Page 1

HÄLSINGEBOKE N

D

etta är en storslagen inre resa genom Hälsingland, genom konst och kultur, i tid och rum, stad och land, saga och sägen, med fakta och fantasi. Initierade texter och suggestiva bilder kommer landskapet riktigt nära inpå. Bland de medverkande märks Aase Berg, Beata Arnborg, Margareta Ekarv, Olle Häger, och alla har de ett personligt förhållande till Hälsingland. Tonvikten ligger på landskapet i sig, och just detta speciella landskap som klangbotten för konstnärskap, i vår tid såväl som för 1700och 1800-talens allmogemålare och storsnickare. Hälsingegårdarna med högkvalitativ arkitektur och fantastiska handmålade inredningar kommer till tals i egna kapitel. Allt till tonerna av Liv-Antes polska på Delsbostämman, smaken av Forsa ostkaka, doften av skog, solglitter i Bottenhavet och hemlighetsfulla blå berg i fjärran. Hälsingeboken är en djupgående och kärleksfull betraktelse av ett storstilat kulturlandskap. Av författaren till Husbibeln Möten med gårdar och Allmogemålaren Anders Ädel.

HÄLSINGEBOKEN Maj-Britt Andersson


STORT TACK Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur Berit Wallenbergs Stiftelse Gårdsägare, Hertz biluthyrning i Hudiksvall, Galleri Magnus Karlsson och alla andra utan vars delaktighet och tillrop denna bok hade varit outgiven.

© Maj-Britt Andersson, de medverkande författarna och fotograferna. Alla rättigheter förbehållna. Ingenting i denna bok, varken i del eller helhet, får i någon form reproduceras eller överföras, mekaniskt eller elektroniskt, inklusive fotokopiering, utan upphovspersonernas och utgivarens tillstånd.

PRODUKTION: Artes Movendi, info@artesmovendi.se ANSVARIG UTGIVARE: Maj-Britt Andersson GRAFISK FORM: Nova Design, Hudiksvall OMSLAGSFOTO: Elena Semenova TRYCK: Elanders Fälth & Hässler, Värnamo 2011 ISBN 978-91-633-9372-3

Omslag: Självporträtt av Lillebi Taittinger i Järvsödräkt, 2007. Privat ägo. s. 3 Ymnighetshorn av okänd målare på insidan av kistlock. Ljudalsbygdens museum.


Maj-Britt Andersson Beata Arnborg, Aase Berg, Göran Bohlin, Johan Brun, Margareta Ekarv, Ingegerd Hansson, Olle Häger, Carita Järvinen, Tove Lifvendahl, Conrad Palmcrantz, Stefan Per-Mickels, Irja Persson, Sofie Persson, Jan Signeul, Marie Söderlund, Birgitta Ulvhammar

HÄLSINGEBOKEN Min plats i Hälsingland


Innehåll

Avstamp och inspark

10

Tempel och torp

12

Klang, kolorit, saga och poesi

26

Stora svarta stövlar

209

Vid Vall-Britas stuga

32

Taittinger på linneduk

214

»Ett döt och liflöst ting…«

39

Trattkantareller och epa-traktorer

218

Hälsingemålare

59

Marmen – mitt vattenhål

227

På en leråker utanför Bollnäs

76

Vrången, det sägenomspunna och vilda

232

Skindra

80

Enånger

237

Brunk och Tullpan

104

En viskning av skogsmagi

242

Palmkvist, älgöra och tandsnitt

120

En sybaritisk kubist

246

Svessar, Skommars, Nirs

142

John Sten i Järvsö

258

Stene gård i Järvsö

162

John Sten på Bali

260

Vägen mellan mig och Shakespeare

164

X:et i Mekrossla

262

Mitt landskap som inte mera finns

170

En doft av ett landskap

266

Kolsvedja

172

Fura – minne från ett timmerbröte

268

En vintersaga från Ljusnandalen

174

Mollie Faustman utanvedes

276

Frusna ögonblick

178

Märsi Stolt

293

Lassa och Hängans

186

Schakt

299

Det gamla skåpet

197

Gröntjärn – Hälsinglands öga

306

Blått med vita moln

198

En färd mot det förflutna

310

Vid Liv-Antes stuga

201

Hälsingland i mitt öga

329


Åsbergsstolen

334

Cyrillus Johansson i Forsa

507

Pelargoner i lerkrukor

339

Skålsvedja

519

Gårdarna utanvedes

345

Snäll utan att vara dyr

521

Utanvidskvinnan

350

Norrländsk nyklassicistisk träempir

536

En vagabond kommer hem

356

Hudiksvalls rådhus och Ferdinand Boberg

547

Ellen, bellen, cellen – Dellen

366

Automathuset

551

Från gungstolen vid fönstret

370

I väntan på Zaha Hadid

564

Nathan Söderblom

379

Elsa-tårtan den 4 februari 2006

574

Delsbostämman

393

Elsa-tårtan

577

Parabol

396

Pomona

578

Porträtt med frågetecken

410

Ett vågat val

580

Av jord var han kommen

418

Liljekonvaljer, minnen, tankar

591

Bergtagen

424

Landmärket

594

I Forsa

431

Jonas Åkerström till minne

600

Ystegårn i Sörhoga

444

Loj och lealös

614

Tyngd i tyget och blänk i bägaren

464

Tidsficka

625

Hängskåp, skänkskåp och skrin

468

Yttre rum

632

Elefanten och stjärnorna

476

Citatförteckning

636

På Oppegårn

497

Foto

638


Mårten Andersson: s. 22-23 Timmerkörarnas by, olja på duk, 210 x1 45 cm, 1969. Privat ägo. s. 24-25 Kaffedrickarna, akvarellerad litografi, 27 x 23 cm, 1999. Privat ägo. s. 31 Maj-Britt, akvarellerad litografi, 27 x 23 cm, 1999. Privat ägo.

24


Klang, kolorit, saga och poesi

H

älsingland saknar författare som Selma Lagerlöf, Kerstin Ekman och Sara Lidman, som med ord lyckas fånga ett landskaps innersta väsen. Spelmän som Tore Härdelin nuddar vid det ibland

med folkmusiken. I målningar av Mårten Andersson däremot, är det ständigt närvarande. Han är Hälsingekulturens genom tiderna störste konstnär och en av vårt lands främsta kolorister. I Teddy Gummerus bok Mårten A från 1978 skrevs: »Det finns bara enstaka konstnärer eller musiker som i allmogekulturen finner inspiration till en kultur som inte är ett historiskt återfall, utan ett på det historiska sambandet grundat nyskapande. En av dessa konstnärer är Mårten Andersson, Freluga, Hälsingland.« Endast genom att bejaka sina rötter i det gamla allmogesamhället får han utlopp för sin förmåga, med tryggheten i Freluga i bagaget ger han sig ut på äventyr. När han kommer Hälsingland riktigt nära kommer han också i närheten av det universella, det provinsiellas universalitet. I hans målningar finns svindlande djup och hisnande höjder. Bortom de oemotståndliga förstukvistarna och blå bergen finns något utöver det vackra som griper tag. Livet är livsfarligt och som allra farligast då det är som mest skimrande. Men aldrig att melankolin tillåts ta över, glädjen, sagans skimmer finns där hela tiden, obetvingligt, och håller svårmodet i schack. Mårten A har funnit sin »ekvation«. Kompromisslöst går han den väg han finner vara den enda rätta. Vägen från och till Freluga i Voxnadalen, kantad med färg, poesi, magi, livs- och skaparglädje.

26


Mårten Andersson föddes i Freluga 1934. Modern härstammade från den vackraste av Hälsingegårdar, fadern kom från Värmland. Han cyklade till Hälsingland och försörjde sig på att tillverka pappersblommor på vägen. Fadern sysslade med lite av varje. Mårten A brukar säga att han har det bästa av ursprung, »den lycklige luffarens«. När fadern slog sig på att måla tavlor skulle Mårten hjälpa till. Hans lott blev att serieproducera en älg på en myr. Fadern kunde inte måla älgar, men var bra på myrar. Till slut tröttnade Mårten och gjorde en älgmall åt fadern. Mårtens intresse för att göra bilder var dock väckt och han följde med sin lärare i sjunde och sista klass till en utställning för konstböcker. – För mig blev mötet med den medvetna konsten så svindlande att jag aldrig hämtat mig, har han berättat. Koloriten, klar och ren, är hans signum. Matisse är favoriten. Målmedvetet sveper han penseln över duken, i Natten och Dagen, den magnifika målningen från 1995, forsar Voxnan ned från de blå bergen strid och grann medan dag och natt, ljus och mörker gör upp om herraväldet över dygnet. Många tolkningar kan göras av Mårten Anderssons bilder, de är alltid mångtydiga och spännande att utforska. En flottare blir matthandlare, en påfågel landar i timmerkörarnas by, kaffedrickare i en trädgård är hämtade från en målning av Lim-Johan. Rumsförskjutningar fraktar hus från Hälsingland till en vik av Medelhavet. Klang, kolorit, saga och poesi. Är inte sinnena öppna blir de det. De två gestalterna i Natten och Dagen som från varsin båt duellerar med fanor kan vara budbärare från högre makter, bilden kan vara en symbol för ljusets kamp mot mörkret, en kamp mellan gott och ont. Bilden kan också tjäna som en spotlight på en plats på jorden, där älven har sitt lopp, stugan står där den står, bergen ligger där blå i fjärran. Ett stycke av Voxnadalen i universum. Och de två som möts vid bordet i målningen Mötet från 1995, under en stilig snirklig baldakin, vilka är de, vad är syftet med deras möte i blått? I fonden hemlighetsfulla berg.

27


Kyssen, målad i Rom 1970, är en av de mest symbolladdade bilderna. I den ligger allt i dagen; kärleken, livet, dansen, musiken, glädjen, ensamheten, men också det destruktiva, ondskan, Judaskyssen, atombomben, och mer därtill, upp till var och en att upptäcka. Traditionsbärare som han är har han också formgivit möbler. En utsökt liten tavlett med en gammal psalmbokshylla som förebild hänger i hemmet i Freluga. Ett bord har materialiserats ur målningen Mötet, ett antal stolar har fått ryggarna utformade som bomärken. Allmogemålarna formgav hela miljöer, följaktligen har Mårten A också gjort väggmålningar, omsorgsfullt integrerade i rumsmiljön. Eleverna i Norrtullsskolan i Söderhamn kan njuta av en svit målningar med färgsprakande Hälsingemotiv. Särskilt fantasieggande ter sig ett ståtligt rikt ornamenterat kronskåp. Och mannen som med uppsträckta armar lyfter mot skyarna i luftballong, vart är han på väg? Den bilden har en vidunderligt grann inramning av skäktträn, bandskedar, seldon och selkrokar. De rikt dekorerade och ornamenterade allmogeutsmyckningarna lämnar Mårten A ingen ro. Selkroken, ett 116 x 120 cm stort silkscreentryck är ett föremål som hänger mot en rödfärgad logvägg i Voxnadalen, föreställer jag mig. Var annars? Den är ett avbildat föremål, som i bilden dematerialiserats och förlorat sin föremålslighet. Mårten A går vidare där allmogemålarna slutade. Barnen i Björktjäraskolan i Bollnäs har förmånen att få umgås med den ljuvliga Slädfärden från 1977, med ett rikt utstyrt brudpar i en släde översållad av blommor. På den vita hästens rygg dansar en rödblondkrullig dragspelare. Bollnäsborna har även sjukhemmets entré smyckad av Mårten Andersson. I Norrtullsskolans matsal i Söderhamn var Andersson med arkitekten Georg Miskar redan i planeringsstadiet av byggnaden för en konstnärliga integration med motiv bland annat från stadens historia. Utanför Hälsingland har Mårten Andersson som utsmyckat Domänverkets entré i Falun. Gissa vad som återfinns där? En älg på myr. I Nationalmuseum är han representerad i avdelningen för grafik och teckningar.

28


Det kan vara riskabelt att sammanträffa med någon som länge fascinerat på håll. För en utomstående gör många så kallade »kändisar« sig bäst i sitt kändisskap. Så icke Mårten A, folkkär som få, också ett möte med honom personligen är ett lyft. Hälsingskt direkt med varm karisma visar han respekt och intresse för alla och envar. Gladlynt och brummig berättar han om sina målningar, förundrad ibland, som om han ser dem för första gången, erinrar sig vissa ögonblick, händelser, lyckliga utlandsvistelser med hustrun konstnären Monica Andersson och de fyra barnen. Sonen Jerker går i föräldrarnas fotspår, de tre döttrarna Sara, Annika och Anna-Clara har valt andra yrkesbanor. Familjen, inklusive schäferhunden Brando, är en aldrig sinande inspirationskälla. En liten blond unge i en prunkande medelhavsträdgård visar sig vara dottern Sara. En annan dotter, Annika, figurerar som fiolspelare i en målning med hennes namn. Konstnären ser givetvis mera i sina verk än betraktaren, för Mårten blir de »dagboksanteckningar«. Många »dagboksanteckningar« har kommit till vid Medelhavet. Efter Konstfack reste han till Florens för fortsatta konststudier. Säg den konstnär som inte bedårats av harmonin i det toscanska landskapet, måleri, arkitektur, skulptur och kultur i Florens. Ingen annanstans i världen finns en sådan anhopning av högklassiga konstskatter. Att resa och ge sig ut på äventyr är en nödvändighet. Mallorca, Ibiza och främst i Italien med Toscana, Rom, Neapel, Capri, på senare år Ligurien, är Mårtens landskap för andhämtning och nytändning. Där blir tekniken gärna akvarell eller impressionistisk till skillnad från de mustiga oljemålningarna och grafiken hemmavid. Medelhavsljuset, den frodiga växtligheten, skådespelen på de italienska torgen återfinns alltsammans i motivförrådet bland förstukvistar, fäbodstugor och timmerbrötar. Allt kan hända.

