9789163856440

värdets S

ok B

MÖRKRETS TID

A. J. LAKE

Översättning Nina Östlund

Svärdets bok_inlaga.indd 3

08-01-02 12.57.21

Av A. J. Lake har tidigare utgivits: Mörkrets tid: Drakens bok 2007

Mer om författaren och boken finns på: www.thedarkestage.com

SVÄRDETS BOK THE BOOK OF THE SWORD Copyright © 2007 by A. J. Lake All rights reserved. No part of this book may be used or reproduced in any manner whatsoever without written permission from the publisher, except in the case of brief quotations embodied in critical articles or reviews.

First published in Great Britain in 2007 by Bloomsbury Publishing Plc, 36 Soho Square, London W1D 3QY Utgiven på svenska av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2008 Originaltitel: The Book of the Sword Översättning: Nina Östlund

Omslagsillustration: Martin Bergström Sättning: Bonnier Carlsen Tryckt i Sverige av ScandBook AB, 2008 isbn: 978-91-638-5644-0

www.bonniercarlsen.se

Svärdets bok_inlaga.indd 4

08-01-02 12.57.21

Ett speciellt tack till Linda Carey

SvaĚˆrdets bok_inlaga.indd 5

08-01-02 12.57.21

Prolog Väggarna var av sten och is, men i hjärtat av grottan flammade en eld. En djup, sicksackformad spricka skar genom stengolvet och ett dystert rött sken från avgrunden pulserade i takt med ett ekande dån. I grottans mitt hade smält lava trängt upp ur underjorden och samlats i en fördjupning fylld med gnistrande eldslågor. Och över fördjupningen, upplyst av eldens röda ljus i dunklet, stod ett provisoriskt städ gjort av basaltsten. Klangen av hammarslag blandades med rytandet ur jordens inre och fick det svarta berget att skaka.

Smeden, en kort man med bred bringa, slog outtröttligt på metallbiten framför sig. Han var troligen i femtioårsåldern, det tjocka håret och skägget var grått, men den muskulösa kroppen och de glittrande ögonen vittnade om att han fortfarande var i sin krafts dagar.

Helt fokuserad på sitt arbete lutade han sig ivrigt över det glödande metallstycket han höll på att bearbeta.

V

Svärdets bok_inlaga.indd 7

7

V

08-01-02 12.57.21

Hammarslagen ljöd högre och skarpare, sedan mer som knackningar under det att metallen ändrade färg från skinande vitt till rött. Smeden tog ett steg bakåt och suckade tungt. ”Är det klart?”

En ung kvinna klev närmare. Hon var som sprungen ur grottans is och mörker: finlemmad, svarthårig och med en hy lika vit som klänningen hon bar – men hennes ansikte lyste av iver.

Smeden lyfte på huvudet och tittade rakt på kvinnan för första gången. Hans ansikte var fårat. ”Det har fått sin form”, sa han dovt och såg allvarlig ut. ”Är du säker på det här?” ”Ja!” sa hon häftigt. ”Då är det dags.” Smeden knäböjde som hastigast vid sin enkla smidesugn. På golvet fanns det en taggig cirkel inristad i basaltstenen. Den var några armlängder i diameter och inne i den låg en konstfullt smidd stridshandske. Han lyfte upp handsken lika försiktigt som om den hade varit gjord av glas och inspekterade den med stolt yrkesmannablick. Till och med i dunklet dit eldskenet inte nådde verkade handsken glittra. De hundratals små länkarna skimrade som fiskfjäll. Smeden suckade igen och satte handsken på höger hand.

Den passade precis.

V

Svärdets bok_inlaga.indd 8

8

V

08-01-02 12.57.21

Han reste sig och lyfte upp svärdet som fortfarande rykte. Hans spända axlar gav intryck av att det var oväntat tungt. Under ett kort ögonblick stod han still och andades djupt, sedan lyfte han svärdet och steg in i stencirkeln.

Kvinnan klev också över linjen. När hon kommit in i cirkeln började hon sjunga. Först med låg röst, men efter ett tag allt högre med en gällare ton och hennes blick var fäst vid svärdet som belystes av elden. Hon slutade sjunga och böjde på nacken. I samma stund sänkte den gamle mannen svärdet så att spetsen nuddade hennes bröst i höjd med hjärtat. Han tvekade. Hon sträckte ut båda händerna för att fatta tag i det rykande svärdet och dra det mot sig – ett kraftigt ryck som varade i en evighet och var över inom loppet av ett hjärtslag.

