9789162280574

Anna och Johan är på väg hem från skolan en kall vinterdag. Plötsligt hör de hundskall

De vilda hundarna

på håll. Skallen närmar sig. Har Berglunds hemska hundar sluppit lösa? Hur ska de komma undan?

Olov Svedelid ISBN 978-91-622-8057-4

(8057-4)

med bilder av Johan Hesselstrand www.bonnierutbildning.se

Bonnier Utbildning Postadress: Box 3159, 103 63 Stockholm Besöksadress: Sveavägen 56, Stockholm Hemsida: www.bonnierutbildning.se E-post: info@bonnierutbildning.se Order/Läromedelsinformation Telefon: 08-696 86 00 Telefax: 08-696 86 10 Redaktion: Mia Söderberg, Kerstin Jörgensen Grafisk formgivning och layout: Paladinodesign /Anna Paladino Illustrationer: Johan Hesselstrand

BokDax – De vilda hundarna isbn 978-91-622-8057-4 © 2007 Olov Svedelid och Bonnier Utbildning AB, Stockholm Första upplagan Första tryckningen Kopieringsförbud!

Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt Bonus-Presskopias avtal, är förbjuden.

Sådant avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus-Presskopia.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Tryck: Elanders Berlings Malmö 2007

De vilda hundarna

Olov Svedelid med bilder av Johan Hesselstrand BONNIER UTBILDNING

Tvillingarna Anna och Johan var på hemväg från skolan då de hörde hundar skälla. Det lät otäckt. De tyckte om hundar, men inte om de skällde så här. Anna stannade upp och lyssnade.

– Det är Berglunds hemska hundar, sa hon.

– Tänk om dom kommit lösa? Då måste vi skynda oss hem.

2

Berglund bodde i en gammal stuga mitt i skogen. De två schäferhundarna hade han instängda på ett litet område med höga stängsel. Den ende som vågade sig in med mat var Berglund själv. Men grannarna sa att han också verkade rädd när han öppnade den övre delen av gallergrinden. Ibland hyrde han ut hundarna till ett vaktbolag. Därför kunde de få vara så ilskna.

– Dom kommer närmare, sa Anna. Och dom verkar vara mellan oss och vårt hus. Vi hinner inte hem ifall dom hittar oss.

3

När Anna hoppade sista biten ner till stranden trampade hon snett och gav till ett högt tjut.

Hon hade stukat den skadade foten och kunde nu bara stappla långsamt framåt. De hemska hundarna anade att bytet var nära nu och ylade som tokiga – och kanske var det tokiga de var.

10

Storsjön var avlång som en jättelik korv som hade svällt på mitten. Anna pekade med darrande hand åt det håll där de bodde.

– Kan vi inte gå över isen?

– Det är mycket grundare där borta och isen har nästan gått upp. Det är fullt av vakar överallt.

– Ja, jag ser, men ... Vad ska vi ta oss till då?

Anna började snyfta.

– Kom! manade Johan. Vi får försöka i alla fall. Isen bör vara tjockare där det är djupare.

– Johan, jag är så väldigt rädd!

11

– Johan! Hjälp!

Anna hade halkat med sin onda fot och låg nu på magen på isen. Hunden som jagade henne kom allt närmare och ögonen kastade eldkvastar mot henne.

Johan skyndade till henne och medan han sprang skvimpade vattnet ut från kängan. Det kändes som om den skulle frysa fast på foten. Tankarna snurrade runt i huvudet. Han skulle bli tvungen att slåss mot den hemska hunden med bara händerna. Det skulle inte gå, det förstod han, men han måste ju försvara Anna.

18

Som en blixt kom en tokig idé. Men hellre en tokig idé än ingen idé alls. Det handlade om några få sekunder. Han skrek till Anna så högt han förmådde: – Anna! Av med ryggan. Öppna den om du kan.

Skynda dig!

Anna lyckades vränga av sig ryggsäcken och fick upp remmen och snörena. Johan svepte fram och snappade till sig den. Han stack ner handen och greppade tag om en bok som han kastade mot hundens nos.

19

Åter knakade isen under dem och de plaskade i sörja.

