9789162285951

I Upplev litteraturen 1 får du möta dem alla – och många, många fler.

Upplev litteraturen 1 är en tematisk antologi som innehåller noveller, romanutdrag, poesi, serier, och artiklar. Bokens sex teman är Passa in och sticka ut, Människor emellan, Kvinnligt, manligt, mänskligt, Solidaritet, Barndom och Spänning och skräck.

Upplev litteraturen 1

Shervin färgar håret för att slippa omgivningens tjat. Pecola drömmer om blå ögon. Steve har inte pratat med sin pappa på åtta år. Signe har tröttnat på att vara den tysta flickan. Amir sitter på ett lastbilsflak vid en väggspärr och skakar av rädsla.

carl-johan markstedt sven eriksson

Svenska impulser

Upplev litteraturen 1 är fylld med läsupplevelser och du får många tillfällen att samtala, skriva, skapa och tänka vidare kring de texter du läser. Du får även tips på hur du kan blogga om romaner, göra omvärldsspaningar och låta texter duellera mot varandra.

www.bonnierutbildning.se

markstedt eriksson

isbn 978-91-622-8595-1

bonniers

Upplev litteraturen 1 är ett komplement till Svenska impulser 1, men kan också användas fristående.

Upplev litteraturen 1 svenska a

Innehåll Att arbeta med Upplev litteraturen 1

6

Passa in och sticka ut

11

Intro-test av dig själv • Lena Victorin Ett ufo gör entré • Jonas Gardell Ser mitt huvud tjockt ut i den här • Randa Abdel-Fattah Kalla det vad fan du vill • Marjaneh Bakhtiari Superokända människor • Fredrik Lindström Män som hatar kvinnor • Stieg Larsson Alla behöver någon att se upp till • Thomas Lerner

13 16 22 30 37 42 52

Människor emellan De blåaste ögonen • Toni Morrison Mig äger ingen • Åsa Linderborg Eddie Bolander & jag • Bo R. Holmberg Hjälp, jag heter Zbigniew • Zbigniew Kuklarz Var det bra så? • Lena Andersson Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket • Gunnar Ardelius Fragment 31 • Sapfo Vad är kärlek? • Pernilla Hjort

Kvinnligt, manligt, mänskligt Kära dagbok … av John Rupert Triangel • Joanna Rubin Dranger Tusen gånger starkare • Christina Herrström Duktig flicka • Kerstin Thorvall Vi som aldrig sa hora • Ronnie Sandahl Populärmusik från Vittula • Mikael Niemi En text till min son • Olivia Bergdahl Nattens inre • Léonora Miano Kvinnor och äppelträd • Moa Martinson Kön hålls isär • Mats Fors

59 61 66 70 83 92 97 102 104

111 113 133 142 144 152 161 165 171 182

Solidaritet Solidaritet • Lina Ekdahl Gemenskap • Franz Kafka Flyga drake • Khaled Hosseini Fortfarande varm • Gudrun Pausewang En halv gul sol • Chimamanda Ngozi Adichie Ett nytt land utanför mitt fönster • Theodor Kallifatides Nazisten • Joakim Forsberg Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna

Barndom Ängslyckan • Jan Fridegård Sommarboken • Tove Jansson Svinalängorna • Susanna Alakoski Blod är tjockare än vatten • Astrid Trotzig Det är 1988 och har precis börjat snöa • Sigge Eklund Miss Kollo • Sara Villius Lilla ångestboken • Linda Skugge

Spänning och skräck

189 19 1 194 196 20 1 208 216 220 229

235 237 244 248 255 258 261 266

273

Skumtimmen • Johan Theorin Kylan • Inger Alfvén Frankenstein • Mary Shelley Kontrollera allt. Radera. • Jonas Hassen Khemiri Låt den rätte komma in • John Ajvide Lindqvist Potatisnäsa • Cecilia Davidsson Mörkrets mästare – Skräcklitteraturen genom tiderna • Rickard Berghorn, Annika Johansson

275 280 288 294 300 308

Arbeta med en roman Arbeta med noveller Arbeta med poesi Omvärldsspaning Duellen

320 321 322 323 324

3 16

Att arbeta med Upplev litteraturen 1 I Upplev litteraturen 1 får du möta texter av olika slag. Framför allt innehåller boken skönlitterära texter: noveller, dikter, utdrag ur ro­ maner och serier. Men här finns också ett antal sakprosatexter. I vilken ordning ni ska läsa texterna och hur ni ska arbeta med dem bestämmer ni bäst själva, i ­klassen tillsammans med er lärare. Här är några förslag på hur ni kan göra:

Arbeta tematiskt Texterna i Upplev litteraturen 1 är indelade i sex teman. ­ Dessa är: ”Passa in och sticka ut”, ”Människor emellan”, ”Kvinnligt, manligt, mänskligt”, ”Solidaritet”, ”Barndom” och ”Spänning och skräck”.

Varje tema innehåller 7–9 texter, där den sista alltid är en sak­prosa­ text. När ni arbetar med ett tema kan ni antingen läsa samtliga tex­ ter, eller så väljer ni ut några av dem.

Innan ni börjar läsa Varje tema inleds med ett antal frågor. Diskutera gärna frågorna i klassen, i mindre grupper eller i helklass, innan läsningen ­börjar.

Ett annat sätt att starta temat är att var och en skriver en stund kring en eller ett par av frågorna. Dela i så fall gärna med er av era tankar i klassen. Syftet med de inledande frågorna är att sät­ ta igång tankar och diskussioner som ni kan bära med er igenom arbetet med temat. Ytterligare ett sätt att inleda arbetet med te­ mat är att fundera kring den bild som inleder varje tema. Vad före­ ställer den? Vilka tankar och associationer väcker den hos er?

På vilket sätt hör den ihop med temats rubrik? Om ni inte vill läsa

alla texter i temat får ni viss hjälp att välja texter genom citaten i innehållsförteckningen. Vilket av citaten fastnar du för? Slå upp sidan och börja läs!

Under läsningens gång Till varje text finns uppgifter av olika slag. Ni väljer själva vilka ni vill göra. De uppgifter som ni kommer att stöta på i Upplev litteraturen 1 är: Samtala om texten: Dessa frågor hjälper dig att förstå texten, men fångar också upp dina egna reflektioner.

Diskutera: Frågeställningar som tar sin utgångspunkt i texten men som leder dig vidare.

Skriv: Skrivuppgifter av både berättande och utredande karaktär.

Tala: Muntliga uppgifter att redovisa inför kamraterna.

Agera: Kreativa uppgifter där du får dramatisera eller på a­ nnat sätt gestalta något som händer i texten – eller något som du önskar hade hänt.

Undersök: Uppgifter som kräver att du lämnar klassrummet – fysiskt eller via webben – för att utforska ett visst fenomen eller en viss fråga.

Lyssna: Här får du tips på inläsningar av texter, eller uppläsning­ar av författare.

Alla författare presenteras i anslutning till texterna.

Efter läsningen I slutet av varje tema finns ett antal större uppgifter under rubriken Temauppdrag som fångar upp de samtal och diskussioner som väckts under läsningen av texterna inom temat. Här finns också tips på romaner och filmer som ni med fördel kan läsa och se i samband med att ni arbetar med temat.

