Page 1

ETT

bland får du ingen förvarning. Ingen alls. Skinnbåten flyger som en skarv över vågorna, de silverglänsande loddorna far pilsnabbt genom kelpen för att undvika paddeln och allt är perfekt: de små vågorna, solen i ögonen, den kalla vinden i ryggen. Sedan höjer sig en klippa ur vattnet, den är större än en val, och du är på väg rakt emot den, du kommer att krossas … Torak kastade sig åt sidan och pressade ner paddeln hårt. Hans skinnbåt krängde till, var nära att välta – och for väsande förbi klippan med en fingerbredds marginal. Han blev alldeles genomvåt, hostade upp havsvatten och kämpade för att komma i balans igen. ”Hur gick det?” ropade Bale samtidigt som han svängde runt och paddlade tillbaka. 5

I


”Jag såg inte klippan”, muttrade Torak. Han kände sig dum. Bale skrattade. ”Vi har ett par nybörjare i lägret. Ska du slå dig ihop med dem?” ”Det kan du göra själv!” svarade Torak och dängde paddeln i vattnet så att Bale blev plaskvåt. ”Vem kommer först till Utsprånget?” Sälpojken gav upp ett tjut och de susade iväg: frysande, våta och upprymda. Högt ovanför dem upptäckte Torak två svarta prickar. Han visslade och Rip och Rek kom virvlande. När de flög bredvid honom rörde deras vingspetsar nästan vid vattenytan. Torak girade för att undvika ett isflak och korparna girade också. Solljuset blänkte i lila och grönt på deras skinande svarta fjädrar. De ökade farten. Torak försökte hinna ifatt dem. Hans muskler värkte. Saltet sved i kinderna. Han skrattade högt. Det här var nästan lika härligt som att flyga. Bale var två somrar äldre och skickligast av alla öborna på att paddla skinnbåt. Han drog ifrån och försvann i skuggan av den höga udden som kallades Utsprånget. Utanför bukten blev sjön gropigare, en våg slog rakt mot Toraks båt så att den nästan välte. När han hade fått båten under kontroll igen var han vänd åt fel håll. Sälbukten låg där så vacker i solskenet, och för en kort stund glömde han kapplöpningen. Det yrande skummet bildade en dimma över vattenfallet vid buktens södra ände, 6


och runt klipporna cirklade måsar. På stranden kom röken ringlande ur Sälklanens kupiga vindskydd, och i de långa ställningarna med saltad torsk glittrade det som rimfrost. Han såg Fin-Kedinns mörkröda hår lysa som en glödande fyrbåk bland de ljushåriga Sälarna. Och där stod Renn och undervisade en skock beundrande barn i bågskytte. Torak log. Sälar var skickligare med harpun än med pil och båge och Renn var ingen tålmodig lärare. Bale ropade åt honom att skynda på, så han vände och satte igång att paddla. När de hade kommit förbi Utsprånget märkte de att de var utsvultna och lade till i en liten vik, där de väckte upp en eld med drivved och sjögräs. Innan de åt kastade Bale en bit torkad torsk i vattnet åt Havsmodern och åt sin klanväktare, medan Torak, som inte hade någon väktare, stack in en bit korv av älgblod i en enbuske som gåva till Storskogen. Det kändes lite konstigt, eftersom skogen låg en dagsresa österut med skinnbåt, men det skulle ha känts ännu konstigare att inte göra det. Sedan delade han och Bale resten av den torkade torsken som hade en frisk och konstigt nog inte särskilt fisklik smak. På stenarna hittade Torak musslor som de åt råa. De bände loss ena skalhalvan och använde den för att skrapa upp det läckra, blanka gulröda köttet. Därefter hjälpte Bale till att göra slut på älgkorven. Precis som de andra Sälarna höll han 7


