9789163389672

1

© Elin Holmerin 2011 ISBN: 978-91-633-8967-2 Utgiven av: Undrentide http://www.undrentide.se Tryckt hos Scandinavian Book Tack till Imperiet och Joakim Thåström för inspiration 2

Del 1 Kriget med mig själv

V

ärlden bakom Edwin försvann med tågets hamrande och lokets vissla skar in i pannbenet, men inte ens det väckte honom ur transen. Hela vägen från stationen styrde kroppen sig själv. Hjärnan kändes mosig och allt omkring honom var suddigt, förutom gatstenarna precis vid tåspetsarna. Han svängde av mot ån och yrseln fick världen att snurra. Med ena handen för ansiktet, lutade han sig mot vad som råkade finnas i närheten, men blev genast i vägknuffad.

Mannen som han hade lutat sig mot svor och skakade på huvudet.

Det som slumrade i Edwin vaknade upp och vreden flammade upp i ådrorna. Resväskan landade med en duns. Knäskålarna knakade när de träffade gatan. Nävarna knöt sig. Elden drog fram under huden, färgade husväggarna röda och pressade fram svetten ur porerna. I strupen skar ett vrål, men han satte handen för munnen och blundade. Sov. Lederna kyldes långsamt av. Sov nu. Inte förrän svetten hade torkat in i huden igen vågade han titta upp. Fler människor hade stannat till och alla blickar var riktade mot honom. Mannen som han hade lutat sig mot backade ett par steg och försvann bort längs gatan. Edwin slet åt sig sin väska och stapplade vidare över ån. Han tog sikte på stenhuset i slutet av Västergatan och kramade väskhandtaget hårt.

Lönnarna bildade en grön korridor och trots att bilarna tutade på honom när de skulle ta sig förbi ner mot bron, kunde han inte låta bli att gå mitt i vägen. Här och var lyste ett guldgult löv i kronorna och han log. Om han hade varit kvar i norr skulle hösten redan ha sugit 3

färgen ur bladen och gjort dem till brunt papper. Han stannade till och tog ett djupt andetag. Mild luft åkte ner och vände i lungorna, där fanns ingen unken lukt av naturens förruttnelse, ingen jordlukt som tog över sinnet. Trots det kände han sig tung. Nacken kröktes och gatans kanter blandades med träd och hus. Han snurrade runt.

Var befann han någonstans egentligen? Han tvingade upp huvudet och kisade bort mot husen på vänster sida. När han fick syn på sitt hem svängde han runt en av lönnarna och drog handen längs barken. Ännu en bil skramlade förbi på kullerstenarna och Edwin tryckte kinden mot lönnen. Hemma.

Stenpelarna på fasaden hade tappat lite av putsen. De var inte mer än reliefer, men synen av dem väckte en värme i honom som han trodde hade slocknat för länge sedan. I samma stund for oron genom kroppen. Tänk om någon bodde där. Han hade varit borta i åratal, så mycket visste han. Hur många år – ja, det visste bara gudarna. Då nyckeln klickade till i låset, lossade musklerna något och han slappnade av. Han hängde av sig hatten på tamburmajoren och drog sedan fingret över en av krokarna. Mörkbrunt trä tittade fram under den vita beläggningen och han torkade av sig på byxorna. Dammlagret täckte inte bara möblerna, utan golvet, tavlorna, trappan – ja, allt. Till och med glaset i spegeln såg grumligare ut än vad han mindes. Han synade den suddiga spegelbilden upp och ner, och borstade sedan av axeln. Vitt pulver flög upp och singlade sedan ner mot kakelplattorna.

Han var också täckt av damm – vägdamm. Vägarnas pulveriserade beläggning tog sig in överallt. Näsan och halsen kliade, ögonen sved och fingrarna kändes som torra kvistar. Han hostade till, sedan ställde han ner resväskan på hallgolvet och tog ytterligare några steg in.

Luften låg stilla och hans egna andetag överröstade till och med fotstegen. Bakom honom klingade dörrklockan till och skakade om hans hjärna. Ringandet låg kvar och darrade i luften. Det studsade från spegeln till trappräcket och sedan till Edwin igen. Han snurrade runt och puttade upp ytterdörren.

Mannen utanför var iförd hatt och rock, men i handen höll han en silverknoppad käpp. Grått hår skymtade under hattbrättet och fårorna i ansiktet hade säkert egna historier att berätta. Han kisade mot Edwin och nickade.

4

”Herr Svarthamn?” frågade han, och så långt var det rätt. ”Det var länge sedan. Jag trodde faktiskt ni hade lämnat staden för gott, med tanke på flyttlasset ni reste med sist.” Den gamle tystnade. Han tog ett steg närmare och plockade fram ett par glasögon ur bröstfickan. ”Åh, ursäkta … men jag trodde …” Han harklade sig några gånger. ”Ni är sonen … har jag inte rätt? Ni får ursäkta men jag minns inte ert namn.” ”Edwin.” ”Edwin …” Herrn harklade sig igen. ”Det var så sant, så. Jag vet inte om ni minns mig, vi sågs endast ett fåtal gånger, men August Malmborg är mitt namn. Vi är grannar.” Med käppen pekade han bort mot ett hus, lika stengrått som alla andra. Herr Malmborgs blick vandrade från Edwins huvud till tå och sedan in över axeln på honom. ”Eh, är er far också tillbaka?” ”Död.” Edwin fäste blicken på det förgyllda handtaget och lät handen sluta om det. Kylan trängde in i fingrarna och känseln domnade bort. ”Mor också.” ”Åh, jag beklagar.” ”Jag också. Adjö, herr Malmborg.”