Fördelar med tematisk läsning Att arbeta tematiskt med skönlitteratur kan sägas vara detsamma som att utforska en viss aspekt av livet ur olika perspektiv. Ta temat ”Människor emellan” som exempel. Det är ett tema som utforskar relationer och relationers betydelser för olika personer. Här finns texter som skildrar vänskapsrelationer, kärleksrelationer och relationer mellan barn och deras föräldrar. Här finns också texter som illustrerar vilken makt människor kan ha över andra, genom sitt sätt att behandla och bemöta dem. När ni läser och samtalar kring texterna som ingår i temat får du och dina kamrater tillfälle att också samtala, reflektera och skriva om relationer som är viktiga i era liv, och om de tankar ni har kring vad som skapar gemenskap mellan människor, och vad som skapar utanförskap. Vad gör en relation stark och jämlik, vad gör den krävande och tärande?

Många gånger är det just genom att lyssna till flera olika röster och vad de har att säga, som man upptäcker vad man har för egna tankar och uppfattningar om det som är viktigt i livet – på samma sätt som ett samtal i klassrummet blir så mycket mer engagerande och intressant om många kommer till tals.

Plocka godbitarna ur kakan Att texterna i Upplev litteraturen 1 är indelade i teman betyder naturligtvis inte att ni måste arbeta med temat för att läsa dem. Ni kliver in och ut ur boken som ni själva vill och väljer texter som passar klassens arbete. Om en text verkar intressant eller gör dig nyfiken – läs den!

På kors och tvärs i boken Sist i Upplev litteraturen 1 finns ett kort kapitel med förslag på andra sätt att använda boken. Exempel på uppgifter som ni hittar här är Romanbloggen, Arbeta med noveller, Omvärldsspaning och ­Duellen.

Svenska impulser 1 Upplev litteraturen 1 är ett komplement till Svenska impulser 1. På många ställen i boken stöter ni därför på hänvisningar till ­Svenska impulser 1. Genom att arbeta med båda böckerna får ni ut mer av arbetet och läsningen. Men Upplev litteraturen 1 kan också användas helt fristående.

10

Passa in och sticka ut Vad är bäst, att passa in eller att sticka ut?

Att vara sig själv, låter kanske som något enkelt.

Men är det verkligen det? Hur vet man när man är sig själv?

Redan efter tre sekunder har du skapat dig en bild av en person. Lika snabbt går det för andra att bedöma dig. Dömer du andra rättvist? Dömer andra dig rättvist? ”Alla behöver någon att se upp till”, är rubriken på en av texterna i kapitlet. Varför är det så viktigt med idoler och förebilder?

11

Texter som ingår i Passa in och sticka ut Intro-test av dig själv ur Take a look at dig själv Lena Victorin

s. xxx

Alla lovar att uppriktigt och ärligt för kamraterna bekänna allt de gjort (och i Roys fall inte gjort) i sängen. ur Ett ufo gör entré Jonas Gardell

s. xxx

Jag ligger sömnlös av grubbel över om jag törs göra det.

Börja bära hijab, slöja, på heltid. ur Ser mitt huvud tjockt ut i den här?

Randa Abdel-Fattah

s. xxx

Hans hem var inte i hans eget hjärta utan där han fick en plats i andra människors hjärtan. ur Kalla det vad fan du vill Marjaneh Bakhtiari

s. xxx

Elin vet precis vad hon och Daniel ska göra: antingen ska de ta livet av sig eller också bli kända.

Superokända människor Fredrik Lindström

s. xxx

Hon såg ut som om hon just vaknat dagen efter en veckolång orgie med ett gäng hårdrockare. ur Män som hatar kvinnor Stieg Larsson

s. xxx

Alla behöver någon att se upp till Thomas Lerner

s. xxx

ur Ett ufo gör entré jonas gardell

”Försöker att förstå: Det är detta som är jag”. Så tänker Juha när han ser sig själv i spegeln. Åren har gått fort – nyss var han en liten pojke, nu är han en tonåring. Och precis som så många andra försöker Juha komma underfund med vem han är och vad han vill.

Oräkneliga är de timmar han står framför spegeln och bara stirrar på sitt ansikte.

På sig själv. På det som är han.

Den stora näsan. Det stripiga håret. Fjunet på överläppen. Adams­ äpplet som blivit grovt och utstående som på Marvin Yxner, han som spelade huvudrollen i ”Soldat med brutet gevär” som visades på TV förra året.

Står tyst. Stirrar på sig själv i spegeln. Han och hans spegelbild bevakar varandra, väntar på att den andre ska göra ett utfall.

Försöker att förstå: Det är detta som är jag.

I pojkrummet som blivit tonårsrum och vars dörr numera alltid är låst inifrån med nyckel häktar Juha ner spegeln för att inspekte­ ra sin pitt, sin pung, sitt könshår. I spegeln har han genom puber­ teten sett sig själv slå ut till man.

Passar naturligtvis på att runka. När han ändå håller på.

Juha är oskuld. Ren och orörd. Han har ännu inte känt någon kvinna, som det heter i Bibeln.

Det är det absolut ingen som anar, för Juha är en van lögnare.

Tricket är att inte skryta med sina bravader, utan nästan mot­ villigt berätta i stunder av avklarnad uppriktighet vänner emellan

16

runt köksbordet och en kopp te.

Såsom varande klassens psykolog och biktfader är Juha noga med att framhålla att det absolut inte är något att skämmas över att man är oskuld, att man inte har gjort det, över att man, tja, att man helt enkelt har svennen kvar.

Tvärtom! Juha lägger huvudet på sned och tror att det till och med kan vara bra och fint att vänta. ”Menar du det?” flämtar Roy som sett olycklig ut ända sedan de kom in på samtalsämnet och nu uppenbarligen griper efter ett halm­strå. ”Absolut!” svarar Juha övertygat. ”Ja, för jag har inte … gjort det ännu … eh, haft sex alltså”, stammar Roy och blir röd i ansiktet, får tårar i ögonen och sväljer hårt.

Han ångrar redan vad han sagt. ”Men det är väl jättebra!” skyndar sig Juha, Cilla och Charlotte medlidsamt att säga.

Juha tillägger till och med: ”Grattis! Jag menar det verkligen!

Grattis!”

Roy ler svagt och harklar sig. ”Om jag ska vara ärlig”, Juha dröjer och låtsas tveka en aning, ”och det är ju poänglöst att sitta och prata såhär om man inte säger som det är …”

Han ser sig om runt bordet och kamraterna nickar alla instämmande. ”Så alltså, om jag ska vara helt ärlig”, fortsätter Juha när konstpausen haft sin avsedda effekt, ”min första gång var varken ­särskilt bra eller särskilt märkvärdig. På sätt och vis önskar jag nästan att jag inte hade gjort det.”

Orden stockar sig i halsen på Juha.

Han blir på allvar rörd av sin egen frimodiga uppriktighet.

Det känns så fint att man kan visa sig för varandra rakt upp och ner, precis som man är.

För ett ögonblick är de tysta. Sedan harklar sig Roy, som efter sin bekännelse förvandlats till gängets oskuld och nu måste få reda på hur hjälplöst långt efter han har halkat, och frågar oroligt: ”Eh …, har du typ gjort det typ många gånger?”

17

”Åh inte alls!” försäkrar Juha tröstande. ”Jag har gjort det kanske …” – nu gäller det att snabbt bestämma sig för ett antal. En gång är för lite, ingen skulle tro honom om han tog i för mycket – ”… typ tre gånger, inte mer.”

Tre är bra. Tre kan han ha täckning för.

Han tillägger ärligt: ”Så jag har absolut inte världens största sexuella erfarenhet på nåt sätt!”