29


Landskapet här i Hälsingland är kolossalt viktigt för mig. Det är härifrån som jag gör avstampen. Ta till exempel detta med mina palmträd. Här uppe i den kalla vinternatten har det alltid funnits en dröm om palmer och apelsiner. Länge odlade man apelsiner inomhus. I byarna byggde man glasverandor. På somrarna var de för heta och på vintrarna för kalla. Det var helt enkelt människans dröm om ett annat klimat. Mårten Andersson

30


Kolorerad teckning av Gustaf Reuter p책 papper, ca 20x30 cm, 1700-talet, Bjur책ker. Privat 채go. 58


Hälsingemålare

D

e vackra gamla tapeter som finns i Hälsingegårdarna kan återfinnas i bondgårdar, slott och herresäten på flera håll i landet. De handmålade inredningar som finns bevarade från 1700- och 1800-talen i

Hälsingland saknar dock motstycke på andra håll i ålder och kvalitet såväl som

kvantitet. Det äldsta bevarade väggfältet har daterats till 1400-talet och kommer från Alfta, en socken känd för sina stora gårdar, granna förstukvistar och handmålade inredningar. I Alftagårdarna finns mängder av rum dekorerade under 1800-talet. Att låta en målare komma och dekorera inredningarna har således en fyrahundraårig tradition i Alfta, och i många andra socknar. Först på 1700-talet kan dock några allmogemålares namn med säkerhet fastställas. Då målade Jonas Hertman (1755-1804) i gårdar i södra Hälsingland. Han målade med en varm kolorit och hans stil är närmast att beskriva som barock och rokoko i samma penseldrag. Hertman var skolad hos en stadsmålare men behöll sin förankring i allmogekulturen. Samtida med Jonas Hertman var den indelte soldaten vid Delsbo kompani av Hälsinge regemente. Gustaf Reuter kom att bli en efterfrågad målare i gårdarna efter att ha tingats till att måla i kyrkan. Reuter kom att behålla sin ställning som Delsbos dominerande målare livet ut. Över hela norra Hälsingland målade han ryttare som föreställde kungar och krigare, bibliska motiv och blomstermotiv utan mycket inbördes samband. Gustaf Reuters inredningar i brunt, ockra, svart, något blått och rött, kan karaktäriseras som barock, Delsbos barock. Så länge Gustaf Reuter var verksam var endast han med familj och efterföljare, särskilt Erik Ersson (1730-1800), som också målade i kyrkan, välkomna som dekorationsmålare hos bönderna i Delsbo.

59


I Delsbo målade även Ljusdals främste allmogemålare Anders Ädel (18091888). Det är dock i hemsocknen och Järvsö hans inredningar i hisnande färgsättningar finns att skåda. Ädel målade främst blommor, gärna i guld. Så kallade Ädelblommor är väsenskilda från Jonas Hertmans sirligt skolade flora. Ädel skapade sin egen gustavianska stil med drag av rokoko och empir. Helt andra inredningar finns i Arbrå och trakten kring Bollnäs. Där målade Jonas Wallström (1798-1862) från Vallsta inredningar som om de hade legat i Stockholm. Wallström, med namn från hembyn, var skolad hos en tapetmålare i huvudstaden och målade likadant. Efter Wallström finns ett stort antal utsökt vackra schablonmålade rum bevarade. Gustaf Reuter och Jonas Hertman på 1700-talet och Anders Ädel på 1800-talet var landskapets förnämligaste allmogemålare, verksamma på landsbygden hos bönder och utanvidsfolk livet igenom. Till sin hjälp hade de familj, släkt och vänner. Och på 1900-talet framträdde den främste av Hälsingemålare, Mårten Andersson, född 1934, verksam i Freluga i Bollnäs socken och Stockholm.

s. 61 »Blompotta« av Erik Ersson, eller Carl Roth, i Svenses herrstugubyggning, Norrberg från 1700-talet, nu på Delsbo Forngård.

60


70


71


Skindra

O

rdet. Smaka på detta ord. Skindra. Det hör till en gård i Alfta. En gård med Voxnadalens vackraste förstukvistar. Den ena kvar på ursprunglig plats, den andra flyttad. Båda är gjorda av Alftasnickaren

Olof Brunk, som dog 1832. Förstukvistarna på gården Bånga i Runemo som kallas de vackraste är mer dekorerade och är granna, men har inte den smidighet som är typisk för »Brunken«. Skindra är den gård som äger Voxnadalens vackraste förstukvistar. Det hörs ju. Skindra. När jag hör Skindra nämnas är det Skindras förstukvist jag associerar till. Smäckert och stadigt bär två stödpelare upp ett sadeltak över ingången. Gavelns konturer är kraftigt accentuerade med tandsnitt. Taket kröns av en »Alftakrona« med tandsnitt. Stödpelarna är smidigt utformade med bas som avslutas med ett kraftigt tandsnitt och kapitäl klädda med fint skurna bladornament. Gavelfältets sarg är smyckat med en rad snedställda kvadrater med fyrklöver, som jag ser dem. Andra kanske ser en fleuron, men eftersom den finns i Alfta är det en »Alftaros«. I gavelfältet finns ett fint snidad bladornament, på långt håll ser det ut som snirklig ormbunke. Om Brunkens hand råder ingen tvekan, med bokstäverna PFS krönta med bladornament och Brunkens ros från predikstolen i Alfta kyrka och Schols i Näsbyn i mitten. Ingångsdörrarna inramas av smala räfflade pilastrar med smäckra bladkapitäl krönta med tandsnitt. Likadana pilastrar finns på var sida om fönstren som ramar in ingången. Det är frågan om en hel vägguppställning liknande den som fanns på Schols innan den revs och dörrarna flyttades som portal till bryggstugan. Skindras

80


förstukvist ger en aning om hur portalen på Schols såg ut i sin förstukvist. Vägguppställningen är utformad i skön proportion med förstukvisten och placeringen av dess stödpelare. Förstukvisten får funktionen av ett rum, ett rum i gårdsrummet. En förstukvist är avsedd att skydda husets ingång, indikera den och vara en prydnad för gården. Förstukvistens historia går långt bak i tiden, den typ i empir som dominerar Voxnadalens dalgång kan förmodas ha influerats av en altaruppsats lik den i Ovanåkers kyrka. Många av Voxnadalens gårdar har en takkonstruktion med brutna och valmade sadeltak som kan härledas till Ovanåkers och Alfta kyrkor. Det finns många exempel på hur kyrkobyggnader har utgjort innovationscentra för utvecklingen av en sockens byggnads- och inredningskultur. Sockenborna, storsnickare och stormålare tog till sig vad de ansåg var passande till gårdarna, laddade om och avkristnade motiv och ornament till nya kontexter. Dubbelportalen på Skindra har pardörrar där de nedre delarna är något bredare än de övre. Dörrspeglarna har fin vertikal räffling, inramad av bladlister med bär mellan bladen på övre dörrspeglarna och snedställda blad på de nedre. Ett förkroppat parti med två horisontella parställda blad avskiljer övre och nedre dörrspegel. Förstukvisten är daterad 1844 av en annan målares hand. Ursprungsmålningen går att skrapa fram och det går att restaurera förstukvisten till ett skick som ger den, Brunken och gården ett lyft. Här krävs en speciell, professionell vårdinsats. Förstukvisten på Skindra är Olof Brunks finaste som nu finns bevarad. Den är en av de estetiskt och kulturhistoriskt mest värdefulla av de omkring tre hundra förstukvistar som finns i Alfta socken. Skindra. Gården ligger i Östra Kyrkbyn och gårdsnamnet antas komma från ordet skinnare, skinnberedare. Gårdsmiljön är typisk för Alfta med sina två byggnadsepoker representerade i dels i den tvåvåniga, rödfärgade parstugan med Brunks förstukvist bevarad, dels i en mangårdsbyggnad från 1908 troligen ritad av Jonas

81


Holm. Gården var tidigare stängd genom ytterligare en tvåvånig parstuga där vägen går idag. När den revs 1907 sparades och flyttades även den förstukvisten, lika stilren, till en annan gård i släktens ägo. Skindra äger fortfarande två utsökta Brunks förstukvistar. Skindra. Bakom bostadshusen ligger ladugården från 1910, vagnslider, härbre och vedbod från 1892. Skindra har gått i samma släkt sedan 1700-talet. Skindra.

s. 83-85 Detalj av ytterdörr av Olof Brunk, Skindra, Alfta. s. 86-87 Ny Alftakrona till Skindras förstukvist från 1800-talet. s. 88-89 Skindras förstukvist från cirka 1815 av Olof Brunk i Alfta.

82


s. 91-93 Portal av Olof Brunk från 1820 på Schols, Näsbyn, Alfta, nu på bryggstugan. s. 94-95 Schols portal. Uppmätning av Nordiska museet 1953. Kopia i privat ägo.

90


93


s. 100-101 Vagga av Olof Brunk från 1700-talets slut eller 1800-talets första hälft, Alfta. s. 102-103 Predikstolen i Alfta kyrka av Pehr Tullpan och Olof Brunk, 1815.

101


Brunk och Tullpan

H

älsingegårdarnas arkitektur är kärv, stilren, stram och värdig. Utsvävande utsmyckning är koncentrerad till ytterdörrar, förstukvistar och inredningar. Från och med år 1815 fick Alftaborna

en ny referenspunkt för allt detta. Då invigdes den nya predikstolen som kom att betraktas som ett motivförråd. Den var förfärdigad av socknens storsnickare Pehr Tullpan (1764-1836) från Västanå och Olof Brunk (1774-1834) från Näsbyn. Deras namn finns på baksidan av predikstolens postament. Tullpan och Brunk står som »hjulmakare« i husförhörslängder och bouppteckningar. I kyrkoräkenskaperna omnämns de som »snickare«. Predikstolen är målad i vitt och guld och består av ett postament, predikstolskorg, ljudtak och trappa med trappbarriär och portal. Den är rikt dekorerad med detaljer som storsnickarna fört vidare till förstukvistar och möbler i gårdarna. Kyrkans arkitektur går igen i gårdarna och förstukvistarnas utsmyckning leder till predikstolen. Den är fintstämt dekorerad med rosetter på postamentet, överlappande palmbladsformer på korgens undersida, lagerkransar på predikstolens mittparti, tandsnitt, äggstav och slät utkragande gesims på korgens övre del. Ljudtaket avslutas upptill med ett kraftigt tandsnitt. På väggen och ljudtakets undersida finns en strålkrans. Trappbärriären har ett spaljémönster. Trappan markeras med en vit portal med ett förgyllt växtornament. På flera ställen finns pikering, stickhål, vanliga på förstukvistar och möbler i Alfta efter 1815. Predikstolen är vacker som ett smycke, en alldeles egen pjäs, i samspel med kyrkans arkitektur. Lika smidigt som storsnickarna byggde förstukvistar installerade de en predikstol.

104


Den nya predikstolen ersatte en äldre i renässans av Peder Olofsson i Kämsta, Ljusdal, daterad 1654 och överlämnad efter den stora branden i Alfta 1793. Kyrkan var socknens centrum och skulle tas i bruk igen snarast möjligt. Kontakterna med Arbrå församling synes ha varit goda. På sockenmännens begäran reste Brunk och Tullpan till Arbrå för att »bese« och »skaffa ritningar« till en ny predikstol. Även Överintendentämbetet i Stockholm skaffade ritningar. De togs emot, men gjordes om, vilket var vanligt i Norrland. Enligt kyrkoräkenskaperna var Tullpan högre betald än Brunk och bör ha haft det övergripande ansvaret vid predikstolsbygget. På postamentet finns namnen på de två storsnickarna jämte målaren och förgyllaren Johan Nybladh från Voxna, men icke arkitekten Axel Almfeldt vid Överintendentämbetet som ritade predikstolen. Ritningarna utvecklades och ändrades efter synpunkter från församlingen, Brunk och Tullpan, prästen och i detta fall också prästfrun. Sista ritningen för Alfta predikstol är daterad samma år den invigdes. Den har flera detaljer som inte finns på ritningarna. Den elegant svängda trappan finns inte på Almfeldts ritningar, ej heller spaljémönster eller tandsnitt. Tandsnitt var ett efterfrågat motiv i Alfta. I slutet av 1800-talet förekommer det till och med på skorstenar. På kyrkvinden finns en äldre sengustaviansk kyrkoinredning i grått och guld nedmonterad, förmodligen från koret och ersatt med altartavlan av Albert Blombergsson i mitten av 1800-talet. Förkomna handlingar gör det svårt att med säkerhet rekonstruera kyrkoskruden. Den nedmonterade inredningen kan ha ingått i en uppställning med predikstolen. Där finns ornament med motställda voluter som på förstukvistarna på gårdarna Snälls och Hagdemyr, förutom kanellerade pilastrar, tandsnitt, palmetter. Tandsnitt förekommer redan i slutet av 1700-talet på bland andra gårdarna Hans Ers i Kyrkbyn och Eks i Näsbyn. Det följer förstukvistarna till Jon Lars i Långhed och Bånga i Runemo på 1850-talet. Kanske det fanns att se i kyrkan redan på 1700-talet.