Ingen väntade honom.

Han var ensam kvar.

Dörrarna till salongen stod öppna och han stannade till på tröskeln. Ett kort ögonblick förväntade han sig att far och mor väntade på honom där, med rykande te i kopparna och ostsmörgåsar på faten.

Men så var det självklart inte. De hade lämnat den här gudsförgätna världen.

Med fötterna tunga som betongklumpar, stapplade han uppför trappan till övervåningen och vidare i korridoren. Kavajärmen fastnade i en tavelram. Han drog till och tavlan föll ner med ett brak.

Trots att han försökte flera gånger, kunde inte fingrarna gripa om ramen, så den fick ligga kvar på golvet.

I hans sovrum låg en bok kvar på nattduksbordet. Sidorna var gula och där utspelades en mans kamp om kvinnan han älskade. Läste han någonsin ut den här? Fick pojken flickan någon gång? Han lade sig på sängen och stirrade upp i taket. Då brädorna där uppe inte bjöd på någon större underhållning, slöt han ögonen. Minnena började ge5

nast fara runt som en tornado i huvudet och när sömnen tog honom, stannade ett av dem till sist upp. ”Två enkla.”

Mannen i biljettluckan river av två biljetter från rullen. ”Två kronor.”

Edwin fumlar lite med pengarna innan han lägger ner dem på träskivan. Borta i ankomsthallens ena hörn står Isabell och han slänger en blick mot henne samtidigt som han ler. Hon ler tillbaka och drar sjalen tätare om axlarna. ”Herrn?” säger en röst bakom honom. Han plockar upp biljetterna och sneglar över axeln. ”Edwin Svarthamn?” Två poliskonstaplar i mörkblåa uniformer bröstar upp sig så att ljuset reflekteras i guldknapparna. Edwin nickar mot männen och stoppar ner biljetterna i byxfickan. ”Ni är arresterad”, säger konstapeln med mörk mustasch. ”Arresterad?” Edwin tittar bort mot Isabells hörn, men hon är inte där längre. Han låter blicken snabbt fara över hallen, men han kan inte se hennes gula huvud någonstans. ”… för bortförandet av Isabell Grankvist”, fyller polisen i och hans grova mustasch guppar när han pratar. ”Jag ...” Blicken far bort mot hörnet igen. Hon är fortfarande borta. ”Jag vill råda er till att följa med frivilligt, herrn”, säger mustaschen. Ånglokets lågmälda tuffande närmar sig och bromsarna tjuter gällt när tåget stannar utanför. De är bara två. Edwin skulle lätt kunna ta sig förbi dem och hoppa på tåget, men det är troligen lönlöst. De skulle ta honom ändå.

Var är Isabell? Innan han nickar ännu en gång mot konstaplarna, tittar han sig omkring i hallen. Alla människor, som förut hade suttit ihopsjunkna på träbänkarna, hade nu försvunnit ut på perrongen. Ingen Isabell.

När han slog upp ögonen, spände huden över ryggen och oron trummade innanför pannbenet. Isabell! Han for upp från sängen och stirrade in i blårandiga tapeter. Utanför fönstret visade sig en klar himmel. Vad hände med tågstationen? Blodet brände till när han försökte minnas. Svettdroppar ringlade sig nerför pannan och trängde in i ögonen. Han torkade ansiktet på täcket och drog handen över 6

bröstet. Skalet var helt. Trots att elden svedde ilsket under huden så var han ännu hel. Sov, Atramiles.

Svedan drog sig tillbaka och föll i dvala. Edwin sjönk ner på sängkanten. I det blå seglade några moln bort mot öst tillsammans med vad han skulle gissa var kajor, men de var för långt borta för att vara säker. Vid fötterna låg skjortan i trasor, han måste ha slitit av sig den i sömnen. Han torkade sig i ansiktet igen, höll upp händerna mot ljuset, vred och vände på dem. Huden mellan fingrarna såg ljusgul ut, genomskinlig. Där under fanns något annat, något som ingen trodde fanns. Utom Isabell. Flickan som hade räddat hans liv en gång och som faktiskt hade älskat honom för den han var. Länge hade han funderat på att söka sig tillbaka till torpet där i skogen, men hennes mormor var inte att leka med. Det måste ha varit hon som hade meddelat länsman då hon upptäckt att Isabell var försvunnen.

Dessutom hade han försökt att lämna henne tidigare, för hennes egen skull, men hennes vädjande ögon och varma läppar hade tvingat honom att ta henne med. Hon förtjänade någon bättre än han, det hade han vetat hela tiden. Någon trygg och någon som … som kunde skydda henne. Mot odjuret – mot honom. Dessutom hade det bara varit en tidsfråga innan hon skulle börja tjata om barn och han skulle hellre dränka sig än att sätta små dreglande missfoster till världen. *** Linn hukade sig ner bakom nyponbusken och stirrade på sin lillasyster. Vinden tog tag i hårtestarna vid pannan och blåste upp dem i virvelvindar. Eftersom de inte var långa nog att fästas i flätorna, stoppade Linn ner dem bakom öronen, men inom en sekund hade en ny vindpust ställt dem på ända igen. Med blicken på Evy kramade hon sina fingrar och försökte andas lugnt. Vad höll de på med? Mor väntade dem hem efter skolan. Varför hade de tagit den här omvägen och varför i all världen hade hon övertalat lillasyster att följa med? ”Är du säker på att ingen bor där?” frågade Evy. ”Ja.” Det var hon inte alls. Det var ett par pojkar i skolan som hade berättat om huset och sagt att det stått tomt i åratal, men de kunde 7

ju lika gärna hittat på för att spela henne ett spratt. Kanske bodde det någon luffare där? Eller någon äcklig gammal gumma.

