Page 1

1 Lagerlokalen

Matt Freeman visste att det var ett misstag. Han satt på en låg mur utanför stationen i Ipswich, i grå collegetröja med huva, slitna jeans och gymnastikskor med fransiga snören. Klockan var sex på kvällen och tåget från London hade just kommit in. Pendlare kämpade för att ta sig ut från stationen. Gatan var en röra av bilar, taxibilar och fotgängare som alla försökte ta sig hem. Ett trafikljus slog om från rött till grönt men ingenting rörde sig. Någon lutade sig mot en tuta och ljudet tjöt genom den fuktiga kvällsluften. Matt hörde tutan och tittade upp. Men folkmassan betydde ingenting för honom. Han hörde inte dit. Det hade han aldrig gjort – och ibland trodde han att han aldrig skulle göra det heller. Två män med paraplyer gick förbi och såg ogillande på honom. De tyckte antagligen att han var för ung för att vara där alldeles ensam, men de hade blivit förvånade om de fått veta att han bara var fjorton. Hans kroppsställning – framåt7


lutad med knäna isär – fick honom att se äldre ut. Han hade breda axlar, en välutvecklad, muskulös kropp och klara blå, intelligenta ögon. Hans hår var svart och kortklippt. Om fem år skulle han kunna vara fotbollsspelare eller modell – eller, som så många andra, både och. Han hette Matthew men hade alltid kallat sig för Matt. I takt med att problemen i hans liv hade vuxit, hade han använt sitt efternamn allt mer sällan, tills det inte längre tillhörde honom. Freeman var ett namn som användes i skolan. Det stod på listan över skolkare och var välkänt hos den lokala socialtjänsten. Men Matthew skrev det aldrig och uttalade det sällan. Matt räckte. Han såg de två männen med paraplyerna gå över bron och försvinna i riktning mot city. Matt var inte född i Ipswich. Han hade flyttat dit mot sin vilja och han hatade stället. För det första var det ingen stad. Det var bara ett förvuxet shoppingcentrum med samma affärer och stormarknader som fanns överallt annars. Ipswich hade inte ens ett okej fotbollslag. Man kunde simma i badhuset eller se filmer på multiplexet – och för den som hade råd fanns det en skidbacke med konstsnö och en go-kartbana. Men det var allt. Matt hade bara tre pund på fickan, från sin tidningsrunda. Han hade tjugo pund till hemma, gömda i en låda under sängen. Han behövde pengar av samma anledning som alla andra tonåringar i Ipswich. Det handlade inte om hans trasiga gymnastikskor eller att spelen till hans Xbox var hopplöst föråldrade. Pengar var makt. Pengar var oberoende. Det var något han saknade och han var här i kväll för att han ville ha det. 8


Men han började redan önska att han inte gått dit. Det var fel. Det var dumt. Varför hade han gått med på det? Han tittade på klockan. Tio över sex. De hade bestämt träff kvart i. Då hade han en bra ursäkt. Han hoppade ner från muren och fortsatte framåt över stationsplanen. Men han hade inte hunnit många meter innan en annan, äldre, kille dök upp från ingenstans och spärrade vägen. ”Vart ska du, Matt?” frågade killen. ”Jag trodde inte du skulle dyka upp”, sa Matt. ”Inte? Varför trodde du inte det?” För att du är tjugofem minuter sen. För att jag fryser. För att du är lika pålitlig som en lokalbuss. Det var vad Matt ville säga men orden kom inte. Han ryckte bara på axlarna. Den andre killen log. Han hette Kelvin och var sjutton, lång och tanig med tunt, blekt hår och akne. Han hade dyra kläder … märkesjeans och en mjuk läderjacka. Redan när han gick i skolan hade Kelvin alltid varit välklädd. ”Jag blev försenad”, sa han. Matt sa ingenting. ”Du har väl inte ångrat dig?” ”Nej.” ”Oroa dig inte. Det är lugnt. Charlie sa att …” Charlie var Kelvins storebror. Matt hade aldrig träffat honom vilket inte var så konstigt. Charlie satt i fängelse, ett ungdomsfängelse utanför Manchester. Kelvin pratade sällan om honom. Men det var Charlie som hört talas om lagerlokalen först. Den låg femton minuter från stationen, i ett industriområde, 9