105


Olof Brunk och Pehr Tullpan är hittills de enda storsnickare som identifierats i Alfta och Ovanåker. I muntlig tradition omtalas »Gammelsnickaren« Per Persson och hans son från Älvkarhed med medhjälparna »Moda-Ersker« från Norrby och »Brinka-Jonas« från Storsveden men de har inte gått att spåra i arkiven. Brunk och Tullpan utmärker sig med de mest stringenta förstukvistarna och de finaste dekordetaljerna. Flera förstukvistar från 1780- och 1790-talen kan attribueras till Tullpan. De är förstukvisten på hans egen gård i Västanå, på rivna Snälls i Långhed, de äldsta på Eks i Näsbyn, på Hans Ers i Östra Kyrkbyn, Hagdemyr och i Uvåsen, tidigare i Kyrkbyn. Eks, Snälls och Hagdemyr har de två motställda voluter som mellan sig har ett palmettliknande ornament och som också finns på skåp av samme snickare. De är ofta daterade på 1780-talet. Tullpan föddes 1764. Efter predikstolen är portalen på Schols i Näsbyn Brunks mest kända arbete. Den har korintiska pilastrar som omger en dubbeldörr. Den övre dörrspegeln är högre och smalare än den nedre. Dörrspeglarnas sidor accentueras av bladlister med röda bär. Mellan dörrspeglarna och ovanför finns en röd snidad rosett mellan två skurna blad. Ornamentet finns förstorat med förlängda överlappande blad på var sida om en snidad röd rosett. Den gröna färgen förefaller vara ursprunglig färgsättning. Portalen torde ha kommit till samtidigt som mangårdsbyggningen byggdes på 1818-1820. När Schols moderniserades omplacerades portalen till bryggstugan. Den var i gott skick och betraktades som en tillgång för intrycket av gården. Bevarandet av Brunks alster visar att de betingat ett värde för gården och socknen; estetiskt, kulturellt, socialt. Pehr Tullpan var tio år äldre än Olof Brunk och det fanns plats för två storsnickare i denna välbeställda socken. Tullpan var född i Nordanå men flyttade till Västanå, där gården Tullpans finns kvar med en ålderdomlig Alftakvist. Vid sin död »af ålderdom« ägde Tullpan en nytimrad byggning »sedan bytet åt modren«

106


som det står i bouppteckningen. Han ägde silver, tenn, koppar, porslin, säd och hö, två kor, fyra får, hyvelbänk, snickarredskap, en spegel, med mera. Mycket hade redan delats, uppges det i bouppteckningen. Böcker upptas ej i Tullpans bouppteckning. Pehr Persson, som han egentligen hette, efterlämnade vid sin död 1834 änkan Cherstin Persdotter och fyra barn; Brita Persdotter, Per Persson, Jonas Persson, Anders Persson samt halvbröderna Erik Persson och Olof Persson. I likhet med namnet Brunk kan Tullpan vara ett soldatnamn. Eller kan det ha syftat på ornamentet mellan de motställda voluterna som kröner skåp och finns på förstukvistars gavelfält? Ornamentet kanske kan liknas vid en tulpan? Olof Brunk har en starkare ställning i det kollektiva medvetandet och kal�las »Brunken«. I likhet med Tullpan ägde han en egen gård. »Brunkas« står det på en karta över Näsbyn. Enligt bouppteckningen var den relativt väl utrustad med möbler och lösöre med silver, tenn, koppar, porslin, gardiner, borddukar, sänglinne, husgeråd som knivar och gafflar, med mera. Han ägde en bibel, postilla och psalmbok. På gården fanns två kor, sju getter, fyra får, en gris, säd och hö, körredskap. Brunks gård var liten med Voxnadalsmått mätt. Vid hans frånfälle uppgick boets behållning till 476 riksdaler, Tullpans till 452 riksdaler. Närvarande vid bouppteckningen var hustrun Margta Olofsdotter och fyra söner, Olof Olsson, Jonas Wedin, Hans Olsson, Erik Olsson. Olof Brunk och Pehr Tullpan var socialt och ekonomiskt jämställda och i högsta grad integrerade i socknens allmogekultur. Båda kom från släkter med idel obesuttna och indelta soldater i Alfta. Brunks söner Hans och Erik gick i faderns fotspår som snickare och byggnadskunniga. Hans Brunk ritade skolhuset från 1848 invid Alfta kyrka, med likadant brutet och valmat tak som kyrkan. Efter den stora branden den 27 maj 1793 var Kyrkbyn en enda stor byggarbetsplats då kyrkan, prästgården, tingshuset, kaptensbostället och 16 bondgårdar skulle återuppbyggas. Allmogebebyggelsen i Kyrkbyn härstammar från denna tid frånsett bygatan i Östra Kyrkbyn med gårdarna Jon Knuts, Hans Ers och Per Ols

107


som klarade sig undan branden och bildar en ålderdomlig enklav. 1795 var Alfta Kyrkby en av landets största byar med 34 gårdar, Näsbyn hade 10, Långhed 19. Återuppbyggnaden ansågs avslutad 1809. Det var under dessa omständigheter som Brunk och Tullpan utvecklades till storsnickare. Brunkens signum är det noggranna hantverket med en speciell stringens. Än i dag på 2000-talet fungerar Brunks förstukvistar, dörrar, skänkar, hängskåp och andra möbler och föremål i allt nytt som kommit till i Alfta efter mitten av 1800-talet. Som andra samtida storsnickare, till exempel Zakris Pehrsson i Lidgatu i Ångermanland och Jöns Månsson i Forsa, för att inte tala om bildhuggaren Pehr Westman i Ångermanland och Jöns Ljungberg i Härjedalen, hade Brunk ett eget formspråk i enlighet med socknens estetik. Som redan framgått finns det ett tydligt samband mellan kyrkan, predikstolen och kyrkoskruden, förstukvistarna och möblerna på gårdarna i Alfta. Här framträder ett estetiskt system som genomsyrar socknen ännu tydligare än det i identitetsstarka Forsa socken i norra Hälsingland vid samma tid. Storsnickarna Tullpan och Brunk fick många efterföljare. Bland de möbler som kan tillskrivas Olof Brunk märks särskilt en gråmålad vagga nu i hembygdsföreningens ägo. Den sobra färgsättningen kan uppfattas som en statusmarkör för en annan samhällsklass än allmogen. Den tyder på god sanningshalt i den muntliga tradition som säger att vaggan gjorts av Brunk för prästgården. Alftabor berättar än idag att »Brunkens vagga« räddades undan branden 1793. Om så är fallet är den ett mycket tidigt arbete av Brunk som var född 1774. Mera troligt är att den som märkvärdig pjäs laddats med ett fantasieggande dramatiskt narrativ. Vaggan är utförd i trä med sockel och fint böjda snidade stöd åt korgen. Sockeln är rutmönstrad med blom- och bladornamentik och pikering på sidorna. Långsidorna har vertikal räffling och hörnen har bladornament. Samma blad och räffling återfinns på predikstolen. Längs överkanten löper en horisontell

108


triangelbård med pikering. En brun och svart vagga med mer artikulerade bladornament finns i ett Alftahemman där den använts sedan 1700-talet. Formgivning och färgsättning talar för en datering före 1815. Antagligen har den funnits på gården sedan samme snickare, Pehr Tullpan, gjorde förstukvisten. I Brunks bouppteckning upptas en målarhälla med löpare. I Tullpans kvarlåtenskap saknas målarutrustning, vilket förklarar att hans möbler har dalmålning. Endast två förstukvistar och några möbler kan i nuläget attribueras till Tullpan. Medan han ännu gäckar oss går det att komma underfund om Olof Brunks verksamhet. Den bör vara koncentrerad till Näsbyn, där hans egen gård låg, och kring Alfta kyrka. Den muntliga traditionen berättar att prästfrun gjorde ritningarna till prästgården och engagerade sig i predikstolens utformning. Hon hette Catharina Östlund, kom från Söderhamn och levde mellan 1788 och 1814. Hur mycket kan Catharina Östlund ha påverkat sockenstilen i Alfta innan hon avled 1814? Kvinnornas domän var hem och hushåll, varför de också bör ha haft inflytande över arkitektur och inredning, i gård och kyrka. Var det bondmoran på Schols som gav riktlinjer för portalen? Allt i Alftas sockenstil i enlighet med socknens estetiska koncept, formulerat av socknens storsnickare Brunk och Tullpan.

109


Mitt landskap som inte mera finns

M

itt landskap ligger vid Mellan-Ljusnans strand. Ett unikt landskap som blivit utsett till Natura 2000-område. Ett Natura 2000-område har en biologisk mångfald med utrotningshotade

arter, som ävjepilört, fyrväppling, flodpärlmussla, utter och stensimpa samt bevarandevärd våtmark. Jag har valt detta område som »mitt« för att det var så outsägligt vackert. Även om det inte finns kvar, ligger det förborgat inom mig. Det utsågs till Natura 2000-område i början på 2000-talet, men jag hade själv upptäckt det långt tidigare. Det var en så vidunderligt vacker natur. Det var orört, med enstaka stillsamma små gårdar – utanvidsgårdar och småbruk. Det orörda Hälsingland har en magi, ett skimmer. Det är detta som finns kvar hos mig, i mig – från Mellan-Ljusnans strand. Där fanns skogsgläntor som i sagorna, ett sagolandskap där älvorna dansade. Där fanns en magisk tall. Den var som urträdet Yggdrasil, och älven rann

där förbi i sin tysta styrka. Och så ville slumpen att utanvidsgården Hängans skulle bli min. Den saknar moderna bekvämligheter, men på gårdsplanen finns en gammaldags rosenbuske, och som sig bör en syren vid husknuten. Hängans och Ljusnans strand var mitt ställe. Det var mitt paradis. Stranden var mitt badrum. Min uppfattning om njutning, är en tidig sommarmorgon, då jag sköljer av mig på en sten i älven med min älsklingstvål från Paris, och handvävd linnehandduk från Hälsingland.

170


Det kallar jag för primitiv lyx. Till Hängans gick jag för att återfå kraft om jag förlorat den. Om sommaren gick jag till min midsommaräng. Den låg mellan granngården, småbruket Lassa, ett av Norrlands sista mjölkproducerande med sina fjällkor och rödkullor, och stranden. Där fanns alla midsommarblomster, dofterna, ljuset, allt som tilltalar alla mina sinnen. Sedan var det höst, tiden innan snön kommer. Då kunde jag se »mina« fornlämningar, domarringen, offermyren, högen, stensättningen vid tallen med sin enorma energi. Där vid tallen brukade jag sitta. Tiden stod still. Man kunde »känna nuet«, och jag njöt av naturen, av att finnas till. Det var min förtrollade värld. Sedan kom vintern med sin diamantsnö, då jag spände läderremmarna på mina gamla handgjorda brädlappar till skidor (kanske av märket Järvinen). Jag gled fram i snön – jag var lycklig. För mig är lyx också orörd snö. Det enda spår jag godtar i diamantsnön är efter mina handgjorda skidor och efter vilda djur som älg, lokatt, rådjur, räv och varg. Eller kanske var det en hund? Och uttrarnas rutschkana vid älvstranden. Det jag absolut inte accepterar är järnvägsspår, där det inte borde vara, som den nya banvallen genom Mellan-Ljusnans dalgång, med älven tyglad under en bro över det bredaste stället. Genom ett Natura 2000-område. Där fick Lassa ge vika. Domarringen finns inte mer. Tallen finns inte heller. Det fanns andra miljö- och människovänligare alternativ. Nu är där ett skändat landskap. Hängans klamrar sig kvar, med nöd och näppe. Men i mitt sinne lever allt detta, mitt landskap kvar. Mitt Hälsingland.

