9789155235635

TIONDE KAPITLET

Besökarna Sebastian stelnade till, lamslagen av denna plötsliga förvandling.

Varför ville Cornelius döda honom?

Han såg en hastig skymt av den livsfarliga kniven som blixtrade när den kom snurrande emot honom. Men i nästa ögonblick susade det glittrande stålet förbi hans vänstra öra och högg in i något som närmade sig bakifrån. De hörde ett underligt, gällt gläfs, och så dunsade någonting ner på marken så nära Sebastians fötter att det nästan slog omkull honom. Han tittade ner, häpen och oförstående, och fick se en jättelik luden varelse som låg död framför honom. Knivskaftet stack ut ur bröstet. Munnen gapade och en stor blåröd tunga hängde ut mellan flera rader gula, rakknivsvassa tänder.

Sebastian kastade en blick på prinsessan Kerin. Hon stirrade

88

på besten med uppspärrade ögon och gapade av förfäran. Ordet behövde inte sägas, men Sebastian sa det i alla fall. ”Lupar!”

Han hörde tjuten bakom sig, snodde runt och såg de smidiga skepnaderna som ljudlöst smög fram bland träden. Han räknade till sex eller sju stycken – seniga grå varelser som sprang upprätt på kraftfulla bakben. Deras huvuden verkade osannolikt stora på de graciösa långsmala kropparna. De höll frambenen utsträckta framför sig så att man såg de långa krökta klorna som kunde åstadkomma så fruktansvärd skada på deras offer, och saliven dröp om de gapande käftarna. Det var doften av halstrad fågel som hade lockat dem till gläntan, men nu var de ute efter större byten. ”Till elden!” röt Cornelius och knuffade till Sebastian så att han vaknade ur förlamningen.

Sebastian försökte få benen att lyda, men musklerna darrade och han var svag av skräck. ”Kniven!” hörde han Cornelius skrika. ”Ta kniven!”

Instinktivt kurade Sebastian ihop sig innan han tog tag i knivskaftet som stack ut ur den fallna lupens bröst och ryckte till.

Knivbladet gled ut ur kroppen, och helt oväntat och skrämmande började varelsen röra sig, fäkta med tassarna och morra som besatt. Sebastian kände att rakknivsvassa klor rev sönder hans ärm just som han flydde. Det måste vara bestens dödsryckningar, tänkte han. Han rätade på sig och drog med sig prinsessan Kerin tvärs över gläntan till elden, medveten om att de hade de närmaste luparna i hälarna. När han kom fram till lägerbålet kastade

89

Cornelius sabeln åt hans håll. Sebastian fångade den med ena handen, slungade kniven i marken framför Cornelius fötter, vände sig om och drog sabeln ur skidan.

En skräckinjagande scen fyllde hela synfältet. Den närmaste lupen hade tagit ett språng rakt emot honom med klorna utspärrade för att riva och slita. Sebastian hann nätt och jämnt få in stålklingan mellan sig och angriparen. Han kände först en kraftig stöt i armmusklerna när den vildsinta besten mötte sabelspetsen, och sedan en tyngre när kroppen glidit nerför hela klingan och dunsade emot honom.

Sebastian kastades baklänges med lupen över sig, och axlarna slog så hårt i marken att luften gick ur honom. Han blev liggande på rygg och såg in i lupens huggande gap som befann sig bara några tum ovanför hans ansikte. Han var bara vagt medveten om att odjurets blod rann varmt över händerna, som fortfarande höll i sabelskaftet. Lupens käftar kom närmare och närmare. Saliven skvätte över Sebastians ansikte. Sedan blev varelsen plötsligt otäckt glosögd och skälvde till i hela kroppen. De stora käkarna slog igen när döden kom svepande på mörka vingar, och med ens blev lupens muskler slappa. Sebastian kunde fösa undan den.

Han lade sig på knä och drog ut sabeln ur lupens bröst. Sedan kom han på fötter och stirrade desperat på striden, belyst av lägereldens flackande sken. Cornelius höll två av bestarna ifrån sig med svärdet i ena handen och kniven i den andra. De försökte driva bort honom från elden, som de tydligen var rädda för, men han var noga med att hela tiden rygga tillbaka mot den

90

igen medan de båda klingorna ven i livsfarliga bågar mot angriparna.

Strax intill honom stod prinsessan Kerin och försvarade sig mot en annan lup med en brinnande trädgren som hon ryckt till sig ur elden. Lupen gjorde envisa försök att slå vapnet ur händerna på henne.

Och ännu längre bort såg Sebastian en skymt av Max, som bockade och sparkade frenetiskt när två andra lupar försökte dra omkull honom på marken.

Sebastian hann inte tänka. Han rusade fram till prinsessan Kerin och intalade sig att hon var den mest sårbara av dem alla.

