Page 1

Dement dilemma


Dement dilemma Omarbetad version 2018 Andra utgüvan Š Lennart Ask 2018 Ansvarig utgivare: Lennart Ask Producerad av Vulkan Tryckt i Riga ISBN: 978-91-637-8182-7


Dement dilemma

Lennart Ask


Till personer med demens pü särskilt boende


DEL 1

Kommunens bistra uppvaknande

5


1 Stormen Fredag 17 januari Det var en vacker solig januarifredag i den lilla tätorten på Västkusten. Kommunalrådet Holger Pihl lutade sig nöjt tillbaka i kontorsstolen på sitt tjänsterum, med fötterna på skrivbordet, och begrundade planen för ett nytt bostadsområde. Han var riktigt belåten med vad han läste. Efter en mycket infekterad debatt hade han snabbt kört över sina politiska motståndare och upphandlat demensvård för två avdelningar på det kommunala demensboendet Boklunden. Genom upphandlingen frigjordes en paviljong som nu skulle byggas om till vanliga lägenheter. Det nya planförslaget hade forcerats genom bygglovsprocessen och nu studerade han det färdiga förslaget. Det var en omfattande ombyggnad som skulle ske, men så skulle det också bli ett trettiotal nya lägenheter. Boklunden låg vackert placerat intill ett stort grönområde men ändå förhållandevis centralt, så det skulle säkert bli en lyckad etablering. På kommunfullmäktigemötet hade det varit ”hela havet stormar” när beslutet skulle fattas, men Holger Pihl hade drivit igenom sin linje. Han bekymrade sig inte nämnvärt för oppositionens synpunkter, eller för att han i stridens hetta kallats för Putin för att beskriva hans demokratiska talang. Det hade varit ett betydande motstånd från några ledamöter i flera partier i den bräckliga alliansen och huvudlinjen var att skjuta på frågan och göra den till en valfråga. Detta var något som Pihl absolut inte ville och han hade mer eller mindre tvingat ett antal ledamöter med ”fel” åsikt att inte komma på kommunfullmäktigemötet. De suppleanter som istället 6


deltog i omröstningen hade följsamt rättat in sig i leden och röstat bifall till förslaget. Utöver att frigöra paviljongen för bostadsbyggande hade kommunen också tecknat ett mycket fördelaktigt avtal för vården av de fyrtio lätt dementa patienterna och nästan halverat kostnaderna. Bläcket hade knappt torkat i avtalet innan patienterna flyttat ut och nu, två veckor senare, var hela paviljongen redo för ombyggnad. Han tittade på kartan över området och funderade på nästa etapp på Boklunden. Skulle det vara en fördel att frigöra de övriga lokalerna på samma sätt, paviljong för paviljong? De fyra kvarvarande paviljongerna hade åttio patienter, men det fanns också stora gemensamhetsytor som blev tillgängliga när alla patienter var ute. Pihls långsiktiga mål var att hela fastigheten skulle bli bostäder. Plötsligt avbröts hans funderingar av ett oljud från korridoren. Ljudnivån ökade sakta men säkert och till slut kunde han urskilja en upprörd kvinnostämma. Han hörde inte vad som sas men så slängdes dörren till hans kontor upp och där stod två äldre damer. Holger Pihl tittade snabbt på knappsatsen på telefonen och hann ifrågasätta om han missat att markera rött, att han var upptagen. Trots att den röda lampan alltså lyste, trängde sig de gamla damerna in på hans kontor. Den första damen var klädd i en svart persianpäls med en grå pälsmössa. Hon gick haltande med stöd av en käpp, men gick ändå betydligt fortare än sin väninna, som fastnade med sin rullator i dörrhandtaget. Kommunalrådet tittade förvånat på persianpälsen som avancerade in på hans rum. Hon tog av sig pälsmössan och det tunna gråa håret spretade åt alla väderstreck, medan hon utan att dölja sitt politikerförakt tittade sig runt i rummet, innan hon vände sig mot Pihl. ”Jaha, här sitter du och nöter byxbaken som alla politiker


gör!” inledde persianpälsen högljutt och aggressivt och fortsatte: ”Det var precis vad jag sa till dig, Maja. I kommunhuset händer ingenting. De bara sitter på röven och vänder papper. Men höga löner ska de ha och pensioner och avgångsvederlag. Annat var det förr i tiden när folk strävade på och var hederliga.” Medan hon pratat hade hennes väninna fått loss rullatorn från dörrhandtaget och även hon hade avancerat fram till kommunalrådets skrivbord. Damen, som uppenbarligen hette Maja, var liten och satt och gick mycket långsamt, stödd på sin rullator. När hon väl parkerat rullatorn knäppte hon upp den mörkblå täckjackan och tog av sig den röda stickade mössan. Ansiktet var runt och jovialiskt och på överläppen kunde man skymta en antydan till en liten mustasch. Hon pustade betänkligt och förde upp handen för att rätta till sitt kolsvarta hår som var fulladdat av statisk elektricitet. Med den andra handen kvar på rullatorn nickade hon instämmande och bekräftade vad som sagts. ”Så är det.” Holger Pihl tittade fundersamt på den ilsket lysande röda lampan på telefonen och tänkte att det kanske var något fel på lampan i korridoren, innan han åter vände uppmärksamheten mot Maja och persianpälsen. En stark oidentifierbar parfymdoft, bestående av de två gamla tanternas gemensamma försök att med kemiska dofter ersätta alla andra lukter i sin omgivning, vällde in över Pihl. Bakom damerna stod Holgers sekreterare och flaxade med armarna likt en väderkvarn i ett förtvivlat försök att med teckenspråk förklara att hon försökt stoppa damerna, men inte lyckats. Persianpälsen snörpte ihop munnen och stramade upp det skrynkligt fårade ansiktet och tittade intensivt uppfordrande på Pihl. 8