Så modest! Så ödmjukt! Han är verkligen storartad.

Undertexten till Roy är samtidigt tydlig och klar: Men jag har åtminstone knullat, vilket gör mig till en riktig vuxen och dig till ett efterblivet outvecklat kryp som lika bra kan kräla tillbaka under den sten varifrån du kom.

Charlotte lystet: ”Kan du inte berätta!”

Juha kokett: ”Äsch, det är väl inget att prata om.”

Cilla: ”Amen schyssta då! Om vi lovar att berätta vad vi gjort sen.”

Alla lovar att uppriktigt och ärligt för kamraterna bekänna allt de gjort (och i Roys fall inte gjort) i sängen.

Därefter börjar Juha ärligt att berätta.

Blåljuger naturligtvis. ”Okej, tjejen som jag gjorde det med, det är ingen som ni känner …” (Naturligtvis inte, jag är inte så satans dum att jag påstår nåt som kan kontrolleras.) ”Det var i somras, på landet i Korpo i Finland …” (Så långt bort att dit kommer ni aldrig att komma.) ”Hon heter Pirjo. Hon pratar nästan ingen svenska …” (Så om ni mot alla odds ända träffade henne skulle ni inte fatta vad hon sa.) ”Vi var ihop hela sommarlovet …” (Det är faktiskt sant, men vi kom aldrig längre än till kyssar. Förresten var hon pingstvän och skulle spara sig till äktenskapet.) ”Här, jag har ett foto i plånboken …” (Åberopar bevismaterial 1 a och låter visa upp för juryn.) ”Vi är inte ihop längre eftersom hon bor i Finland och jag i Sverige, men vi ska träffas i sommar igen, så får vi se …” (Så vänta inte att hon ska komma och hälsa på eller nåt.) ”Ja, det var väl allt jag hade att berätta.” (Applådera!)

Cilla: ”Nej, berätta mer! Berätta hur ni gjorde!”

18 jonas gardell

Nu gör Juha en dumhet. Han börjar ingående att beskriva ett samlag som han läst om i ”Läsarnas egna sexbrev” i FibAktuellt.

Hur i helvete kan han vara så korkad! Det är mycket möjligt att Roy faktiskt läst just det numret. Ändå kan Juha inte sluta. Inte när han väl har börjat.

Juha har ju en publik. Publiken kräver mer. Juha är artist. En artist måste ge publiken vad publiken vill ha.

Så han beskriver detaljerat hur han kysst och slickat tjejens ben, från fötterna och uppåt, hur hennes bröstvårtor styvnat under hans varsamma fingrars beröring, hur han tillfredsställt henne med handen och att hon var alldeles våt, och sedan bekänner han andlöst, nästan viskande, hur han fört in sin penis i hennes vagina – han säger penis och vagina eftersom det sitter kvinnor i publiken (Cilla och Charlotte), och han måste tänka på att inte bli för smaklös och vulgär, hade det bara varit män församlade (Roy) skulle han naturligtvis frustande och vällustigt högt vräkt ur sig både kuk och fitta – i alla fall, han hade fört in sin penis i vaginan, först bara ollonet och sedan hela vägen in till roten, och sedan – Roy avbryter. ”Hur skyddade ni er då?”

Herregud, det har Juha inte tänkt på. P-piller eller kondom? Han har inte beskrivit någon kondompårullning, så det måste bli p­piller. ”P-piller.” ”Jaja, fortsätt nu!” fräser Charlotte otåligt. ”Vad hände sen?” ”Tja, vad tror du? Sen höll vi på tills vi kom båda två förstås!”

Cilla: ”Hur länge kunde ni hålla på då?” ”Inte särskilt länge, för det var ju första gången för mig. Vad kan jag tippa …” – Nu är Juha ute på riktigt hal is. Hur i helvete länge varar ett samlag? – ”… fem, tio minuter kanske.”

Han tvekar. ”Men så hade vi ett långt efterspel också förstås!” skyndar han sig sedan att lägga till ifall det verkade för kort med tio minuter. ”Vadå tio minuter?” invänder Cilla som plötsligt låter skeptisk. ”Snubben som jag hade sex med kom efter typ tio sekunder.”

Skit också! Vittu satans perkele! Han har tagit i för mycket. Hur kunde han vara så osmart? Nu gäller det att backa snyggt utan att de andra märker nåt. ett ufo gör entré

19

Anlägger därför ett en aning irriterat tonfall eftersom någon dristat sig till att ifrågasätta honom. ”Fem, tio minuter sa jag faktiskt! Ja, jag tog förstås inte tid. Det kan ha varit kortare, men det kändes som om vi höll på så länge.”

En rätt snygg räddning om han får säga det själv. Men Cilla bläng­ er ändå misstroget på honom. Juha vet att han måste möta hennes blick och inte flacka. Hjälp mig då att vila tryggt och stilla blott vid dina löften, Herre kär. Han antar utmaningen och ser Cilla rakt i ögonen, lugnt och avslappnat, tills Cilla själv ger sig och vänder bort blicken.

Segern är hans.

Juha är i mål och han står på benen. Han har inte gränslat någon port, han har inte åkt ur banan. Nu kan han ta av skidorna, luta dem mot axeln, pusta ut och sedan gå fram till sina konkurrenter som står på tur att åka: ”Det var i alla fall så det var, och nu kan väl du berätta om din första gång, Cilla!”

Han reser sig för att sätta på mer tevatten och bereder sig på att intresserat lyssna till de andras erfarenheter, eller i Roys fall ska man väl snarare säga brist på erfarenheter.

När han kommer hem från Roy låser han dörren till sitt rum, häk­ tar ner spegeln från väggen, drar av sig byxorna och sätter sig på saccosäcken med spegeln framför sig.

I det skarpa skenet från den signalröda skrivbordslampan stude­ rar han noga sitt kön.

Han har ljugit sig yr i huvudet under kvällen. Han blir trött i nacken av att ljuga så mycket.

En sak återstår att göra. I morgon ska han ta Roy avsides och i för­ bi­farten nämna att samlaget han i förtroende beskrev hemma hos Roy genom ett lustigt sammanträffande, ja, det är nästan ofattbart, men nästan exakt samma sorts samlag stod det om i ett sånt där läsar­nas egna sexbrev i Fibban eller Lektyr eller vilken det var, är det inte märkligt!

Roy är inte svår att manipulera. Det ska nog gå bra. Sedan har Juha inget att oroa sig för.

Han sluter ögonen och börjar runka. Frammanar bilden av Pir­ jos nakna kropp som han kysser och slickar från fötterna och upp­

20 jonas gardell

åt. Hennes bröstvårtor styvnar under hans var samma fingrars beröring, han tillfredsställer henne med handen och hon kvider och stönar och ropar att hon är alldeles våt och att det går för henne gång på gång, åh, vad det går för henne!

Det tar ungefär femton sekunder för honom att komma.

Samtala om texten 1. Hur märks det att Juha är en van lögnare?

2. När Juha har berättat färdigt, tänker han att nu är det hans konkurrenters tur att berätta. Varför tänker han så? Vad är det de konkurrerar om?

3. Förstår de andra att Juha ljuger, tror du?

4. Det finns flera hänvisningar till Bibeln och Gud i texten. Ge exempel. Varför har författaren valt att ha med dem, tror du?

Diskutera Juha tänker att det bästa tillfället att ljuga är i ”stunder av avklarnad uppriktighet vänner emellan”. Vad menar han med det? Varför ljuger Juha? Uppnår han sitt syfte med lögnen?

