Vågorna
kluckade stillsamt mot skrovet
när vi styrde in
mot land. Det var tidig morgon och vattenytan doldes under ett tunt dimtäcke. Årorna knarrade rytmiskt och det plaskade smått när de mötte vattenytan. Ett par rorsmän talade lågmält, någon hostade, men i övrigt höll sig den lilla besättningen tyst. Vi hade räknat med att stiga i land i en myllrande hamnstad denna morgon. Det som väntade oss var förkolnade ruiner. Vi hade siktat land redan dagen innan, men då hade vi endast sett de öde stränderna på den västra sidan av den väldiga viken vi befann oss i. Viken kallades Grönfrid och hade före kriget varit den enda platsen på ön Gånghyle där man kunnat finna en riktig stad. De flesta isöbor lever i små släktsamhällen, men de är också notoriska sjöfarare, och de ruiner vi närmade oss hade tidigare varit den hamn dit alla gånghylebor skeppade sina varor. Vid vikens infart hade bergen varit låga. Här vid vikens ände skar topparna sönder skyn med väldiga, vassa tänder. Hamnstaden låg vid foten av en ravin som var så djup att den ilskna vinden som hade piskat oss i flera veckor ute på havet dog ut helt och hållet. Isöarna beskrivs oftast som kala och livlösa, men Grönfrid är ett undantag. Det skyddade läget gör det möjligt för större växter än gräs och mossa att få fäste. På den östra sidan om staden såg jag till och med resterna efter en skog. Allt var emellertid bränt till grunden – av trädstammarna fanns inte mer än lemlästade, förkol13