”Ja, och nu vill vi att du förklarar var våra gubbar är”, sa den vältaliga och välklädda damen. ”Vi skulle besöka dem på Solklinten, men där fanns de inte. Där fanns bara en massa invandrare och dem har ni råd att slänga pengar på. Samtidigt så drar ni ner på personalen inom äldreomsorgen och mat och städning ska vi inte prata om. När jag var uppe på Boklunden för två veckor sedan så var det så skitigt på golven att jag …” Kommunalrådet hade blivit helt paff när damerna stövlade in och lyssnade nu mållös på den svada som strömmade fram. Han fann sig dock snabbt, höjde rösten och avbröt. ”Men kära nån, ni får sätta er i soffan här borta och berätta vad som hänt.” Han pekade mot soffgruppen i rummet och fortsatte snabbt med att erbjuda damerna en kopp kaffe. Den vältaliga damen tittade på sin väninna, log förvånat av uppskattning och sa: ”Det var ju en riktigt bra idé.” Pihl tog chevalereskt de båda damernas ytterkläder och hängde upp dem på en krok bakom dörren som ledde in till hans kontor. Tanterna satte sig sedan tillrätta i soffan och sekreteraren kom in med kaffe och dopp. Solen stod lågt då det var vinter och nu nådde solstrålarna ända fram till soffgruppen. Holger Pihl justerade persiennerna för att slippa solen, slog sig ner och skulle just inleda när den pratglada damen fick syn på den slokande växten vid soffgruppen. Den stora växten hade helt tappat hållning och istället för att ståtligt resa sig mot taket, ringlade den sig runt krukan, som en orm. De få stora prickiga bladen, som fortfarande var något gröna, sträckte sig mot fönsterväggen, men det var oklart om det var solen eller vattnet i elementen under fönstret som hägrade. Damen med det skrynkliga ansiktet hade glupskt satt tänderna i en kanelbulle och sköt snabbt in en knivskarp kommentar, med munnen full av smulor. 9


”Den där ska ha mycket mer vatten”, sa hon och tittade uppfordrande på sekreteraren. ”Nu tar du och hämtar en vattenkanna så ska vi se till att växten får ordentligt med vatten. En sån växt är väldigt dyr och den måste ni vara rädd om.” Hennes väninna nickade instämmande och sekreteraren insåg det lönlösa i att försöka förklara att växterna var leasade och att de sköttes av en leasingfirma. Sekreteraren gick istället iväg för att leta upp en vattenkanna. Kommunalrådet förstod att det gällde att ta befälet över samtalet och inledde: ”Nu får ni först berätta vilka ni är och sen vad som har inträffat.” Han lutade sig tillbaka med anteckningsblocket i knäet och började rytmiskt knäppa på sin kulspetspenna. Pihl var inte nervös utan behövde mer action. Knäppte han inte på pennan så höll han en grundtakt med foten, något som inte minst retat gallfeber på hans fru i hans första äktenskap. ”Jag heter Britta Olofsson, och det här är Maja Hagberg”, förklarade parets taleskvinna frankt. ”Våra gubbar bodde tidigare på Boklunden och flyttade för två veckor sedan till Solklinten. De behövde två veckor för att installera alla patienter och komma iordning och sen var vi välkomna att besöka dem. När vi var på Solklinten igår så var det inga gamla där. Bara en massa invandrare. Så vi undrar var du har gjort av våra gubbar?” Britta Olofsson tittade intensivt uppfordrande på Pihl medan väninnan ägnade sig åt att inventera kakfatet. Maja Hagberg föreföll helt förlita sig på att hennes följeslagare skulle klara sig på egen hand. Holger Pihl insåg att det här borde kunna lösas snabbt och effektivt och tog upp sin mobiltelefon och förklarade lugnt: ”Jag ringer upp företaget som ansvarar för Solklinten så ska vi nog reda upp detta med en gång.” Tanterna lät sig väl smaka av de kvarvarande kakorna medan Pihl försökte nå företaget via de tre telefonnummer han 10


fått under upphandlingen. Sekreteraren kom in och vattnade den törstande växten rikligt under överinseende av de båda damerna. När hon var klar med detta förklarade damerna bestämt att sekreteraren måste vattna mer regelbundet. Vilket hon inställsamt lovade att göra. Holger Pihl fick inget svar men Solklints VD:s telefonsvar meddelade att han var åter på måndag. Han förklarade detta för damerna, rundade med viss möda av mötet och försäkrade damerna att han personligen skulle reda ut vad som skett, men att det först kunde ske på måndag. Kommunen hade fått mycket goda rekommendationer om företaget och Pihl lovade att det inte fanns någon anledning att oroa sig. De två damerna verkade lugnade av detta och gav sig så småningom av, efter att slutligen ha länsat kakfatet. När de stängt dörren, hängde den starka doften av de överparfymerade tanterna kvar. Holger Pihl slog sig ner vid skrivbordet och kallade in ekonomichefen. Han hade en klump i magen. Det var något som inte stämde och det gällde att snabbt få grepp om vad som skett.