Carita Järvinen 171


Frusna ögonblick

D

en stränga kylan rister i timmerväggarna. På de munblåsta fönsterglasen har den skapat sköra stjärnor av is. Vinterkvällen är blåsvart ovanför de vita halvgardinerna med spets. Kakelugnen sprakar. En

mjuk, tät värme sprids i rummet. Det har en originalinredning från slutet av 1800-talet med högt i tak, ockragult pärlsponttak, tapeter mönstrade i ljusbrunt och mörkrött, skurgolv, elledningar. Möbleringen består av en bastant brun byrå i nyrokoko, nattygsbord. Jag sitter i en stor säng av svart snirkligt smidesjärn med handvävt blankmanglat sänglinne som har spetsar och broderier i Järvsösöm. Här finns ett färggrant lapptäcke, yllefilt, fårskinnsfäll och stora mjuka spetskuddar. Stor, varm morgonrock och sköna tofflor. Boken jag hade tänkt läsa får ligga på nattygsbordet. Denna stund i detta rum vill jag ska vara länge, som ett fruset ögonblick i en tavla av Lillebi Taittinger. Rummet är för vackert för att jag ska kunna falla in i en bok. Här har en mycket rumsmedveten person rumsterat. Utanför finns en farstu nyligt dekorationsmålad för hand. Intill gästrummet jag fått till mitt förfogande ligger salen med salsinredning. När den inte används är de ljusa papprullgardinerna alltid neddragna. Där firas endast stora högtider som jul och särskilda tillfällen. Gammelrum och handmålade rum finns omvartannat i detta sagohus i Ljusnans dalgång, en före detta handelsbod. Affärslokalen är även den bevarad och används som kök. Den har målats grå och inretts med matbord, stolar, kökssoffa, skänk, skrivbord, porslin, böcker, det mesta inhandlat på auktioner. En kamin sattes in på 1940-talet i en rörspis. Affärsdisken används som arbetsbänk. En elspis är osynligt infälld. Från detta kök klätt i pärlspont, med vita halvgardiner och ljusa papprullgardiner är det svårt att röra på sig. Men bortom farstun och verandan finns det »det gröna köket« i original från handelsbodens tid. Numera ger det intryck av en liten salong. Den

178


bulliga sammetssoffan och bordet kommer från auktioner. Stolarna kommer från Hotel Ritz i Paris. En vedspis värmer pratstunder och måltider. Det gröna köket används också som arbetsrum med bokstaplar och pappershögar i drivor. Handelsbodens autenticitet och patina är överallt försiktigt omhändertaget. Bohaget är utvalt med omsorg. Överallt fångas blicken av vackert arrangerade stilleben av saker från auktioner och antikvitetsbodar. Här bor en person med en alldeles speciell hus- och inredningsbegåvning, som huset tacksamt har tagit emot. I detta sällsamma hus bor Carita Järvinen. Huset ligger i byn Ede i Järvsö. Här förde hon en länge efterlängtad tillbakadragen tillvaro. Tills Banverket kom till byn. Det var som att väcka en björn som hade gått i ide. Med ett civilkurage av Guds nåde ifrågasatte hon på ett tidigt stadium de intressen som låg bakom nödvändigheten av en ny järnvägssträckning genom byarna Ede och Edänge med en ny bro över Ljusnan. Carita Järvinen var den enda i dalgången som steg fram och påvisade allvarliga brister i Banverkets miljökonsekvensbeskrivning. Den nya sträckningen skulle anläggas i ett av EU utnämnt Natura 2000-område. Länsstyrelsen Gävleborg och kommunerna i Ljusnans dalgång har i olika utredningar understrukit dalgångens stora kultur- och naturvärden och bland annat betonat dess betydelse för utvecklingen av turistnäringen. Nu tiger de alla still. I ett Natura 2000-område är det tillåtet att göra ingrepp förutsatt att det sker av största vikt för samhällsnyttan och enligt ett alternativ som i största möjligaste mån skonar kultur- och naturvärden. Så har inte skett i detta fall, har Järvinen påtalat med stöd av oberoende juridisk expertis. Bakom sig har Carita Järvinen ett batteri av experter. Istället för att välja ett i alla avseenden skonsammare alternativ ivrade Banverket och kommunstyrelsen i Ljusdal för en sträckning som tvingade ett småbruk med boskapsskötsel till nedläggelse, fördärvade våtmarker och krävde ett nytt brobygge istället för upprustning av en äldre återanvändbar järnvägsbro. Ett område i Ljusnans dalgång med kulturhistoriskt intressant utanvidsbebyggelse

179


och sällsynta tidigare okända naturfyndigheter skulle obönhörligen skatta åt förgängelsen. Den nya järnvägssträckningen skulle innebära en tidsvinst för tågen med blott 17 sekunder. Järvinen protesterade aldrig mot en ny järnväg. Det hon förespråkade var en alternativ sträckning som skulle åsamka mindre skada och dessutom kunde genomföras till en lägre kostnad. I alla instanser har hon överklagat. Sommaren 2004 stoppades bygget medan ärendet behandlades i Regeringsrätten. Där konstaterades att regeringen hade gjort fel, men ett återställande av landskapet och en omorientering av projektet var uteslutet efter politiska påtryckningar på regeringen och Banverket. »Samhällsnyttan« det är frågan om i detta fall är den av Ljusdals kommun fastslagna flyttningen av timmerterminalen från järnvägsområdet i Ljusdal till Ede och en tidsvinst för tågen på 17 sekunder. För alla inblandade parter är nu bristerna i Banverkets planering och genomförande av en ny järnväg genom Ede och Edänge ett faktum. Det är frågan om en miljöskandal, i paritet med järnvägsdragningarna genom Hallandsåsen och Umedeltat. Men bygget fortsätter. Järvinen för ärendet vidare till EU-domstolen, i egenskap av sakägare och politiskt obunden medborgare som värnar om andra värden än dem som Banverket och Ljusdals kommun prioriterar. Efter en karriär som fotomodell drog sig Carita Järvinen tillbaka till Paris och huset i Ede hon köpt kontant med ett arvode från modemagasinet Vogue. Så ofta de har kunnat har Järvinen och hennes familj farit till Ede. I början av 2000-talet lämnade hon och hennes man en stor och vackert inredd våning i centrum av Paris för att bosätta sig i Ede. Dottern Lillebi Taittinger bor kvar i Frankrike med sin man och två barn. Även hon har arbetat som fotomodell och hade kunnat göra sig en förmögenhet på sitt utseende, lika fotogenique som sin mor. Men Taittinger valde en annan yrkesbana. Hon är dekorationsmålare och barnboksillustratör. Som ingen annan avbildar hon Järvsö, som kommit till henne genom hennes mor. Carita Järvinen agerar mot Banverkets miljöskandal utifrån

180


sin finska sisu och dottern dokumenterar miljöerna genom sitt sätt att se det som går förlorat. Miljömedvetenhet kan ta sig uttryck på många sätt. Häromåret gjorde Lillebi Taittinger en kalender med bilder på sönerna Arvid och Olaf i olika miljöer i Järvsö. Den är bedårande. I januari pimplar pojkarna på Ljusnan med den gamla vackra järnvägsbron i bakgrunden. I februari åker de spark. I mars hugger de ved. Detta hos goda vännerna bönderna Inge Söderberg och Björn Johansson på småbruket Lassa, som snart ska ödeläggas för den nya järnvägssträckningen. I april sitter sönerna i ett solbelyst panelklätt kök och målar påskägg medan den grårandiga katten Findus observerar. I maj förbereder de Morsdagsfirande med en bricka med kaffe, dopp och blomma i vas. Väggarna i rummet, som är grått, har dekorerats med yviga blomsterrankor. I juni dansar de små fransoserna med andra barn kring midsommarstången på Stene gård till en fond av junigrönska och Järvsö kyrka. I juli badar de i Ljusnan, i augusti hässjar de hö. I september sitter de och läser läxor vid ett bord i en gammal gård. I bakgrunden syns köket med vedspis. Nu är färgskalan tidig höst. I oktober krattar Arvid löv framför morfars fiskestuga. I november har gossarna förflyttat sig in till köket för att vila på kökssoffan och tälja trähästar. Katten leker under en trasmatta. Ett ståndur tickar lugnt. Klockan är fyra på eftermiddagen. När december kommer står Arvid och Olaf iförda tomtekläder och bakar pepparkakor. Rummet är milt grått. Utanför fönstren gnistrar snön i vintermörkret. En väldig gran får sina vida grenar tyngda av snön. Det är samma utsikt som från Carita Järvinens gröna kök. Almanackan trycktes för år 2000. Många har den uppsatt varje år. Lillebi Taittinger har studerat konsthistoria och är diplomerad från École du Louvre i Paris. I sju år studerade hon vid konstskolan Art et Avenir. I åtskilliga privathem runtom i Paris finns hennes dekorationskonst, företrädesvis skandinaviskt 1700tal som är mångas dröminredning i Frankrike. I det egna hemmet målar hon vad

181


hon vill. I matsalen äter familjen sina måltider med hästar efter allmogemålaren Gustaf Reuter från Delsbo på väggarna. I sin mors gård i Järvsö har hon bland annat dekorerat badrummet till en boudoir efter Anders Ädels ljusdalsgustavianska interiörer. Lillebi Taittinger ger sig på rummen ohämmat och lämnar dem efter sig med en helt ny rumskänsla, som om rummet tidigare saknat både färg och form. Hon verkar besitta samma förmåga att handskas med rummet som 1700- och 1800-talens allmogemålare i Hälsingland. Även tavlorna hon målar är imponerande sammanhållna enär hon där har att hålla sig inom mindre ytor. Tavlorna innehåller något flyktigt, obestämbart och en skarphet som jag kallar ett konstnärskap. Taittinger är en kolorist som får färgen att bilda stämning. Akvarell för en solig vårdag med de två sönerna vid köksbordet hos sin kära mormor, djupare palett för ett porträtt av en av ägarna till Järvsöbaden, kallvit för pappa när han sitter på ett vedlass en vinterdag och mamma när hon trussar fram i snö och kånkar på en vedkorg. Säker på färgen och motivet får hon målningen att glimma till av något som finns förborgat i den, i henne. Har hon levt ett tidigare liv som fiolspelman? Uppvuxen i Hälsingland och närd på allmogekultur genom Carita Järvinens stora kulturhistoriska intresse är det den kulturen Taittinger skildrar som vassast, även om hon är bevandrad i åtskilliga konsthistoriska landskap. En märklighet är att hon fryser landskapet och motivet, samtidigt som det får vara fullt av liv. I de frusna ögonblicken finns en undertext. Tillvaron tuffar på under färgen, bakom kompositionen, i gestalterna. Släta stilla ansikten, fixerade gestalter, ett tyst landskap; och allt fullt av liv. Till och med den serie av lommor, kjolväskor till Järvsödräkten, som hon målat som om de var och en vore ett landskap i sig. Kan det vara så att hon »fryser« det hon vill hålla kvar? Kanske hon målar in i sitt sinne det hon målar på sina dukar? Hon målar på linneduk eller pannå. Tavlorna lämnas hos beställarna, sinnebilderna av landskapet och dess människor följer med hem till Frankrike. Lommorna, dräktskicket, porträtt, gårdar

182


och landskap ställdes ut i Galleri Stene i Järvsö sommaren 2001. Utställningen kallades Porträtt i dräkt. Lillebi Taittinger har vuxit upp i Paris, New York, Helsingfors, Lausanne, Järvsö och har alltid rest mycket. Och jo då, hon är ingift i champagnefamiljen Taittinger. Till Ede kommer hon varje sommar och jul med sin familj. Almanackan har bildtexter från boken Finlandssvensk lyrik, tryckt i Helsingfors 1923 och Samlade svenska dikter, utgiven för skolorna 1940. Bildtexten för januari månad, där sönerna sitter och pimplar, lyder: »Klockan slår. Tiden går. Aldrig kärleken räknar år. Den kan göra det gamla ungt, göra det lätt som tycktes tungt.« Sådan mor, sådan dotter.

183


Sj채lvportr채tt av Lillebi Taittinger, olja p책 duk, ca 40 x 50 cm, 2007. Privat 채go.


Taittinger på linneduk

D

et stora blå skåpet står i en Hälsingegård ombyggd till handelsbod ombyggd till sommarviste i byn Ede i Järvsö. Skåpet har dekorationsmålning efter Hälsinglands främste allmogemålare under 1800-talet

Anders Ädel från Ljusdal. Just detta skåp och hela rummet dekorerades år 2000 av Lillebi Taittinger, inspirerad av sängstugbyggningen på gården Ol Mårts i Bäckebo i Ljusdals socken. Anders Ädel dekorerade inredningar, möbler och föremål med blomsterdekor kallad just »Ädelmåleri«. Han målade i gården Björs i Stene i Järvsö. Genom skogarna färdades han till by och gård i Ljusdal, Järvsö, Delsbo, Forsa, Idenor, Bollnäs socknar för att måla. Allmogens målare och snickare är inte statiska. Ständigt kommer nya verk efter dem till vår kännedom. Dels upptäcks nya verk efter dem, dels uppdagas ny kunskap om deras liv och verk. Dels får vi nytt sätt att se, till exempel genom att andra ser dem åt oss på ett nytt sätt. Dels återkommer de sedda av andra skickliga målare. »Ädelmåleri«, detta ljusdalsgustavianska måleri med drag av empir och rokoko, har både föregångare och efterföljare till Anders Ädel, född Andersson, indelt soldat nr 82 i Järvsö kompani av Hälsinge regemente. Han var den främste av alla som slog sig på »Ädelmåleri« av lust och fattigdom. Gårdarna var deras arena. Där fick de utlopp för en kreativitet och talang som inte lät sig betvingas. Anders Ädel fångade in en äldre tradition, satte sin prägel, lät den gå vidare till andra målare. På trä, papper eller linneduk. På skrin, skåp eller vägg. Till Lillebi Taittinger till exempel.