och bara väntade på att bli länsad. En lagerlokal full med dataspel, dvd:er och cd-skivor. Otroligt nog fanns inget larm och bara en säkerhetsvakt, en pensionerad polis som halvsov mest hela tiden, med fötterna på skrivbordet och ansiktet bakom en tidning. Charlie visste allt det här eftersom en polare till honom varit där och dragit elledningar. Enligt Charlie kunde man ta sig in med ett gem och man kunde antagligen få med sig varor för ett par hundra tusen. Det var enkelt. Lagret bara väntade på dem. Och det var det Kelvin hade föreslagit. Det var därför de bestämt träff. Matt hade varit med på det men han hade inte varit säker på att Kelvin menat allvar. De hade gjort mycket tillsammans. Under Kelvins ledning hade de snott grejer från stormarknader. En gång hade de stuckit iväg med någons bil. Men Matt visste att det här var värre. Det var på riktigt. Det var inbrott. Stöld. Ett riktigt brott. ”Är du säker på det här?” frågade Matt. ”Klart jag är. Vad är det med dig?” ”Om vi åker dit …” ”Det gör vi inte. Enligt Charlie har de inte ens bevakningskameror.” Kelvin vilade en fot mot muren. Matt såg att han hade ett par nya Nike Zoom Vapor. Han hade ofta undrat hur Kelvin hade råd med sina kläder. Nu förstod han. ”Kom igen nu, Matt”, fortsatte Kelvin. ”Ska du vara sådär mesig får du inte hänga med. Vad är det med dig?” Kelvin började se irriterad ut och Matt förstod att han var tvungen att hänga på. Annars skulle han förlora sin bäste vän. När Matt först hade börjat på St. Edmund’s i Ipswich 10


hade Kelvin tagit honom under sina vingar. En del elever hade tyckt att Matt var konstig. Andra hade försökt ge sig på honom. Kelvin hade sett till att de slutat. Och det hade hjälpt att ha Kelvin ett par dörrar bort på Eastfield Terrace, gatan där Matt bodde med sin moster och hennes sambo. När det var riktigt illa fanns det alltid någonstans att ta vägen. Och han måste erkänna att det var smickrande att få umgås med någon som var tre år äldre. ”Ingenting. Det är ingenting med mig”, sa han. ”Jag kommer.” Och så var det med det. De hade bestämt sig. Matt var rädd men han försökte förtränga det. Kelvin dunkade honom i ryggen. De gick därifrån tillsammans. Mörkret kom fort. Det var i slutet på mars men ännu hade inga vårtecken synts till. Det hade regnat mycket hela månaden och kvällarna verkade fortfarande komma för tidigt. När de kom fram till industriområdet tände de ficklamporna som kastade fula pölar av orange på marken. Området var inhägnat och varningsskyltar talade om att det var privat egendom. Men stängslet var rostigt och fullt av hål och det enda hindret var vildvuxet gräs och tistlar. Det gick järnvägsspår högt ovanför dem, uppburna av stora tegelpelare. Och medan killarna försiktigt närmade sig genom skuggorna, skallrade ett tåg förbi på väg mot London. Det fanns ett dussintal byggnader på området. En del av dem hade företagsskyltar målade på sidorna. L för Läder, Kontorsmöbler. JB Stryker, Bilverkstad. Puts & Städ, Industrirengöring. Kelvins lager hade ingen skylt. Det var en avlång 11