Jonas Gardell (f. 1963) drev en gång i tiden ett konstgalleri.

När det inte kom så många besökare började han att skriva. I dag har han gett ut ett stort antal romaner. Han skriver också filmmanus och sånger. Mest känd är han kanske som komiker. Om sig själv skriver han på sin webbplats: ”Jag är komiker. Jag menar alltid allvar.”

ett ufo gör entré

21

ur Ser mitt huvud tjockt ut i den här? randa abdel-fattah

Det är bara några dagar kvar på sommarlovet när Amal, 16 år, bestämmer sig. Hon är livrädd, men nu ska hon våga ta steget fullt ut. Hon ska bli en ”heltidare”.

Det slog mig under ett intensivpass på löpbandet därhemma medan jag tittade på en Vänner-repris för nittionde gången eller så.

Det är den där scenen när Jennifer Aniston är brudtärna i gräslig klänning då hennes ex gifter sig. Alla driver med henne och hon vill bara rusa därifrån och gömma sig, men istället tar hon plötsligt mod till sig, hoppar upp på scenen och sjunger en låt som heter ”Copa Cabana”, vad nu det kan betyda. Ni skulle ha känt vilken kick av total kraft och övertygelse jag fick! Jag tryckte på nödstoppet och stod sen där i Adidasshorts och Nalle Puh-tröja, som förhäxad av det jag såg. Det var som att stiga ut ur ett rum, stänga dörren bakom sig och kliva in i ett annat. Ena ögonblicket tänkte jag absolut inte på det. Nästa ögonblick uppfylldes jag av mod och då kändes det bara så otroligt rätt.

Jag var redo att bära hijab.

Just det: det var Rachel i Vänner som var förebilden. Nu lär väl shejkerna kalla till krismöte.

Detta hände klockan halv fem igår eftermiddag. Nu är klockan tjugo över tre på morgonen och jag ligger i sängen och försöker bli klar över om jag verkligen är beredd att löpa linan ut medan jag glor på en snubbe på teve som försöker slå i mig att för fyr-

22

tionio dollar och nittionio cent kan jag köpa en konservöppnare som även kan skiva vattenmelon, och antagligen noppa ögonbrynen också.

Jag ligger sömnlös av grubbel över om jag törs göra det. Börja bära hijab, slöja, på heltid. ”Heltidare” brukar jag och mina muslimska kompisar kalla tjejer som bär slöja jämt, vilket i princip betyder att man alltid har den på sig i närvaro av manspersoner man inte är nära släkt med. ”Deltidare” som jag själv bär slöja när den ingår i skoluniformen på en muslimsk skola eller när vi går till moskén eller kanske bara för att håret är risigt.

Fyra dagar kvar av lovet. Fyra dagar att bestämma mig för om jag verkligen ska börja min tredje termin på McCleans Grammar School som heltidare. Redan nu kan jag tala om att tanken på att kliva in i klassrummet med slöjan på får näshåren att resa sig. […]

Jag är vettskrämd. Men samtidigt känns det som om min lidelse för och fasta tro på islam håller på att svälla till bristningsgränsen inombords, och jag vill bevisa för mig själv att jag är stark nog att visa vad jag tror på. Jag är övertygad om att jag kommer att känna mig väldigt nära Gud. För det är jäkligt svårt att gå runt och vara en ”handduksskalle” som alla glor på utan att känna sig självbelåten – ifall man alltså lyckas ta sig förbi stirrandet och kommentarerna med högburet huvud. Det är då det börjar pirra varmt inombords och man ler för sig själv i vetskapen om att Gud ser en, i vetskapen om att han vet att man försöker vara stark för att glädja honom. Som om det vore ett internt skämt mellan er bägge och nåt stort och varmt och viktigt pågår som ingen i hela världen vet om eftersom det är ens alldeles egna upplevelse, ens egen personliga vänskap med Skaparen. När jag inte bär slöja känns det som om jag missar nåt, tror jag. Jag känner mig blåst på den där unika närheten.

Jag är redo för nästa steg, det är jag säker på. Men jag är nervös i alla fall. Hjälp! Tusentals röster i mitt huvud försöker avskräcka mig.

Men varför skulle jag vara rädd? Eftersom jag tänker allra bäst i listform tror jag att jag gör så här:

23

1. Det religiösa/skrifterna/heliga grejer: Jag tror ju på Allahs/ Guds bud som står i Koranen. Gud säger att män och ­kvinnor ska uppträda och klä sig anständigt. Som jag ser det är det bättre att följa Guds mode än det som dikteras av nåt solariebränt gammalt gubbäckel i Milano som skor sig på en teori som mest gagnar honom själv om att less is more vad gäller kvinnokläder.

2. Okej, bra, då har jag klarat av anständigheten.

3. Nästa grej, och det är faktiskt väldigt enkelt, är att även om jag nu inte tänker överge min modemedvetenhet – glöm att jag nånsin skulle hoppa shoppingrundorna på Portmans och Sportsgirl – så är jag grymt trött på att noja över min kropp, vad killarna ska tycka om urringningen och vaderna och förhållandet mellan mina axlar och höfter, och jag svär på allt som är dyrt och heligt att jag har fått nog av att oroa mig för vad folk ska tycka om jag går upp ett kilo eller får en finne. Ni ska veta att morgonsamlingen varje måndag kan vara rena stressattacken. Det finns en tjej, Tia Tamos, regerande värstingbitch i årskurs elva, som går i taket av skadeglädje om man har fått en finne. Lika bra att ringa till nödslakten i det läget, för på henne verkar det som om det vore bättre att vara död än att gå omkring med en pormask. Och vissa av killarna har en äcklig ovana om måndagsmorgnarna att prata om vilka porrfilmer de har tittat på under helgen så högt att vi tjejer hör det. De är bara för jobbiga. Enligt dem borde tjocka tjejer deporteras, alla andra tjejer sättas på svältkost och silikontuttar vara en medborgerlig plikt. Sen kontrar vi med att tjejer ska värderas efter vad de har i huvudet och inte behån. Ja, då blir det i princip nödvändigt att skicka runt en inhalator eftersom de flabbar så de knappt får luft.

4. Vid det här laget får jag väl medge att detta inte längre är en lista, utan håller på att bli en regelrätt uppsats.

Jag kan inte föreställa mig vad klasskompisarna skulle säga om jag klev in med den på mig. Hjälp – det här ger sannerligen en ny dimension åt mardrömmen om att gå naken inför hela klassen. I mitt inhalator – apparat som används för att underlätta andningen

24 randa abdel-fattah

fall skulle jag ju inte vara naken, utan tvärtom påklädd från topp till tå.

Fast vid närmare eftertanke är jag inte direkt ovan vid att vara den som sticker av. De första sex åren gick jag i en katolsk ­skola därför att det var för långt till en islamisk och mamma och pappa inte hade tid att köra mig dit två gånger om dagen. Plus att ”älska din nästa”, ”hedra din fader och din moder” och ”renlighet kommer näst efter fromhet” och hela den grejen i stort sett var vad jag skulle ha fått lära mig på religionen i en islamisk skola också. Från förskolan och ända till sexan gick jag som enda muslimska unge på St Mary Immaculate-skolan där vi var tvungna att mässa Fader vår och bekänna vår tro på frälsning genom Jesus Kristus varenda dag på morgonsamlingen. Inget fel i det. Är man katolik ska man såklart ta i från tårna. På lågstadiet räcker ett par uddastrumpor som förevändning för att reta nån. Så en musse (öknamn för muslim, inte mus) som inte äter fläskkött, firar id, har ett efternamn som är omöjligt att uttala och en mamma som hämtar en från skolan i slöja och Guccisolbrillor med en bil med dekalen islam betyder fred i bakrutan kan bara glömma en anonym tillvaro.