214


215


s. 215-217 Inredningsmåleri efter Anders Ädel av Lillebi Taittinger, akryl på väv, 2000. 217


Åsbergsstolen

I

ett snickeri i Långmor i Bjuråkers socken tillverkas Åsbergsstolen, eller Åsbergaren som möbeln också kallas. Den är en stadig allmogegustaviansk spjälstol, ofta gråmålad med svart sits. Möbelsnickaren Anders Åsberg (1849-1920) har givit stolen dess namn.

Han var född i Skärås i Bjuråkers socken och sägs aldrig ha ändrat denna stolmodell, som han snickrade och sålde för 1:50 kr styck. Han gick runt i byarna och visade upp mallar varpå han snickrade för hand. Han gjorde en stol per dag. Ett fotografi av Anders Åsberg visar en klurig man i medelåldern som klädd i hatt och kostym poserar med en fiol i kraftfulla nävar. Han har något över sig som jag sett hos andra skickliga hantverkare, något som bara de har i sig, en integritet som värnar om ett speciellt kunnande eller en särskild förmåga. När Anders Åsberg dog togs mallarna om hand av dottern Anna. Hon förvarade dem i granngården hos »Skärås-Jonke«, där hon skötte hushållet. Därifrån hamnade de hos Per Andersson från Friggesund som skulle börja snickra stolar. De i sin tur inspirerade en granne till honom, Erik Larsson, att rita egna mallar till »åsbergaren«. Via dessa två snickare har originalmodellen gått i arv till Eva Löfgren som driver Snickeri Åsbergsstolen. Eva Löfgren är från Skåne ursprungligen men uppvuxen i Roslagen. Till Hälsingland kom hon första gången 1964 som sommargäst med mor och bror. När hösten kom var hon kvar och jobbade på turisthotellet. Till skillnad från många andra grönavågare som for hem efter en vinter stannade Eva Löfgren kvar i Hälsingland. När Erik Larsson, Ersk Larsa, hörde talas om att Löfgren gick en

334


ettårig verkstadssnickarutbildning i Kramfors bjöd han henne till sin verkstad i Strömbacka för att snickra stolar. Hos Ersk Larsa lärde hon sig att snickra för hand och med hjälp av enklare maskiner. Efter några år hos Ersk Larsa övertog Eva Löfgren verksamheten i Strömbacka, köpte verkstaden och mallar. Sedan 1978 driver hon Snickeri Åsbergsstolen. En ny egen verkstad byggdes 1981 intill hennes bostad i Långmors gamla skola. Sedan dess har »åsbergarna« levererats från Långmor, alltjämt i Anders Åsbergs hemsocken Bjuråker. Eva Löfgren har drivit företaget ensam samtidigt som hon varit tillgänglig för sina två nu vuxna barn och haft lärlingar och praktikanter. Marknadsföring säger hon sig vara dålig på, ändå syns Åsbergsstolen årligen i kvalitetsutställningar, på möbelmässor och andra nogräknade sammanhang. Möbler från Snickeri Åsbergsstolen har varit utställda på NK i Stockholm och naturligtvis finns de att se på många håll i Hälsingland. Åsbergsstolen är en hälsingarnas stol framför andra. Stolen konstrueras av kvistfri furu, är tappad, limmad och narad, det vill säga träplugg limmas i ett rundborrat hål. Varken spik eller skruv används. En stol tar omkring fyra timmar att tillverka. Eva Löfgren gör ämnen till 40-50 stolar på en gång, som får ligga och vänta på beställningar. Ett par tusen stolar har levererats från Löfgrens verkstad, varje stol unik och alla numrerade. Soffor, bord, speglar, spel och dockskåp hör till verkstadens övriga produktion. Småsakerna går till företag och återförsäljare medan möblerna oftast säljs direkt till kunden. Till Åsbergsstolen har ett speciellt bord tagits fram, stadigt och nätt, angenämt att använda till måltider, tidningsläsning, skrivarbete, umgänge, kura skymning vid ett köksfönster. En soffa i samma stil som stolen och bordet kan beställas »som metervara«. Möblerna tillverkas och målas i dialog med kunden. Åsbergsstolen är utomordentligt behaglig att sitta på, med en höjd av 860 mm, sitthöjd 440 mm, sits 400 mm djup, 430 mm bred. Den beställes obehandlad med möjlighet till att få målningen ombesörjd. Med svart sits, om det ska vara en äkta Åsbergare, den ultimata stolen. Ställ den i en privatvåning i Milano inredd

336


av Gae Aulenti. Perfekt. Ställ den i moskén i Rom, ritad av den mest romerske av nu levande arkitekter Paolo Portoghesi. Ställ den i ett slott utanför Paris. Perfekt. Ställ den i en utanvidsgård i Hälsingtuna. Perfekt. Åsbergaren är en klassisker och en äkta klassiker gör sig bra i vilken högklassig miljö den än hamnar. Kvalitet passar överallt. Kvalitet är outslitligt. Kvalitet är hållbar utveckling. En Åsbergare håller. För att göra slut på en Åsbergsstol måste den eldas upp, säger ett talesätt i Bjuråker.

Den som har bråttom ska sätta sig ned. Romerskt talesätt 337


Delsbostämman

F

öre och efter Ede i Delsbo socken finns små vita skyltar utmed riksväg 84 i slutet av juni. På dem står skrivet Delsbostämman 1-3 juli. Jag kör mot Ljusdal, men tänker mig till Delsbostämman. Första helgen i juli Delsbo-

stämman, andra Hälsingehambon, tredje Bjuråkersstämman, var ett mantra på 1970-talet då spelmansstämmorna frodades i gröna vågen. Och fortfarande varje år första helgen i juli önskar jag mig till Delsbostämman. Musiken, människor granna i Delsbodräkten, ånger att jag bär jeans istället för min Hälsingtunadräkt, gräs, risk för regn, kladd med Delsbo ostkaka, folk, folk, folk, vänner, bekanta, musik, musik, musik. Polska efter From-Olle, Liv-Antes polska… Överallt musik, uppspelningar, dans, buskspel till midnatt och längre till milsvid utsikt över Delsbo med kyrka och klockstapel som blickfång. Delsbostämman arrangeras varje år första helgen i juli av Delsbo hembygdsförening och Hälsinglands Spelmansförbund med flera som arrangörer. Delsbostämman är Sveriges äldsta spelmansstämma, initierad av bland andra Nathan Söderblom år 1908. Sommaren 2011 är jag i Rom men slinker ändå in på stämman via Internet. Där läser jag programmet den 3 juli. Fast då har stämman redan inletts med förstämma. Officiellt inleds Delsbostämman med gudstjänst i Delsbo kyrka. Sedan uppmarsch till Delsbo Forngården med spelmän i täten. Där allspel på spelkullen under ledning av Thore Härdelin och Oline Sofie Bakkom. Låten Trollens brudmarsch håller regnet borta. Sedan ett program med bland annat tävlingen SpelmanSlaget. Jag är där. I andanom, på Internet och Facebook.

393


Måndag den 4 juli skriver Sven Bergström: Spännande kamp på Delsbostämma i SpelmanSlaget som bjöd massor av högklassig folkmusik. Hårfin seger till sist för Järvsö spelmanslag före Bollnäsbygden och med Delsbo på tredje plats.

Samma dag skriver Johan Trolin: Tillbaka på jobbet efter två galet bra nätter Förstämma/Delsbostämma. Bättre än på länge på många sätt. Vädret, dansmusiken, folket att lira med, folket att dansa med… Allt var toppen. Hade man kunnat köpa sömn på burk hade allt varit tipptopp nu. »lite trött«.

s. 382-383 Thore Härdelin och Oline Bakkom på Norrbostämman 2007, kvällen före Delsbostämman. s. 384-395 Delsbostämman, 2006-2011.

394


I Forsa

E

n av årets första dagar var jag i en dalgång i Forsa socken väster om Hudiksvall för att fotografera två dekorerade tak från 1700-talet. Jag gick in i det skönaste tänkbara vinterlandskap med strålande sol, nysnö,

några minusgrader och sparkföre på bygatorna. I fonden ruvade Storberget med mörkblå skogsvidder, uppljusade av snön. I dalgången låg dessa rödfärgade ranka Forsagårdar som jag anser vara de vackraste av Hälsingegårdar. I denna dalgång har mycket litet förändrats sedan gårdarna skiftades på 1800-talet. Här finns fortfarande levande jordbruk, bland annat fyrbyggda gårdar med tillhörande fäbodar och en allmogekultur av högsta kvalitet, autenticitet, unicitet och, som redan nämnts, representativitet. En oskiftad klungby och representativa utanvidsgårdar förhöjer det kulturmiljöhistoriska värdet. Forsa lär också vara den socken i Hälsingland som i ett historiskt perspektiv haft flest riksdagsledamöter. Förutom gårdarnas utsökta arkitektur med dörrar ibland snidade av 1800-talets storsnickare Jöns Månsson och Jonas Lust finns här de förnämligaste inredningar det svenska allmogesamhället har att uppvisa. I Forsa finns en sympatisk stramhet som handlar om stil, integritet, värdighet. Åtskilliga av Forsaborna i de stora gårdarna finner jag likadana till sin karaktär. Icke för icke var han Forsabo, Jöns Månsson, tillika en av de finaste storsnickare och möbelmålare som är kända från allmogemiljö. »Rosenmålaren« kallas han. Se även sängstugan från 1800-talet på Ystegårn i Hillsta av soldaten i Forsa kompani Jonas Lust. Han var känd med Ljusdals främste allmogemålare Anders Ädel, knekt även han, men snickrade och målade oavhängigt dennes intåg i Forsa. Ädel har målat minst

431


två alkover i Forsa, och möbler. Den ljusdalsgustavianska stilen accepterades i Forsa, där sockenborna utvecklat en egen gustaviansk stil och där rokokon stod högt i kurs. Stadsmålaren i Hudiksvall, Paul Hallberg, anlitades till Forsa med sin rokoko på 1700-talet. Jöns Månsson, Jonas Lust, Anders Ädel, Paul Hallberg och hans begåvade lärling Jonas Åkerström, samt 1700-talsmålaren Erik Ersson från Delsbo, alla kan de ses i Forsa. I Forsa kyrka hänger ett snidat och målat epitafium över tre bönder från Innergårn i Berglock, tillika målare och borgare med burskap i Hudiksvall på 1600-talet. Epitafiet säger en hel del om Forsas ovan nämnda rang som bondsocken och understryker det ovan skrivna. De två gårdar jag var på väg till hade tak från 1700-talet i privat ägo. Tidigare än beräknat bonkade jag på dörren till den första gården. Länge. När jag tänkte gå vidare öppnades den av en vacker man i bara kalsongerna, nyss utstigen från duschen i tron att ett utelekande barn ville in. Förvånat konstaterade han att det var jag allaredan, hälsade mig vänligt in och slank sedan snabbt in i en kammare för påklädnad. Generad med blossande kinder dök jag ned i ryggsäcken efter kameran och gick in i salen med taket. Salen var stor, ljus och nystädad, som alla gårdar i Forsa alltid tycks mig vara. Gårdsägarens lika fotomodellvackra fru jobbade utom hemmet den dagen, men hade i telefon kvällen innan berättat hur hon brukar ligga på en soffa varifrån hon har både ett Jöns Månsson-skåp och 1700-talstaket med tulpaner i blickfånget. Månsson-skåpet var dekorerat med fantasidjur lika dem som finns på hans snidade dörrar, fast målade. I taket fanns kottfjällskransar med äpplen och tulpaner som av målarna i Delsbo på 1700-talet, jämte en svårbegriplig figur med lång klädnad svävande i taket. Salen badade i vitt vinterljus från de många klarputsade fönstren. Gårdsägaren berättade vad han visste om taket och visade ett fotoalbum med familjens dokumentation av senaste ombyggnaden. Efter att ha avböjt kaffe på grund av min svajiga tidsplanering gick jag in till huset bredvid och

432


gårdsägarens föräldrar, innehavare av flera Jöns Månsson-skåp. Det var nära att Jöns Månsson hade tagit till sig all min uppmärksamhet och jag lyckades besinna mig enbart för att jag hade ytterligare ett 1700-talstak att bese i dalgången. Det fanns i en trebyggd gård, varav en byggnad fortfarande har blyinfattade, munblåsta fönsterrutor. Mangårdsbyggnaden har två välbevarade Jonas Lust-dörrar. En fjärde länga var riven men taket var inflyttat till mangårdsbyggnaden. Även detta tredingstak, det vill säga ett tredelat innertak, hade kottfjällskransar och en underlig figur som svävade omkring på mittdelen. Liksom det tidigare taket var detta helt orört, så när som på en tunn mustasch ditsatt med blyertspenna av gårdsägaren för länge sedan. Till råga på allt fanns det rester från en dalmålares målning bevarade i gården. Tagen av dessa gårdar, dessa helgjutet vackra, värdiga, stiliga miljöer, taken, gästfriheten och det vänliga tillmötesgåendet gjorde det sig självt att stilla sig en stund när jag bjöds på hemlagad rödvinbärssaft, hembakat vetebröd och hembakade skorpor i sällskap med familjen. Med ljusa, lugna och starka intryck for jag hem. Denna utflykt fanns i mig länge, som något att dröja i, gå in i, vila i, inbäddad i varm, vit, mjuk, silvrigt glittrande nysnö. På sommaren ligger Forsagårdarna som inbäddade i en sommarberättelse utan slut. Jag undrar, min Forsavinterdag, var den en dröm?