byggnad med väggar av korrugerad plåt och ett sluttande tak med pannor. Det var byggt en bit bort från grannhusen, avskiljt med en rad returglasholkar och en hög med kartonger och gamla bildäck. Inte en människa syntes till. Hela området verkade övergivet och bortglömt. Huvudentrén till lagret – en stor skjutdörr – låg på framsidan. Det fanns inga fönster men Kelvin ledde Matt till en dörr på sidan. De hukade sig och skyndade genom mörkret på tå. Matt försökte koppla av och ha roligt. Det var ju ett äventyr, eller hur? Om en timme skulle de skratta åt alltihop med fickorna fulla av stålar. Men han mådde dåligt och när Kelvin tog fram en kniv ur fickan drog magen ihop sig och det blev ännu värre. ”Vad ska du ha den till?” viskade han. ”Lugn. Det är bara för att komma in.” Kelvin stack in knivspetsen i springan mellan dörren och karmen och började mixtra med låset. Matt såg på under tystnad. I hemlighet önskade han att det inte skulle gå upp. Låset såg ordentligt ut och det verkade på något sätt ologiskt att en sjuttonåring skulle kunna få upp det med något så enkelt som en kniv. Men så hördes ett klick och ljus läckte ut när dörren slogs upp. Kelvin tog ett steg tillbaka och Matt såg att han också var överraskad, trots att han försökte att inte visa det. ”Välkommen in”, sa han. Matt nickade. För ett ögonblick undrade han om Charlie kunde ha haft rätt trots allt. Det här kanske skulle bli enkelt. De gick in. Lagret var enormt – mycket större än Matt hade väntat sig. 12


När Kelvin hade pratat om det, hade han föreställt sig några högar av dvd-skivor och annat, i en annars öde lokal. Men det här stället verkade oändligt, med hundratals hyllor, numrerade och uppdelade i korridorer som bildade ett invecklat mönster, alltihop upplyst av stora industrilampor som hängde i kedjor från taket. Och förutom spelen och dvd:erna fanns lådor med datorutrustning, Gameboy-konsoler, mp3-spelare och till och med mobiltelefoner, alltihop inplastat och klart för butikshyllorna. Matt tittade upp. Precis som Kelvin sagt fanns det inga bevakningskameror. ”Du tar den sidan”, sa Kelvin och pekade. ”Ta små grejer. Kolla om du hittar några iPods. Såna grejer. Sen möts vi här.” ”Borde vi inte hålla ihop?” ”Oroa dig inte, Matty. Jag drar inte utan dig.” De delade på sig. Matt hamnade i en smal korridor med dvd: er på båda sidor. Tom Cruise, Johnny Depp, Brad Pitt … Alla välbekanta ansikten i alla de senaste storfilmerna fanns där. Han plockade på sig en handfull, utan att ens se vad han tog. Han var säker på att det fanns dyrare saker men han brydde sig inte. Han ville bara därifrån. Så gick allt fel. Det började med en lukt som plötsligt nådde hans näsborrar, den kom från ingenstans och fanns överallt. En lukt av bränt rostat bröd. Och en röst. ”Kom nu, Matthew. Vi kommer försent.” En färgblixt. En knallgul vägg. Furuskåp. En tekanna i 13


form av en teddybjörn. Lukten sa honom att något var fel på samma sätt som en hund ibland börjar skälla innan faran verkligen dyker upp. Matt visste att det var konstigt men han hade aldrig ifrågasatt det. Det var en gåva. En sorts instinkt. En varning. Men den här gången kom den för sent. Innan han fattat vad som hände tog en tung hand tag om hans axel och svängde runt honom. ”Vad fan tror du att du håller på med?” dånade en röst. Matt kände hur styrkan lämnade hans armar och dvd:erna föll ut över golvet och skramlade runt hans fötter. Han stod ansikte mot ansikte med en väktare och förstod med en gång att det inte var den gamla gubbstrutten som Kelvin pratat om. Det här var en lång, allvarlig man i svart uniform som hade en radiosändare i ett axelhölster. Han var i femtioårsåldern men såg vältränad ut, han kunde ha varit rugbyspelare. ”Polisen är redan på väg”, sa han. ”Larmet gick när du öppnade dörren. Så försök inte med nånting …” Matt kunde inte röra sig. Han var för chockad. Hans hjärta bultade så att det kändes ända upp i huvudet på honom, och han hade svårt att andas. Han kände sig plötsligt väldigt liten igen. Han var bara fjorton. Han var gråtfärdig. ”Vad heter du?” frågade vakten. Matt svarade inte. ”Är du här själv?” Nu lät rösten lite snällare. Han måste ha förstått att Matt inte var något hot mot honom. ”Hur många är ni?” Matt tog ett djupt andetag. ”Jag …”, började han. Och sedan, som om någon tryckt på en knapp så att hela 14