Du Amal, varför låter arabiska bokstäver som när man nyser?

Du Amal, ska du ha en baconburgare?

Du Amal, har du en kamel som husdjur eller?

Du Amal, hörde du att läraren kallade dig för ”Anal” på uppropet imorse?

Man kan glömma att försöka passa in om man är den enda som har lov att sitta längst bak i kyrkan på gudstjänsterna. Fast inte varje gång. Jag minns den gången när jag biktade mig, jag gick i fyran då. Jag stod i kö med de andra i klassen som skulle gå till kommunionen. Egentligen skulle jag inte ha stått i kön men jag hade ingen lust att sitta som en enstöring på bakersta bänken hela mässan.

Broder Andrew bjöd oss hostian en i sänder. Jag var nyfiken på det heliga brödet. Nästan så fort jag hade smakat på det spottade jag ut det i handen. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig. Sockerkaka? Jag smusslade ner de tuggade resterna i jackfickan och gick vidare till kön utanför biktstolen. id – muslimsk högtid, bryta fastan hostia – nattvardsbröd

ser mitt huvud tjockt ut i den här?

25

Fröken var upptagen med att skälla ut Chris Barkley för att han hade frågat broder Andrew om man skulle äta sex till åtta skivor om dagen av det heliga brödet och lade inte märke till att det stod en muslimsk unge i kön till bikten. När det blev min tur gick jag in i biktbåset och slog mig ner på bänken.

Luckan drogs åt sidan och jag hörde en mild och vänlig röst. ”Vad vill du bekänna, mitt barn?”

Jag blev alldeles förfärad. Prästen skulle utpeka mig som kättare, mamma och pappa skulle kalla mig förrädare och fröken skulle ge mig kvarsittning. Den där bakersta kyrkbänken med sitt ditklottrade ”Lucy hjärta George” och ”Jesus va här” tedde sig plötsligt väldigt frestande. För vad ska en muslim bekänna för en präst?

Jag kunde bara komma på en enda sak: att varje gång som Chris Barkley kallade mig svartskalle eller retade mig för att min mamma gick med handduk om huvudet, så bad jag tyst för mig själv att Gud skulle låta ett träd dråsa ner i skallen på idioten.

Prästen upprepade sin fråga: ”Vad vill du bekänna, mitt barn?” ”Jag är muslim”, viskade jag. ”Fem Hell dig, Maria och fem Fader vår.”

Det var första och sista gången jag deltog aktivt i mässan.

Missförstå mig inte nu. Jag är ingen sån där unge med en förvirrad barndom och en massa ”syndrom”. Visst, oavsett hur mycket mamma och pappa tutade i mig att vara stolt över min identitet fanns det ju alltid nån på lekplatsen som sa åt blattarna att åka hem. Men sen visade det sig att jag var urkass i gympan och kärade ner mig i vartenda pojkband i tidningen Dolly, så det fanns många andra sätt att få mig att framstå som ett pucko. Jag lärde mig att undertrycka muslimskheten och lyckades hyfsat med att få en kul och religiöst anonym skolgång till och med sexan.

Från årskurs sju till årskurs tio gick jag på den islamiska skolan Hidaya – vägledningen. Där indoktrinerar man eleverna och lär ut hur man skapar muslimska ghetton, har träningsläger ihop med alQaida och sjunger utländska nationalsånger. Inte.

Jag kan inte sluta tänka på Hidaya och jag längtar nästan ihjäl kättare – någon som bryter mot den kristna tron

26 randa abdel-fattah

mig efter kompisarna och lärarna där. Längtar nästan ihjäl mig efter en skola där man fick lära sig samma saker som alla andra elever i alla andra skolor i Melbourne men där man dessutom fick be och fasta och bära slöja och vara tonåring ifred utan att behöva svara på en massa frågor eller försvara sig mot löpsedelsrubrikerna. Där man sjöng Australiens nationalsång varje dag på morgonsamlingen och fick kvarsittning om man inte tog den på allvar. Där man kunde ägna sig åt puberteten och tonårsångesten och bli kär och avverka sina bantningskurer utan att samtidigt behöva vara ett prefix för terrorism, extremism, radikalism eller nån annan ism.

På Hidaya ingick slöjan i skoluniformen. Men jag tog jämt av mig den så fort jag kommit utanför skolgrinden för om ni visste hur kaxig man måste vara för att kliva ombord på pendeln med den på sig. Efter skoldagens slut var tågen precis fullknökade med elever.

Jag kunde behålla den på om jag åkte tillsammans med ett gäng andra från Hidaya för då kände jag mig inte så utstirrad. Det var bara det att jag var tvungen att byta tåg för att komma hem och aldrig i livet att jag hade vågat åka hela vägen med den på mig ensam.

När jag började på Hidaya, i sjuan, avskydde jag att ha på mig slöja. Jag tyckte den kliade och jag hatade verkligen att ha den på gympan. Vilken extrem gnällpotta jag var den där första tiden.

Dessutom tyckte jag att jag såg töntig ut i den och de två första veckorna höll jag på och joxade med luggen och lät den hänga utanför så att alla skulle se att jag hade snyggt hår. Snacka om fåfäng. Men sen lärde jag känna de andra i klassen och då kändes det inte lika jobbigt längre. Jag vande mig och jag träffade tjejer som bar den på heltid utanför skolan, typ frivilligt, och jag fick allt större respekt för deras mod. Jag var rentav lite avundsjuk, för själv slet jag ju av mig slöjan så fort jag kom utanför skolgården, medan de lugnt och stolt klev ombord på ett tåg fullt med elever från alla möjliga skolor utan minsta tecken på rädsla eller tvivel. De verkade så tillfreds med sin identitet och alla lärde känna och respektera dem på deras egna villkor.

Jag ville inte alls sluta på Hidaya. Men man kan bara gå till och med tionde året där eftersom de inte har tillräckligt stora anslag för att kunna ha årskurs elva och tolv. Mina bästisar, Leila Okulgen ser mitt huvud tjockt ut i den här?

27

och Yasmeen Khan, bytte till en kommunal skola i närheten av Coburg där de bor. Jag vädjade till mamma och pappa att låta mig gå där också men de skulle prompt ha in mig på en privatskola. Jag försökte med allt möjligt. Först tokfjäskade jag för dem: fixade kaffe efter maten, erbjöd mig att duka bordet innan mamma hunnit be mig, lät dem titta på dokumentärer när jag ville se Big Brother. Det funkade inte. Då valde jag den politiska linjen istället och malde på om att cementera vårt utbildningssystems snobbiga småborgerliga maktstruktur som skapar sociala avgrunder mellan samhällsklasserna (det knyckte jag från en tevedokumentär). Snacka om att sakna empati och socialt medvetande. De bara skrattade åt mig och gav mig en bunt broschyrer om skolan. Vilket kräkmedel. Jag menar: hur kul är det att läsa vad en skola har för målsättning när högsta prioriteten är ”att forma elevernas personlighet efter skolans traditioner och värderingar”? Urk. Ju mer jag tänker på mammas och pappas sadistiska beslut att skicka mig till McCleans, desto mer börjar jag undra om jag i själva verket är lagd åt det masochistiska hållet. Jag fattar inte hur jag på allvar kan överväga att bära slöja på en snobbskola där man skoningslöst hamnar på töntlistan om man modemässigt ligger så mycket som ett Cleo-nummer efter. Hallå liksom, fatta läget! Varför ska jag spela helig och bla bla bla när jag vet att jag har större chans att smälta in om jag kör Kelly Osbournestilen än om jag täcker håret?