11


2 Förvirring Fredag 17 januari Ekonomichefen var en smal välklädd yngling med kolsvart lite halvlångt hår, som var ”fullkletat med vax”, som Pihl föraktfullt uttryckte det. Han var en första generationens invandrare som tillsammans med sina föräldrar flytt kriget på Balkan och som likt många andra nysvenskar, gått spikrakt genom skolan. På kontoret hade han snabbt gjort sig känd som ”Arkan”, vilket refererade till den ökände ledaren för Arkans Tigrar, något som han skämtsamt brukade referera till för att få igenom sin vilja. Det fungerade dock inte på Pihl. Arkan hade snabbt samlat ihop materialet om upphandlingen av demensboendet och skyndat in till Holger Pihl. Han sköt försiktigt bort det tomma kakfatet som tanterna länsat, innan han bredde ut sina papper på soffbordet. Ur en plastficka plockade han fram ett papper med handskrivna noteringar innan han började summera läget för Pihl: ”Vi har enligt avtalet betalat 400 000 kronor i flyttkostnad och första kvartalsavgiften på 2,2 miljoner kronor”, förklarade ekonomichefen sakligt och fortsatte: ”Vi fick information från Solklint AB att flytten var avslutad, vilket även bekräftades av socialchefen.” ”Jag hade två kärringar här och de förklarade att deras gubbar inte fanns på Solklinten. Är det någon från kommunen som besökt dem i det nya boendet?” undrade Pihl irriterat medan han outtröttligt snurrade på sin svarta stiftpenna. ”Det vet jag inte”, sa ekonomichefen försiktigt samtidigt som han bläddrade i sina papper, som för att söka efter mer information. ”Ekonomikontoret har bara administrerat den 12


ekonomiska delen. Själva vårddelen ligger väl på socialkontoret?” inflikade han sedan lite trevande för att avleda uppmärksamheten från den egna organisationen. Pihl lutade sig tillbaka i fåtöljen och tittade på den slokande växten. Den passade väl in på hans nuvarande humör. Som vanligt passade förvaltningscheferna ärendet till någon annan för att slippa ansvar. Ekonomichefen var ung och nyanställd men saknade erfarenhet från en politikerstyrd verksamhet. I sin kritstrecksrandiga kostym och överdimensionerande myggjagare hade han passat på vilket finansbolag som helst men i kommunhuset var han lite malplacerad. Han var mycket energisk och Pihl hade mer än en gång uppskattat ekonomichefens arbetskapacitet. Holger Pihl hade dock svårt att dölja sin irritation på snorvalpens attityd men det gjorde inte något, för ekonomichefen kunde ändå inte läsa av detta. Något som gav ett visst utrymme för att de två något dysfunktionella herrarna trots allt kunde samarbeta relativt bra. Det var fredag eftermiddag och Pihl ville inte avsluta veckan med ett ouppklarat ärende. Han reste sig hastigt upp och stegade fram till skrivbordet, ringde upp socialchefen på interntelefonen och bad honom komma, för att reda ut var gubbarna fanns. Socialchefen bannade sig själv för att han svarat när snabbtelefonen ringde. Han hade ju sett att det var Holger Pihl som ringde och det bådade sällan gott. De hade en mycket skild politisk uppfattning och uppdraget som socialchef var rena pesten. Fredag eftermiddag var dock en bra tidpunkt på veckan och socialchefen hade redan packat ihop för att gå hem. Vilket betydde att han tagit fram sin nyinköpta Big Zin-dunk med vin och bytt sina sandaler mot vinterkängor. Istället fick han nu gå ner till kommunalrådets rum, med vindunken i ena handen och 13