världen börjat snurra, blev det riktigt skrämmande. Väktaren ryckte till, spärrade upp ögonen och gapade. Han släppte Matt och föll åt sidan. Matt såg förbi honom. Där stod Kelvin med ett fånigt flin. Först förstod han inte vad som hänt. Sedan såg han skaftet på kniven som stack ut ur vaktens rygg, precis ovanför midjan. Väktaren såg inte skadad ut. Bara förvånad. Han vek sig långsamt dubbel, gick ner på knä, och föll sedan framåt på golvet och låg stilla. En evighet tycktes passera. Matt var förlamad. Det kändes som om han sögs in i ett svart hål. Sedan tog Kelvin tag i honom. ”Vi måste härifrån”, sa han. ”Kelvin?” Matt försökte återfå kontrollen. ”Vad har du gjort?” viskade han. ”Varför gjorde du så där?” ”Vad skulle jag annars göra?” undrade Kelvin vasst. ”Han hade ju sett dig.” ”Jag vet att han såg mig. Men du behövde väl inte …? Fattar du vad du gjort?! Fattar du vad du är …?” Orden ville inte komma. Matt var helt skräckslagen och innan han visste vad han gjorde hade han kastat sig över Kelvin och knuffat honom mot en av hyllorna. Kelvin fann sig snabbt. Han var större och starkare än Matt. Han vräkte sig framåt och slog till Matt med knytnäven i tinningen. Matt föll omtumlad baklänges. ”Vad är det med dig?” fräste Kelvin. ”Vad är problemet?” ”Du! Det är du som är problemet! Det där var helt onödigt. Du är ju inte klok!” Det gick runt i huvudet på Matt. Han visste inte vad han skulle säga. 15


”Jag tänkte ju bara på dig.” Kelvin höjde ett varnande finger. ”Jag gjorde det för din skull.” Väktaren stönade. Matt tvingade sig att titta ner. Mannen levde fortfarande. Men han låg i en blodpöl som tycktes växa hela tiden. ”Kom nu!” väste Kelvin. ”Nej. Vi kan inte lämna honom.” ”Va?” ”Var är din mobil? Vi måste ringa efter hjälp …” ”Skit i det!” Kelvin slickade sig om läpparna. ”Du kan stanna om du vill. Jag tänker dra.” ”Det kan du inte!” ”Ska vi slå vad?” Och så var han borta, försvunnen i korridoren. Matt struntade i honom. Väktaren stönade igen och försökte säga något. Med en klump i halsen satte Matt sig på huk bredvid honom och la en hand på hans arm. ”Ligg still. Jag ska hämta hjälp.” Men hjälpen var redan där. Matt hörde sirenerna några se­k under innan skriken från däcken meddelade polisens ankomst. De måste ha gett sig iväg i samma ögonblick som Kelvin fick upp dörren. Matt lämnade vakten och gick bort från hyllorna. En hel sektion av väggen gled plötsligt åt sidan. Matt såg rakt igenom hela lokalen och ut i mörkret som blixtrade i svart, blått, svart, blått. Tre bilar stod parkerade mittemot ingången. Lyktorna tändes och en bländande ljusstråle sköt genom mörkret och slog rakt in i hans ögon. Ett halvdussin gestalter, knappt mer än silhuetter, kom emot honom. De hade skyddsdräkter. En del av dem var beväpnade. 16