Grusvägens stenar skrapade mot varandra när hon rörde på fötterna och hon fick allt större lust att följa sin första instinkt att springa därifrån, men fortfarande drog nyfikenheten i henne. Hon sträckte på ryggen och kikade bort mot de röda väggarna genom buskarnas grenverk. Fönstren var tomma, i alla fall kunde hon inte se någon som rörde sig där inne. Inga gardiner. Inga blommor. Inte kunde det bo någon där inne heller.

Skosnöret på kängan hade gått upp, så hon knöt om det, sedan reste hon sig och stoppade händerna i klänningsfickorna. Evy reste sig också. Hon snurrade sin ena fläta mellan fingrarna och sneglade bort mot huset. ”Ska vi inte gå hem istället?” sade hon. ”Äh, är du feg? Kom nu.”

Linn satte av mot stentrappan bortom nyponbusken och gårdsplanen. Hon vek av runt eken som växte mitt på planen och klev sedan upp på första trappsteget mot ytterdörren. I ögonvrån skymtade hon den faluröda väggen vid sidan av dörren. Fortfarande inget folk i sikte. Träkåken knarrade när vinden tog fart och bakom henne drogs några löv från grenarna på eken. De landade i gruset och hon lyfte handen mot handtaget. ”Linn, vi går hem istället”, ropade Evy borta från nyponbusken. ”Vänta där, jag ska bara titta lite.”

Dörren öppnades lätt. Innerst inne hoppades hon att den skulle vara låst och att hon då fick en perfekt ursäkt att vända om, men pojkarna i skolan hade retat henne. De hade sagt att hon aldrig skulle våga gå in i huset. Hon skulle allt visa dem. Magen knöt ihop sig och de ansträngda musklerna i nacken gav henne huvudvärk, men ändå sköt hon upp dörren. Gångjärnen knarrade. Rosten regnade ner på tröskeln och färgade dammet rött. Hennes känga lämnade ett avtryck i det röda och hon blev stående i hallen medan dörren bakom henne gled igen.

Lugnet i huset gjorde henne nästan besviken. Visst var det damm och spindelnät, men annars såg det ut som vilket bondhem som helst.

Ett torp, precis som det hon själv bodde i bortom skogen. Till höger 8

gick en trappa upp till övervåningen och genom en öppen dörr kunde hon ana en kammare. Den andra dörren ledde till köket och där fanns inte så mycket mer än ett bord och en kökssoffa. Hon klev över tröskeln och gick ett varv över golvet. En av golvplankorna vid kökssoffan gnällde till och hon vände blicken mot ljudet. Vid soffans ena ben skymtade något vitt. Det var små papperslappar. Hon plockade upp dem och vände på dem. Tre stycken fotografier. De var små och runda, säkert hade de suttit i en liten ask eller medaljong. Kanterna var gulnade och frasiga. Lortiga tumavtryck prydde baksidan.

Den första bilden föreställde en liten pojke, ungefär i Johans ålder skulle hon tro, fast han såg mycket snällare ut än brodern. Håret var kammat i sidbena, men runt öronen stack krulliga hårtestar ut, som om de hade försökt fly ur kammens grepp. Läpparna var hårt hoppressade, men ändå i ett leende. Säkert hade han en karamell i munnen.

När Johan var nyfödd hade hela familjen gått till fotografen i Ljungby.

Evy ville absolut inte sitta still, så far hade sprungit iväg och köpt en påse bröstsocker till henne. Då hade Linn satt sig ner på golvet med armarna i kors, tills dess far suckade och bröt sockerbiten i två delar.

Mannen och kvinnan på de andra bilderna måste vara pojkens föräldrar. Linn torkade av dammet från en bit av bordsskivan med klänningsärmen och lade sedan ut bilderna på en rad. Kläderna påminde om de hennes morföräldrar och mormorsmor bar på fotografierna som hängde ovanför byrån hemma, fast inte så bonniga. Kvinnan bar en kråsblus med hög krage, runt halsen hängde ett medaljonghalsband. Trots fotografiernas dåliga skick, så tycktes kvinnans ansikte vara fredat från slitage. Hon såg mild ut, men sorgsen – med samma blick som getterna hade innan de gick till slakt. Det skar till i hjärtat och Linn fick en klump i halsen.

Sedan fastnade ögonen på mannens porträtt. Skinnet började krypa när hon plockade upp bilden. Mörka ögon stirrade tillbaka på henne och svärtan kröp in under huden på fingrarna. Trots att han var stilig, låg det något overkligt över honom. Den papperslika huden stramade över höga kindben och rak näsa. Stickningarna i huden blev värre och hon stoppade fotografierna i fickan, sedan skyndade hon ut till systern. ”Var det otäckt?”, frågsde Evy när Linn kom fram till henne.

9

”Äsch, det var ju ingenting. Bara ett tomt hus. Kom nu, så går vi hem.”