Han ställde sig mellan henne och lupen och lät den krökta klingan susa ner i en snäv båge och hugga av bestens ena framtass. Varelsen böjde huvudet bakåt och tjöt av smärta. I nästa ögonblick tystnade tjutet då Sebastians klinga skar in i odjurets strupe. Lupen darrade och vred sig när den föll till marken.

Sebastian föste prinsessan bakom sig. ”Håll dig nära mig”, befallde han. När han började röra sig åt Cornelius håll följde hon med, men i det ögonblicket gjorde den kortväxte krigaren slut på ännu ett av odjuren, en stor brutal best. Den dödligt sårade lupen föll i sidled och rammade Sebastian, som ramlade baklänges rakt på prinsessan. Alla tre hamnade på marken i en enda röra av armar och ben, och Sebastian låg fastklämd under den döda lupens tyngd och kunde inte röra armen som höll sabeln. Han kämpade för att skjuta undan kadavret, men just då hörde han en dov morrning bara några tum från huvudet och stelnade till.

Till sin fasa fick han se att ännu en lup hade hukat sig ner för

91

att ta ett språng mot honom. Sebastian hade fri sikt mellan de drypande taggiga tandraderna djupt ner i strupens mörka avgrund.

Det var ingen vacker syn. Han gjorde nya ansträngningar att komma loss men lyckades inte få armen fri, och nu spände lupen musklerna till språnget …

Men då ställde sig prinsessan Kerin framför Sebastian och körde sin brinnande gren rakt i gapet på lupen. Den ryggade tillbaka av kraften i stöten, men sedan ställde den sig upp på bakbenen, bet av grenen och spottade ut den i brinnande bitar. Med ett vilt ursinne blixtrande i ögonen vände den uppmärksamheten mot prinsessan. Hon stod kvar och höll den avbrutna grenen framför sig som om den fortfarande varit ett användbart vapen. Sebastian tyckte att det var det tappraste han någonsin sett – men han var säker på att hon strax skulle dö. ”Spring!” skrek han, men det brydde hon sig inte om. Hon väntade lugnt på attacken som skulle ta hennes unga liv.

Då hördes plötsligt ett vrål, så starkt att allt tycktes stanna av ett ögonblick. Någonting kom snurrande i luften över huvudet på lupen – något litet som roterade så snabbt att det såg ut som en suddig fläck. Och det förde ett fruktansvärt liv. Oljudet lät så underligt att lupen grymtade till och höjde nosen för att stirra på det okända som kom susande där uppe. Det okända som höll en klinga av rakknivsvasst stål i vardera handen.

Ena ögonblicket satt lupens huvud fast på kroppen. I nästa ögonblick föll det ner mot prinsessan Kerin, som gjorde en äcklad grimas och slog undan det med den avbrutna trädgrenen. Huvudet tumlade bort mot lägerelden och blev liggande på marken.

92

Ögonen stirrade tomt in i lågorna. Det snurrande föremålet tog mark på korta ben, och först då upptäckte Sebastian att det var Cornelius. ”Vad i all …?” flämtade han.

Den kortväxte krigaren bugade sig. ”Golmiranska dödshoppet”, sa han. ”Används bara i värsta nödfall.” Han slog ut med handen mot det avhuggna luphuvudet. ”Det där får nog räknas som ett sånt.” Han gick fram till Sebastian, och med prinsessan Kerins hjälp lyfte han bort den döda lupen. Alla tre spanade oroligt efter Max och blev lättade när de fick se att en av hans angripare låg stångad och söndertrampad i gräset medan den andre haltade bort i skogen och ylade av smärta. ”Och kom inte tillbaka!” hojtade Max med eftertryck. ”Inte förrän ni har lärt er lite fint sätt!”

Sedan blev det så tyst att eldens sprakande lät overkligt. De fyra överlevande stod stilla en liten stund och såg sig ängsligt omkring för att bli säkra på att det inte fanns några lupar kvar som kunde gå till anfall. Sedan såg de på varandra, log brett och nickade och firade sin överlevnad i största allmänhet. ”Ett gott lagarbete”, sa Cornelius till sist. Han stack svärdet i skidan och gick tillbaka till brasan, där de halstrade fåglarna var på vippen att börja bli brända. Förtjust drog han in doften i näsan. ”Ja, jag kan förstås inte tala för er andra”, sa han, ”men själv har jag fått aptit av det där lilla slagsmålet.” Han slog sig ner vid elden med korslagda ben och började lossa den första fågeln från spettet.

93

Sebastian stirrade på honom och visade på alla de döda luparna som låg kringströdda på marken. ”Men Cornelius!” protesterade han. ”Du kan väl inte mena att du tänker äta kvällsmat mitt i det här slakthuset?”