De hade tagit Kelvin. Matt såg honom ledas framför entrén av två beväpnade män som var betydligt större än han. Han klagade och grät, och när han fick syn på Matt vände han sig och pekade. ”Det var inte jag!” skrek han med gnällig, falsk röst. ”Det var han! Det var hans idé! Och han dödade vakten!” ”Stå still!” skrek någon medan två män rusade fram mot Matt. Matt stod still. Långsamt lyfte han armarna. Hans handflator träffades av ljuset från bilarna och nu såg han att de var alldeles röda av blod. ”Det var han! Det var han! Det var han!” skrek Kelvin. De två poliserna kastade sig över Matt. Hans armar bändes upp på ryggen och händerna låstes fast i handklovar. Han hörde klicket från metallen och visste att det inte fanns något han kunde göra. Sedan ryckte de tag i honom och han släpades, tyst och utan motstånd, ut i natten.

17


2 Krossat glas

De förde Matt till en byggnad som var något mitt emellan ett fängelse och ett sjukhus. Bilen körde in på ett litet asfalterat område med höga murar runt om. Så fort de stannat gled en ståldörr igen bakom dem och spärrade av infarten. Dörren stängdes med ett högljutt elektriskt surr. Matt hörde hur den gick i lås. Ljudet ekade i huvudet på honom. Han undrade om han någonsin skulle se världen där utanför igen. ”Ut!” Rösten kom från ingenstans. Den gav honom order och han gjorde som den sa. Utanför duggade det. För ett ögonblick kände han det kalla vattnet mot sitt ansikte och var nästan tacksam. Han ville duscha. Han kände fortfarande blodet på händerna bakom ryggen. Det hade börjat torka och blivit kladdigt. Han gick igenom ett dörrpar in i en korridor med skum belysning och kakelplattor. Det luktade urin och desinfektionsmedel. Människor i uniform gick förbi. Två poliser och sedan en sköterska. Handklovarna satt kvar. Han hade sett 18


människor bli tagna av polisen på TV men han hade aldrig förstått hur det verkligen kändes att bli frihetsberövad. Hans armar var fastlåsta på ryggen. Han var helt försvarslös. Om han ramlade skulle han inte ens kunna ta emot sig. De två polismännen som var med honom stannade framför ett skrivbord där en tredje polis, en äldre man i en blå tröja, satt och gjorde anteckningar i en bok. Han ställde några frågor men Matt hörde inte vad han sa. Han såg att mannen rörde på munnen. Han hörde orden. Men de kom någonstans långt bortifrån och var helt obegripliga. Sedan förde de honom vidare, in i en hiss som man behövde en nyckel för att använda. De tog honom till andra våningen och genom en korridor. Matt gick med huvudet sänkt och stirrade på sina fötter. Han ville inte se sig omkring. Ville inte veta var han var någonstans. De stannade i ett kontorslandskap där flera korridorer möttes. Rummet var grönmålat och hade affischer med polisinformation på väggarna. Det var ett kontor med ett gallerförsett fönster. Framför det stod ett skrivbord med en dator och två stolar. Handklovarna låstes upp och han kunde äntligen röra armarna. Hans axlar värkte redan. ”Sitt ner”, sa en av poliserna. Matt gjorde som han blev tillsagd. Det gick fem minuter. Sedan öppnades en dörr och en man kom in i rummet. Han hade kostym och en färgglad skjorta som var uppknäppt i halsen. Han var svart och smal och hade vänliga, intelligenta ögon. Han verkade snäll. Och han var yngre än de andra. Matt trodde inte att han hade fyllt 30. 19


