9789163753886

TRÄSK

3 8. ”Vi tänkte åka och hälsa på morfar idag. Kan du inte följa med?” sa Agneta till Mats.

Han hade inte hört frågan på länge nu. Det gjorde ondare än vanligt, men han kunde inte falla offer för lockelsen. Han visste att hatet mot morfar var något han var tvungen att behålla ända in i döden. Han visste att pappan var hård och att försöka locka Mats bara för att morfar var sjuk gick inte, för straffet om han skulle åka dit skulle vara lika hårt som alltid. Pappan var hård och världen var hård, och Mats måste rädda sig själv. ”Nej”, sa han medan det gjorde ont i bröstet, ”jag kan tyvärr inte.” Han såg ner i golvet. ”Men alla vi andra ska åka”, sa mamman.

Mats ryckte till och tittade upp. ”Vilka då? Vilka ’alla vi andra’?” ”Jag och pappa. Och Eva och Karin förstås.” ”Va, ska pappa med?”

Det snurrade i Mats huvud. Kriget skulle ju vara in i döden och Mats var säker på att ingen händelse skulle få pappan att förlåta hans morfar. Han hade varit så säker att ingenting annat kom ifråga, men nu blev han vilsen och ledsen över alla förlorade år och glad att han plötsligt kunde följa med, men rädd för tänk om allt bara var ett test av honom? ”Ja, pappa följer också med” sa mamman.

Hon var glad men samtidigt hörde han ett tonfall av ursäktande. ”Det kan vara sista gången vi ser morfar”, fortsatte hon. ”Jag följer med”, sa Mats. ”Bra”, sa hon lättat, ”vi åker om en stund.”

Mats gick omkring i dvala och försökte förstå varför han hade haft så fel och varför allt hade ändrat sig plötsligt. Det var en oändlig lättnad att få träffa morfar men han hade aldrig trott att döden skulle innebära försoning. Pappan hatade ju morfar så han måste väl vara glad om han försvann? Varför brydde han sig plötsligt om morfar när han hade struntat i honom så länge?

86

Mats räknade efter: Han hade senast sett morfar när de rövade bort honom för att bjuda på glass i tioårsåldern. Det var nio år sedan.

Hela besöket förflöt som i dimma. Ingen bråkade och han märkte knappt av vad som hände. Inte förrän det var dags för avsked i hallen.

Morfar kramade om Karin och Eva och kom sedan till Mats. ”Jag är så glad att du kom med”, sa morfadern och han grät ymnigt. Mats kände det som han höll på att gå sönder av alla års smärta. Han kramade sin morfar som nu var kortare än honom och kände att han var förlåten trots den djupa elakhet han hade utsatt honom för. Morfadern höll kvar honom hårt. ”Du har blivit så stor sedan jag såg dig sist. Kom ihåg att vi alltid bryr oss om er.” Han suckade. ”Alltid.”

När de stängde dörren och gick förstod Mats att det var sista gången han såg sin morfar. Han kände en känsla av värme som han inte förstått fanns. Hur kunde morfar gilla honom efter allt uteblivande? Och pappas oändliga hårdhet, den som han hade känt under alla år av envis vägran att hälsa på morfar, var den hårdheten ändå mjuk, eller varför hade pappan plötsligt ändrat sig? Ingenting hängde ihop, men mötet var ändå en balsam på såren.

Strax därefter dog hans morfar.

87

9 4.

Mats tog aldrig motorsågen och han släppte arbetet på vedbacken med de irriterande timmerstockarna fortfarande vilande i gräset.

Han gick över till en annan framtidsdröm istället och dag efter dag i en veckas tid lastade han in röjsågen i bagaget på bilen och åkte iväg till deras mest avlägsna skogsbit. Röjsågen hade en roterande sylvass klinga längst ut på en två meters stång som styrdes med två handtag och alltihop hängde på en bärsele på skogsröjarens axlar. Den fick Mats köra för pappan, för det gick inte att komma åt klingan med fingrarna när man körde.

