9789163844119

������� �� ��� ������� ������ ����� �������� Översättning av Helena Ridelberg

Originalets titel: Stripes of the Sidstep Wolf © Sonya Hartnett, 1999 Först utgiven av Penguin Books Australia, 1999 All rights reserved Översättning av Helena Ridelberg Svensk utgåva av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Omslagsformgivning av Eric Thunfors Inlageformgivning av Martin Eriksson Typsnitt: Garamond BE Sättning av Bonnier Carlsen Tryckt av ScandBook, Falun 2004 ISBN 91-638-4411-7 www.bonniercarlsen.se

Till min mamma, Virginia, som strรถvar omkring i varglandet.

Allt som är möjligt att tro på är en bild av sanningen.

WILLIAM BLAKE

Djuret vaknade före gryningen. Dess kropp var hårt hoprullad mot frosten som låg vass över bergets fot, och förutom de intensiva ögonen som öppnades och slöts och blinkade igen, låg varelsen orörlig, som genomborrad av köld. Den låg i en grund fördjupning i klippan och de delar av kroppen som rörde vid berget var varmare än de delar som utsattes för den fuktiga morgonluften. Efter en stund riste den till och kurade ihop sig till en ännu hårdare boll.

Pälsen var tät, men kort, och verkade inte varm nog för att djuret skulle klara sig igenom dessa kyliga vilotimmar, och ändå vaknade det på nytt varje gryning, blinkade och gäspade och andedräkten, som vällde fram mellan de stora breda käkarna, brukade formas till virvlar, ett eko som ett minne av djuret självt.

En skatlärka flög i en båge över gläntan, så nära marken att de vita bröstfjädrarna nuddade vid grässtråna. Den såg djuret i tid för att tvärt byta kurs, kastas upp mot himlen som om den hade fastnat i änden av ett snöre, vika in vingarna under magen och sedan låta dem glimma till som en tornspira ovanför huvudet. Djurets ögon 9

var slutna, men det öppnade dem när fågeln kraxade av vrede och rädsla och den lilla kroppen vippade upp och ner, en enda nervös härva av svart och vitt och oväsen. Djuret tog flyktigt fågeln under övervägande och öronen vreds motvilligt en grad. Fågeln störtade framåt och sedan omedelbart tillbaka när den såg sin spegelbild glida förbi i djurets ögon. Den ändrade riktning utan ansträngning, som om den vände sig själv ut och in, och for iväg in bland träden.

Djuret iakttog den när den flög upp och satte sig, handlöst slängde sig ut och sedan sköt iväg igen, och på ett ögonblick var den borta.

Nu var varelsen vaken, svepte med blicken över grenarna, klipporna, de hoptrasslade slumpvisa antydningarna till snår. Dess fuktiga nos vinklades, upptäckte allt och ingenting. De korta morrhåren som låg platta längs nosen reste sig när den plötsligt gapade stort; tungan rullades ut mellan hörntänderna och daskade slött till över nosen. Sedan lade djuret hakan tillrätta i gropen mellan revben och lår och blundade på nytt.

Liksom varje dag numera, vaknade han i gryningen. Ena stunden sov han och nästa var han vaken och inget hade stört honom och orsakat förändringen, men han var vaken och skärpt som om en väckarklocka hade ringt eller som om han hade känt något slags knivskarp smärta. Enligt hans uppfattning var sömn och vaka extrema tillstånd som varsamt borde övergå i varandra, men så var det aldrig för honom. Han var vaken, ögonen var öppna, han 10

visste var han var och vem han var och vad han hade att göra under dagen. Han låg bara kvar i sängen några minuter innan han svängde fötterna över sängkanten och satte ner först den ena, sedan den andra, på golvet; han sköt undan filtarna som kramade om axlarna och satte sig upp, strök natten ur ansiktet med handloven. Han tog ner morgonrocken från kroken och stack i armarna medan han traskade genom hallen, och han var redan ute i köket och lirkade fram en låga i spisen innan avtrycket av hans huvud hade slätats ut i kudden. Så här var mornarna också de dagar när han vaknade och visste att han inte hade något att göra: han var uppe och aktiv och struntade i kylan. I vanliga fall brukade hunden vara med honom, en kamrat med gyllenbruna ögon som vakade över varje rörelse han gjorde, men den här morgonen var Moke inte där och när han visslade kom hon inte. Allt han företog sig gjorde han så tyst han kunde och visslingen var svag, men om hon var någonstans i huset skulle hon ha hört, och kommit.