Cornelius såg sig omkring och ryckte på axlarna. ”Varför inte?” sa han. ”Jag har ätit i värre lägen. En gång – det var när jag försökte undgå att bli tillfångatagen under slaget vid Gerinosis – intog jag en fyrarätters måltid liggande i botten av en hög stupade soldater.” Han sträckte ut ena foten och sparkade luphuvudet längre bort från elden. ”Så länge de inte ligger så nära att de kan ta för sig av maten, så är jag nöjd.” ”Det är ju barbariskt!” sa Max. ”Vi var faktiskt väldigt nära döden nyss.”

Cornelius flinade. ”Desto större skäl att hylla livets goda”, sa han, och så slet han loss ett stort fågelben och bet en rejäl tugga av det saftiga köttet. ”Mmm. Mycket läckert!” sa han.

Sebastian och prinsessan Kerin utbytte frågande blickar. ”Ja, det luktar faktiskt gott”, medgav prinsessan. ”Det vore väl synd att låta det förfaras”, lade Sebastian till.

Sedan ryckte de på axlarna, de också, och satte sig ner hos den småväxte soldaten medan Max såg på med djupaste avsmak.

Alla tre måste erkänna att det var den godaste, mest utsökt delikata måltid de någonsin smakat.

94

ELFTE KAPITLET

Nästan framme Nästa morgon var prinsessan Kerins födelsedag. Cornelius serverade henne en härlig frukost på halstrad fågel och lovade att de skulle hinna fram till Keladon i tid till firandet. De hade nästan ätit färdigt när en skara soldater red in i lägret. Sebastian kände igen bronsharnesken och de röda kapporna – det var samma uniform som prinsessans livvakter hade haft på sig. Truppen leddes av en lång officer med allvarligt ansikte. Hans violetta kappa var uppenbarligen ett tecken på högre rang.

Sebastian sträckte sig instinktivt efter sabeln så fort han fick syn på nykomlingarna, men Cornelius hejdade honom. ”Ta det lugnt”, sa han. ”Jag tror det är kung Septimus män.”

Truppens befälhavare höll in sin ponst och betraktade gruppen vid elden med sträng blick.

95

”Vad har ni för ärende här?” frågade han skarpt. ”Det här är kung Septimus land. Den som vill färdas genom det måste först betala en skatt på … du store tid!” Det hade tagit honom en liten stund att känna igen prinsessan Kerin, och när han väl gjorde det fick han uppenbarligen en chock. Han satt av i all hast och gick ner på ena knät framför henne. ”Ers höghet!” utbrast han. ”Vad gör ni här ute i sällskap med de här landstrykarna? Om de har skadat eller skrämt er på minsta vis, så svär jag att de ska få ångra det!”

Prinsessan reste sig upp och försökte se majestätisk ut så gott det gick – men det var inte lätt med smutsigt ansikte och den fina klänningen fläckad av jord och blod. ”Det är ingen fara, kapten Tench”, sa hon. ”Det här är hjältemodiga män. De räddade mig när jag blev överfallen av banditer.” ”Banditer?” Kapten Tench tittade på alla de döda luparna.

Sebastian och Cornelius hade släpat ihop dem i en hög kvällen före. ”Det var då de lurvigaste banditer jag nånsin sett!”

Cornelius skrattade. ”Nej, banditerna mötte vi häromdagen, ute på slätten.” Han pekade på luparna. ”De där bjöd in sig på supé i går kväll. Men maten räckte inte till så många, så vi fick ta till hårdhandskarna.”

Kapten Tench stirrade på den kortväxte krigaren ett ögonblick och såg inte ut att tycka särskilt bra om vad han såg. Men han bugade sig artigt. ”Då står Keladon i tacksamhetsskuld till er, min herre”, sa han. Sedan reste han sig och pekade på en av sina mannar. ”Du där! Rid i sporrsträck till staden och meddela kung Septimus den glada nyheten! Tala inte med någon på vägen dit. Hälsa

96

hans majestät att hans brorsdotter blivit överfallen men har räddats.” ”Ja, kapten!” Soldaten sporrade sin ponst och galopperade bort genom skogen. ”Vi rider eskort så att ni kommer tryggt in i staden”, tillkännagav kapten Tench. ”Utmärkt”, sa Cornelius. ”Och kapten … kan ni avvara en man som kör prinsessans vagn? Jag har fått mer än nog av banditernas ystra ponstar och åker hellre som passagerare hos min gode vän herr Darke.”