Bakom nyponbusken låg skolväskorna kvar och de hängde upp dem över axeln, sedan gav de sig iväg längs grusvägen. Stickningarna i handen hade försvunnit och när spänningarna lossade i nacken, kröp lättnaden fram. Det var över och det var ingenting. Ingenting. Säkert hade inte ens pojkarna från skolan vågat gå in. Huset hade varit orört.

De hade ljugit. Fjantar. Linn skrattade till och Evy vände på huvudet. ”Vad är det?” ”Äsch, ingenting.” Hon knuffade till systern och sprang sedan i förväg bort mot vägkorset. På långt håll kunde hon höra kyrkklockan slå, och hon satte fart nedför backen. Granarna lutade sig över vägen och några kråkor skrattade åt dem där de skyndade fram så att gruset sprätte åt alla håll. En häst gnäggade till en bit bakom dem och då hovslagen kom närmare, tog Linn Evy i handen och drog med sig henne till sidan av vägen. Mannen vid tömmarna kände hon inte igen, men hon och Evy neg och log då hölasset åkte förbi. Hjulen slog upp grus i gräset och en sten träffade Linn på benet. Hon gnuggade det onda och spottade på halmstråna som vagnen lämnat efter sig.

Med händerna i klänningsfickorna började hon gå och Evy följde tätt efter. ”Berätta om huset”, sade Evy. ”Äh.”

Hon tittade upp på granarna och pillade på fotografierna i fickan. De var hennes. Bara hennes. *** Edwin var försvunnen. Ibland kändes det som han aldrig hade funnits, som om det bara hade varit en mardröm som Isabells hjärna själv hade fantiserat ihop av tristess. De få minnesbilderna var suddiga och i underliga färger. Någon hade målat upp teaterkulisser i hennes huvud och framför dem på scenen, rörde sig en hel rad stela figurer.

En av dem var Edwin, en annan mormodern. Ibland såg hon sig själv, ibland var hon en del av drömmen. Varje gång lämnade han henne.

Ensam. Längtande. Hatet grodde under huden och det sved som om 10

tusen törnebuskar hade piskat henne.

Hon hällde över getmjölken från spannen till mjölkurnan och flyttade pallen till nästa get. Det var en bångstyrig en som barnen kallade för Magda efter en fru inne i Ljungby. Hon var känd för att alltid skrika på sin karl när han satt utanför ölhaket. Det hände titt som tätt att det var de sista slantarna som han söp upp och Isabell kunde gott förstå Magdas ilska, men sådant förstod ju sig barnen inte på. Linn kanske förstod. Hon var äldst och hade huvudet på skaft, men de små levde fortfarande i sin barnavärld och fnissade då Magda kom farande över torget, med knallrött ansikte och nävarna i skyn.

Geten Magda stod i alla fall tyst och still efter att ha blivit mutad med ett knippe hö och Isabell torkade av juvret innan hon började mjölka. Det hade varit en ganska bra sommar. Lagom med regn och sol hade gjort betesmarkerna gröna och frodiga. Alla, utom en get, hade fått killingar och mjölken räckte gott och väl till att både dricka och göra ost till att sälja.

Från gårdsplanen hördes barnens skratt, säkert lekte de kull eller kurragömma. Johan hade tjatat hela morgonen på de andra, och när han väl satte igång, brukade han få som han ville. Skratten och tjoandet fortsatte medan Isabell flyttade pallen till nästa get. Mjölken skvätte ner i spannen och Magda knuffade till henne med nosen för att få mer hö. Isabell slet till sig en näve från kärven som hängde från en krok på väggen och återgick till mjölkningen.

Plötsligt stack Linn in huvudet i ladugården. ”Behöver du hjälp?”

Allt för att slippa leka med småsyskonen. ”Nej, tack”, sade Isabell och lade ifrån sig torktrasan. ”Jag är strax klar.”

Flickan slog sig ner på en pall bredvid Magda och strök geten över halsen. ”Var är far?” ”Han kör timmer igen. De behöver extra folk just nu, någon stororder till England.” ”Jag kanske kan börja med middagen?” sade Linn. ”Hämta morötter och potatis från landet?” ”Jo, men det skulle allt vara snällt. Ta med dig Evy och Johan 11

också. De tycker det är så roligt att gräva efter potatisarna.”

Linn suckade och masade sig mot utgången. Hon plockade ner spaden från väggen innan hon gick ut och stålet skrapade mot gruset när hon drog den över gårdsplanen.

Isabell masserade fram den varma mjölken, och tankarna for iväg långt bort. Ända bort till Klas. Timmerarbetet tog upp mycket tid, men det var bra betalt, och även om de var tvungna att sköta sin egen gård också, så drog just det inte in så många slantar. Det var dock skönt att de hade torpet. De bodde billigt, djuren och åkern gav i stort sett vad de behövde, men hon mindes med fasa året när Linn var nyfödd. Kylan hade slagit till sent på våren och alla plantor hade frusit i landet. Inte förrän i början av juni kunde de sätta nya frön, det lilla de hade kvar, och inte mycket mat hade det blivit av det. Tre getter hade de varit tvungna att slakta för att ha något att äta över vintern.

Då svor Klas över bondlivet och började prata om att flytta söderut, bort från byn och träbruket, ner till fabrikerna och städerna, men när våren kom med värmen igen, återkom även hoppet och efter den första kill-ingen var född hade han glömt allt vad fabriker hette.