– Här verkar isen tunnare, sa Johan andfått. Låt det bli fem meter emellan oss!

Anna begrep att han hade rätt och de sneddade åt var sitt håll. Klafs, klafs lät det om fötterna och kanske var det deras klampade som släppte loss isens oerhörda makter. En spricka bildades rakt under dem. Den liknade en zick-zackformad blixt. Sprickan vidgade sig snabbt och barnen tog snabbt ett skutt över den. Snart var sprickan ett par meter bred bakom dem och det svarta vattnet tycktes ropa efter dem: ”Kom ner ..., känn hur skönt det är i den våta, härliga, isiga sjön!”

26

Hundarna blev alldeles vilsna och sprang längs sprickan på andra sidan. De gnydde besviket. Nu kunde Anna och Johan ta det lite lugnare eftersom hundarna inte längre kunde komma åt dem. Stora delar av isen var klafsig och de måste hela tiden vara vaksamma så att den tunna ytan inte skulle brista under dem.

Anna tittade mot andra sidan sjön. En bil körde längs stranden och hon vinkade med båda armarna, men ingen såg henne. Hon flåsade av ansträngningen att ta sig fram över isen med en värkande fotled.

27

Han mindes att pappa hade kallat det ”jumpa” när man hoppade från isflak till isflak. Pappa hade tyckt att det var väldigt roligt. Hur kunde det vara roligt att hela tiden riskera sitt liv? Johan hoppade hela tiden med sin stelfrusna kropp och fötterna i sockorna var som isklumpar.

Eftersom flaken sattes i rörelse av hoppen, kom de hela tiden i kontakt med andra i vattnet och det gällde att jumpa till rätt flak. Några gick mitt itu när han kom på dem och då gällde att genast fortsätta till nästa.

42

Det kunde vara en lek – men det var en lek med döden!

Johan tänkte inte längre utan hoppade som i en mardröm. Det som skedde det skedde. Armar och ben hade fått eget liv och kroppen lydde som i samma mardröm. Det gick inte att stanna utan han tvingades skutta och han sjönk ner till ankeln, ibland till knäet, och vid ett tillfälle ända till låret innan han lyckades häva sig upp. Is, is, överallt is. Vattnet var rena isen fast det brutits upp av båten och inom kort skulle det frysa till igen.

43

Efter en halvtimmes travande kom de äntligen till stranden och tog sig i land. De pulsade upp till landsvägen för att kunna stoppa en bil. Men Johan tyckte att det gjorde så ont överallt att det kvittade om det kom en bil eller inte. Men snart kom en lastbil rullande och Anna tog sig ut på vägen och viftade med båda händerna.

En äldre chaufför klev ur förarhytten och stirrade på dem.

– Vad ända in i hel... hela världen gör ni?

Anna förklarade snabbt vad som hänt och chauffören kastade en blick utåt sjön och upptäckte hundarna ute på isen.

46

47

Vid deras villa var fullt pådrag. En ambulans svängde in samtidigt som lastbilen och parkerade bredvid en polisbil. Mamma och pappa rusade ut ur huset när de såg lastbilen och bar in barnen i huset. Anna fick svara på alla frågor. Johan bara sov och sov och både han och Anna fick efter en stund åka ambulans till sjukhuset.

Mamma och pappa följde efter med bilen.

54

Men redan efter ett par dagar var de tillbaka i skolan igen. Ingen av dem hade tagit någon allvarlig skada av äventyret. Kamraterna var lite avundsjuka på dem eftersom lokaltidningen hade haft en stor artikel om händelsen. De två hundarna hade inte klarat isen utan fallit ner från flaket och drunknat. Deras lärare sa att det var lika bra för så farliga djur hade ändå inte fått leva.

55

Anna och Johan är på väg hem från skolan en kall vinterdag. Plötsligt hör de hundskall

De vilda hundarna

på håll. Skallen närmar sig. Har Berglunds hemska hundar sluppit lösa? Hur ska de komma undan?

Olov Svedelid ISBN 978-91-622-8057-4

(8057-4)

med bilder av Johan Hesselstrand www.bonnierutbildning.se