sin ljusgröna toppluva i den andra. Han slog sig ner i fåtöljen vid soffbordet och blev snabbt insatt i frågeställningen. ”Jag vet att alla patienter har lämnat Boklunden och den personal som inte omplacerats har slutat sin anställning. Några slutade på egen begäran och de andra varslades i samband med att kommunen tecknade avtal med Solklint”, sa socialchefen sakligt, utan att dölja hur nöjd han var med att Pihl hade hamnat i en prekär situation på grund av upphandlingen. ”Jamen, har du besökt patienterna i deras nya boende?” frågade Holger Pihl uppgivet. ”Nej, det har jag inte och det ligger väl inte inom vårt ansvarsområde?” svarade socialchefen förvånat och fortsatte: ”Socialkontoret ansvarar för de demensboenden som drivs i kommunal regi och socialnämnden har rimligtvis det övergripande ansvaret för alla boende.” Socialchefen kunde i detta läge inte riktigt dölja sin glädje och drog lite på munnen, vilket de övriga noterade. Kommunalrådets ögon mörknade och han la ner pennan på skrivbordet framför sig och tittade ilsket på de två tjänstemännen. De här jävla pajasarna försökte svära sig fria från ansvar och ville skjuta över allt ansvar på politikerna, vilket i och för sig var korrekt. Men det var också något som Pihl betraktade som ett politiskt ställningstagande. Socialchefen, som varit emot upphandlingen och som framfört en uppsjö av argument emot, log inombords. Han var inte intresserad av att ta på sig något ansvar för att Holger Pihl drivit genom avtalet. Han väcktes ur sina funderingar med en knivskarp fråga från Pihl. ”Betyder det att det inte finns en enda person inom förvaltningarna som vet var fan alla patienterna är?” Båda förvaltningscheferna nickade bekräftande att deras förvaltningar åtminstone inte visste något. 14


Holger Pihl tittade på det omaka paret förvaltningschefer. En finansprimadonna och en långhårig övervintrad hippie med hästsvans. Vad har jag gjort för ont för att få dessa tomtar på halsen? tänkte Pihl. Han var van att delegera problem men insåg att han i detta läge inte hade något lämpligt offer, varvid de båda förvaltningscheferna skickades iväg. Socialchefen var riktigt nöjd när han promenerade hem i den gråkalla mörka vinterkvällen med sin ljusgröna toppluva på huvudet och vindunken i högerhanden och han såg fram emot ett glas rött, för att fira. Pihl ringde då kommunchefen och briefade honom. Kommunchefen hade inte heller hört något och Holger Pihl förklarade att han skulle ta vägen förbi Solklinten på hemvägen och prata med dem. Han påpekade också, på samma sätt som han gjort för ekonomichefen och socialchefen, att det nog var bra att ligga lågt med detta tillsvidare. Framförallt ville han försöka reda ut läget innan oppositionsrådet fick nys om det hela. Oppositionsrådet, som givetvis varit emot upphandlingen, skulle genast utnyttja det och skapa rubriker. *

*

*

Holger Pihl svängde in på Solklintens parkering. Klockan var fem och det var redan mörkt. När han klev ur bilen kände han den bitande kölden och drog ihop jackan, medan han skyndade till ingången. Han klev in och möttes av ett högljutt sorl och i samlingssalen var det gott om folk, av olika nationaliteter och åldrar. Barnen lekte i olika grupper på golvet och de vuxna satt vid borden och fikade och samtalade. En person kom fram till honom och presenterade sig som föreståndare. Pihl förklarade sitt ärende och frågade om patienterna på demensboendet. Föreståndaren berättade att 15


Solklinten endast var ett asylboende. Han visade välvilligt runt Holger Pihl och berättade att de hade avtal med Migrationsverket för verksamheten. Det fanns en stor mängd lägenheter men inte en enda demenspatient och Pihl blev mer och mer missmodig. Han fick till slut inse att det inte fanns några demenspatienter där. Föreståndaren var mycket tillmötesgående men förklarade urskuldande att han faktiskt inte visste var patienterna befann sig. Med var i helvete är patienterna? undrade Holger Pihl, när han körde hem i mörkret.

16


3  Marken rämnar Måndag 20 januari Helgen hade gått förvånansvärt fort för Holger Pihl och han hade inte haft mycket tid över för att fundera på problemet med de försvunna patienterna. På tomten höll han på att bygga ett nytt garage och hela lördagen, från arla morgon till sena kvällen, reglade han upp det nya förrådet, som var en del i det stora garaget. Kvällen avslutades i hans bastu tillsammans med några kamrater från cykelklubben och på söndag förmiddag tog de en längre cykeltur tillsammans. Pihls intensiva tempo var en anledning till att han numera var singel. Han brukade beskriva sitt ex med ”min fru i första giftet”, vilket i och för sig var korrekt. Uttrycket hade han stulit från ett original i kommunen som nu var gift för sjätte gången, och med en trettio år yngre kvinna. Originalet brukade beskriva sina övriga fruar från det första till femte giftermålet istället för att använda deras namn, vilket Pihl tyckte lät lite komiskt. Han undrade också ibland vad kvinnorna såg i den långhårige excentriske mannen i cowboykläder, som var förvillande lik Buffalo Bill. Själv hade han inte så mycket tid över för annat än arbete, idrottande och byggprojekt. Så det var ingen större risk för att det skulle bli någon fru i ett andra gifte. Holger Pihl hade frigjort en hel del tid i sin agenda under måndagen för att ta itu med problemet med de försvunna demenspatienterna. Han satt vid skrivbordet och skulle bara signera en del papper innan han började. Plötsligt ringde sekreteraren på interntelefonen och förklarade att hon hade en journalist på tråden, som ville fråga om något. 17