Det kändes som om hon hade känt honom i hela sitt liv, men det var inte riktigt sant. Hon kände i alla fall Klas innan hon träffade Edwin. Han hade jobbat som dräng hos godsägaren och hjälpt Isabells mormor med alla möjliga jobb. Fast då hade hon knappt lagt märke till honom, speciellt inte efter Edwins intåg i hennes liv.

Efter att mormodern hade släpat henne hela vägen hem från polisstationen i Ljungby, den där gången för så länge sedan, trodde Isabell att livet var slut. Edwin satt fängslad i väntan på rättegången.

Hjärtat låg som en förkolnad klump i bröstet och hon kunde inte äta ordentligt. Mormor vakade över henne som en hök och hon fick inte ens gå själv till brunnen för att hämta vatten. Snart blev hon varse att Edwin hade rymt från häktet och hoppet växte i henne igen. Hon väntade förgäves. Åren gick och inte dök han upp.

Men Klas dök upp. Faktum var ju att han hade varit där hela tiden. Nu i efterhand förstod hon att mormor tidigt insett vilken bra karl Klas var, och bett honom för att sköta både ditt och datt på torpet, för att Isabell skulle glömma den där odågan Edwin, men just då kändes det som om trösten var gudasänd.

12

Mormor hann i alla fall se sitt första barnbarnsbarn innan hon gick bort, och det gladde Isabell fortfarande. Och snart var det dags för den fjärde. När hon reste sig från pallen, sparkade den lille till rakt på revbenen och hon vek sig en aning. Den sista mjölken fick samsas i mjölkkannan tillsammans med den andra, och sedan gick hon över gårdsplanen mot torpet. Istället för att gå in, gick hon runt knuten och bort mot grönsakslandet. Det var nog bäst att se till ungarna så att de inte gjorde något galet. Visst var Linn gammal nog att veta vad man skulle rycka upp, men när Johan var i närheten kunde det gå vilt till. ”Oj, vad duktiga ni har varit”, sade hon när barnen visade fram korgen med morötter och potatisar. Lite dill och ett par lökar låg också däri. Johan och Evy sken upp som solar, men Linn himlade med ögonen. ”Jag gjorde allt själv”, sade hon. ”Nehe”, skrek Johan och slog henne på låret. ”Nu ljuger du!” sade Evy. ”Nästan allt i alla fall”, sade Linn och traskade iväg mot torpet med näsan i vädret. ”Jag och Johan drog upp alla morötter, mor”, sade Evy och Isabell nickade. Hon klappade flickan på kinden och tog sedan Johans hand. ”Är jag duktig, mor?” frågade han och såg upp på henne. ”Du är den bästa lilla dräng som en mor kan önska sig”, sade Isabell och kramade om honom. ”Hjälp mig med kläderna.”

Under tiden som hon plockade ner kläderna från linan, tryckte Johan ner dem i tvättkorgen. Yllekjolarna var fortfarande lite fuktiga, det var nog för sent på året för att hänga dem ute. Vinden drog i klädstrecket och snurrade det så att det liknade ett hopprep på en skolgård. Hon lyfte korgen, gick in i huset och fortsatte uppför trappan.

Johan försvann in i kammaren. Han hade väl tröttnat på att hjälpa till.

Korgen fick sitta på golvet, medan hon drog ut byrålådan och suckade över dotterns oreda. Strumpor och underbyxor om vartannat. Hur svårt var det att hålla lite ordning i en låda?

När hon lyfte upp en hög kläder, visade sig en tändsticksask på botten av byrålådan. Isabell tog upp den och öppnade den. I asken 13

mötte hon ett ansikte som hon inte hade sett på årtionden. Fingrarna blev slaka och hon tappade taget om asken. Med stillastående hjärta, stapplade hon baklänges och sjönk ner på sängen. På golvplankorna stirrade ett par svarta ögon tillbaka på henne och illamåendet steg i strupen.

Hon blundade och samlade luft i lungorna. ”Linn!” skrek hon och förvånades över hur rösten skar sig. ”Liiiiinn!” Det blonda huvudet tittade upp från trappan och sedan kom resten av kroppen. ”Vad är det…” Flickan stirrade på fotografierna på golvet. Rödfärgen började som en liten prick på kinderna, men snart var hela ansiktet en tomat. ”Var i all världen har du fått de där ifrån?” sade Isabell. ”Jag … jag hittade dem, i det där övergivna huset på vägen mot Årsö.” ”Vad gjorde du där?” ”Jag var bara nyfiken.”

Isabell reste sig och plockade upp fotografierna. När hon tog upp mannens bild gick en stöt genom armen och hon tappade det igen.

Linn plockade kvickt upp det och gav det till henne. Isabell lade ut korten på byråns ovansida och strök sedan fingret över pojkens porträtt. ”Känner du honom?” frågade Linn, men Isabell var fast i fotografiet. Rummet försvann bort och höstvinden kylde hennes kinder.

De sitter på gräset och lutar ryggarna mot vedboden. Edwins svarta ögon stirrar bort mot skogen och han har högra handen på knäet. Hon vill ta den där handen, hålla den, krama den. Modet sviker henne flera gånger, men till sist sträcker hon fram sin hand och lägger den ovanpå hans. Han ler och flyttar hennes hand till sin kind. ”Tack för att du finns”, säger han. ”Tack för att du finns”, säger hon, men sedan skrattar de åt hur fånigt det låter. ”Får jag komma upp till dig på höskullen ikväll?” frågar hon när skrattet har dött ut. ”Efter att mormor har somnat förstås.”