Han fyllde så mycket vatten i vattenkokaren att han hann klä på sig innan det kokade upp, stoppade kalla ben i ännu kallare jeans och fötterna i kängor av hårt, nött läder, och när teet var färdigt tog han med sig muggen ut, för att möta dagen och leta efter Moke.

Natten hade varit kylig, men isen höll på att smälta i soluppgången så att gårdsplanen nu var glittrande genomvåt. En räcka av skjul och stallbyggnader omslöt trädgården och fruktträdgården och stod i vägen så att han inte kunde se vad som fanns där bortom, 11

men han visste. Han visste att om han gick runt de tomma stallbyggnaderna och de koppärriga, svankande skjulen skulle han se land, land som inte kunde kallas för något annat än just precis det, eftersom det var allt det var. Det var inte ett flackt landskap – det böljade i halvhjärtade pucklar och sänkor – och bortsett från några enstaka klungor av vintergröna buskar var landskapet tomt, översållat av ett segt silverskimrande gräs som räckte honom upp till knäskålarna och kunde skala av hudflikar från fingrarna med sina vassa kanter, kunde sticka hål på skinnet med sina spetsar.

Ibland rullade vinden över landskapet som en orkan och plattade till gräset fullständigt på krönet av varje lättjefullt tillbakalutad, viljesvag kulle och åsynen av detta brukade fylla honom med ett slags självbelåten munterhet, som ett barn som ser sin bror göra processen kort med en översittare.

Markerna bortom de rostangripna skjulen var en smutsbrun, silverskimrande öken: det som växte där behövde inget vatten och det vatten som föll sögs bara ner tillräckligt djupt för att förvandla matjorden till en smetig sörja. Om man gick vilse där skulle man dö lika säkert som om man gick vilse i en sandöken.

Han kastade tebladen i trädgården, gick in efter bilnycklarna och förväntade sig att Moke skulle stå på linoleummattan och vifta fåraktigt på svansen, men köket var lika tomt som förut. Han ställde brasgallret framför öppna spisen, plockade på sig nycklarna och gick ut igen, men gjorde en omväg bort till hönsgården för att 12

med en plåtburk skopa upp sädeskorn ur tunnan. Hönorna väntade på honom tätt tryckta mot stängslet, tysta av förväntan. Han muttrade några ord till dem, men deras runda, pigga ögon iakttog burken som han höll i handen och när ett ensamt brunt korn föll till marken kastade de sig mot stängslet och stäckte på nackarna för att nå fram. Han log: han tyckte om att de var så fullkomligt självupptagna. Han själv, eller något som liknade honom, dök upp i deras tankar vid gryningen och så väntade de på att han skulle visa sig, likt religiösa fanatiker som blivit lovade en uppenbarelse – sedan matade han dem och de glömde omedelbart bort honom.

Han svepte ut med armen och kornen for genom luften och över inhägnaden, regnade ner över huvuden och krökta ryggar.

Kombin var kall och ljudet från den kämpande motorn var skärande och högt och tycktes skaka de omgivande delarna så att ljudet påminde om spelkulor i en trumma. Han lät motorn gå på tomgång längre än den behövde och kastade en skyldig blick mot sin pappas sovrumsfönster, men Moke kom inte skuttande och satte sig på sätet bredvid honom och till slut lättade han på bromsen. Han lät kombin rulla nedför uppfarten och när den nådde fram till vägen tryckte han ner gaspedalen och svängde av uppför backen mot bergets snårskog.

Solen gick upp runt det sovande djuret och belyste fläckvis färgen i pälsen, den sotsvarta toppen på varje gråbrunt strå, den vita kanten 13

längst ut på de båda välformade öronen. Frosten försvann snabbt så snart dagsmejan satte in, gled ner längs grässtrånas kanaler och formades till vattenbollar som strax trängde ner i jorden. Fåglar i hundratal landade och sprätte omkring på den allt naknare marken, vårtkråkor och larmminerare och ärlor och vanliga kråkor, varav de största höll de minsta under uppsikt och rusade fram och tog för sig av det som de mindre ögonen fann.