433


Hängskåp, skänkskåp och skrin

P

å en gårdsauktion i Gammelsträng i Norrbo socken var en gång ett hängskåp som sades vara ett »Forsaskåp« ett toppnummer. Det var målat i grönt med sirliga slingriga blomsterknippen och tunna blad till

en mottagare med initialerna HSD skrivna ovanför dörren. På krönet fanns en snidat blomma. Skåpet var från 1800-talet och kunde karaktäriseras som typiskt för Forsa socken. Det var ett mycket vackert hängskåp i orört skick. I Hälsinglands museum i Hudiksvall finns tre föremål som i utförande och bemålning påminner om »auktionsskåpet«. På ett magnifikt, magnifikt, ljusblått skänkskåp med avfasade hörn och dubbeldörrar i över- såväl som nederdel sprider sig likadana blomsterslingor på dörrspeglar och sidopartier. Ett likadant dekorerat hängskåp med påskrift Karin Jonsdotter är daterat 1800. Ett skrin med enklare blomster på locket är daterat 1799 och destinerat till någon med initialerna M A D. De fyra föremålen; »auktionsskåpet«, skänkskåpet, hängskåpet och skrinet är samtliga gjorda omkring 1800 och det i Forsa socken. Upphovsmannen står i det förstone att söka inom Forsas sockengräns. Där finns många likadana möbler och föremål bevarade efter hans hand i privat ägo. Forsagårdarna krävde skickliga snickare och målare som kunde motsvara deras höga bostadsstandard och stilsäkra arkitektur. På skänkskåpet finns namnet på den störste av dem alla. Om de översta skåpdörrarna öppnas står det skrivet att det förfärdigades i februari och mars månader 1801 av Jöns Månsson i Böle. Skänkskåpet är den

468


vackraste möbel som setts efter Jöns Månsson i Böle och veterligen den enda han så nogsamt har signerat. Skänkskåpet är gjort för en gård med högt i tak. Om skåpet beställdes till en viss gård eller om det tillkommit på hantverkarens eget initiativ lär vi aldrig få veta. Men nog har det karaktären av ett slags mästerprov att visa upp för presumtiva beställare. Lyckliga ägare till möbeln blev bonden Lars Jonsson och hans hustru Sigrin Eriksdotter, som lät skriva sina namn på skåpet med dateringen 1801. Möbeln är en praktpjäs. Den har en låg profilerad fot, rokokosvängt hörn, draglådor i mellandelen. På krönet ligger bladslingor. Mitt på krönet finns en snidad blomma. De övre skåpdörrarna följer krönets linjer, de nedre är fyrkantiga. Röda ramar kring dörrspeglarna bryter effektfullt mot den ljusblå bottenfärgen. Listerna mellan neder-, mellan- och överdel är marmorerade i blått. Mellandelens lådor i ljusrött. Mittposten är grön med små vita blommor, korslagda röda band och avslutad med ett rött ornament. Det är en pjäs tillverkad av en kvalitetsmedveten hantverkare med sinne för inredningskonst och möbelformgivning. År 1801 hade Jöns Månsson dekorerat möbler och föremål åt Forsaborna i omkring tio år. Han kom invandrande till Forsa socken från en bondgård i Myssjö socken i Jämtland där hans far var nämndeman. Med i sitt bagage hade Jöns Månsson den jämtländska rokokon, som stod som spön i backen i landskapets kyrkoinredningar och möbelkultur vid denna tid. Jöns Månsson begav sig ut på arbetsvandring vid nitton års ålder och etablerade sig i Forsa, där han gifte sig med Cecilia Andersdotter i Böle 1790. Genom sitt gifte blev Månsson måg till storsnickaren och sockenhjulmakaren Anders Isaksson. Isaksson avled 1803, varpå Måns Jönsson övertog hans verksamhet. Det kan tänkas att Månsson var på väg till Hudiksvall för att förkovra sig hos en stadssnickare, när han mötte Cecilia Andersdotter och slog sig ned i Hälsingland. De bosatte sig hos hennes föräldrar i Böle. I Anders Isakssons hushåll var Jöns Månsson endast skriven som måg, inte som snickarlärling. Hushållet

469


omfattade så småningom även sex barn; Magnus, Anders, Christina, Per, Anna, Cecilia. Hemmet var inte på långt när så burget som en storgård och Jöns Månsson var ständigt sjuk i värk. Han avled 1847. I eftermälet skrevs det att han var »en gudfruktig man stadig kristen«. Den ene Forsabon efter den andra önskade sig något från Jöns Månsson i Böle till sin gård eller att skänka bort i gåva. Hans blomsterslingor var de vackraste som socknen hade att åstadkomma, »rosor« kallades blommor och Månsson hörs än idag kallas »Rosenmålaren«. Hans skåp, skrin, små lådor med skjutlock, laggkärl, askar, bandskedar, visar på ett flexibelt register med förmåga att variera sig i format från ett mäktigt dubbelskåp till en ljuvlig bandsked. Allt i ett lyhört och ödmjukt möte mellan jämtarnas rokoko och Forsabornas stramare stilideal. Jöns Månsson såg landskapet, skogarna, sjöarna, gårdarna och lärde känna människorna och deras historia, varmed han var fullt på det klara med att den jämtländska rokokon hörde hemma i Jämtland. Men en släng av den fick sig hälsingarna allt.

s. 471-475 Hängskåp av Jöns Månsson, 1800-talet, Forsa.

470


Elefanten och stjärnorna

H

et sand strilar in i sandalerna och solen bränner på min rygg genom kaftanens tunna tyg. På håll hör jag böneutropen från en minaret. Jag står mol allena i en öken i Marocko och ser ut över

landskapet framför mig. I en oas lunkar en elefant inramad av växter som skjuter upp ur marken som frodiga rokokoslingor. Det är så hett att allt färgas gult av solen. Den skiner som en fyllig blomma över elefanten och två stjärnor i skyn. Stjärnor i skyn mitt på ljusa dagen? I Marocko? Nä, egentligen är jag inte alls i Afrika. Jag är i Norrland. På gårdsplanen till Gammelträde, hembygdsgården i Ytterhogdal, som ligger inom Hälsinglands landskapsgräns men i Härjedalens kommun i Jämtlands län. Så kan det gå. Det är en gnistrigt iskall solig vinterdag. Stor varm fårskinnsmössa, dunrock, lovikkavantar i flera lager och moon boots förmår knappt att skydda mig från kölden. Vad har fått mig att i denna stränga kyla obändigt färdas långt in i skogen? Jo, en gammal dörr. En dörr från början av 1800-talet som jag åker till ibland. Bara tanken på elefanten och stjärnorna gör mig glad. År ut och år in, dag efter dag, lunkar elefanten bland sina rokokoträd under sol och stjärnor i Ytterhogdal. När jag kommer dit hamnar jag i en annan dimension, i Marocko eller var jag vill. Elefanten och stjärnorna är utskurna i det nedre s-formade partiet av en ytterdörr. »Buk-dörrar« kallas de ibland. Mellanpartiet består av två snedräfflade fält. Den övre smalare dörrspegeln har ett snirkligt skuret rokoko-ornament iträtt ett slags korintiskt kapitäl. Marocko på en Forsadörr finner jag det hela som. Asso­ciationerna till främmande kulturer vibrerar. Det är exotiskt och orientaliskt så det förslår. Och hälsingskt. Forsadörrarna sökes säkrast som ytterdörrar på Forsagårdarna, de stiligaste av Hälsingegårdar. På många av dem finns fortfarande dessa rikt snidade ytterdörrar som saknar motsvarigheter på den svenska landsbygden. Ångermanlands

476

s. 477-481 Forsadörr av Jöns Månsson, 1800-talet, nu i Ytterhogdal.


Pehr Westman-dörrar är gjorda av en i Stockholm utbildad bildhuggare och kan inte riktigt jämföras med dörrarna i Forsa som är gjorda av storsnickare upplärda inom socknen. Den som finner en Forsadörr förflyttas till andra världar. Till Marocko, till fabelvärldar, sagor och Forsasnickarnas värld. Kulturella, sociala, geografiska och klimatologiska gränsdragningar sätts ur spel när en Forsadörr kommer i ens väg. En Forsadörr gör betraktaren gränslös. Tankarna och fantasin vet inga gränser. Inget är omöjligt framför en Forsadörr. Det var en dam från Forsa som förde med sig dörren till Ytterhogdal när hon flyttade dit i slutet av 1940-talet. Den var ärvd efter hennes mor som ägde ett soldatställe. Jag förstår henne. Jag skulle också ha tagit den med mig. Att många av Forsadörrarna är slitna och i behov av vård är sorgligt, men vittnar om tidens gång och att många, många har sett, betraktat, beundrat, grunnat, underhållits och låtit sig roas av dessa dörrar. Vad har de sett? Först och främst har de som vi noterat ett högklassigt storsnickarhantverk sprunget

478


ur Hälsinglands allmogekultur. På 1800-talet visste också alla i Forsa vilka som gjort de finaste Forsadörrarna. Två storsnickare var verksamma i Forsa under första hälften av 1800-talet. De var Jöns Månsson i byn Böle, kallad »Rosenmålaren« för ljuvliga blomsterslingor i sitt möbelmåleri, och den indelte soldaten korpralen Jonas Lust i Nansta. Det är dessa två som efter mer ingående studier av Forsadörrarnas »handstilar« och arkivstudier framträder som Forsadörrarnas upphovsmän. Båda ser ut att ha varit rejäla Forsakarlar. En Forsakarl, säger de själva, har något visst. Han är rejälare än andra karlar. En ofta återberättad historia handlar om en präst född och uppvuxen i Forsa som efter att ha tjänstgjort i södra Sverige kom tillbaka till hemtrakten och fann sockenborna besvärliga och ostyriga. »Där du varit var du ensam Forsakarl, men här nu är vi flera«, fick han veta. Sockensammanhållningen var stark och skulle bekräftas i arkitektur och gårdarnas utsmyckning i en speciell stil. En hälsing uppfattar de stora gårdarna som normal byggenskap. Alla, rik som fattig, byggde mer eller mindre stort av timmer med långa längder och för att traditionen var sådan. Redan på järnåldern byggde hälsingarna stora hus visar husgrunder utgrävda i Forsa. Också fattigt folk kunde äga hus, om än på ofri grund, vilket bidragit till landskapets relativt svaga sociala skiktning. Den som äger sitt hus får en viss självkänsla. Det är också i den vi ska söka förklaringen till de stora granna Hälsingegårdarna och glömma alla påståenden om skryt och tävlan i hälsingarnas storbyggande. Det är mytbildningar som inte finner stöd i hälsingarnas karaktär. Den som är trygg i sig och sitt skryter inte. Och se hur ett landskap kräver sin arkitektur. Självklart breder de stora stadiga och satta gårdarna ut sig i Voxnans breda, leriga dalgång medan Forsagårdarna hör ihop med sitt speciella landskap. I varje socken utvecklade allmogen en egen estetik. Alla visste vad som ansågs passande för en gård i en viss socken. Gårdarna skulle ge besked om socknens

479


identitet. Och då kom 1800-talets stormålare och storsnickare väl till pass. Även de obesuttna, den ekonomiskt sämre bemedlade befolkningen, omfattades av socknens mentalitet och estetik. Också fattiga som indelta soldater kunde äga en Forsadörr, som den i Ytterhogdal som kommer från en soldats boställe. Och det är hos den obesuttna befolkningen, som var i majoritet på landsbygden, som de flesta storsnickare återfinns. Prefixet »stor« lades till då en hantverkare var extra skicklig. Jöns Månsson blev Forsas mest efterfrågade storsnickare i början av 1800-talet. Det ska han nog tacka sin hustru Cecilia Andersdotter och hennes far sockenhjulmakaren Anders Isaksson för. Hur Cecilia Andersdotter och Jöns Månsson träffades lär vi aldrig få veta men de gifte sig 1790. Låt oss anta att han på väg från Jämtland till Hudiksvall för att gå i lära till stadssnickare mötte henne på väg genom Forsa och sedan inte kom längre. Hur de fattade tycke för varandra är deras hemlighet, men att Cecilia Andersdotter var dotter till en storsnickare bör ha spelat in i deras ömsesidiga intresse. Kanske Cecilia Andersdotter också snickrade? De bodde med hennes föräldrar i byn Böle. Sex barn fick de, och dem kunde ju morföräldrarna passa? Vad som levererades från snickarverkstaden i Böle innan Jöns Månsson kom dit vet vi inte. Men vi vet att det är han som gjort de stiligaste Forsaskåpen och de finaste Forsadörrarna, svårt sjuk i värk. Det finns enstaka skriftliga uppgifter som ger en uppfattning om Jöns Månsson som person. Han verkar ha varit beskedlig. Åtminstone i sockenprästens ögon när han i Månssons eftermäle skrev att han var gudfruktig och stadig kristen. Denna uppgift kan förklara bibelcitaten som ofta finns inskrivna på Forsadörrarna. Men hur var Jöns Månsson som make? Far? Storsnickare när Forsaborna kom med beställningar på dörrar, möbler och föremål? Svaret på den sista frågan vet vi. Han visste vad de ville ha och lade sitt till. »En snickare Jöns Månsson uppges ha snidat de finaste dörrarna…« sägs i en uppteckning efter en Forsabo i början av 1900-talet.