”Vet du vad det gäller?” undrade Pihl försiktigt. Det var alltid bra att vara förberedd. Men sekreteraren hade inte lyckats få ur journalisten detta. Holger Pihl fattade snabbt beslut om att ta tjuren vid hornen och ta samtalet. Det brukade sällan fungera att spela oåtkomlig och vad det än gällde så var det lika bra att ta det direkt. Samtalet kopplades fram och journalisten Johan Berg, som arbetade på den regionala morgontidningen, presenterade sig och förklarade sitt ärende, rakt på sak: ”Vi skulle vilja göra ett reportage om den nya demensvården som ni upphandlat.” Pihl blev torr i munnen, la ner pennan, sköt undan högen med papper, lutade sig bakåt i stolen och svarade lite avvaktande: ”Jaha och vad kan jag bistå med?” Journalisten förklarade att han var intresserad av bakgrunden till upphandlingen. Holger Pihl fick tag på pennan igen och knäppte sakta på den medan han försiktigt började beskriva intentionerna med fler leverantörer, konkurrens som resulterar i bättre service, till lägre kostnader och att detta var en metod för att modernisera och effektivisera den kommunala verksamheten. I takt med att han fick måla ut sina politiska mantran kom självförtroendet tillbaka. Pihl reste sig och började spatsera runt i kontoret, medan han grundligt beskrev fördelarna med den upphandlande organisationen. ”Vi behöver använda skattemedel mer effektivt och hitta nya kreativa lösningar. I upphandlingen av demensvård sänkte vi kostnaderna med 50 procent och har nu frigjort lokaler, som efter ombyggnad ger oss cirka 30 nya lägenheter.” Han stod framför fönstret och tittade ut på torget framför kommunhuset och noterade att det var lite molnigt. Mitt på torget höll några anställda från kommunens parkförvaltning 18


på att ta ner julgranen. Pihl undslapp sig en tanke om vart granen skulle ta vägen. Det var en hel del ved och han var onaturligt förtjust i att hugga ved. Pihl försökte runda av samtalet med den klassiska förklaringen att han skulle behöva avsluta för att han var på väg till ett möte. Men om det var några kompletterande frågor så lovade han journalisten att det gick bra att återkomma. Journalisten förklarade att han var nöjd men att han hade en återstående fråga. ”Jag ringde Solklinten för att boka in en intervju, men de förklarade att Solklinten inte var ett demensboende. Skulle inte patienterna till Solklinten?” slängde han ur sig lite nonchalant. Holger Pihl insåg att nu skulle ”the shit hit the fan” och att det gällde att få lite respit för att förbereda sitt försvar. Han ljög därför helt ogenerat och förklarade det självklara: ”Det måste ha blivit ett missförstånd, men nu måste jag tyvärr rusa. Du kan väl slå mig en signal i eftermiddag så reder vi ut detta.” Han inväntade inte svar utan avbröt samtalet och ringde direkt upp sekreteraren och förklarade att han var upptagen resten av dagen, speciellt om någon journalist ringde. Pihl avslutade därefter snabbt högen med papper som skulle signeras och försökte sen igen ringa till VD:n på Solklint AB. Från att under upphandlingen varit tillgänglig tjugofyra timmar per dygn, sju dagar i veckan, gick det nu inte att nå VD:n på något av de tre telefonnummer han fått. Holger Pihl skrev då ett mejl och förklarade att de omedelbart behövde få kontakt med företaget. Han förklarade vidare att det var oacceptabelt att kommunen inte kunde komma i kontakt med representanter för Solklint AB. Och som avslutning, att det kunde komma att beaktas i de framtida upphandlingarna som skulle genomföras av kommunen. 19


Han ägnade dagen åt att ömsom läsa avtalet och ömsom ringa och mejla bolaget och fram på eftermiddagen stämde han av med ekonomichefen, som inte hade fått någon ytterligare information. Pihl insåg att det nu var ofrånkomligt att oppositionsrådet skulle få reda på vad som skett och han gick därför över till hans rum och informerade om läget. Oppositionsrådets rum var lika stort som Pihls, men spegelvänt. Bokhyllorna var överhopade med pappershögar på samma sätt som soffbordet och skrivbordet och runt det stora skrivbordet låg till och med flera buntar med papper på golvet. På ena kanten av skrivbordet stod det några kort på familjen, som hade svårt att konkurrera om utrymmet. När Pihl knackade på dörren hade oppositionsrådet slagit ihop den mapp med papper som han satt och läste i. Han vinkade in Pihl till besöksstolen, efter att ha tagit bort en hög med papper som låg på stolen. Pihl satte sig tungt ner i stolen och förklarade läget. Oppositionsrådet var en trevlig figur privat men en pitbull på jobbet. När han tillträdde som oppositionsråd förändrades den pragmatiska kommunpolitiken till ett aggressivt skyttegravskrig i flera frågor. Den aggressiva och kompromisslösa förhandlingstekniken som han tidigare använt som fackbas, blev snabbt stommen för oppositionens agerande. Oppositionsrådet satt som vanligt i jeans och rutig arbetsskjorta, stödde armbågarna på skrivbordet och knäppte händerna samtidigt som han hade svårt att dölja sin glädje, när han förstod situationen. Detta var Guds gåva, om inte till mänskligheten, så åtminstone till oppositionen. Han lutade sig nöjt tillbaka, tog upp snusasken som låg på bordet. Öppnade det övre locket och spottade ut den gamla portionssnusen. Teatraliskt sakta som för att öka spänningen öppnade han sedan dosan och la in en ny snusprilla. 20


