9789163724664

1

2

Lars Hansare

Flickan i skogen

Roman

3

ISBN 978-91-637-2466-4 © Lars Hansare 2013 Sättning: Grim förlag, Mellbystrand Omslag: Jane Hansare Seniorica, Höganäs jl.hansare@orange.fr www.hansareordblogg.se 4

November 2012 vid Svartskallen

S

luta skälla, Vilma! Hemmansägaren Knut Malmberg röt irriterat åt sin gamla stövare som sprungit före i den täta granskogen och nu lät sitt stånd­ skall höras. Vilma varken ville eller kunde höra Knut.

Hon hade med åren blivit lite döv, dock satt de gamla jaktinstinkterna kvar och hon fortsatte ge skall så som hon lärt sig på jaktkursen en gång för länge sedan. Knut lufsade efter in bland träden, muttrande.

– Vad sjutton väsnas du för, satans hynda. Vi skulle ju bara ta en promenad, njuta av tystnaden så här på söndagseftermiddagen.

Knut och Vilma hade tagit för vana att gå en promenad på ägorna under timmen innan den bleka vinter­ solen skulle krypa bakom Svartskallen.

Timmervägen gjorde en skarp sväng nedanför berget och när Knut kom ut på raksträckan såg han hur Vilma stod vid en svart SAAB som parkerat vid en vedstapel.

Han ökade på stegen och muttrade.

– Vem sjutton har här att göra denna tid på året. Nu finns varken kantareller eller blåbär.

De som kände Knut väl skojade ofta om att Knut sa sjutton i var och varannan mening. Till och med församlingsprästen Johannes hade noterat oskicket, men låtit det passera.

5

Väl framme vid bilen schasade Knut bort Vilma och fann till sin häpnad att en person satt vid ratten, framåt­ lutad och med huvudet täckt av en luvtröja.

– Va’falls, ropade Knut och knackade på rutan, sitter människan och sover här uti skogen.

Människan reagerade inte utan tycktes sova i godan ro. Vilma snodde gnyende runt benen på Knut. Han hötte med näven åt henne och med samma näve drog han försiktigt i Saabens dörrhandtag.

Dörren var inte låst. När den svängde upp ramlade en halvt urdrucken knatting Explorer ner på hans grova stövel. Tur var väl det för annars hade den säkert gått i kras mot tegelskärvorna på vägen.

– Vad i fridens namn pågår här, sa Knut och ruskade lätt på människan. Luvan gled åt sidan och Knut flämtade till. Människan var en ung kvinna och hennes ansikte var nerkletat av blod.

– Himmelske skapare, vad har du gjort, undslapp det Knut i det att han försökte lyfta ut människan som fallit tillbaka mot sätet. Knut såg nu att hennes hand­ leder också var blodiga.

Knut baxade ut henne och lade henne på vägrenen.

Vilma dök fram och slickade girigt i sig av blodet som inte helt torkat.

– Försvinn byracka, skrek Knut som nu började inse situationens allvar.

Knut drog sig till minnes några lärospån från Hemvärnskursen, böjde sig fram, bände upp hennes käkar och blåste varm luft in i hennes lungor. Han omväxlande blåste och tryckte på hennes bröstkorg.

6

Plötsligt hostade hon till, vred sig runt och kräktes.

– Sjutton djävlar – jag tror att du är vid liv i alla fall.

Knut satt böjd över henne och klappade, nästan slog hennes kind.

Tyst hörde Knut henne kvida.

– Låt mig vara … Så hostade hon och kräktes igen, en grogg på Explorer utblandad med galla.

– Så sjutton heller, sa Knut, lyfte upp henne. Lade henne över axeln som han en månad tidigare hade lagt ett nyskjutet rådjur. Med stora kliv stegade han hemåt mot stugan.

Han hörde den unga kvinnans kvidande bakom ryggen.

– Släpp ner mig, jag vill inte ...

– Dumheter, nu är det jag som vill och du är tyst.

Bära sig åt så där i min skog.

Vilma sprang före, som om hon tröttnat på uppståndelsen och bannorna.

Väl inne i köket lade han försiktigt den unga kvinnan på kökssoffan, svepte om henne med pläden han själv brukade till middagsslummern och ringde till Spånggren, provinsialläkaren.

– God dag Spånggren, det är Malmberg vid Svartskallen, nu får han skynda sig hit, jag har hittat en flicka i skogen som gjort sig illa.