”Jag heter kriminalkommissarie Mallory”, sa han. Han lät lugn och talade vårdat. Som en nyhetsuppläsare på TV. ”Hur mår du?” ”Jag mår bra.” Frågan gjorde Matt förvånad. Mallory hade satt sig ner vid skrivbordet, mitt emot Matt. Han tryckte några gånger på datorns tangentbord. ”Vad heter du?” ”Matt.” Mallorys fingrar stannade över tangentbordet. ”Jag måste nog veta vad du heter mer än Matt. För rapporten.” Matt tvekade. Men han visste att han måste samarbeta. ”Matthew Freeman”, svarade han. Kommissarien skrev namnet och tryckte på ENTER. Massor av text scrollade fram över skärmen. ”Du är ju nästan kändis”, sa Mallory. ”Bor du på Eastfield Terrace 27?” ”Ja”, sa Matt och nickade. ”Med en förmyndare. Mrs Davis?” ”Det är min moster.” ”Du är fjorton.” ”Ja.” Mallory tittade upp från skärmen. ”Du ligger rätt illa till”, sa han. Matt drog efter andan. ”Jag vet.” Han vågade nästan inte fråga men han måste få veta. ”Är han död?” ”Väktaren ni högg ner? Han har ett namn. Han heter Mark Adams. Han är gift och har två barn.” Mallory kunde inte dölja sin ilska. ”Han ligger på sjukhus 20


och lär få stanna där ett tag. Men han kommer att klara sig.” ”Det var inte jag”, sa Matt. ”Det var inte meningen att nån skulle bli skadad.” ”Så lät det inte på din kompis Kelvin. Han sa att det var din kniv och din plan och att du fick panik när du blev upptäckt.” ”Han ljuger.” Mallory suckade. ”Jag vet. Jag har redan pratat med vakten. Han har berättat hur det gick till. Han hörde att ni grälade och berättade att du ville stanna kvar. Men du är fortfarande ansvarig, Matthew. Du är medbrottsling. Vet du vad det betyder?” ”Kommer jag att hamna i fängelse?” ”Du är fjorton. Du är för ung för att sitta i fängelse. Men du kan mycket väl dömas till skyddstillsyn.” Mallory tystnade. Han hade träffat mängder av ungdomar i det här rummet. Många ligister. De hade varit allt från trotsiga till gnälliga och patetiska. Men det var något konstigt med den tyste killen som nu satt mitt emot honom. Matt var annorlunda och Mallory kunde inte låta bli att undra varför han hamnat här. ”Det är för sent för att gå igenom det här nu”, sa han. ”Är du hungrig?” ”Nej”, sa Matt och skakade på huvudet. ”Behöver du nånting?” ”Nej.” ”Försök att inte vara så rädd. Vi tar hand om dig i kväll så försöker vi reda ut det här i morgon bitti. Se till att få av dig de där kläderna nu. Tyvärr måste nån stanna hos dig medan du klär av dig. Dina kläder är bevismaterial. Ta en dusch så 21


kan doktorn undersöka dig sen.” ”Jag mår bra. Jag behöver ingen doktor.” ”Det är rutin här. Du får en snabb undersökning och så kanske du får nåt som hjälper dig att sova.” Mallory sneglade mot en av poliserna. ”Okej …” Matt reste sig. ”Kan du hälsa honom att jag är ledsen? Väktaren. Mark Adams. Jag vet att det inte spelar nån roll och du tror mig nog inte. Men det är jag.” Mallory nickade. Polisen tog Matt i armen och ledde honom tillbaka genom korridoren. Han kom in i ett omklädningsrum med träbänkar och vitt kakel. Hans kläder stoppades i en plastpåse som häftades ihop och märktes. Sedan fick han duscha. Men precis som man sagt till honom, fick han inte vara ifred en sekund, en polis stannade kvar i rummet hela tiden. Men han lyckades ändå njuta av duschen, det varma vattnet som sköljde över huvudet och skuldrorna, och tvättade bort de senaste timmarnas blod och skräck. Det var över alldeles för fort. Han torkade sig och tog på sig en grå T-shirt och kalsonger som tvättats och strukits tills de blivit platta som papper. Till slut tog man honom till något som verkligen kunde ha varit en sjukhussal. Där stod fyra metallsängar och fyra identiska bord. Inget annat. Det kändes som om rummet städats femtio gånger. Till och med luften kändes ren. Han skulle tydligen få ha rummet för sig själv. Han gick och la sig och somnade innan någon doktor hunnit dyka upp. Sömnen kom farande som ett tåg in i en tunnel. Matt slappnade av och lät sig själv falla. 22