Pihl tittade förvånat på portionsasken. Normalt brukade oppositionsrådet använda lössnus, stoppa ner fyra fingrar i asken, hålla den nära munnen för att inte spilla, trycka upp den under läppen och sen kleta prisen tillrätta med tungan, som då blev helt brun. Föga förvånande för Holger Pihl var oppositionsrådet inte ett dugg intresserad av att de skulle ligga lågt och han förklarade med viss förtjusning: ”Du drev igenom beslutet trots att vi hade flera synpunkter på hela affären och ett flertal förslag på justeringar. Jag tänker inte stötta dig nu men hoppas innerligt att du hittar alla patienterna.” Det var valår och oppositionsrådet hade för länge sedan startat valkampanjen. Han var lite av en tekniknörd och hade helt anammat de nya sociala medierna. Utan någon större urskiljning exponerades såväl politisk som privat information. Var och varannan dag gjorde han något inlägg på sin blogg eller delade någon artikel på sin Facebooksida. Det politiska budskapet var ganska ensidigt och kunde summeras i att alla problem berodde på den nuvarande politiska koalitionen i kommunen och den enda chansen för väljarna att få ordning på problemen, var att satsa på oppositionen. Ibland lyckades oppositionsrådet reta upp Holger Pihl så pass mycket att han gick i polemik. Men oftast brydde han sig inte om att kommentera. Pihl tittade ilsket på den kortvuxne orakade mannen med ovårdat tovigt hår, som så självgod satt bakom skrivbordet och oförsonligt vägrade bistå honom. Holger Pihl gick med tunga steg tillbaka till sitt kontor.

21


4  ”The shit hit the fan” Tisdag 21 januari Oppositionsrådet öppnade morgontidningen extra tidigt denna morgon. Stora feta rubriker förklarade att ”Kommunen slarvat bort 40 dementa patienter”. Han vilade inte på hanen utan började direkt skriva en kommentar om artikeln på sin blogg. Där förklarade han att oppositionen varit emot hela upphandlingen samt att det nu var valår och möjligt för väljarna att välja ett bättre alternativ. Han postade också en länk på sin Facebooksida och sen följde han glatt antalet ”likes” medan han åt frukost med familjen. Holger Pihl var inte lika entusiastisk när han öppnade tidningen. Rubrikerna bekräftade hans farhågor och det var i dessa lägen som han brukade fundera på varför han gett sig in i politiken. När han läst artikeln kändes resten av nyheterna ointressanta och han la ner tidningen. Januarimorgonen bjöd ännu inte på något ljus men Pihl kunde skönja den stora fyren i sydväst. Det var ett tecken på att det skulle bli bra väder, men vem brydde sig om det en dag som denna? Lampan över köksbordet lyste inte upp resten av köket och det var dödstyst i det stora huset. Sen frun i första giftet flyttat var det mycket tyst i huset och han hade ingen att dela varken goda eller dåliga nyheter med. Han fyllde på kaffekoppen, plockade fram sin bärbara dator och loggade in på kommunens server. Holger Pihl läste oppositionsrådets blogg och passade även på att titta på kommentarerna till tidningens artikel. Det var bra att vara förberedd när man kom till jobbet. 22


Pihl började arbetsdagen med att kalla samman de berörda förvaltningscheferna och kommunchefen. Inget nytt hade framkommit och det saknades uppslag på vad man skulle göra, mer än att försöka få tag på Solklint AB. Trots alla mejl och telefonsamtal hade de inte hört av sig. Däremot var kommunens växel nerringd av journalister som ville intervjua Holger Pihl. Det var ingen idé att försöka ducka för problemet utan han bet ihop och ägnade förmiddagen åt att intervjuas av radio, tv och flera olika tidningar. Vid varje intervju använde Pihl två favoritkommentarer: ”Vi utgår från att Solklint AB utför de tjänster som de har avtalat att leverera” och ”I dagsläget har jag ännu inte haft möjlighet att besöka företagets demensboende”. Han klarade sig förvånansvärt bra med dessa kommentarer även om det var lite komiskt när samma svar dök upp i flera olika intervjuer i nyhetskanalerna på tv, även om frågorna skilde sig åt. Oppositionsrådet var desto piggare på att uttala sig och snart hade alla nyhetssajter på nätet publicerat hans uttalanden. ”Vill väljarna ha förändring så ska de agera på valdagen och rösta på oppositionen”, var dagens favoritslogan. På eftermiddagen hade det lugnat ner sig och Holger Pihl hade fått möjlighet att prata med två anhöriga som hört av sig. I båda fallen var det inte de närmast anhöriga utan släktingar som bodde i en annan del av landet. De hade via media fått reda på att det var något konstigt med Solklinten och nu var de oroliga för sina respektive släktingar. Pihl använde även här sina två kommentarer och de anhöriga föreföll lugnade. Flera gånger under dagen hade Holger Pihl sökt Solklints VD på telefon, utan att få kontakt. Han satt och formulerade ett riktigt skarpt mejl till företaget, när kommunchefen kom in på hans kontor. 23