Det hördes plötsligt ett väsande ljud. Kvinnans ansikte förvreds av smärta, men det var den gamle mannen som skrek högt där han stod med handen fortfarande sluten kring svärdsfästet. Hennes blod rann nedför svärdet och röda droppar föll ned på hennes vita klänning. De stod mitt emot varandra i cirkeln insvepta i den virvlande ångan från det fräsande svärdet. Så småningom slätades det spända draget i kvinnans ansikte ut. Ett klart sken vällde fram under hennes händer, bredde ut sig längs svärdet och spred sig som frost över hennes bara armar.

V

Svärdets bok_inlaga.indd 9

9

V

08-01-02 12.57.21

Ljuset fyllde stencirkeln tills den flammade som solen och fick skuggorna att fly bort till de avlägsna isväggarna. Kvinnan var lugn nu och log lite svagt. Plötsligt verkade hon genomskinlig, som om ljuset lyste rakt igenom henne.

Då hördes springande fotsteg. En man rusade in i grottan. ”Nej!” Hans röst var ung och desperat, men det gick knappt att urskilja honom i mörkret utanför svärdets strålkrets.

Han kastade sig mot cirkeln – men stapplade baklänges som om det gnistrande ljuset varit en mur. Han bultade på det med sina knutna nävar utan att det hördes ett ljud. ”Snälla!” vrålade han. ”Ta mig i stället!”

Inne i cirkeln vände kvinnan på huvudet för att titta på honom. Hon log sorgset. Hennes kropp verkade förstelnad och såg overklig ut i ljuset som höll på att skingras. När hon talade hördes knappt mer än en viskning. ”Du hade inte kunnat … Det måste vara jag.”

Nu skimrade det om henne och huden blev till skälvande ljusstoft. Endast hennes ögon stirrade oavvänt mot mannen bland skuggorna ytterligare ett ögonblick. Ögonen var mörka och klara.

V

Svärdets bok_inlaga.indd 10

10

V

08-01-02 12.57.21

”Adjö … min älskling …”

Ljuset från svärdet höll på att försvinna och hon bleknade bort tillsammans med det. Hennes gestalt förvandlades till rök som för en kort stund virvlade runt svärdet vilket fortfarande glödde svagt. Därefter började själva svärdet att försvinna; ljuspartiklar sögs in i svärdsskidan och löstes upp; svärdet började bli skugglikt. Åter lystes grottan endast upp av den dunkla glöden från elden i underjorden. Till och med den brinnande lavan under smidesugnen hade sjunkit undan och stenblocket låg nu mörkt och tomt.

De två som var kvar hade inget att säga varandra: den unge mannen låg på knä och snyftade, och den äldre stirrade misstroende och skräckslaget på sin högra hand.

V

Svärdets bok_inlaga.indd 11

11

V

08-01-02 12.57.21

Kapitel 1 Jag visste redan då att det eldröda skenet i norr betydde krig. Men jag visste inte hur mycket det kriget skulle ta ifrån mig. [Svärdets bok ]

Elspeth skrek.

Minnet av smärta skar genom hennes högerarm tillsammans med en överväldigande känsla av sorg och förlust. I mörkret bakom hennes ögonlock fanns bilden kvar – den unge mannen som knäböjde med sänkt huvud; den gamle mannen som stirrade skräckslaget på sin tomma hand, och båda två lystes upp av ett rött sken.

Synen kallade fram hennes egna minnen: en annan grotta i eldsken; en stridshandske av metall som hittats i en kista som kastats upp på en strand, och svärdet som så oväntat hade flugit upp i hennes hand. I den märkliga drömmen visste hon att hon hade sett hur kristallsvärdet smiddes – svärdet som nu var en lika naturlig del V

Svärdets bok_inlaga.indd 12

12

V

08-01-02 12.57.21

av henne själv som någon av hennes armar. Men vem var den unga kvinnan som så tjänstvilligt hade deltagit i den smärtsamma ritualen och försvunnit, kanske var hon inte mycket äldre än Elspeth?

Det bultade fortfarande i armen och gjorde ondare än i drömmen. Elspeth upptäckte plötsligt att båda armarna var låsta utmed sidorna i ett plågsamt grepp och hon hade ingen känsel alls i benen. Var hon i fängelse igen? Hade trollkarlen Orgrim åter tagit henne till fånga? Men visst hade väl hon och Edmund lyckats fly och besegra Orgrim? De hade blivit bjudna på festmåltid i Wessex av kungen själv … var det inte så?