Det rycker lite i Edwins mungipor. Han reser sig och går bort mot yxan som han lutat mot huggkubben.

14

”Tänk om hon kommer på oss”, säger han.

Det svider till i magen och trots att Isabell vill störta fram till honom, krama honom, kyssa honom, rycka tag i honom och skaka honom tills han förstår hur mycket hon älskar honom, så sitter hon still i gräset. För tänk om mormor skulle komma på dem... ”Känner du honom, mor?” frågade Linn igen.

Isabell lyfte huvudet och stirrade blankt på sin äldsta dotter. ”Inte så väl. Nå, det var länge sedan nu. Långt innan du var född.” ”Berätta om honom.” ”Nej du, det har jag verkligen inte tid med. Getterna väntar, och middagen måste jag ordna med. Du kan väl sortera resten av tvätten.

Förresten finns inte mycket att säga, han var väl en pojk som alla andra.”

Hon lämnade fotografierna där de låg och tog sikte på trappan, men ett par steg ner stannade hon och vände på huvudet. Dottern stirrade på bilderna, sedan plockade hon upp dem och satte sig på sängen. Hon drog lite hår bakom örat och veckade pannan. Isabell gjorde detsamma. Edwin Svarthamn, tänk så mycket ont du har gjort mig och världen. Kom aldrig hit igen. *** Edwin blinkade några gånger för att få synen någorlunda klar, men en grå slöja hade lagt sig över hornhinnan. Allt i rummet hade tappat sin färg. Halsen kliade något fördömt och han försökte hosta bort irritationen. Ett glas vatten skulle inte sitta helt fel.

Klockan i korridoren slog igen och han försökte räkna ut hur länge han hade legat vaken. Morgon var det i alla fall, för solen lyste upp rummet och tvingade honom att kisa upp mot taket. Där fanns takbjälkarna kvar, och de var fortfarande lika tråkiga. Han hostade igen, men det hjälpte inte mot klådan i halsen. Det var som om han hade ätit en skål med sand.

Han tog sig upp och satte sig på sängkanten. Ett bad. Ångande hett vatten i ett vitt kar, med lavendeltvålen väntande på pallen bredvid. Men för det krävdes vatten, ved och eld i spisen. Kroppen var 15

fortfarande mör efter långa tågresor och vandringar. Det lockade inte att bära hinkar eller ved. Hostan tog fart igen och fick honom att bestämma sig. Han ställde två stora plåthinkar med vatten på spisen i köket och gick sedan ut genom dörren till trädgården för att hämta ved från förrådet.

Kläderna dammade när han drog av sig dem och kastade dem i en hög i hörnet på badrummet. Vattnet förvandlades ganska fort till gulbrunt, så istället för att ligga och njuta, tvättade han kvickt av sig och klev upp. Han virade en handduk om midjan och gick bort mot sina föräldrars sovrum. De enda extra kläder han själv hade i resväskan stank, men far kanske hade lämnat kvar något.

Klädskåpet luktade fränt av malkulor och medan han torkade håret med handduken, lät han dörren stå öppen en stund. Framför honom i skåpets dunkel hängde flera kostymer. De flesta svarta, far klädde sig sällan i något annat, men en och annan mörkgrå eller kritstrecksrandig dinglade från galgarna. Minnet av fadern drog genom huvudet och han skakade till. Väggarna tryckte sig emot honom och han blundade hårt. Varför hade far varit så kall? Han kunde aldrig förstå varför Edwin plågades av arvet. Livet var en förbannelse, inte en välsignelse som far alltid påstod.

Han valde en vit skjorta och en av de svarta kostymerna. Under tiden han gick ner mot hallen, knäppte han västen och drog på sig kavajen. Nedanför trappan stannade han till och fällde upp skjortkragen. Slipsen hade han hängt i armvecket, men nu knöt han den om halsen och stoppade ner ändarna bakom västknäppningen. Nu var han en karl igen och inte en herrelös hund. Han hukade sig vid väskan och lade ner den på sidan. På flera ställen hade lädret spruckit och handtaget satt löst. Låset kärvade när han öppnade det, och en unken svettstank slog emot honom. Kläderna slängde han åt sidan och grävde sedan längst ner. Han plockade ut böckerna och lade dem på bänken under spegeln, sedan återgick han till väskan.

Inlindat i en linneduk låg det han sökte efter. Mynten skramlade när han lyfte duken och han tog med sig den in i matsalen. På ekbordet vecklade han ut den och beundrade skatten. Där fanns guldmynt, halsband och ringar, men han behövde riktiga pengar. Ingen livsmedels -affär skulle ta emot en gammal ring i betalning. Edwin plockade ut 16

en näve med mynt och stoppade i fickan. Duken vek han ihop igen och stoppade i översta lådan i skänken borta vid öppna spisen. Ingen skulle väl få för sig att rota omkring här. När han sköt in lådan puffade dammet upp. Helvete. Han backade och gnuggade sig i ögonen.

Det förvånade honom faktiskt att ingen hade brutit sig in. Alla fönster var hela och flera av möblerna var övertäckta med lakan och skynken, men i hörnet hade tapeten lossat och hängde som en stor tunga från väggen. Den lipade åt honom och han lipade tillbaka. I fönsternischen stod resterna av mors flit, men alla blommor var döda och liknade förvridna benbitar, överströdda av färgflagorna som lossnat från spröjsen. Han behövde hjälp för att få ordning på det här.