480


En som höll Jöns Månsson särskilt högt var soldatsonen och drängen, sedermera korpralen Jonas Lust i byn Nansta. Jonas Lust var tonåring när Jöns Månsson snidade de finaste dörrarna. Jonas Lust blev själv storsnickare med dörrar som specialitet. Och sängar. De sanslösa grå Forsasängarna med ett allmogeforsagustavianskt formspråk som innehåller detaljer som gröna grankvistar, gröna/grå urnor, röda bandrosetter och gula solar är Jonas Lusts uppfinning. Bandrosetter och solar finns också på hans dörrar. Till skillnad från Jöns Månssons dörrar är Lusts inspirerade av dem på handelsgårdarna längs östra Storgatan i Hudiksvall. De kom till vid 1820-talet, sågs av Forsaborna och vidareutvecklades i Forsastil av Jonas Lust. En välbekant dörr av Jonas Lust sitter på den fyrbyggda gården Byströms i Trogsta. Övre dörrspegeln har en bandrosett och mittspegeln en sol. En annan gård med två utsökta Forsastrama dörrar av Jonas Lust är Ransta, även den belägen i Trogstaåns bedövande vackra dalgång. Som född och uppvuxen i Forsa och indelt soldat i Forsa kompani visste Jonas Lust vad han gjorde. Huruvida han gick i informell lära hos Månsson är svårt att veta, men han såg Månsson-dörrar och imponerades stort. Åldersskillnaden

481


talar för att Lust bör ha valt Månsson som mentor, som vi säger om läromästare idag. När Lust var femton år 1809 var Månsson snart fyrtio. Lust snickrade och snidade i en sparsmakad Forsaklassicistisk stil medan Månsson kännetecknas av rokoko både som storsnickare och målare. Helt visst tog Lust intryck av Månsson och ibland är det svårt att skilja dem åt. Det finns dörrar som bär spår av både Lust och Månsson, men i slutänden är det någon som tar överhanden. Ofta är det Jöns Månsson. Med rocailler, bladslingor, bibelcitat, finmaskiga nätverk, flätmönster, däggdjur, fabeldjur, drakar (»draka« skriver Månsson), blommor, växter och andra ornament dekorerades Forsagårdarnas dörrar för gårdsfolks och besökares förnöjelse och beundran. Tänk att komma in på en fyrbyggd gård med den starka integritet som Hälsingegårdarna har, och till en sängstuga, byggnaden där gäster skulle bo, och välkomnas med utsökt snidade dörrar. Den gästen är varmt välkommen. Men vad är det för landskap jag befinner mig i? Forsadörrarna får mig att undra. Ingen är den andra lik. På dörren till sängstugan på Ystegårn i Hillsta skuttar en noshörning som bollar med ett mindre grisliknande djur invid en framrusande »lejonpard« och en »enhörning«. På en Forsadörr i Hälsinglands museum i Hudiksvall finns »draka«, det vill säga en drake enligt storsnickarens egna skriftliga presentation. Forsa hembygdsförening äger en dörr med sjöodjur, varav en valfiskliknande varelse med rykande skorsten på huvudet. Och ändå, med all denna märkliga flora och fauna, är alla Forsadörrarna så stiliga, helt i enlighet med Forsagårdarna och Forsa sockens estetik. Vad rörde sig i storsnickarnas huvud? Jag vet inte. Men jag anar att de ägde planschverk som de använde som bildförlagor förutom andra dörrar, mönster och former som kom i deras väg. Men framför allt använde de sin fantasi, kreativitet, begåvning och talang. Det som gör att elefanten och stjärnorna i Ytterhogdal för mig till Marocko. Forsadörr av Jöns Månsson, Ystegårn i Hillsta, Forsa. 482


484


»Noshörning« och »lejonpard« på Forsadörr av Jöns Månsson, Ystegårn i Hillsta, Forsa.

485


Med Lust en fägring stor

E

n indelt soldat och storsnickare i Forsa socken på 1800-talet, vad gjorde han då han fick i uppdrag att dekorera en inredning i en stor­ gård i samma socken? Ett rum i en sängstugubyggning? Jo, han målade

väggarna starkt cinnoberröda och avslutade dem upptill med en fräckt veckad skimrigt svart bård med stänk av vitt. Taket, ett locktak, målades vitt. Bröstpanelen som löper runt rummet i fönsterhöjd målades ljust grå, fönster och dörrkarmar likaså. Golvet är lagt med plankor av gran, som blir silvriga då de skuras. Silvrigt trä, milt grått, cinnoberrött med svart bildar en rumsupplevelse långt utöver det vanliga, en delikat estetisk upplevelse. Färgsättningen och rummets ton ger intryck. Fyra fönster släpper in flödande ljus från tre håll och rummet närmar sig solgröna täkter, åkrar och buskage kring gården. Samma milda grå som finns på snickerierna återkommer på skänkskåpet som stått i ett hörn av rummet sedan det målades. De övre skåpdörrarna har enkla cinnoberröda blomsterdekorationer i samma färg som väggarna. Cinnoberröda fläckar har skvimpat på det silvriga skurgolvet. Pjäsen har alltså kommit till samtidigt som rummet, ett rum att kalla Forsaempir. Empiren, eller Karl Johansstilen, som den också kallas, var på modet vid mitten av 1800-talet med starka, gärna kontrasterande färgsättningar. Skåpet och därmed rummet är signerat och daterat med röd krita av Jonas Lust den 21/4 1834. Invid namnet står hans födelseår angivet, 1794. Det är den andra kända signeringen och dateringen av Jonas Lust i Forsa. På en dörr som

487


påträffats i en loge finns denna anteckning: »År 1828 den 13 mars onsdag. Dörr gjord af corporalen Jonas Lust. Nu köpftes 1 tunna råg 16 riksdaler 1 tunna strömming 20 riksdaler 1 kanna brännvin 2 riksdaler«. Ska denna notering föreställa en kvittens, eller vad? Köpte Jonas Lust förnödenheter med en dörr som betalning? Vad ligger bakom denna anteckning? Som prisjämförelse kan nämnas att en rotesoldat kostade sina bönder 50 riksdaler om året i reda pengar. Sålde Jonas Lust en dörr för 38 riksdaler in natura? Om så var fallet kunde en skicklig storsnickare göra sig en synnerligt god förtjänst på en dörr. Dörren är dekorerad med ett fint flätmönster. Det liknar dem på Ystegårns dörrar. De vitmålade skickligt snidade dörrarna till bryggstugan, herrstugan och sängstugubyggningen antas ha satts in i början av 1800-talet, då byggnaderna uppfördes. En notering talar om 1803 som byggnadsår. Jonas Lust var född 1794. Tidigast omkring 1815 kan han förväntas ha åstadkommit dörrar med den höga, jämna kvalitet som uppvisas på Ystegårn. Se flätmönster och rocailler, »lejonpard«, enhörning och hoppande noshörning på sängstugan, bibelcitat på dörren till herrstugan. Några dörrar som har föregått dessa har inte återfunnits undanlagda på gården. På grund av Jonas Lusts ringa ålder i början av 1800-talet är det därför rimligt att anta att Forsas äldre storsnickare, den djupt religiöse Jöns Månsson, förfärdigat dörrarna. Jöns Månsson var Jonas Lusts närmaste förebild som storsnickare. Jöns Månsson kallas fortfarande »Rosenmålaren« medan Jonas Lust varit den som fallit i glömska. Den enkla dekorationsmålningen på skänkskåpet på Ystegårn antyder att Jonas Lust hellre snickrade än lade sig vinn om att måla skira »rosor«, som alla slags blommor kallades. Inredningsarkitekt, möbelformgivare och dekorationsmålare på Ystegårn i Hillsta 1834 var i alla händelser vice korpralen, den indelte soldaten nr 61 i Forsa kompani, Jonas Lust. Han var född Andersson och kom från byn Nansta. Ett knotigt gammalt äppelträd nära golfbanan står ännu på platsen för hans boställe, en utanvidsgård. Till gården hörde en snickarverkstad, en svarv och målarutrustning.

488


Många av de så kallade Forsasängarna torde ha kommit till i denna verkstad. Jonas Lusts sängar är strama ljusgrå utdragssängar med gustavianska stildrag. Med en röd bandrosett, gul sol och grönt granris på ryggbrickan gör han dem strikt sockenspecifika. Lustspecifika. Av kyrkböckerna förstås att Jonas Lust övertog sina föräldrars gård. Hans far, den avskedade soldaten Anders Frid var blind. Jonas Andersson approberades som soldat med namnet Lust vid nitton års ålder 1813 Året därpå, 1814, bevistade han norska kriget, uppger militärrullorna. Jonas Lust var känd som ärlig och rejäl. Han gifte sig 1825 med pigan Karin Persdotter från en utanvidsgård i Hillsta och piga på Ystegårn. En dotter, Anna, föddes 1830. Från 1831 då Jonas Lust begärde avsked som soldat, till sin död i »bröstfeber« 1845 kom han att sätta sin prägel på gårdar i hela Forsa socken. Till skillnad från de flesta storsnickare och stormålare i Hälsingland signerade och daterade han åtminstone en möbel och en dörr. Det kan tänkas att han tog efter storsnickaren Jöns Månsson, som ofta daterade sina möbler. Signaturer var egentligen överflödiga. Forsaborna visste vilka som var »deras« storsnickare. När Jonas Lust målade i Ystegårn 1834 var han 40 år. Hans rotehemman var gårdarna Trogsta nr 6 och Nansta nr 1 och 2, i den trakt kring Funstasjön och Trogstaåns dalgång som uppvisar Hälsinglands förnämligaste allmogekultur. Förutom Ystegårn i Hillsta kan ett antal Forsagårdar tillgodoräkna sig inredningar och möbler efter Jonas Lust, lika fulla av fägring idag som för 150 år sedan.

s. 486 Skärmtak med »Forsasol« snidad av Jonas Lust på byggning från Klångsta, ca 1830, nu på Forsa Forngård. s. 490-495 Sängstuga från 1838 på Ystegårn i Hillsta, Forsa. Storsnickaren Jonas Lust signerade skåpet 21/4 1838. Färgstänk på väggar och golv visar att skåpet är dekorerat på plats samtidigt som rummet. Forsastolarna har samma ranka stil som Forsagårdarnas arkitektur.