”Har du fått kontakt med dem?” frågade han medlidande. ”Nä. De har varken svarat på mejl eller i telefon”, förklarade Pihl sanningsenligt. Kommunchefen gick fram och slog sig ner i besöksstolen. Klädd i skjorta och jeans med begynnande flint såg han mest ut som en snäll gammal farbror. Skenet bedrog dock och bakom den gemytliga fasaden fanns en rutinerad tjänsteman med många år i kommunens tjänst. Holger Pihl hyste ett stort förtroende för kommunchefen och de hade ett bra samarbete. Kommunchefen tog fram sin snusdosa och började krama en prilla medan han försökte summera läget, sakta och sakligt: ”Vi vet att patienterna blev hämtade, men ingen vet vart de tog vägen sen.” Han fortsatte: ”Företaget har en bra referenslista och driver flera asylboenden i landet. Vi har sökt de ansvariga i flera dagar och ingen går att nå. De har rimligtvis fått information om alla skriverier. Varför hör de inte av sig?” avslutade han uppriktigt bekymrad. Holger Pihl hade lutat sig tillbaka i stolen och satt och knäppte på en penna och kände doften av snus sprida sig som väckte nikotindjävulen, som gått i ide för några år sedan. Stress brukade ge ett extra sug och skilsmässan hade sånär väckt den. Han förklarade hjälplöst att han inte hade något bra svar på frågan, men höll med om att det var konstigt. De gick därför genom vilka aktiviteter som behövde genomföras påföljande dag. Alla berörda som deltagit i processen på något sätt måste intervjuas och all information sammanställas, för att se om det gick att få fram vad som skett. Medan de satt och planerade kom oppositionsrådet in i rummet. Dörren hade stått på glänt och han hade inte kunnat motstå frestelsen att gå in och få reda på om det framkommit något nytt. Han stod självgod och segerviss i dörren med en riktigt stor pris under läppen, som gjorde att han inte riktigt 24


kunde stänga munnen, när han illistigt frågade hur det gick för dem. Holger Pihl hade inte mycket val utan fick förklara att de inte visste något, men att de systematiskt skulle jaga information under morgondagen. Oppositionsrådet nickade förstående, men avstod från sina sedvanliga giftiga kommentarer och Pihl insåg att det berodde på att dessa skulle finnas på oppositionsrådets blogg nästa dag.

25


5  Inbjudan till telefonmöte Onsdag 22 januari Mycket riktigt hade oppositionsrådet ägnat en stor del av kvällen åt att skriva ett politiskt manifest på sin blogg. Holger Pihl läste snabbt igenom det och de kommentarer som fanns, medan han åt frukost. Det var inget nytt, men det var en opportun åtgärd i ett prekärt läge. Något som i och för sig inte förvånade Pihl nämnvärt. Köksbordet var överhopat med odiskade tallrikar och glas. Det tenderade att bli så, sen han hade skilt sig året dessförinnan. På diskbänken var det också fullt och det var inte förrän det saknades rent porslin, som han körde diskmaskinen. Holger Pihl knuffade undan frukostporslinet så han fick plats med sin bärbara dator. Hällde upp en kopp nybryggt kaffe och njöt av doften medan han väntade på att datorn skulle vakna till liv. Utanför var det ett riktigt busväder och trots att det var mitt i januari smattrade regnet mot de stora fönsterrutorna i vardagsrummet. Det var byig vind och i vissa vindbyar kunde han höra oljud från något på tomten som blåste omkring i vinden. Förmodligen var det några plastdetaljer, men han iddes inte ut och leta. Pihl hade bestämt sig för att beta av en del mejl. De senaste dagarna hade han inte haft tid att göra det och dessutom hade det kommit in flera mejl om demensboendet som han ville läsa för att se om det fanns någon som visste något. Plötsligt plingade det till och han såg att han fått ett mejl från Solklint AB. Äntligen hade han fått kontakt med dem. Han öppnade mejlet och läste vetgirigt. ”Vi har varit sysselsatta med installation i Solklints demensboende och beklagar att det 26


varit svårt att nå oss. Jag föreslår ett telefonmöte på fredag 9:00 för uppdatering om status. Vänligen bekräfta ASAP.” Holger Pihl kände sig genast bättre till mods. Han tittade ut över havet. Det var fortfarande mörkt och regnvädret höll i sig. Efter en snabb rockad mellan möten i kalendern bekräftade han mötestiden. Han skrev också snabbt ett antal frågor om var patienterna fanns och hur de mådde, för att kunna stilla alla oroliga. Det plingade till igen och det var en mötesbekräftelse, samt en kort kommentar om att ”kunderna” mådde bra. Han skickade ytterligare frågor men fick inget svar på dessa. Pihl reste sig och tittade ut i mörkret. Under hela upphandlingen hade VD:n på Solklint varit mycket tillmötesgående och nu var han tvärtom irriterande svårtillgänglig. Holger Pihl hade redan bestämt sig att Solklint var ”history” i framtida upphandlingar. Han visste hur man rundade lagen om offentlig upphandling och det skulle utnyttjas. *