Under tiden satt Stephen Mallory i ett rum en trappa ner, mitt emot en hopsjunken dyster kvinna som lyckades rynka pannan och gäspa samtidigt. Hon hette Gwenda Davis och var Matts moster och förmyndare. Hon var kort och såg trist ut, med råttfärgat hår och ett insjunket ansikte som ingen kom ihåg. Hon var osminkad och hade stora påsar under ögonen. Hon hade på sig en gammal rock som tappat formen. Den hade nog varit dyr en gång i tiden men nu var den sliten. Precis som kvinnan som bar den, tänkte Mallory. Han gissade att hon var ungefär fyrtiofem. Hon verkade nervös. Som om det var hon och inte hennes systerson som gjort något olagligt. ”Var är han?” undrade Gwenda. Hon hade en tunn och gnällig röst som fick varje fråga att låta som ett klagomål. ”En trappa upp”, svarade Mallory. ”Han somnade innan läkaren hann undersöka honom men vi gav honom nåt lugnande i alla fall. Han kan vara chockad.” ”Skulle han vara chockad?” sa Gwenda och skrattade plötsligt till. ”Det är väl jag som ska vara chockad? Ringa mitt i natten på det här sättet. Och att jag måste komma hit. Jag är en hederlig människa. Knivar och rån. Har aldrig hört talas om nåt liknande.” ”Ni har visst en sambo.” ”Brian.” Gwenda la märke till att Mallory hade tagit fram en penna. ”Brian Conran”, fortsatte hon och såg hur kommissarien skrev ner namnet. ”Han sover. Han är inte släkt med pojken. Varför skulle han följa med mitt i natten? Han måste upp tidigt i morgon.” ”Vad jobbar han med?” 23


”Vad spelar det för roll?” undrade Gwenda vresigt. ”Han är mjölkbud.” Mallory tog fram ett papper ur en mapp. ”Det står i Matthews papper att hans föräldrar är döda.” ”En bilolycka”, sa Gwenda och svalde. ”Han var åtta. Familjen bodde i London. Hans mamma och pappa dog. Men han var inte med i bilen.” ”Var han enda barnet?” ”Han hade inga syskon. Och han hade inga släktingar heller. Ingen visste vad man skulle göra med honom. Ingen kunde ta hand om honom.” ”Var ni släkt med hans mamma?” ”Halvsyster. Vi träffades bara ett par gånger.” Gwenda rätade på ryggen och la armarna i kors framför sig. ”Om jag ska vara ärlig var de inte särskilt trevliga. De hade det ju bra som de hade det. Ett fint hus i ett fint bostadsområde. En fin bil. Allting var så fint. De hade inte tid med mig. Och när de dog i den där fåniga olyckan … Jag vet inte hur det skulle ha gått för Matthew om det inte varit för mig och Brian. Vi tog hand om honom. Vi var tvungna att uppfostra honom helt på egen hand. Och vad fick vi för det? Bara en massa problem!” Mallory ögnade igenom rapporten. ”Men han hade ju inga problem tidigare. Han började skolka ett år efter det att han flyttat till Ipswich. Och sen har det bara gått utför.” ”Skulle det vara mitt fel?” Två röda prickar hade börjat lysa på Gwendas kinder. ”Det var inte mitt fel! Det var den där grannpojken, Kelvin Johnson. Allt är hans fel!” Klockan var elva på kvällen. Det hade varit en lång dag och 24