Djuret var också en tjuv och opportunist. Fick det bara chansen brukade det ta en anka eller ett lamm när det med långa kliv på säkra tassar sprang över någon bondes ägor. Men oftast var det troget sin natur, en vild varelse som jagade andra vilda varelser, vars framgång inte härrörde från dess snabbhet utan från ett oändligt tålamod. Den var inte snabb, men den kunde spåra sitt byte i timmar och dess uthållighet var lika dödlig som dess käkar.

Något rörde sig och vinden fångade upp doften lika säkert som den fångar en fjäder och lyfter den, bär den. Som den opportunist det var öppnade djuret blixtsnabbt ögonen.

I hans ögon framstod alltid berget som en skapelse av någon som led och vredgades – en jordbunden gud eller ett monster med ett brustet hjärta som det hatade och försökte göra sig kvitt genom att banka med nävarna på den stenhårda glob där det var fånget. Men berget var i själva verket en vulkan som stod där i sin majestätiska ensamhet, inaktiv under så lång tid och så våldsamt illa medfaren 14

av väder och vind, att dess en gång kantiga topp hade trubbats av som spetsen på en penna. Åren hade mejslat ut andra konturer hos berget, och om sluttningarna en gång i tiden hade varit prydligt konformiga, bestod de nu av tusentals olika spetsar och avsatser och stenblock som våghalsigt klamrade sig fast vid dess oräkneliga nedsvärtade sidor och kastade skuggor där jord kunde ansamlas och vilda blommor slå rot. Det hade ingen krater efter att ha kvävt sig självt med lava tills håligheten hade fyllts igen och förslutits som ett sår. På den tillplattade toppen och längs med sidorna knakade det och brakade utan anledning och det grät också: det rann ständigt vatten längs slippriga fåror i dess hud och höga torn av mossa växte i spåren av denna väta och utgjorde en grön förbindelse mellan jorden och himlen. Delar av dess omfång hade tämjts, skyltar bankats ner i sprickor och gångstigar markerats med målarfärg på den ärriga, uråldriga rumpan, men stora delar av bergets knotiga massa var obesegrad, pittoresk och förrädisk, och folk kom inte dit för att vandra utan för att sprida aska vid dess fot. Han hade sett berget så ofta att han ibland glömde att titta på det, men vid andra tillfällen förundrades han, häpnade över hur det reste sig väldigt och misslynt ur det magra, urblekta landskapet runt omkring. Och ytterligare andra gånger, betraktade han det som en grind som aldrig öppnades för att avslöja vad som fanns bortom, en avspärrning som tvingade honom att vända tillbaka till de ändlösa markerna.

När vägen plötsligt tog slut lämnade han bilen och fortsatte 15

till fots längs en slingrande, hal stig. Den lilla motorsågen han bar med sig dunsade rytmiskt mot låret. Morgonbrisen hade förlorat sin stickande kyla och andedräkten hade slutat bolma; himlen var vit av morgondis, men dagen skulle bli fin. När han kom fram till gläntan ställde han ifrån sig motorsågen och tog av sig jackan, som knölade sig i veck kring handlederna, och slängde träffsäkert upp den i en grenklyka. Han hade nått fram till den vildvuxna sidan av vulkanen där det fanns en trädkyrkogård, röda eukalyptusstammar och tunga grenar som hade brutits av i sommarhettan eller splittrats av vinterkylan. Här fanns också det som blivit offer för bränder som svept fram under tidigare år, träd som slumpmässigt styckats i kolsvedda bitar. Frosten hade gjort veden fuktig och svampig, men under barken brukade det finnas en torr kärna där gråsuggor låg hopkurade som regndroppar och träspån visade var barkborrens gångar gick. Det skulle ta en timme eller mer att kapa bitarna till vedträn och stapla dem i kombin och det var ett ensamt arbete: han ångrade att han inte hade väntat längre, ropat högre, på sin hund.

Han satte motorsågen på huggkubben och drog i startsnöret: den nätta maskinen mullrade och snöret smattrade tillbaka in i kåpan. Motorn hostade till och stannade. Han ryckte i snöret på nytt och motorn baktände och tystnade. En gång till, och ljudet liknade ett egendomligt tjut från något sagodjur, ett högt skört ylande som kom och försvann lika snabbt igen när besten i samma 16

ögonblick dräptes. Han skakade motorsågen och hörde hur bensinen skvalpade inuti. Han försökte med snöret en gång till, men den här gången gav motorn inte ens ifrån sig en suck.