Knut gav Spånggren en snabb vägbeskrivning och fick några goda råd i utbyte.

Vilma låg på hallmattan med huvudet på tassarna och tittade förundrat på Knut som satt sig vid flickan.

Knut smekte nu hennes panna, torkade försiktigt av 7

blodet från hennes kinder med en fuktig handduk, så som Spånggren föreslagit. Tyckte sig inte Knut se lite liv i de varmbruna ögonen. När han tog av henne skorna såg han att något glimmade till och tittade lite närmare.

Flickan hade en tunn kedja runt vristen, det såg ut som guld. Konstigt tyckte Malmberg, runt vristen, bestämt hade hans dotter Anna haft en sådan runt handleden en gång i tiden.

Han hörde en viskning.

– Merci.

8

Sidi Bou Said, September 2004

N

är Daniel Falk steg in på polisstationen i Sidi Bou Said, den eleganta förstaden till Tunis, möttes han av en kylig konstapel eller var det kanske kommissarie, strunt samma tänkte Daniel och bemästrade en längtan att sätta ner foten, ett uttryck som hans far, Gunnar Falk, ofta använt när han tyckte att – nu fick det vara nog.

Daniel hade blivit uppringd av Fatima Falk-Mahmoud, Gunnars fru, som berättat att Daniels pappa hittats avliden i sitt hem några dagar tidigare och nästan befallt Daniel att komma till denna plats på jorden som hans far hade valt som bosättningsort efter flytten, eller snarast flykten, från Limassol. Den information som Fatima trodde att Daniel önskade fanns att finna på polis­ stationen.

Daniel hade chockad av beskedet ändå funnit sig och frågat Fatima varför han inte omedelbart blivit underrättad. Hon svarade honom kortfattat att hon själv och Rachida, hennes dotter och tillika Daniels halvsyster, varit bortresta i några dagar. Polisen hade påträffat dem hemma hos Fatimas föräldrar. Därpå hade hon lagt på luren.

Efter all dramatik som följt på att Daniels syster Sanna avlidit i Lund, Gunnars uppbrott och skilsmässa från 9

sin hustru Helena och hans nya relation med en tunisisk kvinna hade Gunnar Falk valt att överlåta firman, Falk Trading Ltd, på sin son Daniel. Denne hade axlat förtroendet och verksamheten i Limassol på Cypern hade vuxit. Daniel hade alltmer sporadiskt haft kontakt med sin pappa Gunnar.

Daniel hade förebrått sig några gånger, men tyckte att allt har väl sin tid. Han hade vid något samtal fått en känsla av att det inte stod helt rätt till i relationerna mellan Gunnar och hans unga tunisiska hustru Fatima, men avfärdat det hela med en axelryckning. Daniel hade då och då tyckt att det ändå var en smula besynnerligt att Fatima varit så avvisande när Daniel önskat hålla en kontakt med sin tunisiska halvsyster.

Nu var hon tydligen med Fatima hos hennes morföräldrar någonstans. Såvitt Daniel kom ihåg hade Fatimas föräldrar ett hus söder om Tunis.

I ärlighetens namn fick Daniel tillstå att han den senaste tiden varit mycket upptagen av sina affärer, men framför allt av det förestående bröllopet med sin fästmö.

Han hade någon vecka tidigare friat till Anastasia Panoupolos, en bedövande vacker, tyckte han själv, ung kvinna av god grek-cypriotisk familj. Daniel Falk hade helt enligt protokollet mött Anastasias far och mor och formellt anhållit om att få gifta sig med deras dotter. Även om det hela mer eller mindre var ett spel för gallerierna och Daniel varit säker på utgången kände han sig euforisk av lycka.

Han skulle nu på allvar kunna etablera sig på Cypern och avståndet till Lund, till mamma och bror, 10

skulle bli ännu längre. Visserligen hade hans mamma Helena varit på besök några gånger sedan Gunnar flyttat ut, men Daniels bror Patrik hade inte bemödat sig med något besök sedan den gången han oförhappandes dykt upp och ställt sin far till ansvar för allehanda obskyra vapenaffärer. Möjligen såg Patrik en succession i Daniel, hans förhatlige far gick igen. Själv hade Patrik drivit allt längre in i den historiska materialismens ideologiska virrvarr och hans hat till fadern hade fått ny näring i dödsbudet. Daniel hade ringt honom direkt efter samtalet från Fatima och Patrik hade med avsmak i rösten bara kort och lakoniskt konstaterat att fadern väl äntligen fick vad han förtjänade.