Kapten Tench bugade lika respektfullt en gång till. ”Som ni vill.” Sedan vände han sig till prinsessan Kerin igen. ”Då ska jag nu följa ers höghet till den kungliga vagnen, om jag får, så att ers höghet får göra sig redo att hälsa kung Septimus.” ”Javisst.” Prinsessan tittade lite vemodigt på Sebastian, som om hon insåg att allt som funnits mellan dem var över nu. ”Det var ett riktigt äventyr”, sa hon, och han förstod att hon ville säga honom att hon nu måste återgå till att vara prinsessa. Sebastian nästan kände hur en osynlig barriär fälldes ner mellan dem. Han tänkte på att han hade hållit om henne medan hon grät … och blev ledsen för att de nog aldrig mer skulle komma varandra så nära. ”Äventyret kanske inte är slut än”, sa han förhoppningsfullt, och hon belönade honom med ett flyktigt leende. ”Det kan hända.” Hon vände sig bort och lät kapten Tench bjuda henne armen och leda henne till vagnen. ”Jaha”, sa Sebastian och försökte låta glad. ”Nu verkar det som om våra bekymmer är över.”

97

”Det får vi hoppas”, sa Cornelius lågt och kastade en fundersam blick på kapten Tench som röt ut order åt sina soldater på andra sidan om lägerelden. ”Det får vi verkligen hoppas.”

Några timmar senare rullade Sebastians husvagn ut ur skogsbrynet, och äntligen fick han och Cornelius fri utsikt över staden Keladon.

Den klättrade uppför en sluttning, skyddad av höga stenmurar som löpte runt hela staden. Vitmålade hus, tempel och villor bildade ett så tätt gytter att de såg ut att söka trygghet hos varandra. De var uppförda i oregelbundna trappsteg på den branta sluttningen upp till det kungliga slottet. Denna ståtliga byggnad av glänsande vita marmorblock reste sig sträng och enkel ur bebyggelsen runt omkring. Det mest imponerande var tornspiran, som stack rakt upp precis i mitten och tycktes nå ända upp till molnen. Allra högst uppe fladdrade den kungliga flaggan: en stor sidenvimpel prydd med det kungliga emblemet: två smygande ödlor.

Alltsammans var skrämmande stort. Sebastian svalde och intalade sig att han snart skulle försöka tjäna sitt levebröd på att berätta roliga historier i Keladon. En del av honom ville vända husvagnen och resa hem igen … men det kunde han inte göra, det visste han. Det här var hans – och mors – sista hopp.

Han kastade en blick bredvid sig och fick se att Cornelius tittade upp på honom med tankfull min. ”Du verkar bekymrad”, påpekade han.

Sebastian nickade. ”Det är så stort”, sa han. ”Jerabim är bara en

98

liten sömnig köping … inte alls som det här. Jag är nog bara nervös.” ”Och det med all rätt”, sa Max sorgmodigt medan han långsamt traskade vidare. ”Jag har hört din föreställning.” ”Tack så mycket, det där blev jag mycket lugnare av!” sa Sebastian.

Cornelius småskrattade. ”Bry dig inte om honom”, sa han. ”Han är bara en olyckskorp.” ”Men det ligger nåt i vad han säger. Ingen verkar road av mina skämt. Bortsett från prinsessan Kerin, då.” ”Det är väl ingen dålig början”, sa Cornelius. ”Om du ska klara dig med en enda beundrare, så är det bäst att den har goda förbindelser. Ta henne till utgångspunkt och se om du kan skapa ringar på vattnet.” ”Men om det inte går?” ”Det går om du tror på dig själv.”

Sebastian rynkade pannan. ”Men … hur gör man det, då? Ta dig själv som exempel, Cornelius. Du låter ingenting besegra dig.

Du är tapper och modig fast du är så … så …” ”... liten?” fyllde Cornelius i. ”Nja … det var inte det jag hade tänkt säga, men … nu när du nämner det själv …”

Cornelius skrattade. ”Att tro på sig själv är oerhört viktigt”, sa han, ”i synnerhet i din bransch. Om du inte tycker att en vits är rolig, hur kan du då vänta dig att andra ska tycka det?”

Sebastian ryckte på axlarna. ”Det vet jag inte”, erkände han. ”Se det så här. Du har rest hemifrån och hittat rätt över åsar

99

och genom skogar. Du har stridit mot ett rövarband och drivit bort dem fast de var många fler. Så sent som i går kväll blev du attackerad av blodtörstiga lupar och besegrade dem …” ”Ja, men Cornelius, det var ju bara för att du var med!”

Den kortväxte krigaren skakade på huvudet. ”Visst var jag med, men jag såg dig inte stå vid sidan om. Du gav igen med samma mynt.” Cornelius gjorde en paus och gav Sebastian en illmarig blick. ”Och även om jag är en hygglig stridsman, så har jag inte det som krävs för att nå en prinsessas hjärta.” ”Va?” Sebastian stirrade på honom. ”Nej, det där … vi bara …” ”Jag såg nog hur hon tittade på dig där borta. Inte för att jag har så mycket erfarenhet av sånt, men jag tror nog att jag känner igen en förälskad kvinna när jag får se en.” ”Löjligt”, mumlade Sebastian. ”Jag … och prinsessan Kerin?