489


Advent i Hudiksvall. 561


I väntan på Zaha Hadid

Z

aha Hadid, Jean Nouvel, Odile Decq eller Santiago Calatrava är archistars, stjärnarkitekter med världen som arbetsfält, från enstaka byggnader till hela stadsplaner, och som jag skulle vilja se bygga i Häl-

singland. Hur skulle de ta sig an landskapet, dess historia, kulturhistoria, och särart? Europas archistars är känsliga för historia, konst, skönlitteratur, musik. Poesi. Se hur Hadid omsätter Roms speciella ljus i MAXXI (Museo Nazionale delle Arti del XXI secolo) i stadsdelen Flamino i Rom, Nouvel i Barcelona uppgraderar Sagrada Familia av Antoni Gaudì med det blåskimrande tornet Torre Agbar, Decq omvandlar ett bryggeri till konstmuseet MACRO (Museo d´Arte Contemporanea) i Rom, Calatrava har byggt Turning torso i Malmö. Tänk att få Zaha Hadid till en omdaning av Hudiksvalls hamnområde, Nouvel att anlägga en park kring Stene gård i Järvsö, Decq att uppföra en konsthall och ett nytt museum för Hälsinglands kulturhistoria, Calatrava bygga en internationell flygplats på gamla flygflottiljen utanför Söderhamn. Zaha Hadid skulle jag vilja se omdana Hudiksvalls hamn. Hon har arbetat med hamnområdet i Salerno i Italien, byggt en spårvägsterminal i Strasbourg, ny fabrik för BMW i Leipzig, hoppbacken på Bergisl i Innsbruck och 2009 invigdes MAXXI i Rom. Dynamik, energi, rörelse, genomströmning kännetecknar hennes byggnader. Hennes anläggning i Salernos hamn förbinder land och hav delikat. Om Hadid ska läggas i ett fack är det som emotionell dekonstruktivist varmed hon skiljer sig från dekonstruktivismens teoretiker Rem Koolhaas, Frank Gehry, Daniel Libeskind och Peter Eisenman. Zaha Hadid har visioner, elegans. Hennes verk är som kraftfält eller en kontrollerad explosion. Ofta visar ritningarna samhörighet med arabiska skrivtecken, föga förvånande eftersom hon är uppvuxen i Bagdad och ser sig som ättling till kulturerna vid Eufrat och Tigris, invandrad till multietniska East End i London, där hon har sitt arkitektkontor med hela

564

Gårdarna i kvarteret Lotsen på Hamnplan i Hudiksvall av Torgny Zingmark från 1976 ansluter till Fiskarstans gamla småskaliga träbebyggelse.


världen som arbetsfält. Som första kvinna tilldelades Hadid the Pritzker Price år 2004, arkitekturens Nobelpris. Sitt genombrott fick hon med en brandstation i Vitra vid Weil am Rhein i Bayern 1994. I byggnadens uttryck har hon exakt fångat det ögonblick när brandlarmet går. Vad skulle hon fånga in av Hudiksvalls hamn, staden och fjärden? Tills vidare gläder jag mig över den arkitektur som under andra hälften av 1900-talet fungerat som positiv för stadsbilden i Hudiksvall, efter att den gamla ratats. Postmodernismen har varit positiv för Hudiksvall, som den tog sig uttryck hos arkitekten Torgny Zingmark, född 1933 och fram till 2006 bosatt i staden. Det bästa i hans verkförteckning är husen på Hamnplan, som renderade honom ett Europa Nostra-pris, och det innan Sverige var medlem i EU och mottagarna av priserna inte kandiderade på eget initiativ. Hamnplan håller mycket hög klass, arkitekturen hyser full respekt för Fiskarstan, tidigt gentrifierad dock, utvecklar den utan att imitera. Torgny Zingmark hade en blick och en känsla, en helhetssyn, en omsorg, ett engagemang för staden. Nästan femtio år efter Automathusets invigning uppförde Hudiksvalls kommun ett byggnadskomplex med lokaler för kommunförvaltningen och ett köpcentrum, en galleria, i gatuplan. Fastigheten ligger i kvarteret Guldsmeden och fick dess namn. Bebyggelsen som revs var delvis av samma typ av trä- och stenarkitektur från 1800-talets slut som kan ses i korsningen Storgatan/Drottninggatan och Västra Tullgatan. Här låg livsmedelsaffären Öhmans hörna, mejeriet och bostadshus. När Guldsmeden invigdes hade ett helt nytt kvarter rest sig ur rivningstomterna, utan likhet med föregångare men tillbakablickande på stadens äldre arkitektur. Det är uppfört i tre våningar med ingångar i alla väderstreck. Ingången till kommunförvaltningarna ligger på baksidan mot Trädgårdsgatan. Huvudingången från Storgatan mitt emot gamla Domus inklusive bilparkering leder till köpcentrumet. Bokhandelshuset ombyggt av Torgny Zingmark 1984 inrymmer nu Hudiksvalls bibliotek. Samme arkitekt ritade utbyggnaden av Stadshotellet mittemot samt köpcentrumet och kommunförvaltningshuset Guldsmeden invigt 1980.

569


Ingångar och skyltfönster i nedre våningen gör fasaderna röriga. Interiören ger ett paradoxalt påvert intryck jämfört med den genomtänkta fasaden i dess helhet. Estetiken har stängts ute, här härskar kommersiella krafter. Av en ursprunglig konstnärlig utsmyckning återstår ett trappräcke och på Storgatan en Harlekin som balanserar på sin boll. Verket är gjort av Erik Lindberg 1982. Någonstans har det funnits en tanke kring interiören, men den försvann. Exteriören är dock, som sagts, tilltalande. Fönster med sex lufter hör 1800-talet till, liksom spritputsade fasader i ljusrött, ljusgrönt och ljusgult kan härledas till funktionalismen såväl som 1800-talets oljefärger i norrländska trästäder. Bortom Rådhustorget regerar 1800-talet, om än sargat av hårdhänta ombyggnader i handelsgårdarna och Fiskarstan. Hudiksvalls tidigare av 1800-talets träarkitektur sammanhållna stadskärna visar nu en provkarta av olika byggnadsstilar från 1800-talets andra hälft och 1900-talet. Trähusen representerar 1800-talet, Automathuset 1900-talets början, Handelsbanken 1940-tal, Dahlström Center 1960-tal, Domus, nu Fyren, 1960-talet och 1990-talet, Köpmannen 1960- och 2000-talet och Guldsmeden 1980-talet. Då var modernismens saga all i svensk byggnadskonst och postmodernismen hade gjort sitt intåg. I Hudiksvalls centrum dominerar numera denna arkitekturstil med Guldsmeden. Butikerna har successivt flyttat sig från Östra Storgatan på andra sidan Sundskanalen till västra Storgatan. På Zingmarks meritlista står förutom Guldsmeden och Hamnplan utbyggnaden av Stadshotellet längs Storgatan, Bokhandelshuset, som kopia av en äldre byggnad exteriört. Det inrymmer bland annat kommunbibliotek och Folkets hus. Detta är bra och intressant arkitektur. Femton minuters promenad från Hudiksvalls centrum ligger en annan postmodernistisk byggnad strax nedanför Håstaskogen och Håstahöjden. Det är ett modernistiskt bostadsområde som började uppföras 1965 på platsen för Håstatjärn och Skidstadion. Skog höggs ned och den gamla byn Håsta sprängdes

570


sönder av det ena nya huset efter det andra. Ett område ansågs uppföras i »Hälsingestil« med förstukvistar, fastän sådana av tradition hört till gårdar i inlandet och inte till Håsta i Hälsingtuna socken. En byggnad fick dock en mer omsorgsfull planering och utformning. Det var Håstakyrkan, en stadsdelskyrka och småkyrka för denna del av Hälsingtuna med ca 2000 invånare. Begreppet småkyrka avser kyrkans funktion med nutidens vidgade verksamhetsfält. Håstakyrkan ligger i en kil insmält i naturen mellan Västra Vägen och Risslavägen, som leder in till Håsta by. Vi som kommer från trakten sade Håsta, aldrig »Håsta by«. Kyrkan smälter in i omgivningen, samtidigt som den skiljer sig från övrig bebyggelse i sin egensinniga arkitektur. Efter en stunds betraktande förstår besökaren att detta måste vara en kyrka, en småkyrka från 1980-talet, även om exteriören saknar kors eller annan religiös symbol. Håstakyrkan ritades av arkitekten Sören Thurell (f 1939) på uppdrag av Hälsingtuna församling 1982. Håstakyrkan visar vad staden gick miste om när Thurell – en arkitekt utöver de vanliga – flyttade söderöver. Kyrkan är byggd av trä i regelkonstruktion. De södra och västra fasaderna har liggande brädpanel och övriga fasader stående locklistpanel. En klockstapel står som pendang till kyrkan, framskjuten och självständig men i samverkan med kyrkan. Den är klädd med liggande brädpanel. I nedre delen ryms ett förråd, som i 1700-talets klockstaplar, övre delen är genombruten av ett gallerverk. Klockstapeln påminner om den i Ålidhem, som utformats under medverkan av Thurell när han var anställd hos Carl Nyrén efter examina på KTH och Konsthögskolan. Anläggningens färgsättning är enhetlig med faluröd fasad och ljusgröna dörr- och fönstersnickerier. Taken är klädda med rödmålad falsad plåt. Kyrkobyggnaden består av tre oregelbundna sammanhängande byggnadskroppar; kyrkan med kyrkorum och samlingssal, »kyrktorg« med foajé och församlingsbyggnad. De har olika storlek, höjd och takutformning. Anläggningen är orienterad åt söder, där huvudentrén är belägen. Besökaren kommer in i

571


församlingsbyggnaden. När jag vistas i Håstakyrkan vill jag vara där, byggnaden är uppförd i trä, håller harmoniska proportioner, angenäma material. Kyrksalen är enkel och ljus, nästan anspråkslös. Jag förstår vad arkitekten menade med sin strävan att ge besökaren »en inre upplevelse«. Väggarna är klädda i kvistfri furufanér. En vitslammad tegelvägg markerar principalstyckenas placering längst fram i rummet. Den konstnärliga utsmyckningen av Bisse Thofelt och Ola Granath i samråd med kyrkoherden och arkitekten symboliserar kyrkoåret. I Thofelts glasmålning uttrycker han sin personliga föreställning om livet och avviker från bildprogrammet. Glasmålningen är ett självständigt konstverk, tillverkat i Bisse Thofelts dåvarande ateljé och verkstad i Bobygden, Delsbo. Här har således skickliga yrkespersoner från trakten tingats, enligt gammal tradition för kyrkor. Håstakyrkan är enkel och mycket norrländsk. I Håstakyrkan finns en norrländskhet, som den är i södra Norrland. När jag under 1980-talet besökte nya småkyrkor i södra Sverige saknade jag detta norrländska som finns i småkyrkor norr om Ljusnan. Det sitter i det enkla, det sommarljusa, det nära. Högtidligheten finns i dem alla, i Håstakyrkan är den mera enkel, och ljus, varm och behaglig. Det är nog enkelheten, i interiören ljuset, som ligger i essensen av det norrländska i Håstakyrkan, och förankringen i Norrlands byggnadskultur. Arkitekten har hakat i den med att rita en praktisk byggnad, bygga i trä, utgå från den för hus i Norrland traditionella parstugan som planlösning, använda locklistpanel och rödfärg. Anspelningarna på Norrlands profana arkitekturhistoria fungerar utmärkt. Till skillnad från tidigare kyrkoarkitektur närmar sig småkyrkornas formspråk profanarkitekturen, form följer funktion. Kyrkan ska vara Guds hus, och denna kyrka är lika mycket hus som kyrka. Ett särdrag för Håstakyrkan är dess närhet till lokal byggnadskultur, hur den tolkas och kan ta sig uttryck i kyrkoarkitektur på 1980-talet. En klockstapel hör till, de är byggnadsverk karaktäristiska för södra Norrland. Håstakyrkan är fin postmodernistisk norrländsk arkitektur. Besök den.

572

Klockstapeln till Håstakyrkan, ritad av Sören Thurell 1982.


Maj-Britt Andersson är fil. dr i konstvetenskap, forskare och universitetslektor. Hon disputerade med avhandlingen Allmogemålaren Anders Ädel vid Uppsala universitet år 2000. Hennes forskningsområden är Hälsingegårdarna, folkkonst, musei- och kulturarvsvetenskap, (världs)kulturarvsproblematik och italiensk renässanskonst. Vid sidan av detta är hon verksam som populärvetenskaplig skribent och har bland annat givit ut Husbibeln Möten med gårdar (1998, 2000).

Maj-Britt Andersson är hälsing, född och uppvuxen i Hälsingtuna socken och bosatt på en utanvidsgård från slutet 1800-talet och som gått i släkten i flera led. Tidvis lever hon också i Italien. 639


HÄLSINGEBOKE N

D

etta är en storslagen inre resa genom Hälsingland, genom konst och kultur, i tid och rum, stad och land, saga och sägen, med fakta och fantasi. Initierade texter och suggestiva bilder kommer landskapet riktigt nära inpå. Bland de medverkande märks Aase Berg, Beata Arnborg, Margareta Ekarv, Olle Häger, och alla har de ett personligt förhållande till Hälsingland. Tonvikten ligger på landskapet i sig, och just detta speciella landskap som klangbotten för konstnärskap, i vår tid såväl som för 1700och 1800-talens allmogemålare och storsnickare. Hälsingegårdarna med högkvalitativ arkitektur och fantastiska handmålade inredningar kommer till tals i egna kapitel. Allt till tonerna av Liv-Antes polska på Delsbostämman, smaken av Forsa ostkaka, doften av skog, solglitter i Bottenhavet och hemlighetsfulla blå berg i fjärran. Hälsingeboken är en djupgående och kärleksfull betraktelse av ett storstilat kulturlandskap. Av författaren till Husbibeln Möten med gårdar och Allmogemålaren Anders Ädel.

HÄLSINGEBOKEN Maj-Britt Andersson


9789163393723  

HÄLSINGEBOKEN Maj-Britt Andersson Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur Berit Wallenbergs Stiftelse Gårdsägare, Hertz biluthyrning...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you