På golvet löpte hans fotspår i smutsen och han följde dem ut i hallen igen.

Ljumma vindar drog fram över gatorna och solen gömde sig bakom en mulen himmel då Edwin promenerade ner mot stan och lämnade Västergatan bakom sig. När han mötte människor på vägen, lyfte han glatt på hatten och log brett. En del log tillbaka, andra såg förvånade ut och en del muttrade bara, men han lät inget av det ha någon större inverkan på humöret. Istället sög han i sig hemmakänslan, samtidigt som han irriterade sig över att staden var så förändrad. Bron över ån var inte längre den knarriga träbron han mindes utan av tyst sten, endast räcket hade trädoften kvar. Väder och vind hade polerat det genom åren och hans hand gled som över siden medan han tog sig över till andra sidan.

Kullerstenarna på gatorna hade bytts ut till asfalt eller flata stenplattor. Människor rörde sig hit och dit, troligen på väg till fabrikerna, vars rök ringlade sig upp och färgade himlen ovanför industriområdet svart. Varför skulle man vilja stå och slava vid ett löpande band? Blåskjortorna hade alltid fnasiga händer och själlösa ögon. Döda i förtid.

Han fnös och stoppade händerna i byxfickorna. Vägen kantades av stenhus i olika höjd och löpte genom den äldre delen av staden. Husen hade stått där ända sedan han var barn, troligen längre ändå. På ett av dem växte sig ett runt torn och han hade alltid föreställt sig att Rapunsel satt där uppe. Nu stod en cykel lutad mot väggen bredvid porten, men inte sjutton skulle prinsen komma på cykel. Edwin log och gick över vägen mot pantbanken.

17

”Har du mer guld, så köper jag gärna”, sade mannen bakom disken och samlade ihop mynten. Edwin nickade, vek sedlarna och stoppade dem i innerfickan. När han klev ut på gatan igen, öppnade sig himlen och regnet öste ner över staden. Människor småsprang med händer eller tidningar över huvudena och under affärernas markiser stod små grupper och glodde på vattenskörden. Edwin steg rätt ut och lät regnet rena honom. Det trängde genom kavajen och in till skjortan för att sedan fortsätta till skinnet. Han huttrade till, men promenerade ändå i maklig takt nedför gatan.

På postkontoret stod folk i två långa rader fram till luckorna.

Rummet var ganska mörkt, och människornas bruna och svarta kapp-or gjorde inte saken bättre. Lukten av blött tyg påminde honom om de vilsna hundarna som brukade irra omkring på bangårdarna.

De stackarna följde efter varenda kotte de fick syn på, i hopp om några smulor att fylla magsäcken med. Några gånger, då pengarna för tillfället hade tagit slut, hade Edwin tjuvåkt i godsvagnarna, och varje gång han hade hoppat av, hade han fått en sådan där byracka i hälarna. En av dem mindes han tydligare än de andra. Dess päls var tovig och dyblöt, ögonen sorgsna och gnyet som den hade gett ifrån sig skar rakt in i själen. Den sista korvbiten hade jycken fått, och det hade Edwin varit glad åt.

Det gick inte att urskilja några ord ur mumlet som fyllde postkontoret och Edwin gjorde heller inga försök att lyssna. Längs väggen löpte en lång hylla där folk stod och fyllde i blanketter. Hans steg plaskade över sörjan av regnvatten och grus på golvet. Några vände sig om, men återgick snabbt till sitt. Edwin plockade upp en blankett, men istället för att fylla i den vände han på den och skrev sitt meddelande på baksidan. Sedan läste han igenom det och kände sig nöjd.

Med lappen i handen, såg han sig om efter en plats att sätta upp den. ”Behöver ni hjälp?” frågade en mansröst bakom honom.

Edwin nickade långsamt och vände sig om. ”Jag letar efter en anslagstavla.” ”Kom med mig.”

Mannen var kortare än Edwin och i tjugoårsåldern. I handen höll han ett kuvert, och han såg proper ut i sin kostym, men då Edwin följde honom ut från postkontoret till gatan märkte han att mannens 18

kavaj var missfärgad i nacken och ärmarna nedslitna vid armbågarna.

Under ett utskjutande tak satt anslagstavlan. Edwin hade säkert sett den om han bara hade fortsatt ett par meter till förbi ingången till postkontoret. ”Jaså, ni söker en fastighetsskötare”, sade mannen då Edwin nålade upp sin lapp på tavlan bland notiser om pigtjänster och ting till salu. ”Jo, jag har ärvt ett hus. Det behöver verkligen rustas upp, och jag kan inget om sådant.”

Mannen rynkade pannan och läste lappen ytterligare en gång. Överläppen ryckte till som om han försökte sig på ett leende och sedan stoppade han ner kuvertet i bakfickan. Leendet brast ut till fullo och han sträckte fram näven. ”Gustav Lind.”

Gråhimlen seglade bort då de gick längs ån som delade staden i två delar. En gräsremsa avskiljde gångvägen från vattnet och där betade änderna av det nyklippta gräset. Gustav klev åt sidan för att släppa fram en cykel och pekade sedan bort mot bron. ”Åh, så ni bor i guldkvarteret?”

Edwin tittade på husen på andra sidan. Guld? De flesta hus på Västergatan var grå, eller i alla fall gråvita. Smutsen från fabrikerna trängde sig in i putsen och hans eget var gråast av alla. Precis vid åkanten reste sig ett kritvitt trevåningshus med höga fönster. Trädgården på baksidan doldes av en mur. Solen tittade fram och kastade sina strålar mot huset. De studsade mot putsen och Edwin kisade. Så han bodde i guldkvarteret? Tja, värre kunde det vara.