En kall vindstöt stack henne i ansiktet, och så öppnade hon ögonen … men hon såg inget annat än iskall dimma som piskade mot henne i blåsten. Hon skulle kunna ha varit tillbaka på sin faders skepp och plöjt genom vågorna i en vinterstorm, om det inte hade varit så att hon hölls fast med fötterna dinglande och armarna pressade mot kroppen av två enorma, fjälliga klor.

Plötsligt kom hon ihåg. Draken! Den hade slitit av taket på kungshuset, gripit tag om henne och Edmund …

Elspeths hjärta dunkade plötsligt så hårt att hon hörde det, och hon kunde knappt andas. Med läpparna hårt sammanpressade för att hålla inne paniken tittade hon sig desperat omkring i allt det grå efter en skymt av V

Svärdets bok_inlaga.indd 13

13

V

08-01-02 12.57.21

Edmund. Men hon såg inget. Den kvävande dimman omslöt henne och hon var alldeles ensam.

Nej. Aldrig ensam.

Rösten fyllde hennes huvud och fortplantade sig genom hennes nervsystem som en blixt. Det bultade i armen igen och när hon tittade ned såg hon det välbekanta ljuset från kristallsvärdet i sin högra hand, blekt och suddigt till att börja med, men det växte sig allt starkare och klarare.

Under henne började dimman att lätta, som om den hade fördrivits av ljuset från svärdet. Elspeth kunde se marken långt där nere: en suddig vidsträckt, svartvit yta skymtade mellan dimslöjorna. En stund senare var all dimma försvunnen och ersatt av en klarblå himmel och de bländande strålarna från den tidiga morgon­ solen. Draken hade flugit inuti ett moln, insåg Elsbeth.

Snö- och islandskapet nedanför henne var strimmigt av mjukt ljus. På ena sidan om henne täcktes marken fläckvis av något mörkt som kunde vara skog; på andra sidan syntes solen mellan de snöklädda bergen och topparna färgades rosa i gryningsljuset.

Jag är med dig tills vårt uppdrag har slutförts.

Vilket uppdrag? undrade Elspeth. Vad förväntades hon göra i detta främmande land? Hade svärdet redan en utstakad plan för henne? Glöden i svärdsklingan V

Svärdets bok_inlaga.indd 14

14

V

08-01-02 12.57.21

tycktes pulsera, som hjärtslagen i ett levande väsen, och hon slogs av en misstanke: svärdet ville ta mig hit.

Vad gör du med mig? frågade hon. Förde du mig hit?

Rösten i hennes huvud teg. Svara mig! befallde hon.

Vi måste vara här, sa rösten slutligen. Men inte på det här sättet – inte i drakens klor. Och plötsligt greps hon av skräck, svärdets skräck, att planen skulle gå om intet, trots allt – om inte Elspeth kunde göra sig fri. ”Vilket uppdrag?” I sin förbittring uttalade Elspeth orden högt, men vinden svepte iväg dem innan hennes öron hann uppfatta vad hon sagt. Just då skevade odjuret som höll henne, tippade henne så brant åt sidan att hon mådde illa när det svängde mot bergen, och då såg hon Edmund.

Han dinglade lealös i klorna på drakens andra framben, för långt borta för att han skulle kunna höra henne även om han inte hade haft vinden som ven runt öronen. Ur sin synvinkel kunde hon inte se mycket mer än hans vitblonda hår och den en gång så fina, blå manteln som nu var i trasor. Huvudet hängde som om han var medvetslös, och det lilla hon såg av hans ansikte var lika blekt till färgen som hans linnetunika.

Hon uppfattade en rörelse i luften ovanför honom.

Elspeths ögon vidgades av skräck när hon tittade upp mot det enorma, blåfjälliga frambenet som draken höll V

Svärdets bok_inlaga.indd 15

15

V

08-01-02 12.57.21

fast honom med. Det var tjockt som en ekstam, med två leder som på en ödla och böjt upp mot den randiga buken som skymde himlen över henne. Blotta storleken på besten som fångat dem fick henne att rysa på nytt, men hon hade sett något som rörde sig. Något litet och snabbt, ännu högre upp. Hon vred mödosamt på huvudet och for med blicken över det blåsvarta jättebenet till det ställe där det satt fast vid kroppen … Där. En liten brunklädd figur klängde sig fast vid drakens bog.

Nej, det var inte någon liten figur. Det var en fullvuxen man, med ett rep knutet kring midjan och ett svärd i bältet. Han tittade ned och nickade till hälsning.