Knappast!” han skrattade, men Cornelius bara satt där och såg menande ut. ”Vi får väl se”, sa han, och sedan lät han saken bero.

De åkte vidare under tystnad. Var och en försjönk i egna tankar medan de avverkade den sista korta sträckan fram till Keladon.

100

TOLFTE KAPITLET

Kungen Septimus betraktade noga sin bild i den guldinramade spegeln.

Han tränade på ett djupt sorgset uttryck, men det blev fel hela tiden. I hans smala dystra ansikte med långa vågor av stripigt svart hår på båda sidor såg resultatet snarast ut som om han led av svår förstoppning. ”Äsch!” fräste han och försökte igen – knep ihop ögonen och drog de tunna läpparna neråt vid mungiporna. När som helst nu skulle en budbärare komma till slottsporten och berätta för honom om det hemska öde som drabbat hans brorsdotter. Han visste att hela hovet skulle iaktta honom när han fick beskedet, och inte en enda person fick misstänka att nyheten inte kom fullt så överraskande som den borde ha gjort.

Om de nu hade mördat henne, förstås. Septimus var rädd att de

103

hade tagit henne som gisslan i stället och skulle kräva en enorm lösensumma för att lämna tillbaka henne välbehållen. Då skulle alltsammans bli betydligt mer komplicerat. Men Magda – som hade tänkt ut hela planen – hade försäkrat honom om att banditer var alldeles för dumma för att komma på något sådant. Visst skulle de döda henne … kanske rent av steka henne och äta upp henne.

Men att få ihop ett brev med krav på lösen, det krävde ju att det fanns någon till hands som faktiskt kunde skriva. Och det var knappast troligt bland banditerna.

Ute på gården hördes trumpeter. De kungjorde att en kurir hade anlänt. I rätta ögonblicket! Septimus gjorde ett sista försök att se ledsen ut framför spegeln. Sedan sa han sig att om det inte gick, så kunde han alltid slå händerna för ansiktet och låtsas gråta.

En gäll röst hördes ute i korridoren. Det var hans kammartjänare, Malthus. ”Ers majestät! En brådskande rapport från kapten Tench!”

Septimus log triumferande.

Utmärkt! Han hade talat med Tench samma morgon – inför många vittnen – och uttryckt sin oro över att prinsessan inte hade kommit hem än. Tench hade tydligen upptäckt någonting. Platsen för massakern, förhoppningsvis. Septimus vände ryggen åt spegeln och svepte majestätiskt fram mot ingången till monarkens privata svit. ”Öppna”, sa han, och de båda betjänterna som stod på vakt utanför slog upp dörren. Där stod Malthus, blek och bekymrad i klarröd jacka och ljusgröna trikåer.

104

”Ers majestät”, fjäskade han med samma alltför välbekanta gnälliga röst som vanligt. ”En budbärare från …” ”Ja, ja, jag hörde det! Gå före, Malthus. Jag hoppas verkligen att det rara barnet inte har råkat ut för nånting – i synnerhet inte just i dag. Hennes sjuttonårsdag …! Jag som har köpt henne en sån fin present. Du har väl skött om den ordentligt, Malthus?” ”Javisst, ers majestät, den har just fått färska nötter.” Malthus vände sig om och kilade nerför marmortrappans vida krökning.

Septimus följde efter utan att låtsas om raderna av uniformsklädda män som kantade trappan på båda sidor. Han tågade ner i den jättelika regeringssalen. Där stod budbäraren tålmodigt på ena knät på marmorgolvet och väntade, omgiven av det kungliga hovets alla herrar och damer, som alla iakttog kungen när han kom skridande nerför trappan.

Det var det som var problemet med det här stället. Nästan ingenting ägde rum i avskildhet. Och Septimus var medveten om att ända sedan hans bror och dennes gemål hade dött, så var det många som hade haft sina misstankar om att han hade haft något med det där lilla beklagliga missödet att göra. Fast ingen hade ju några bevis. Alla de sammansvurna som hjälpt till att göra slut på den förre kungens välde hade tystats för gott.

Septimus rynkade pannan. Det var arbetsamt att vara ond, men det lönade sig. Han njöt obeskrivligt av att vara kung och hade inte för avsikt att sluta med det – inte så länge han levde och andades.