Jag kan inte somna. Vad ska Adam säga?

Adam? Vem bryr sig om Adam?

Inte jag. O nej. Nix. Han kommer att skratta.

Lägg av, det var oschysst. Sån är inte han.

Jag borde ha försökt få en roll i Sagan om ringen. Min tolkning av Gollum är extremt trovärdig inatt.

Snälla Allah, låt mig somna nu. Annars kommer jag att vakna med rena julklappssäckarna under ögonen, och de skulle aldrig gå att dölja med foundation – jag glömde mitt täckstift hos Yasmeen förra veckan. masochist – självplågare

28 randa abdel-fattah

Samtala om texten 1. Varför vill Amal bli en ”heltidare”? Vad är det som får henne att bestämma sig?

2. ”Jag är vettskrämd”, tänker hon inför sitt beslut. Vad är det hon oroar sig för?

3. I sex år går Amal som ensam muslim i en katolsk skola. Hur upplever hon det? Vad förändras när hon börjar på den mus­ limska skolan?

4. Författarens språk är drastiskt och fyllt av utanförskapets klarsyn och självironi. Ge några exempel!

Skriv Hur går det för Amal när skolan börjar igen efter sommarlovet?

Skriv ett brev från Amal till en kompis där hon berättar om hur det kändes att komma till skolan med slöja och vilka reaktioner hon mötte.

Undersök Rätten att bära etnisk eller religiös klädsel, till exempel slö­ ja ­eller huvudduk som Amal gör, är i Sverige en del av religions­ friheten. Det innebär att det är förbjudet att diskriminera någon på grund av klädsel som är kopplad till en viss religion. Ta reda på mer om vad som menas med etnisk och religiös klädsel. Bör­ ja din sökning på www.do.se (Ombudsmannen mot etnisk dis­ kriminering).

Randa Abdel-Fattah (f. 1980) är författare, advokat och människorättsaktivist och bor i Sydney. Handlingen i Ser mitt ­huvud tjockt ut i den här? bygger delvis på författarens egna erfarenheter.

Randa Abdel-Fattah har även skrivit boken Tio saker jag hatar med mig själv.

ser mitt huvud tjockt ut i den här?

29

Superokända människor fredrik lindström

Om man kan vara superkänd kan man väl också vara super­ okänd. Eller? Det är en av de saker som Elin och Daniel reso­ nerar om. En sak är de i alla fall överens om: Om de inte blir kända kan det lika gärna vara. För vem vill gå omkring och bara vara en helt vanlig människa hela livet?

Elin vet precis vad hon och Daniel ska göra: antingen ska de ta livet av sig eller också bli kända.

Blir de inte kända kan allt lika gärna vara. Det är så otroligt meningslöst att bara gå omkring och vara vem som helst – en helt vanlig, okänd människa.

Det känns förstås mer lockande att bli kändis än att dö vid fjorton års ålder. I och för sig skulle det kunna vara värsta romantiska grejen om hon och Daniel gjorde det tillsammans, och man hittade dem sedan liggande bredvid varann i skogen med ett avskedsbrev.

Och alla blev helt galna av sorg.

Men om man ska ta livet av sig tillsammans med den man älskar ska det helst vara för att man är olyckliga och inte kan få varann, sådär som i filmen om Romeo och Julia.

Elins och Daniels föräldrar har absolut ingenting emot det, de bryr sig inte så mycket.

Elin är nästan besviken och Daniel tycker att hon är knäpp i huvudet.

Då återstår det att bli känd.

Bli en sådan som räknas.

37

För det är ju bara så.

Man kan säga att alla människor räknas och är värda lika mycket, men det är ju bara snack. Det vet alla. Det är klart att till exempel Jennifer Lopez är värd mer än Daniels morsa, som är 53, halvtidspensionerad och helt okänd.

För att inte tala om Britney Spears.

Det enda sättet att få ett annat liv, ett riktigt liv, är att bli känd.

Det är därför hon köpt nya Vecko-Revyn som är ett specialnummer, åtta sidor om ”Så blir du kändis”.

Daniel och hon sitter och läser den högt på hennes rum. Det gäller att ställa målen högt och inte ge upp. Det finns massor av möjligheter och ingenting är omöjligt.

Man kan antingen vara jävligt bra på någonting eller så kan man göra något jäkligt sjukt eller bli inblandad i en skandal eller något.

Eller så kan man bli ihop med nån som redan är känd, som Svante Tegnér som var ihop med Victoria och blev jättekänd. Sedan kunde han starta ett popband och bara glida omkring.

Vem skulle inte kunna vara ihop med någon ett tag för att sedan få leva ett sådant succéliv? Eller åtminstone ligga med någon?

Men det blir ju lite svårt.

Om Elin skulle ligga med någon borde det vara med Daniel och det skulle hon knappast bli känd på. Men det skulle säkert göra slut på en del av hans jobbiga tjat och gnidande mot hennes brallor.

Och förresten är det inte säkert att man skulle bli känd bara på att ligga med någon som är känd. Daniels syrra har en kompis som känner en som legat med en i Kent och hon är i och för sig lite känd i Huvudsta, men hon kommer inte på TV bara för en sådan grej.

Man måste vara såpass känd att man kommer i TV, annars går det bort.

De kunde väl göra ett program om oss, tycker Elin.

Men varför skulle de göra det? Är hon helt dum i huvudet? Man kan inte göra TV-program med helt vanliga, superokända männi­ skor, för vem fan skulle titta på det?

Men det tycker hon visst att man kan. Titta på Robinson då?

38 fredrik lindström

Och sedan har de en lång diskussion om de som är med där ska räknas som kändisar eller inte eftersom de är okända när det börjar men sedan blir de ju typ värsta kända.

Det är hela tiden Daniel som får rätt och till slut försöker Elin ett annat spår och säger att vadå superokända, sådär kan man ju inte säga? Man kan väl inte vara superokänd heller, antingen är man känd eller också är man okänd, och då är man okänd bara, punkt slut.

Man kan inte vara mer eller mindre okänd. Olika mycket känd, visst – men okänd, det är man ju bara.

Men så är det inte alls, enligt Daniel, för det finns väl någon som är typ världens mest kända människa. Och de diskuterar en lång stund om det är Michael Jackson eller Madonna.

Och då måste det väl också kunna finnas världens mest okända människa, vem nu det skulle kunna vara.

Det får de nog aldrig reda på, för om han är så okänd är det ju helt osannolikt att någon av dem ens skulle ha hört talas om honom.

Det går bara bort.

Men skulle någon kunna leva så utan att någon vet om den personen, förutom Skatteverket och så.

Ja, kanske, om man låtsades att man var död och bara stängde in sig och aldrig gick ut.

Då kunde man ju lika gärna vara död, tycker Elin.

Men ändå, om man tänker sig någon som inte haft så mycket kompisar i skolan, kanske bytt klass ofta, och inte hade några syskon, föräldrarna var döda och typ inga släktingar. Och sedan att han eller hon hållit sig undan även om det måste vara svårt eftersom man måste gå ut och handla och så.