Daniel fick kortfattat beskedet från polismannen att Gunnar Falk hade begravts enligt muslimsk tradition redan på kvällen dagen efter han påträffats avliden av familjen Falk-Mahmouds hemhjälp i makarnas sovrum.

Funderingarna på en förundersökning med anledning av hans död hade skrinlagts. En läkare hade undersökt kroppen och inget tydde på annat än en naturlig död.

På en nödtorftigt översatt kopia av dödsattesten stod att läsa att Gunnar Ali Falk avlidit till följd av en hjärtattack.

Daniel valde att stanna kvar i Sidi Bou Said över natten. Han hade före avresan till Tunisien försäkrat sig om Fatimas adress och blivit lovad ett möte. Daniel tyckte inte att hon kunde förmena honom att hälsa på Rachida. Fatima hade motvilligt gått med på idén att träffas och lovat komma till villan för ett samtal.

Daniel hade reagerat – nu tomma villan för ett samtal – bodde inte hon och Rachida inte där också?

11

Strax efter tio stod Daniel vid entrén till huset och några minuter senare svängde en bil in till trottoaren.

Ur steg Fatima och Rachida, hennes dotter och tillika Daniels sjuåriga halvsyster, samt en mansperson som Daniel aldrig tidigare träffat.

Daniel kände sig plötsligt osäker. Han ville främst träffa Rachida och så nu denna delegation. Vad gjorde en fullständigt obekant mansperson där och i detta sammanhang? Vem var han? Fatima läste av situationen och skyndade fram för att presentera mannen.

– Min svåger, Yassir Mahmoud, hade vänligheten att skjutsa oss hit. Han har också ett annat ärende att utföra i grannskapet.

Fan tro’t, tänkte Daniel men hälsade artigt och föreslog att de skulle gå in.

Samtalet blev ansträngt och kort. Fatima informerade med näst intill byråkratiskt tonfall att hon avsåg att sälja huset så fort som bouppteckning och annan formalia slutförts.

I Gunnars testamente, som hon visade en kopia på, stod varken Daniel eller Patrik omnämnda som arvingar. Följaktligen kunde ingen av hans söner göra några anspråk på kvarlåtenskapen.

– Allt enligt tunisisk lag, närmast förkunnade hon.

Rachida höll sig i bakgrunden, så plötsligt steg hon fram, tittade storögt på Daniel och frågade på bruten swinglish.

– Are you min bror?

Rachida hade frågat honom på en språkblandning med omisskännligt skånska R. 12

Daniel fann sig, tittade ömsom på Rachida, på Fatima och hennes sällskap och svarade lite dröjande, men ändå med förundran i rösten.

– Ja, i varje fall nästan.

– Nästan?

– Ja, din pappa Gunnar var min pappa också, men vi har inte samma mamma.

Rachida tycktes bli förbryllad och skulle just ställa en ny fråga då Fatima avbröt och kort förklarade att audiensen var slut, de måste gå nu. Hon tog Rachida i armen, men flickan vred sig loss, gick fram mot Daniel och frågade frankt.

– Var pappa en elak människa? Mamma har sagt så, men han var alltid snäll mot mig.

Nu var måttet rågat för Fatima, hon slet tag i Rachida och marscherade mot ytterdörren. Väl ute på förstubron vände hon sig om och uppmanade Daniel att komma ut. Han svarade med att förklara att han ville se sig om och sitta ner för en stunds kontemplation.

Yassir Mahmoud tog Fatima i armen då hon brusade upp och var på väg in i huset för att hämta Daniel.

– Mister Falk, ta er tid och lägg nyckeln i brevlådan då ni går. Brevlådan är just utanför grinden. Lås noga.

Därpå vände sig sällskapet om och gick mot bilen, det sista Daniel såg av trion var Rachidas förundrade blick och en svag ansats till vinkning. Daniel slöt till dörren och vände sig om, frågade sig själv i hallspegeln.

– Var ska jag börja?