Skogsbiten kallades Bygdaskogen eftersom alla i bygden fått varsin bit sida vid sida, och den låg så långt bort på ringlande småvägar att Mats första dagen hade svårt att hitta den trots att han varit där flera gånger med sin pappa. Men han fann den efter att ha åkt fel några gånger och väl där röjde han björksly, asp och ibland gran då de stod för tätt. Meter för meter skapade han den öppna glänta han ville ha, bit för bit förändrades en igenvuxen, tät snårskog med kvävda granar till en luftig blandning av vita stammar och granar och tallar. Han körde en hel tank och kraften i kroppen brukade sina när bensinen gjort detsamma. Då tog han en paus och körde sen mer, för målet var klart: Att göra allt vackert innan han måste tillbaka till stan.

På kvällarna drabbades han av tvekan. Vad höll han på med?

Pappan hade fortfarande inte kommit och tittat. Visst jobbade Stig, men två hela helger hade pappan och mamman haft möjlighet att bese hans insats. Tankar på ensamheten och om det fanns nån mening med allt jobbet accelererade när han tänkte på Jonas som ringt från stan och vad han hade missat. Mitt i en sån tanke ringde telefonen. Den var så välkommen att han plötsligt kände sig vara tillbaka i den verkliga världen efter en lång tid vid sidan av, utan att någon tänkt på att han fanns.

Hans mamma var i andra änden. ”Hur har du det där helt ensam?” sa hon.

225

”Jo bra. Jag har gjort en massa saker. Klippt båda gräsmattorna och kapat nästan all ved på vedbacken. Det var jättemycket.”

Hon lyssnade uppmärksamt men sa inget. ”Och nu har jag börjat med att röja i Bygdaskogen. Jag har hållit på i flera dagar.” ”Ja, du är då flitig.” ”Jo, jag undrar en sak…” sa Mats. Han försökte tänka ut hur han skulle säga det rätt. ”Jag skulle egentligen behöva använda motorsågen, men pappa har ju sagt att den är farlig.” ”Men måste du använda den då?” ”Nej, inte måste. Men det ligger några stora stockar som skulle behöva sågas.” ”Låt du det där vara, så ordnar pappa det när han kommer.”

Mats ville ordna det själv, men insåg att mamman inte kunde förstå. ”Hur har ni det då?” sa han istället. ”Jo, vi har det bra.” Hon verkade vilja säga något mer. Rösten liksom släpade och Mats väntade tåligt. ”Men pappa är bekymrad för dig.”

Hennes ord var som en mjuk kniv som grötade runt i ett infekterat sår. Samtidigt blev han kall i ansiktet. ”Varför det?” sa han. ”Han tycker att du isolerar dig.”

Mats visste att pappan hade rätt. Han isolerade sig och han hade känt sig ensam, så ensam att telefonsignalen nyss tagit in honom bland de levande igen, men han gjorde ju allt för pappan och om pappan bara var besviken på honom var ju allt meningslöst.

Orden hade varit ett knytnävsslag. ”Pappa undrar om allt står rätt till”, sa mamman. ”Men…” sa Mats bara. Det svartnade framför hans ögon och drömmen att visa upp det han gjort virvlade in i allt svart och han kunde inte tänka på annat än vad han gjort fel. Han var misslyckad trots allt han hade försökt. Varför trodde han att han skulle kunna fly sitt öde bara genom att arbeta i skogen eller med veden?

Mamman verkade höra att han blev ledsen.

226

”Vi pratar inte mer om det”, sa hon. ”Men du kommer väl hem snart så att jag får se dig?”

Mats var förvirrad. Han trodde inte han hade lust att träffa sin pappa nu. ”Jag vet inte”, sa han. ”Ha det bra tills vi ses”, sa mamman och sedan lade de på.

Mats tappade gnistan. Det han gjort var inte värt att ens pratas om, han själv var däremot konstig. Varför hade han lagt tid och arbete på sånt här?

227