Han kom ner på golvet och såg på soldaten som fått förtroendet att framföra den tragiska nyheten. Det var en stor, stilig bond-

105

lurk som inte såg alltför kvicktänkt ut. Septimus visste inte vad han hette. ”Tala ut, karl”, sa Septimus. ”Vad nytt för du med dig?” ”Ers majestät, jag kommer från kapten Tench med ett viktigt meddelande.” ”Ja, det vet jag. Låt mig höra det.” ”Han gav mig order att bege mig direkt till ers majestät och inte tala med nån annan.” ”Ja, ja. Utmärkt. Precis så har du ju gjort.” ”Nej, ers majestät, i det fallet har jag misslyckats.” Soldaten såg slokörad ut. ”På vägen in genom porten frågade en köpman hur dags det var på dagen, och jag tänkte mig inte för utan svarade honom.”

Septimus stirrade ilsket på honom. ”Det spelar väl ingen roll, din idiot! Hur lyder meddelandet?” ”Javisst ja.” Soldaten harklade sig. ”Ers majestät, ett kort stycke från förläggningen upptäckte jag … vi, menar jag … alltså truppen som kapten Tench för befäl över, där jag ingår …” ”Men i all världen, människa! Försök komma till saken!” ”Givetvis, ers majestät. Det är ju det jag försöker.” Han harklade sig igen. ”Bara ett kort stycke från slottet upptäckte vi att en massaker ägt rum …”

Yesss! Septimus fick behärska sig för att inte sträcka upp en segernäve i luften, men han lyckades hålla ansiktsuttrycket bistert. ”En massaker, säger du? Nej! Säg mig att min kära brorsdotter inte var där!”

106

”Jovisst var hon där, ers majestät. Jag såg henne med egna ögon.” ”Ack och ve!” utbrast Septimus. Han tog sig för pannan och himlade med ögonen. ”Ack, att en så ung och bräcklig skönhet måste släckas ut i förtid!” ”Öh … ers majestät, hon …” ”Nej, säg inte mer! Bespara mig alla hemska detaljer om hennes oväntade bortgång.” ”Det handlar snarare om luparnas bortgång, ers majestät.” ”Luparna?” Septimus stirrade på mannen. ”Vilka lupar?” ”De som gick till angrepp mot vagnen.” ”Var det lupar som anföll vagnen? Men banditerna då?” ”Banditerna, ers majestät?” ”Ja. Sa du inte att hon hade blivit överfallen av …?” Septimus avbröt sig förskräckt. Nej, ingen hade sagt något om banditer.

Misstag! Han kände att hovfolkets blickar brände sig in i honom. ”Jaså, lupar! Tänk, jag tyckte precis att du sa banditer. Det … det låter ju så likt, eller hur?”

Soldaten stirrade oförstående på honom. Det märktes att han inte höll med. Men Septimus fortsatte i alla fall: ”Nå … låt oss nu reda ut det här. Du säger alltså att prinsessan Kerin – min stackars älskade brorsdotter – har blivit dödad av lupar?” ”Nej, ers majestät.”

Septimus ryckte till. Han fixerade mannen med ursinnig blick. ”Vad innerst in i glödheta är det då du säger, din idiot?”

Soldaten ryggade tillbaka. ”Ers majestät, jag rapporterar att

107

prinsessan Kerin blivit angripen av en flock lupar …” ”Ja, och sliten i stycken! Det är ju fruktansvärt … fruktansvärt!” ”Ers majestät, hon blev inte skadad. Hon överlevde och mår utmärkt.” ”Å, en sån tragedi, en sån … sån …” Septimus ansikte genomgick en hel serie grimaser medan han försökte hitta det rätta minspelet till denna nyhet. Först försökte han med det sorgsna uttryck han hade tränat på en trappa upp. När han insåg att det blev alldeles fel prövade han med lättnad och förtjusning – visade tänderna och spärrade upp ögonen. Men att döma av soldatens sätt att rygga ännu längre tillbaka hade han bara lyckats ge intryck av komplett galenskap. ”Överlevde?” skrek han. ”Överlevde!” Jag … jag tror knappt mina öron!” Han såg på hovfolket och kände att han började få tårar i ögonen av besvikelse. ”Se på mig bara!” utbrast han. ”Jag är så lättad att jag gråter glädjetårar!”

Sedan vände han uppmärksamheten mot budbäraren igen. ”Hur kunde den … hur kunde min älskade brorsdotter överleva?” ”Hon blev räddad, ers majestät. Av två resenärer. Samma män som räddade henne undan de där banditerna ni talade om nyss.”

Septimus fick lust att sparka in tänderna på karln, men det här var inte rätta tillfället. ”Jag har inte talat om några banditer. Det var ju du!” ”Öh … nej, ers majestät. Jag talade om lupar, och ers majestät …” ”Var finns min brorsdotter nu, då?” röt Septimus för att över-

108

rösta kurirens irriterande gnäll. ”Hon närmar sig slottet, ers majestät, med beväpnad eskort.