Planlöst gick han från rum till rum. Allt tycktes sig likt från senaste gången han varit på besök. Det hade 13

varit ett halvt år tidigare och han mindes från den resan just att han fått otäcka vibbar om att allt inte stod rätt till. Han hade inte fått tillfälle att fråga sin pappa Gunnar rent ut, tids nog, hade han tänkt, och sedan återvänt till fästmö och affärer på Cypern. Det skulle aldrig bli tid nog, den tiden tog slut en sensommardag 2004.

Daniel satte sig på en stol i sovrummet, i det rum som Gunnar hade hittats enligt polisprotokollet, Daniel lät blicken svepa runt väggarna, stanna upp vid tavlor och ting han kände igen från tiden i Limassol. I sin fantasi kunde han föreställa sig de lyckliga år och stunder som makarna Falk-Mahmoud hade haft i den breda paulunen. Han skulle just resa sig då har såg ett hopknycklat papper, en liten boll som låg inkilad mellan en sängstolpe och väggen. Daniel böjde sig ner och fiskade fram pappret. Han sjönk tillbaka ner på stolen och läste.

Käre Gunnar, Allah har kallat mig. Sedan en tid har övertygelsen vuxit inom mig. Mitt ursprung, mitt folk, min tro är för stark. Jag kunde inte möta dig med detta budskap. Jag valde att låta oss bägge bli bortförda. Rachida är i goda händer.

Hon kommer att sakna dig och en dag kanske ni skall mötas igen. Den dagen är jag borta, den dagen har min skapare tagit mig till nåder, då har jag sonat mina brott mot den allsmäktige. Ditt liv är i en annan värld än vår, mitt folk kan inte möta ditt, gå din egen väg Gunnar. Vi försökte, men lyckades inte. Låt våra minnen vila i frid.

Allahu Akbar, Allah är den störste. / Fatima Daniel kände hur färgen lämnade hans ansikte, han blev 14

plötsligt yr. Vad hade hänt? Vad var det som han var i färd med att bevittna? Skulle han någonsin få svaren på den hord av frågor som plötsligt trängde fram. Gunnar Falk hade visserligen kon-verterat till islam, men Daniel visste att det varit av nöden påkallat, knappast till följd av någon inre insikt eller övertygelse. Gunnar älskade sin fru och sitt barn och såg fram mot en ålderdom i trygghet och långt bort från det dramatiska liv han mer eller mindre av tillfälligheter kommit att leva på Cypern. Och så nu detta. Skulle Daniel någonsin få veta, ville han veta? Han bestämde sig för att spara brevet, man vet ju aldrig, tänkte han. Slätade ut det en gång hopknycklade pappret och stoppade det i plånboken, reste sig, tog trappan ner till hallen, tog på sin kavaj, gick ut, stängde dörren, låste som han blivit uppmanad att göra och lade sedan nycklarna i brevlådan.

Daniel Falk valde att promenera runt kvarteret, tänka igenom situationen. Han hade checkat ut i tron om att han skulle återvända till Limassol redan samma dag, men beslutade sig i denna stund för att stanna kvar en dag till. Han ringde hotellet och tursamt fanns ett rum ledigt, faktiskt det han hade lämnat och så fick det bli.

Han hittade på ett svepskäl, ringde till Fatima och förklarade att han gärna ville ta med en minnessak från huset. Vad han verkligen ville var att få svaret på brevet och ha ett samtal med sin syster mellan fyra ögon.

Vad hade hon menat – pappa var en ond man?

Fatima svarade kort, med än mer distans, nu närmast ovänligt att Daniel kunde ta vad han ville av vad han trodde var Gunnars tillhörigheter och sedan lämna 15

dem i fred i Tunis. Rachida skulle vara i skolan påföljande dag och därefter skulle de två resa bort. Tids nog skulle de säkert kunna få träffas. Därmed var samtalet slut.

Således inget möte med Fatima och Rachida, men Daniel lät sig inte nöjas. Kanske polisen visste mer. Polis­ mannen, vilken grad han nu än hade, hade ju sagt att förundersökningen lagts ner – hade det funnits misstankar om brott? Kände polisen till brevet? Daniel bad receptionen att göra en kopia av brevet i samband med att han checkade ut för andra gången.

Redan klockan nio stod Daniel Falk på samma polisstation han besökt dagarna innan.

Daniel visades in på stationen och ombads sitta ner i ett besöksrum.