inte längre lika strängt på regeln att inte blanda Skog och Hav, och det gjorde livet lättare för alla. Eftersom de fortfarande var hungriga bestämde de sig för att laga till en gryta. Torak hämtade vatten i en bäck, fyllde sin koksäck och hängde den på störar över elden. Sedan lade han i stenar som hade blivit heta i glöden. Bale kastade i purpurröd tång som han hade hittat i en vattenfylld klippskreva och dessutom några knivmusslor som han grävde upp i sanden. Torak lade i en knippa strandkål, eftersom han ville ha något grönt som påminde honom om Storskogen. Medan de väntade på att grytan skulle koka satte sig Torak på huk vid elden och värmde händerna för att få känseln tillbaka i fingrarna. Bale tillverkade en sked genom att kila fast ett halvt musselskal i en pinne och binda ihop det hela med sälsenor ur sin sypåse. ”God fiskelycka!” ropade en röst från Havet. De ryckte till. Det var en fiskare från Skarvklanen i en skinnbåt. Hans nät av valross-skinn var fullt av sill. ”Och god fiskelycka önskar vi dig!” svarade Bale med havsklanernas vanliga hälsningsfras. Mannen paddlade in på grunt vatten, såg nyfiket på Torak och granskade den tunna svarta tatueringen på hans kinder. ”Vem är din vän från Storskogen?” frågade han Bale. ”Är det där Vargklanens tatuering?” 8


Torak öppnade munnen för att svara, men Bale kom före. ”Han är en släkting till mig. Fin-Kedinns fosterson. Han jagar med Korparna.” ”Och jag hör inte till Vargklanen”, sa Torak. ”Jag är klanlös.” Hans blick talade om för mannen att han fick tolka det som han ville. Mannens hand sökte sig till klandjurets fjädrar, som han bar på ena axeln. ”Jag har hört talas om dig. Det var du som var fredlös.” Utan att tänka på det rörde Torak vid pannan. Där under pannbandet fanns tatueringen med tecknet för fredlös. Fin-Kedinn hade gjort om tatueringen så att den inte längre betydde fredlös; men inte ens Korpledaren kunde göra om minnet. ”Klanerna har tagit honom tillbaka”, sa Bale. ”Jag har hört det”, sa mannen. ”Nåja. God fiskelycka då.” Han vände sig bara till Bale och gav Torak en fundersam blick innan han paddlade vidare. ”Bry dig inte om honom”, sa Bale efter ett ögonblicks tystnad. Torak svarade inte. ”Här.” Bale kastade skeden till honom. ”Du lämnade kvar din i lägret. Och ryck upp dig! Han är Skarv. De vet ju ingenting.” Torak log försmädligt. ”Ungefär som Sälarna.” 9


Bale kastade sig över honom och de brottades, skrattade, rullade omkring i gruset tills Torak låste Bales armar och fick honom att tigga om nåd. De åt under tystnad och spottade ut rester åt Rip och Rek. Sedan lade sig Torak på sidan och njöt av värmen medan Bale matade elden med drivved. Sälpojken märkte inte att Rip kom gående bakom honom på stela ben. Båda korparna var fascinerade av Bales långa, ljusa hår, där han hade flätat in pärlor av blått skiffer och små fiskben från loddor. Rip tog ett av benen i sin kraftiga näbb och drog. Bale skrek till. Rip släppte taget och kröp ihop med halvt utsträckta vingar; en oskyldig korp som hade blivit orättvist anklagad. Bale skrattade och kastade åt honom en bit av en knivmussla. Torak log. Det kändes fint att vara tillsammans med Bale igen. Han var som en bror; eller som Torak föreställde sig att en bror skulle vara. De tyckte om samma saker, skrattade åt samma skämt. Men de var olika. Bale var nästan sjutton somrar gammal, och snart skulle han finna en maka och bygga sig ett eget vindskydd. Eftersom Sälarna aldrig flyttade sitt läger, betydde det att han skulle leva hela sitt liv på Sälbuktens smala strandremsa med avbrott bara för en och annan resa till Storskogen för att byta varor. Att aldrig flytta sitt läger. Bara tanken på det gjorde att Torak kände sig instängd och fick svårt att andas. Och ändå – 10