Och sina räddare har hon naturligtvis med sig.” ”Jaså? Ja, då måste jag … måste jag göra mig redo …” Han knöt händerna och ansträngde sig för att ta sig samman. ”… att ta emot dem”, väste han. Sedan gick han förbi budbäraren och passade på att ”råka” trampa mannen på handen så att han belåtet kunde notera att det krasade under foten. Han vände sig till hovet. ”Gör er redo för firandet!” sa han ljudligt. ”Min brorsdotter, er blivande drottning, kommer strax välbehållen tillbaka till oss denna högst speciella dag … hennes födelsedag. Vi ska möta henne på gården med vederbörlig pompa och ståt. Nu måste jag gå till min svit och … öh … klä mig fin!”

Han marscherade tillbaka, och i förbifarten klev han på budbärarens andra hand. Sedan svepte han uppför marmortrappan.

När han märkte att Malthus följde efter vände han sig om och stirrade hätskt på honom. ”Vad vill du?” gläfste han. ”Öh … jag ska passa upp på ers majestät”, sa Malthus. ”Göra ers majestät i ordning till …” ”Jag är stor pojke nu, Malthus! Jag klarar mig själv!” Han gick vidare, men så stannade han till när en tanke slog honom. ”Soldaten som kom med beskedet …” ”Ja, ers majestät?” ”Jag tycker han borde få en belöning för att han kommit med så goda nyheter. Se till att han blir befordrad till kapten. Med omedelbar verkan.” ”Som ers majestät önskar.”

109

”Och skicka honom sen till expeditionskåren i Dysenteriets träskmarker.” ”Öh … men ers majestät, det är väl knappast någon …” ”Vad sa?”

Malthus svalde. Han visste mycket väl att kung Septimus inte var den som fann sig i att man ifrågasatte hans beslut. ”Det passar väldigt bra”, sa Malthus glättigt. ”Den förre kaptenen har visst avlidit av någon sorts varbildning i tarmarna.” Han vände helt om och gick ner igen för att berätta den goda nyheten för budbäraren, som låg på knä i salen och jämrade sig av smärta medan han undersökte sina krossade fingrar.

Under tiden hade Septimus ett viktigt möte. När han kom upp på nästa våning gick han inte åt höger till sin egen svit utan åt vänster, in i en del av slottet som sällan användes. Där fortsatte han längs en svagt upplyst korridor. Det var Magda han sökte.

Hon stod lutad över ett bord i sin kammare och hällde någon vidrig vätska i ett kärl som bestod av en uppochnervänd dödskalle.

Hon var koncentrerad på uppgiften och Septimus var inte på humör för några artigheter, så i stället för att hälsa gav han henne en spark i den magra rumpan så att hon for framstupa över bordet och det senaste experimentet spred sig över hela golvet.

Hon vände sig om som ett jaktbyte inträngt i ett hörn. Vreden lyste i det gamla skrumpna ansiktet, det friska ögat glittrade illvilligt och hon visade de få bruna tandstumpar som var allt hon hade kvar i munnen. Sedan höjde hon en knotig, leverfläckig hand för att förbanna angriparen med ett ont tecken. Men då fick hon se

110

vem det var som sparkat henne, och all illviljan rann genast ur henne. Hon försökte med ett leende, men det verkade föga övertygande. ”Ers majestät”, kraxade hon hest. ”Det var då ett … oväntat nöje.” ”Nöjet på din sida”, försäkrade han och lutade sig över bordet.

Han stirrade på henne med ursinne i blicken. ”Din dumma, illaluktande gamla häxa! Jag har just talat med en budbärare. Prinsessan Kerin lever!” ”Jaså.” Magda kunde inte dölja sin bestörtning. ”Är han säker på det?” ”Absolut. Hon överlevde tydligen banditernas anfall och dessutom en senare attack av en flock lupar. Alltsammans tack vare att två resenärer grep in.” ”Resenärer?” fnös Magda. ”Vad då för resenärer?” ”Hur ska jag kunna veta det? Två oövervinnerliga krigare, såvitt jag förstår. Två klåfingriga dumskallar!” Han vankade av och an en stund, tyst och upprörd. ”Jag förutsätter att det inte var du som låg bakom det där med luparna.” ”Nej, det var det inte. Men det var ingen dum idé. Jag önskar att jag hade kommit på det själv.” ”Det skulle inte ha hjälpt, eftersom de där båda duktighetsnissarna kom och lade sig i. Och nu blir jag väl tvungen att ta emot dem med öppna armar! Det är ju så man kan spy! Alla evighetslånga förberedelser! ’Lita på mig’, sa du. ’Det kan inte misslyckas, ers majestät!’ Men nu har det misslyckats, och jag har fortfarande kvar min enda rival om tronen! Jag borde ha följt min egen instinkt och låtit mörda henne här på slottet.”

111

”Men ers majestät, det skulle ha varit ett fruktansvärt misstag.

