tycker du inte Sofie ska få?” ”Jo det är klart”, säger jag, fast det tycker jag inte alls. ”Fast vi har ju några burar kvar också.” ”Ja just det!” Jag hade faktiskt glömt dem. Vi har ju sex burar kvar. När vi går uppför trappan till huset lallar jag om att vi ska gå baklänges som kräftor. Pappa tycker det är roligt ett tag, men när jag håller på att snubbla fattar jag själv att jag hållit på för länge. Jag går vanligt precis bakom honom. Det är nästan helt ljust ute, men fortfarande alldeles tyst. Det enda som hörs är hinken som pappa bär för att jag inte orkar. Hinken låter som när man smaskar med maten typ och innehåller 87 stycken coola, gråsvarta kräftor.

10


3. Jag känner direkt att jag är helt chanslös. Jag ligger under med 3–0, 40–15 och vet redan nu att jag kommer torska i två raka. Det är kvartsfinal i Pojksingeln i KM och jag spelar mot Leo Nordvall och jag hatar honom. Han är från Duvnäs och spelar för Duvnäs, men ändå är han med i Storängens Klubbmästerskap. Bara för att vinna. Jag spelar helt okej, men ändå är det inte roligt. Det är mulet och efter inbollningen tog jag av mig överdragsjackan, men sedan satte jag på mig den igen för att det var för kallt. Leo vinner första set med 6–0. Okej han är 92:a och jag är 94:a, men ändå. Hur blir de så bra i Duvnäs?

11


Jag har spelat tennis hela sommaren så jag hoppades att jag skulle gå längre i KM. Jag spelade till och med i Amerika. Amerika var riktigt coolt. Jag och pappa och Sofie åkte dit i juli och var borta nästan tre veckor. Mamma dog i vintras och pappa ville att vi skulle hälsa på hennes kusiner i Kalifornien. Vi flög via New York och stannade där två nätter på ditvägen och en natt på hemvägen. Det är min bästa resa i hela livet. Det kändes som till och med Coca-Colan var godare än den är här hemma. Fast pappa sa att jag inbillade mig. Eftersom vi var utomlands och det var så varmt var det nästan fritt kör på Cola. I början försökte jag hålla räkningen på hur mycket jag drack, men jag tappade räkningen någonstans vid sex och en halv liter. Leo Nordvall har en ful och äcklig tvåhandsbackhand, som Björn ”Fucking” Borg. Trots att han bara slår cross med den hela tiden, så att jag alltid vet ungefär var den ska landa, är jag körd. Han spelar ut den mot min backhand och jag klarar inte att slå tillbaka långt och då kommer han in i banan och kan avgöra. Han servar hem första gamet i andra set blankt. Sista gamen springer jag som en idiot för jag avskyr

12


att förlora med 6–0, 6–0, men det spelar ingen roll och Leo gör sig ingenting, han ger sitt bästa och det är i och för sig bra, men … jag vet inte. På slutet kändes det som att jag var värd ett game. Precis när matchen är slut kommer Simon Thor in genom grinden (jag är glad att han slapp se skiten). Han ska spela kvartsfinal i Juniordubbel med Leo efter oss. De kommer vinna hur som helst. Vi gör high five och jag frågar honom vad han har gjort i sommar och han berättar att han varit mycket i skärgården och seglat. Och jag frågar vidare om olika tävlingar i Sandhamn och han berättar att han kom trea i Optimist-cupen, som går varje år. ”Vad har du gjort då?” frågar han. ”Jag och pappa och Sofie var i staterna några veckor”, svarar jag. ”Jaha, var då?” ”Först var vi i New York några dar, och sen i Los Angeles och San Fransisco och hälsade på några släktingar. Det var faktiskt riktigt coolt”. ”Det ska bli skönt att börja skolan eller hur?” säger han istället för att fråga något mer om Amerika. ”Ja … kul att träffa alla igen”, säger jag för att det ska man säga. ”Skönt att börja i Ekliden”, fortsätter han, ”det känns som man har vuxit ur Järla.”