Fast man kan ju beställa på Internet nuförtiden, påpekar Elin.

Fast det har man nog inte råd med om man bara sitter inne, tror Daniel, för då kan man ju knappast jobba och tjäna några pengar om man inte är författare eller något och skriver böcker och tjänar massor av pengar. Och det går ju inte, för då blir man känd ändå.

Men hur som helst; det måste ju ändå vara någon som vet om en, någon granne eller någon klasskamrat som kommer ihåg en eller får syn på en på åttans klasskort när hon städar källaren eller något, tror Elin. superokända människor

39

Nej, men en sådan superbeigeing, menar han, som man inte ens lägger märke till på klasskortet.

De blir tysta en stund.

Det känns liksom lite sorgligt.

När alla som har vetat om, eller hört om en människa, är döda, då är han helt okänd, för då finns det ingen längre som vet om att den personen funnits.

Daniel funderar hur länge han själv kommer att få lov att vara död innan alla som känt till honom dött. Det måste ju dröja ett tag om man får barnbarn, och om de berättar för sina barn kan det ju ta säkert över hundra år. Någon kan ju få syn på honom på något kort och om de tittar på gamla TV-inslag så står han i bakgrunden på en intervju med Anders Limpar efter en landskamp, och han har fått ett brev uppläst i Bullen. Och så finns han på en svartvit bild i Solna stads årsbok, fast där är han bara sju år och leker med en snögubbe, så det är ju inte säkert att någon skulle känna igen honom, särskilt inte när alla som har känt honom är döda.

Det kan ta tid, det kan verkligen ta lång tid innan absolut ingen känner till att han ens har levat, men det kommer helt säkert ändå en dag när de sista exemplaren av den där årsboken är borttappade, när ingen vet alls.

Det är inte så mycket att fundera på.

Plötsligt säger Elin att om man är sådär totalt okänd så att ingen i hela världen vet om en, då skulle man ju säkert hamna i TV förr eller senare när någon fick nys om det, och liksom bli känd som världens okändaste person och sedan skulle man ju inte vara okänd alls längre.

De två grejerna går liksom inte att kombinera, de sabbar för varann.

Det är som om de tog livet av sig tillsammans så skulle de säkert bli jättekända.

Men då är det för sent, då har man ju ingen nytta av det.

Men hellre det än att bara gå omkring och vara okänd och trist.

40 fredrik lindström

Samtala om texten 1. Av vilka anledningar vill Elin och Daniel bli kända?

2. Vilka olika alternativ har den som vill bli känd, enligt Elin och Daniel? Har de rätt när de påstår att kändisar är värda mer än ”vanliga” människor? Motivera!

3. Hur vanligt tror du att det är att unga människor tänker som Elin och Daniel? Varför är det så? Vad kan du känna igen i Elins och Daniels sätt att resonera?

4. Daniel funderar på hur lång tid det kommer att ta, efter hans egen död, innan ingen människa längre vet att han någonsin levat. Vad kommer han fram till?

Diskutera Bloggar, communities, privata hemsidor, videodagböcker – på internet kan vem som helst bli känd och låta andra ta del av sitt privatliv. Men vilka kan riskerna vara? Hur ser du på internets möjligheter och faror? Vad bör man tänka på innan man publicerar bilder och information om sig själv?

Skriv ”Så blir du kändis” är rubriken på det specialnummer av VeckoRevyn som Elin köper. Hur blir man egentligen en kändis? Vilka olika strategier kan man använda sig av? Skriv tillsammans med några kamrater en handlingsplan för den som vill bli känd – på skolan, i staden där ni bor, i Sverige eller över hela världen.

Fredrik Lindström (f. 1963) blev känd för Sveriges Radios lyssnare som busringare i programmet Hassan i början av 1990­talet. I dag är han en ständigt aktuell författare, komiker, regissör och programledare. Han skriver även artiklar om språkfrågor.

superokända människor

41

Alla behöver någon att se upp till

Hur vet man vem man innerst inne är? Svaret kan verka självklart – alla vet väl vilka de är. Fast riktigt så enkelt är det inte alltid. Det berättar professor Lars-Erik Berg i den här artikeln, som handlar om allas vårt behov av att ha någon att se upp till.

I förskolan lekte många små flickor med My Little Pony. I dag beundrar de kanske jetsetmiljardärskan Paris Hilton eller skådespelerskan Jennifer Aniston.

– Det är uttryck för samma sak.

Alla människor skapar sin identitet i mötet med andra. Idoler – de man ser upp till och vill efterlikna – blir modeller att just identifiera sig med, förklarar Lars-Erik Berg.

Han är professor i socialpsyko­ logi på högskolan i Skövde och mycket intresserad av hur männi­ skan formar sin självbild. Han har bland annat studerat hur flickor i förskolegrupper leker med Barbie och My Little Pony. Drömmen är att bli vacker, att bli sedd som en prinsessa eller drottning.

– För en liten tjej är My ­Little Pony med stora ögon och långt mjukt hår sinnebilden av något

52

vackert, en sorts idol. Längre fram i livet övertar ofta artister, filmstjärnor eller fotomodeller den rollen.

Lars-Erik Berg påpekar att det kan vara svårt att själv avgöra vem man egentligen är.

– Just därför har alla idoler att spegla sig i. Det kan vara en granne, någon på jobbet, en idrottsstjärna, en politiker eller en artist.

Oavsett om idolerna är kända eller inte fyller de samma funktion i identitetsskapandet.

Lars-Erik Berg menar att längtan efter förebilder är en oerhört stark mänsklig drift. Den är lika betydelsefull för vår överlevnad som hungern, törsten och sexualiteten.

– Ibland kan idolskapet ta sig väldigt starka uttryck. Man överför så intensivt sina drömmar på idolen, på en levande människa, att den

egna identiteten nästan suddas ut.

Men det är i ­extremfallen.

Annars talar Lars-Erik Berg om en process där ”vanliga” människor projicerar – överför – sina önskningar på idolen.

– Alla förebilder har en tillgång som vi uppskattar och vill efterlikna. De kan vara snygga och intelligenta eller bra artister och lysande skådespelare. Men de tillskrivs också känslor, tankar och förmågor som de egentligen inte har.

För många är rocklegenden Elvis Presley, som avled 1977, fortfarande en stor idol. På en och samma gång symboliserar han uppror, styrka, sexualitet och sensualitet. Även när han var överviktig och fullproppad med droger under den sista tiden i sitt liv såg många av fansen bara bilden de ville se, det vill säga den unge Elvis. […]

Har det alltid funnits idoler?

– Ja, så länge människan har sett sig som en enskild individ. I det

svenska bondesamhället fanns det under århundraden ingen större dramatik på ytan. Drängen som lyfte den största stenen blev nog en idol för många män i byn, den dugligaste pigan eller husfrun hade samma betydelse för kvinnorna.

I takt med att ­industrisamhället växte fram med sin masskultur förändrades idolskapet. Tidningar, radio och senare teve innebar att idolerna snabbt kunde bli kända hos en stor publik samtidigt.

– I dag är de allra största idolerna nästan som religiösa ledare. De kan fånga och engagera stora folkmassor. Ju fler drömbilder idolen förmår uppfylla, desto större idol blir han eller hon.

Har du egna idoler?

– Självklart men ibland är det som vuxen svårt att erkänna att man har idoler. Vi vill ju framstå som fria och självständiga männi­ skor med egen identitet.