Glöm inte att hon är folkets prinsessa. De älskar henne. Minsta tecken på nåt skumt, så skulle de göra uppror!”

Septimus suckade. Det hade hon ju rätt i. Något av det mest irriterande med Magda var just att hon nästan alltid hade rätt. Det var framför allt det som gjorde att han inte hade låtit koka henne i olja för länge sedan. Det var hon som hade påpekat att om prinsessan Kerin skulle råka ut för något fatalt, så måste det ske långt borta från slottet, någonstans där Septimus inte var med.

Det var Magda som hade övertalat honom att skicka iväg Kerin på visit hos drottning Helena av Bodengen med svepskälet att hon kanske skulle giftas bort med Helenas son Rolf. Det var Magda som hade skickat en av sina hantlangare till Banditien för att sprida rykten om en lättrånad vagn som snart skulle köra över slätten med dyrbarheter i lasten. Och det var Magda som hade ordnat så att livgardet fick en dos gift i sin dagliga vinranson, så att över hälften av dem blev sjuka och den kungliga vagnen fick bege sig hemåt med kraftigt minskad eskort. Och lockbetet som skulle få prinsessan att fara hem utan att vänta tills de blev friska?

Jo, sjuttonårsfesten. Aldrig att en sådan bortskämd unge skulle missa något sådant!

Planen hade tagit flera månvarv att förbereda och flera veckor att sätta i verket, och nu hade den gått om intet därför att två okända krigare hade gripit in. Kung Septimus fick lust att spotta, och det gjorde han också – rakt in i ett hörn i Magdas kammare. ”Å!” sa han. ”Finns det inget jag kan göra? Finns det ingen som kan göra mig kvitt det där förbannade barnet?”

112

Magda gned sina knotiga händer som om hon försökte få dem rena. ”Om ers majestät ville ge mig en chans till …” ”Jag tycker att du har fått alldeles tillräckligt många chanser, din gamla otäcka salvkokerska! Kommer du inte ihåg vad jag sa när du åtog dig den här uppgiften? Att du skulle få plikta med ditt usla liv om du misslyckades!”

Magdas friska öga hade skiftat till panikens färg, men rösten lät lugn och stadig när hon svarade. ”Jo … jovisst minns jag det, ers majestät. Men nu tror jag faktiskt att lyckan håller på att vända för oss.”

Han gav henne en irriterad blick. ”Hur menar du …?” ”Två främlingar kommer strax hit till Keladon, ers majestät.

Främlingar kan vara bra att ha.” ”Nu begriper jag inte ett dugg!” morrade han.

Hon log ett snett leende. ”Främlingar kan få skulden för både det ena och det andra. Eftersom ingen känner dem och kan gå i god för dem, så är folk ofta beredda att tro det värsta om dem … om ers majestät förstår vad jag menar.” ”Magda, om det här är ett försök att vinna tid …” ”Nej då, ers majestät! Men låt mig få bedöma de här båda krigarna, så tror jag nog att jag ska kunna lösa vårt lilla problem ganska snart.” När hon blev ivrig började hon vanka fram och tillbaka över golvet. ”Ers majestäts uppgift blir att välkomna dem som hjältar. Skämma bort dem, se till att de inte saknar nånting, uppfylla deras minsta nyck!” ”Och exakt varför skulle jag göra det?” ”Därför att då blir det så mycket värre att de visar sig så bot-

113

tenlöst otacksamma!” Hon skrockade av skratt som bara en häxa kan skrocka. ”Som du vill, då”, sa Septimus trött. ”Vi försöker på ditt sätt.

Men den här gången menar jag allvar: det är sista chansen. Om du inte håller vad du lovar den här gången, så ska du få känna om bödelsyxan är vass, det svär jag på! Och det blir inte med tummen.”

Magda blinkade med sitt friska öga och försökte hålla lättnaden borta ur rösten. ”Självklart, ers majestät. Jag förblir er ödmjuka tjänarinna.” Hon bugade sig djupt och stod kvar dubbelvikt ända tills Septimus tröttnade på att stå där och svepte ut ur kammaren. Först då rätade hon på ryggen och lade handen på sin ömmande ända där kungens känga säkert hade lämnat ett blåmärke efter sig.

Hon var alltför väl medveten om att hon satt löst nu. Om hon ville leva måste den här historien klaras av en gång för alla. Kung Septimus hade hotat henne många gånger förut, men den här gången trodde hon att han faktiskt menade allvar. När en mäktig trumpetfanfar hördes från gårdsplanen ryckte hon till och linkade fram till fönstret för att titta på när de båda okända hjältarna kom hem med den räddade prinsessan.

Redan innan vagnarna rullade in genom porten hade hennes listiga hjärna börjat tänka ut en plan …

114