Han släppte maskinen och funderade. Han petade med ett finger på det böjda kedjegarnityret. Han var inte den sorten som brukade brusa upp av vrede, knyta nävarna, skrika av besvikelse och dänga sågen i marken. Istället gick han med beslutsamma steg bort till kombin, gräset strök mot honom när han gick och leran sög sig fast under klackarna, och letade igenom bilen efter en yxa som han visste inte låg där. Han traskade tillbaka till motorsågen och provade hoppfullt snöret. Tystnaden låg kvar överallt och han hade olja under naglarna. Han svepte med blicken över de mer bärbara grenarna på marken, försökte uppskatta om det fanns tillräckligt många för att få ut något av ansträngningen.

Det fladdrade till i utkanten av synfältet och han vände sig om för att se varifrån rörelsen kom. En vallaby tog sig tvärs genom gläntan i jämn och maklig takt med den kraftiga grå kroppen fjädrande på ett par smala, spetsiga ben. Den kom ganska nära och såg då på honom, och de båtformiga öronen roterade samstämmigt, men den ökade inte takten utan fortsatte lugnt framåt: den trängde in genom snåren och försvann och gräset svepte tillbaka igen som en ridå vid slutet av en föreställning.

Han lyfte upp motorsågen och en stor vriden gren och bar bort båda till kombin. Han gick tillbaka i sina egna spår och samlade 17

ihop ytterligare tre grenar, och fukten på dem trängde igenom tyget i ärmarna när han bar dem till bilen och geggan som de hade legat nedsjunkna i smetade av sig både på kängorna och jeansen.

En fläckig snigel satt fastklibbad på handleden och han slog bort den när han vände åter mot gläntan. Han kånkade iväg ännu ett lass och vid det här laget hade skjortan blivit både blöt och smutsig. Turerna fram och tillbaka hade avtecknat sig i gräset och det avbrutna ormbunksbeståndet, och fötterna gled i de uppochnedvända lövmockorna. Han stannade för att stryka håret ur ögonen och kastade en blick på bilen, på det väldiga utrymme därinne som han skulle fylla. Han snörvlade och satte sig på huggkubben.

Vinden blåste honom i ansiktet och diset över himlen hade bränts bort. Fåglarna som var där när han kom hade givit sig av, förnärmade av hans närvaro. Det var tillräckligt tyst i gläntan för att han skulle höra hur ett fallande löv kolliderade med trädstammen som hade burit upp det, innan det mjukt föll till marken och under ett ögonblick gled över en nedsänkt sten.

Djuret lunkade in i gläntan med huvudet lågt och skulderblad som stack ut och försvann igen med varje steg. Det var tillräckligt stort för att se över gräset, men det väjde för stråna när det kunde, dök över axen i eleganta språng när det inte hittade några nakna jordplättar. Han stirrade på det och plötsligt fick det syn på honom: det stannade med ena frambenet lyft och vände hastigt huvudet åt hans håll. Han kisade tillbaka med solen rakt i ögonen.

18

”Hej”, sa han. ”Hej, hunden.”

Den rörde sig inte, satte inte ens ner det upplyfta benet. Det var ett stiligt, gulbrunt djur, senigt men inte magert, större än hans egen hund, men inte mycket. Ögonen hade en underlig trekantig form mitt i ett par vitaktiga fläckar. På ryggen och över bakkroppen syntes tydliga svarta märken, som rysningar längs ryggraden. Han kände till alla hundar som fanns i omgivningarna, men han hade aldrig sett den här tidigare och han undrade om den hade slitit sig, förvildats, blivit farlig. ”Vill du ha den där vallabyn?” frågade han. ”Den sprang åt det hållet.”

Han lyfte en arm och pekade och djuret svängde av in bland ormbunkarna och den släta, långa svansen slank iväg. Han lyssnade någon minut efter ett tecken, men djuret var helt och hållet borta så snart det hade försvunnit utom synhåll. Han undrade vad det hade hetat, vem som hade varit dess ägare, vilken svår bakgrundshistoria som hade lämnat det ensamt här vid foten av den utskjutande vulkanen.

Han gick ytterligare fyra gånger från kombin till gläntan, men sedan fanns det inte mer ved som han kunde bära utan hjälp, så han skrapade händerna rena mot huggkubbens skrovliga yta och körde tillbaka in till stan.

19