Cathbar!

Hon fick ingen tid att fundera över hur det kom sig att kaptenen var där. Han hade slagit repet runt drakens enorma framben och stod på ett mycket utsatt ställe.

Men båda hans armar var fria och han signalerade till henne. Han pekade mot den snötäckta marken långt nedanför och gjorde tecken genom att öppna och sluta ena handen. Sedan drog han sitt svärd.

Elspeth förstod med en gång och hennes spontana reaktion var att säga Nej! Han kunde inte attackera draken under flykt! De skulle dö i fallet alla tre. Men Cathbar gestikulerade igen och såg otålig ut. Hon tittade åter ned. Nu var de mycket närmare marken än V

Svärdets bok_inlaga.indd 16

16

V

08-01-02 12.57.21

tidigare. Det gick att urskilja träden i de svarta fläckarna nedanför, hon kunde till och med se snön på de översta grenarna. Men Edmund dinglade fortfarande medvetslös i drakens klor – hur skulle han kunna överleva?

Cathbar pekade igen, den här gången rakt framåt.

Hon tittade i den riktningen och plötsligt förstod hon.

De var på väg mot bergen. Vassa klippor av grå sten tornade upp sig framför dem: om de föll ned där skulle de aldrig överleva. Och tänk om de inte kämpade emot – om draken fick ta dem till sin herre … vem han nu var. Orgrim hade blivit blind och galen, så vem var det som kallade på Kval nu? En sak var säker, det var ingen vän eller förtrogen som hade sänt draken för att föra bort dem från Beotrichs kungshus.

Hon tvingade sig till att titta på Cathbar och nickade hastigt.

Utan att tveka en sekund svingade mannen sig smidigt in i fördjupningen vid drakens bog och stötte svärdet uppåt. Det första hugget orsakade bara en svag darrning i klon som höll fast Elspeth, men ett dovt mullrande vibrerade i luften runt henne. Vid den andra stöten spratt draken till så kraftigt med benet att Elspeth rycktes uppåt likt en fisk som fastnat på kroken. Vita vidder och blå himmel virvlade runt henne samtidigt som ett vrål av smärta trängde upp ur den V

Svärdets bok_inlaga.indd 17

17

V

08-01-02 12.57.22

väldiga drakstrupen. I ena ögonvrån såg hon ett ben stort som ett träd vifta i luften och sedan blev Edmund fri och föll som en skadskjuten fågel.

Hon hann be en hastig bön för Edmunds liv innan ytterligare en kraftig ryckning skakade om henne.

Draken sparkade bakut och dök genom luften. Hon såg glimtar av striden; en droppe blod som sipprade ut ur drakens bröst; Cathbar, med endast fötterna säkrade i repet, som lutade sig farligt långt ut över drakens bog för att försöka hugga närmare strupen. Därefter vred besten sitt väldiga huvud åt sidan och skymde sikten för henne.

I en bråkdel av en sekund, när draken försökte nå sitt bröst, såg Elspeth djurets avgrundskäft; de rykande näsborrarna och till sist ett jätteöga som upptog hela hennes synfält. Hon kunde svära på att ögat fokuserade på henne och blicken var full av kallt, skräckinjagande hat: Du kommer inte undan mig! ”Svärd!” viskade hon desperat. Svärdet tycktes vrida sig i hennes hand och det pulserade i samma takt som hennes blod. Men hon kunde inte lyfta handen som höll i det. Draken klämde så hårt med klon att hon nästan inte kunde andas.

Kval hade upptäckt vad som orsakade all smärta och höjde sitt enorma huvud för att spruta ut en blå eldslåga V

Svärdets bok_inlaga.indd 18

18

V

08-01-02 12.57.22

längs bogen. Cathbar vräkte sig undan med brinnande kläder. Den svedda änden av repet piskade i luften när draken drog tillbaka sitt huvud för att göra sig kvitt honom. Innan sikten skymdes för Elspeth såg hon honom som hastigast när han slängde sig framåt för att hugga en sista gång.

Draken skrek och lossade greppet om Elspeth. Hennes arm var alldeles bortdomnad och hon kunde knappt röra den. Men hon lyckades svinga svärdet mot benet ovanför huvudet på henne. Nedanför sig kunde hon se Cathbar falla genom luften med blå lågor efter sig likt svansen på en komet. Sedan virvlade hon samma väg genom luften. Svärdet flammade och vinden ven, tills världen blev vit.

V

Svärdets bok_inlaga.indd 19

19

V

08-01-02 12.57.22