Mallory hade fått nog. Han stängde mappen och reste sig. ”Tack för att ni kom mrs Davis. Vill ni titta till Matthew?” ”Det är väl ingen större mening om han ändå sover?” ”Ni kanske vill komma tillbaka i morgon bitti då? Då är de sociala myndigheterna här. Och Matthew behöver ett rättsligt ombud. Men om ni kommer klockan nio …” ”Jag kan inte klockan nio. Jag måste laga frukost till Brian när han kommer tillbaka från sin runda. Jag kommer senare.” ”Okej.” Gwenda Davis plockade ihop sina saker och gick. Mallory såg efter henne. Han struntade fullständigt i henne. Men han kunde inte låta bli att tycka synd om killen som låg och sov en trappa upp. Matt vaknade. Det var fortfarande mörkt. Rummet med de fyra metallsängarna låg öde. Inte ett ljud hördes i byggnaden. Han kände en kudde under huvudet. Han undrade hur länge han varit där. Väggarna var kala och han såg ingen klocka, men det var beckmörkt ute. Han såg natthimlen utanför ett gallerfönster. Rummet var svagt upplyst. De släckte antagligen aldrig helt. Han försökte somna om men han var klarvaken. Plötsligt såg han allt som hänt under kvällen framför sig igen. Bilder flög förbi framför ögonen på honom som fotografier som fångats av vinden. Kelvin utanför stationen. Lagerlokalen, dvd-filmerna, vakten, kniven, Kelvin igen med sitt urskuldande flin, polisbilarna och hans blodiga händer. Matt blundade hårt och försökte att tränga bort minnena från hjärnan. 25


Det var varmt. Alla fönstren var stängda och elementen var på. Han kände hettan dallra runt sig. Plötsligt var han törstig och han såg sig omkring. Skulle han ropa på någon? Men ingen syntes till och det fanns ingen knapp att trycka på. Det stod en karaff med vatten och ett glas på ett bord på andra sidan rummet. Han behövde bara gå upp och hälla upp ett glas. Han lyfte handen för att dra undan täcket men det var för tungt. Nej. Det var omöjligt. Han spände musklerna och försökte sätta sig upp. Inget hände. Han insåg att en läkare måste ha varit där medan han sov. Han hade fått en spruta med lugnande medel. Han kunde inte röra sig. Han skrek nästan till. Kände hur paniken kvävde honom. Vad tänkte de göra med honom? Varför hade han gått till lagret? Varför hade han låtit allt det här hända? Han sjönk tillbaka ner i kudden och kämpade med sin förtvivlan. Han kunde inte fatta att någon nästan dött för några dvd-filmer. Hur kunde han ha varit så dum att han trodde att Kelvin var hans polare? ”Det var han! Det var han!” Kelvin var patetisk. Det hade han alltid varit. Vattnet … Rummet kändes varmare och varmare, som om polisen hade vridit upp elementen för att plåga honom. Matt koncentrerade sig på karaffen. Han såg cirkeln som vattenytan bildade. Han önskade att han kunde resa sig och när det inte gick önskade han att karaffen skulle komma till honom. Han slickade sig om läpparna. Munnen var torr. För ett ögonblick tyckte han att något luktade bränt. Karaffen var så nära, bara fem meter bort. Han sträckte sig efter den, drog den mot sig med tanken. 26


Karaffen gick i kras. Den såg ut att explodera, nästan i slow-motion. En kort sekund hängde vattnet i luften, spretandes åt alla håll. Sedan sköljde det över bordet, över glasbitarna. Matt blev så förskräckt att han ryckte till och slog huvudet i väggen bakom sig. Han förstod inte vad som hänt. Han hade inte haft sönder den. Den gick sönder av sig själv. Som om den träffats av en pistolkula. Men han hade inte hört något skott. Matt stirrade på de utspridda glasbitarna på bordet och vattnet som droppade ner på golvet. Var det värmen i rummet? Eller var det han? Var det hans törst som på något oförklarligt sätt slagit sönder karaffen? Han övermannades ännu en gång av utmattning och föll i en djup och kvalmig sömn. När han vaknade på morgonen var glasbitarna borta. Liksom det utspillda vattnet. En karaff och ett glas stod på bordet, exakt där de stått kvällen innan, och Matt bestämde sig för att alltihop bara hade varit en konstig dröm.

27

9789163849497  

1 77 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 Krossat glas 1818 19 20 21 22 23 24 25 26 27