I sällskapsrummet på övervåningen hade gardinerna lossnat från klämmorna och låg i sorgliga blekblå högar under fönstren. Edwin stack händerna i byxfickorna och suckade. ”Det är mycket att göra”, sade han. ”Förutom själva renoveringen, menar jag.” ”Jo”, sade Gustav och petade på en av gardinerna med foten.

Edwin drog bort lakanet från soffan. Dammet yrde upp och han hostade till. ”Låt mig göra det där, herrn”, sade Gustav och tog lakanet ifrån honom. ”Ni vill väl inte smutsa ner er kostym.”

19

”Jag har flera”, sade Edwin och drog av skynket från fåtöljen.

Gustav nöjde sig med det och samlade ihop gardinerna, sedan ruckade han på handtaget till balkongen. ”Det är låst.”

Den dörren hade alltid varit låst. Edwin såg sig omkring. Han letade på spiselkransen och sedan i byrån. Längst ner i en av lådorna hittade han en nyckel, bara det var rätt. ”Vänta”, sade Gustav och stängde dubbeldörrarna till korridoren innan Edwin låste upp balkongdörren. Sensommarvinden for runt bland möblerna och yrde upp allt, men friskheten som sedan spred sig i rummet, gjorde det helt klart värt det. Som att öppna en dörr till himlen. Dammet var överallt ändå.

Gustav hängde textilerna på vädring över balkongräcket, medan Edwin hämtade hinkar, skurtrasor och mopp från köket. Egentligen borde de kanske ha börjat städa i sovrummet, men Edwin kände att det kunde han ta själv mot kvällen. Vattnet gjorde golvet glansigt då han drog moppen fram och tillbaka. Ådringen i träet tittade fram under lagret av damm och han blev tvungen att byta vatten flera gånger. Under tiden torkade Gustav av byrån och vitrinskåpet. När han flyttade på fotogenlampan på sidobordet för att göra rent under, stannade han upp och blev stående med lampan i handen. Han såg sig om i rummet och rynkade pannan. ”Men ni har ju ingen el i huset”, sade han och viftade med fotogenlampan. ”Nej, det har ju stått tomt länge.” ”Lämna det till mig, herrn. Jag tar hand om det. Men … det kan förstås kosta en slant.” ”Det bryr jag mig inte om. Min far lämnade ett hyfsat arv efter sig.” ”Jo, jag tror jag har hört talas om karlen. Rik som ett troll, men höll sig och familjen för sig själv, eller hur?”

Edwin nickade och Gustav ställde ner lampan. Han drog trasan över soffbordet och sköljde ur den i en av hinkarna. ”Men…” sade han sedan och sträckte på sig. ”Det måste ju vara över tjugo år sedan.” ”Vad?” 20

”Jag hörde skvallerhistorierna om er far när jag var grabb”, sade Gustav och satte sig i fåtöljen med en duns. Damm for upp och lade sig sedan stilla på möbler och golv. ”Och det här huset pratades det också om; sades att det spökade, var hemsökt, besatt och sånt där vanligt folkprat, du vet. Det är väl därför ingen har vågat göra något – ta över det eller sälja det vidare. Er far stod ju fortfarande som ägare, men ingen visste var han var någonstans. Han bara försvann en dag – med hela familjen. Tjänstefolket som han hade, försvann också.”

Karl och Martha. Försvunna? Edwin sjönk ner i soffan och blundade. Vad i helvete hade far gjort med dem? Inget han hade vågat erkänna i alla fall. Kanske hade de bara rest till andra städer, och andra jobb. Men svedan i magen sade något annat. ”Jag menar…” fortsatte Gustav. ”Ni är ju i min ålder.”

Edwin nickade sakta. Han hade stirrat sig själv i spegeln många gånger, försökt gissa hur många år som förflutit, men tiden stod still. Ända sedan han öppnade skalet för första gången hade han varit frusen i tiden, inte åldrats, inte vuxit – i alla fall inte i sin människoskepnad. ”Jag …” började han, men sedan gav han upp. Det gick inte att förklara. Han reste sig och flyttade undan soffbordet, sedan rullade han ihop mattan som låg på golvet. Det knakade i sömmarna och den sprack upp på en del ställen. Åldern hade tagit ut sin rätt. Edwin bar ut den på balkongen och hivade den över räcket. Den landade på terrassen med en duns och medan vinden drog bort med dammresterna, kastade han en blick över axeln och såg att Gustav hade återgått till dammtorkningen. Efter en stund slängde han trasan åt sidan och fortsatte med moppningen där Edwin hade slutat.

Edwin lutade sig mot räcket och drog in så mycket frisk luft han bara kunde. Dammet hade satt sig långt ner i lungorna och inga djupa andetag kunde få ut det. Strupen knastrade och han längtade efter en svalkande öl, eller varför inte en uppiggande whiskey? Han återvände till rummet och öppnade vitrinskåpet. Far måste ha lämnat något kvar. I en av karafferna simmade en brunaktig vätska. Edwin drog ur korken och luktade på den. Någon sorts starklikör, eller konjak. Det fick duga. ”Gustav, ska vi ta en paus?” frågade han och pytsade upp drycken i två glas. Gustav nickade kort och slog sig ner i fåtöljen igen. Han 21