13


Jag skrattar till och säger att jag håller med, fast det gör jag inte alls. Simon Thor går fram till Leo och de börjar snacka och garva. Jag säger lycka till, fast inte tillräckligt högt, så det hör de inte.

14


4. När jag kommer hem går Bessie omkring med en av pappas gå bort-skor. Hon piper och gnyr och är så gullig så man dör. Jag kramar henne fast hon vill hellre gå med svansen i vädret och pipa sådär superstolt med sin dregliga sko i munnen. ”Hur gick det i matchen?” undrar Sofie från köket. Jag går in till henne. Hon sitter vid köksbordet och läser Veckorevyn och äter en paprika som om det var ett äpple. ”Torsk.” ”Vad synd, med vadå?” ”0–0”, säger jag. ”Kan man förlora med 0–0?” Jag ångrar mig direkt att jag sa 0–0. Jag tycker att det låter coolt att säga 0–0 när det blivit 6–0, 6–0, men

15


jag borde ju fattat att det bara skulle bli mer jidder om något jag inte vill prata om överhuvudtaget. Jag larvar mig med rösten. ”Jag förlorade med 6–0, 6–0.” ”Du behöver ju inte bli dum i huvet för det?” ”Jo det behöver jag”, säger jag och öppnar kylen. Jag står och glor in i kylen, är hungrig på något, men vet inte vad. Jag ser ett paket rostbiff från i förrgår. ”Får jag ta rostbiff?” ”Inte fan vet jag”, svarar Sofie. ”Är pappa hemma?” Jag såg att bilen inte var där så jag förstår att han inte är det, men man vet ju aldrig. Sofie svarar inte, fast jag vet att hon hörde. ”Är pappa hemma, frågar jag!” Jag hör själv att jag låter mer irro än jag är. ”Ser du nån bil?” svarar Sofie nonchigt. ”När kommer han hem?” frågar jag så snällt jag bara kan. ”Inte fan vet jag”, fräser hon. ”Inte fan vet jag”, härmar jag tyst, fast tillräckligt högt för att hon ska höra. Jag tar fram en enochenhalvliters Fanta-flaska som det finns ungefär en tredjedel kvar av. Jag vill bara slå den i huvudet på Sofie, men börjar dricka direkt ur flaskan. Jag tittar på henne medan jag dricker. Hennes långa mörka hår gör att man inte ser ansiktet.

16


Paprikan är slut, hon sitter böjd över tidningen, båda armbågarna på bordet och hakan i händerna. Kutryggig som en käring. Jävla käring, tänker jag medan jag dricker. Hon har inte ens frågat om vi fick några kräftor. Hon ska inte få smaka om hon tror det. Fantan är avslagen, men ändå kall och god. På slutet får jag anstränga mig för att få i mig alltihop. Jag är grym på att svepa, det gäller att man inte tar för stora klunkar och att man slappnar av. Det sticker i ögonen och bröstet spänner, men när det är så nära att få i sig allt vill man ju inte ge upp. När jag är klar är jag helt andfådd. Jag står och flåsar i säkert tjugo sekunder. Sofie bläddrar, men man ser inte vad hon läser, hennes hår är i vägen. Inte för att jag bryr mig. Det handlar väl om smink, kläder eller kändisar. Eller hur man tar bort finnar. Eller stjärntecken. (Hon är förresten kräfta, men kommer inte få smaka för det.) Jag sväljer lite luft för att få maximal kraft. Sedan kommer den. Den är mörk med otroligt bra tryck. Jag behöver inte anstränga mig, jag bara öppnar munnen. En perfekt rap. Jag rapar högt och jättelänge vänd mot Sofie samtidigt som jag backar. ”FY FAN VAD DU ÄR ÄCKLIG!!!” skriker Sofie med gäll röst samtidigt som hon reser sig snabbt så att stolen flyger. Hon kastar sin tidning efter mig medan jag snabbt vänder mig om och springer ut från köket.

17

9789163856976  

Dubbelfel Peter Barlach Tidigare utgivet på Bonnier Carlsen: Inte bara tennis 2007 www.bonniercarlsen.se 3 4 5 6 7 8 9