Thomas Lerner, DN

53

Temauppdrag Jag och de andra Att våga vara sig själv, oavsett vad andra tycker, kräver mod. Flera av personerna som du läst om i det här kapitlet brottas med frågan hur de ska förhålla sig till sin omgivning. Vissa struntar helt i vad andra tänker. Andra ljuger för att imponera. Välj två texter som du fastnade för. Presentera dem kort, redogör för hur du uppfattar att personerna i texterna förhåller sig till sig själva och omgivningen, och dela med dig av egna reflektioner och tankar som läsningen väckte.

Mötet Hur skulle ett samtal mellan huvudpersonerna i kapitlets olika texter låta? Arbeta tillsammans i en mindre grupp och bjud in några av texternas huvudpersoner till ett panelsamtal under rubriken ”Att passa in eller sticka ut?” Fördela rollerna mellan er. En i gruppen är samtalsledare. Låt var och en först fundera och skriva ner några tankar kring följande frågor: • Vem är jag? Så ser jag på mig själv.

• Vad är viktigast i mitt liv? Så ser jag på min tillvaro just nu.

• Vad tänker jag om andra? Så ser jag på min omgivning.

• Vad vill jag göra senare i livet? Så ser jag på framtiden.

Inled samtalet med en kort presentationsrunda. Samtalsledarens uppgift är sedan att fördela frågorna mellan gästerna. Hålls samtalet inför publik kan också publiken få ställa frågor. Om ni hellre vill kan ni filma samtalet och spela upp det för resten av klassen.

Mina förebilder Alla har idoler att spegla sig i, säger professorn Lars-Erik Berg i artikeln på s. 52. ”Det kan vara en granne, någon på jobbet, en idrottsstjärna, en politiker eller en artist.” Läs igenom artikeln och fundera på vem eller vilka dina förebilder är och vad de betyder för dig. Kanske har du haft olika idoler i olika faser av livet. Skriv ett manus till ett tal

54

som handlar om dina idoler och vad de betyder eller har betytt för dig.

Fundera också över på vilket sätt du skulle kunna vara en förebild för andra. Håll ditt tal inför klassen.

TIPS! Tips på hur du kan förbereda ditt tal hittar du i Svenska ­impulser 1, s. 92–99.

Sälj dina favoritjeans!

De håller oss varma, är (förhoppningsvis) bekväma mot våra kroppar – och de berättar en hel del om vilka vi är eller vill vara. Kläder är kort sagt en viktig del av vår identitet. Välj ett eget klädesplagg som du gillar och som du tycker är representativt för din klädstil. Gör en lockan­de reklamannons för ditt favoritplagg med bild (fotografera plagget) och text, som ger betraktaren en uppfattning om varför du trivs så bra i plagget, i vilka situationer det passar och vilken känsla plagget ger uttryck för. Vem blir man, när man bär ditt plagg?

TIPS! Läs om reklam och reklambilder i Svenska impulser 1, s. 198–199.

För toleransen!

Skriv en insändare där du ger din syn på hur vi bäst bekämpar fördomar i skolan och i samhället i övrigt. Hämta inspiration och exempel ur texterna. Kom ihåg att en insändare är en argumenterande text där det tydligt ska framgå vad du tycker och varför.

TIPS! Läs om hur man skriver insändare och argumenterar effektivt i Svenska impulser 1, s. 102–113.

Att sticka ut Skriv en novell om en person som på eller annat sätt sticker ut. Skapa en huvudperson som på något sätt avviker från de förväntningar som omgivningen har på honom eller henne. Vad händer? Hur reagerar personerna? Hur reagerar huvudpersonen? Är det någon eller några som förändras av det som sker?

TIPS! Du hittar gott om tips på hur man skriver person- och miljö­ skildringar samt bygger upp skönlitterära texter i Svenska ­impulser 1, s. 123–145.

55

Lästips Ett öga rött, Jonas Hassen Khemiri Halim är femton år och känner sig inte riktigt hemma någonstans. Inte på skolan, inte i stadsdelen där han bor, inte i den svenska kulturen.

Halim bestämmer sig för att bjuda motstånd mot allt som vill förändra honom, och han lovar sig själv att bli Sveriges mäktigaste revolutionsblatte. Ett öga rött har filmatiserats.

Stor i käften, Joyce Carol Oates Ursula spelar basket och kallar sig själv för Fulan därför att hon spelar hårt och tar för sig på planen. Hon har egentligen inga riktiga kompisar. Matt är den typiska skrävlaren och kallar sig själv för Glappkäft.

Han är omtyckt av sina kamrater. Ursula och Matt går i samma skola utan att veta om varandra. Så säger Matt för mycket en dag och deras vägar korsas.

I en klass för sig, Curtis Sittenfeld Lee Fiora får ett stipendium och väljer att studera på en dyr och snobbig privatskola. Hon lämnar familjen, och den invanda miljön för något främmande och ovant. Aldrig kunde hon ana att hennes val skulle få sådana konsekvenser.

Filmtips Million Dollar Baby, regi Clint Eastwood Den dag Maggie Fitzgerald kliver in i boxningsringen hos Frankie Dunn börjar hans liv förändras. Million Dollar Baby är en film om ambition och hårt arbete, om lojalitet och riktig om vänskap och naturligtvis – om den amerikanska drömmen. Tron på att lyckas. Filmen handlar synbarligen om våld men utvecklas till att bli en berättelse om kärlek.

56

Good Will Hunting, regi Gus van Sant 20-årige Will är ett matematiskt geni men han jobbar som städare på ett universitet och bor i slummen. Hans liv i övrigt innehåller inte så mycket mer än slagsmål och pub-rundor med kompisarna. Så upptäcker en av universitetets lärare Wills unika sifferbegåvning och plötsligt får han möjligheten till ett nytt liv.

Ping-pongkingen, regi Jens Jonsson Rickard, 16 år, blir mobbad i skolan. Han är överviktig och känner sig värdelös på allt förutom i pingisrummet där han är kung. Hans lillebror Erik däremot är snygg, charmig och går hem hos tjejerna. När den frånvarande pappan en dag dyker upp ställs allt på sin spets när en ­sedan länge dold familjehemlighet avslöjas.

57

I Upplev litteraturen 1 får du möta dem alla – och många, många fler.

Upplev litteraturen 1 är en tematisk antologi som innehåller noveller, romanutdrag, poesi, serier, och artiklar. Bokens sex teman är Passa in och sticka ut, Människor emellan, Kvinnligt, manligt, mänskligt, Solidaritet, Barndom och Spänning och skräck.

Upplev litteraturen 1

Shervin färgar håret för att slippa omgivningens tjat. Pecola drömmer om blå ögon. Steve har inte pratat med sin pappa på åtta år. Signe har tröttnat på att vara den tysta flickan. Amir sitter på ett lastbilsflak vid en väggspärr och skakar av rädsla.

carl-johan markstedt sven eriksson

Svenska impulser

Upplev litteraturen 1 är fylld med läsupplevelser och du får många tillfällen att samtala, skriva, skapa och tänka vidare kring de texter du läser. Du får även tips på hur du kan blogga om romaner, göra omvärldsspaningar och låta texter duellera mot varandra.

www.bonnierutbildning.se

markstedt eriksson

isbn 978-91-622-8595-1

bonniers

Upplev litteraturen 1 är ett komplement till Svenska impulser 1, men kan också användas fristående.

Upplev litteraturen 1 svenska a