*

*

När han kom in till kommunalkontoret väntade Anna Svensson, dotter till en av de dementa patienterna som tidigare bott på Boklunden. Pihl hängde av sig sin nyinköpta genomvåta vinterrock. Vattnet från rocken lämnade ett spår på mattan och under kroken blev det snabbt en liten pöl. Holger Pihl torkade av ansiktet med skjortärmen. Anna Svensson hade knäppt upp sin svarta vinterkappa när hon kom in i värmen. Hon tog av sig sina glasögon och försökte förtvivlat torka dem torra på sin blus, medan hon började förklara sitt problem. ”Jag sköter mammas ekonomi och behöver få hennes underskrift på ett utbetalningskort från banken”, sa hon nästan snyftande och fortsatte: ”Utan den får jag inte ut hennes pension.” 27


Pihl tittade medlidande på den förtvivlade späda kvinnan som såg ut som en dränkt katt och började lite trevande förklara läget: ”Vi har i dagsläget tyvärr inte möjlighet att komma i kontakt med dem, men räknar med att det ska reda ut sig i slutet av veckan.” Anna Svensson verkade nu än mer desperat och höjde rösten när hon bestämt sa: ”Jag måste få hennes påskrift nu annars kan jag inte få ut pengarna och betala räkningarna.” Den största utgiften för demenspatienter är kostnaden för boende, omvårdnad och hygienpaket, som kommunen debiterar och Holger Pihl försökte hjälpa till när han föreslog: ”Jag ska se till att det inte blir några problem med kommunens räkning.” ”Det finns en del andra räkningar som redan förfallit till betalning”, berättade Anna Svensson, samtidigt som hon rodnade ordentligt. ”Min mobiltelefonräkning är redan en vecka sen och om jag inte betalar den så stängs abonnemanget av på fredag.” Hon kunde inte hålla inne sin oro för skulderna och rabblade snabbt upp en del av hennes övriga räkningar som behövde betalas och Holger Pihl började fundera på om det överhuvudtaget skulle bli några pengar över till kommunens räkning. Pihl hade dock en förmåga att framföra osminkade budskap och nu förklarade han för Anna, helt utan medlidande: ”Det är kanske på tiden att du hanterar dina utgifter i relation till dina inkomster, utan att inkräkta på din mors pengar.” Han fortsatte: ”Jag lovar dock att vi återkommer när vi har information om var din mamma finns.” När Anna insåg att det var lönlöst att fortsätta samtalet med Pihl, vände hon på klacken och stormade ut från hans kontor.

28


*

*

*

Holger Pihl åkte själv med kommunchefen till Boklunden för att intervjua personalen. På Boklunden var det fullt pådrag när både kommunchefen och kommunalrådet skulle komma på besök. Det hade aldrig inträffat tidigare att de två dignitärerna besökt anläggningen samtidigt. De blev snabbt eskorterade till chefens lilla kontor, som var överhopat med högar av papper. Två stolar fick rensas från sina pappershögar för att ge plats åt gästerna. De fick veta att den tidigare chefen hade slutat och börjat på Solklint tillsammans med en del av personalen. Den nya chefen hade inte själv varit där när patienterna lämnade, men det hade kommit två fina turistbussar och hämtat alla. Det hade varit mycket personal som hjälpt till och patienternas möbler hade packats i några containrar som kördes iväg samma dag. Kommunalrådet satt uppgiven på sin stol, höll grundtakten med högerfoten och visste inte riktigt hur han skulle hålla händerna sysselsatta. Holger Pihl ville prata med några ur personalen som varit med vid utrymningen men det fanns ingen kvar på Boklunden. De flesta som inte började på Solklint hade sagts upp och slutat sin anställning. Av hela personalen på dessa avdelningar var det bara två personer som blivit omplacerade och de hade inte arbetat den dag som patienterna flyttade. Chefen för Boklunden visste heller inte vilken bussfirma som anlitats eller vart de hade åkt. Alla spår slutade när de lämnat Boklunden. På väg tillbaka till kommunhuset ringde Pihl upp personalavdelningen och bad dem ta fram telefonnummer till den tidigare chefen Malin Alm och de två avdelningsföreståndarna Lotta Öberg och Annika Bergman.

29


Väl tillbaka på sitt kontor läste han mejlet från personalavdelningen med telefonnummer till de tre personerna. Han ringde dem en i taget och fick veta att samtliga tre telefonabonnemang hade upphört att gälla. ”Jävlars, helvetes förbannelse”, stönade han, när han ilsket slängde på luren. Varför fungerade ingenting idag? Han ringde tillbaka till personalavdelningen och fick fram tre adresser. Via sökning på Eniro kunde han sen hitta deras privata telefonnummer, som han ringde upp. Det blev inte något svar på hemtelefonerna, så han sökte dem på mobilerna istället. Inget svar där heller, men han lämnade meddelande att han var tacksam om de kunde ringa upp honom snarast. Holger Pihl gav sitt privata telefonnummer och förklarade att de kunde ringa när som helst på dygnet. Nu var det bara en tidsfråga innan han skulle få klarhet i vad som hänt.

30

9789163781827  
9789163781827