Några minuter senare steg två män in i rummet, de presenterade sig inte utan förklarade bryskt att Daniel hade fått den information de hade till hands och …

Daniel avbröt och sa att han skulle återvända till Limassol sedan han fått svar på några frågor. Han vecklade upp brevet och sköt det över bordet. Den ena av poliserna läste, visade det för sin kollega och sa.

– Dagen innan Gunnar Falk påträffades anmälde han att hans dotter hade hämtats utanför skolan av okända män och att hans hustru var försvunnen. En patrull från stationen här tog hans anmälan. Männen som hämtade flickan hade tydligen medarbetare, medbrottslingar om ni så vill, som sköt sönder framdäcken på hans bil i syfte att förhindra honom att ta upp jakten. Det föranledde oss att titta närmare på händelsen, men vi har inte funnit något 16

kompromenterande och dessutom finns inget som tyder på att er far bragts om livet.

Hans bil, Daniel hade alldeles glömt att fråga Fatima om bilen, Gunnars andra ögonsten. Den stod inte som vanligt framför garaget, han ställde den alltid där när han var hemma. Det blev allt fler bitar som inte passade in i det här pusslet.

– Jo, jag tänkte på en sak, vet ni möjligen var min fars svarta Touareg, VW-suven, har tagit vägen. Daniel mönstrade en av poliserna.

– Det är inte vår sak att hålla reda på folks bilar.

Sedan tog polismannen brevet, vek ihop det och stoppade det i mappen.

– Det där brevet vill jag gärna behålla, protesterade Daniel.

– Nej det tar vi hand om och det skall läggas till utredningen, sa den andra av poliserna.

– Men ni sa att utredningen var nedlagd, eller …

– Det blir som vi har sagt och dessutom föreslår vi att ni återvänder till Cypern, vi har inget mer att tillägga.

De bägge civilklädda poliserna reste sig, gav tecken till Daniel att göra detsamma och visade honom ut ur rummet.

En generös sensommarsol mötte honom när han kom ut på polishusets trappa. Han beslutade sig för att söka skugga, han behövde rekapitulera samtalet med polis­ erna. Han slog sig ner vid ett café, fann ett bord under en markis som sträckte sig ut över trottoaren och beställde dubbel espresso. Han plockade fram kopian av brevet som han sparat hopvikt i sin plånbok, läste några 17

gånger, han fäste sig speciellt vid meningen – Rachida är i goda händer. Hon kommer att sakna dig och en dag kanske ni skall mötas igen.

En servitör ställde fram hans kaffekopp och Daniel stirrade ner i koppen i hopp om att finna svaret i den svarta spegel som sakta stillnade. Vad menade Fatima och hur visste poliserna att jag kom från Cypern – själv har jag garanterat inte sagt någonting om det.

På planet hem skrev har ett brev till Fatima. Vad som hade utvecklats mellan makarna ville han inte, kunde han inte, bry sig om, det var illa nog att hans far hade gått bort, men Fatima hade inte rätt att klippa banden mellan honom själv och Rachida, hans syster. Den lilla flickan stod honom plötsligt mycket närmare, som en riktig syster.

18

Av Lars Hansare tidigare utgivit.

En smak av Besam Jubileumsbok för Besam 2002 Medförfattare Ostron, en kulinarisk resa i tid och rum Reportagebok tillsammans med Jane Hansare B. Wahlströms förlag 2006 L’Esprit de la Main Reportagebok Edition Flam Sète, 2010 Kristina Roman Création SUD 2011 Vargfågel Roman Création Sud 2012 Potatistjuven Novellsamling Création SUD 2013

19

Flickan i skogen En kulen novemberdag går den ensamstående hemmansägaren Knut Malmberg på eftermiddagspromenad med sin gamla stövartik Vilma. Det lugna livet på landet förbyts till dramatik när de finner en ung flicka som förefaller ha försökt ta sitt liv i en slarvigt parkerad bil. En dramatisk historia rullas upp, en historia med förvecklingar i Tunisien. Ett land som drabbades av politisk och religiös oro under den arabiska våren. Flickans väg upp till Göingeskogarna går också via Cypern. Boken berättar hur en ömsint relation mellan en trygg äldre man och en ung kvinna tar form. Lars Hansare skriver med frisk fantasi och underfundiga formuleringar om ödets outgrundliga omvägar.

Flickan i skogen är en fristående fortsättningen på romanen Vargfågel som kom ut våren 2012.

20