att ha den tryggheten. Att se hela livet rullas ut som ett garvat sälskinn. Ibland undrade han hur det skulle kännas. Bale märkte att Toraks sinnesstämning förändrades och frågade om han saknade Storskogen. Torak ryckte på axlarna. ”Och Ulv?” ”Alltid.” Ulv hade vägrat att hoppa i båten, så de hade blivit tvungna att lämna honom kvar. Snart tillbaka, hade Torak sagt till sin flockbror på vargspråket. Men han var inte säker på att Ulv hade förstått. Tanken på Ulv gjorde honom rastlös. ”Det börjar bli sent”, sa han. ”Vi måste vara på Utsprånget innan det skymmer.” Oroligheterna på ön hade börjat igen efter vintern och det var anledningen till att Torak, Renn och Fin-Kedinn hade kommit hit. De misstänkte att Själ-Slukarna letade efter den sista biten av eldopalen som hade legat gömd sedan Sälarnas schaman dog. Under det senaste halva månvarvet hade de turats om att hålla vakt. I kväll var det Toraks och Bales tur. Bale såg tankfull ut medan han skurade koksäcken med sand. Han öppnade munnen för att säga något, sedan skakade han på huvudet och rynkade pannan. Det var inte likt honom att tveka, så det måste vara något viktigt. Torak snodde lite sjögräs runt fingrarna och väntade. ”När ni reser tillbaka till Storskogen”, sa Bale utan att se Torak i ögonen, ”tänker jag fråga Renn om hon vill stanna 11


kvar här. Tillsammans med mig. Jag vill veta vad du tycker om det.” Torak satt tyst. ”Torak?” Torak lade sjögräset på elden och såg hur lågorna blev purpurröda. Han kände sig som om han hade kommit till kanten av ett stup utan att ha vetat att det fanns där. ”Renn får väl göra som hon vill”, sa han till sist. ”Men du. Vad tycker du?” Torak reste sig hastigt. Han var så arg och upprörd att det stack i huden, och hjärtat bankade obehagligt hårt i bröstet. Han stirrade ner på Bale. Bale var stilig, han var äldre än Torak och han hörde till en klan. Torak insåg att om han inte gick därifrån skulle de börja slåss, och den här gången skulle det vara på allvar. ”Jag går”, sa han. ”Tillbaka till lägret?” frågade Bale med tillkämpat lugn. ”Nej.” ”Vart då?” ”Bara iväg.” ”Vi skulle ju hålla vakt.” ”Det får du göra.” ”Torak. Var inte –” ”Jag sa att du får göra det!” ”Ja, ja.” Bale såg in i elden. Torak vände tvärt och sprang till sin båt. 12


Han paddlade upp längs norra stranden, bort från Sälbukten. Hans vrede hade gått över och kvar fanns bara en kall, malande förvirring. Han längtade efter Ulv. Men Ulv var långt borta. Han hittade en annan vik och lade till. Han bar in skinnbåten i snårskogen längst ner på sluttningen. Han behövde känna lukten av björk och rönn, även om träden var förkrympta, saltstänkta och vindpinade jämfört med träden i Storskogen. Han kunde inte återvända till Sälbukten, inte i kväll. Han tänkte stanna kvar här. Han hade ingen ryggsäck, ingen sovsäck, men sedan tiden som fredlös bar han alltid med sig det nödvändigaste vart han än gick: yxa, kniv, elddon. Han vände skinnbåten uppochner, lade den på strandpinnar och travade grenar och torra ormbunkar längs sidorna som vindskydd. Sedan väckte han upp en eld av drivved. Bakom elden staplade han upp stenar som skulle återkasta värmen. Det fanns gott om torra ormbunksblad och torkat sjögräs till en bädd, och han skulle vara tillräckligt varm i jackan och byxorna av renskinn. Om inte så fick han väl frysa. Det var en klar natt mot slutet av Björkblodets Månvarv – Sälarna sa i stället Torsklekens Månvarv – och från strandkanten hördes ljudet av ett ensamt litet isflak som slog emot stenarna. På andra sidan om elden sov Rip och Rek. De hade stuckit näbben under vingen och krupit ihop bredvid varandra i en grenklyka uppe i en rönn. 13


Torak låg och betraktade lågorna. Det hade gått nio månader sedan han var fredlös, men det kändes fortfarande konstigt att vara ute i det fria utan att behöva dölja elden. Han borde paddla tillbaka. Men han klarade inte av att träffa Bale. Inte Fin-Kedinn heller. Och inte Renn. När han kröp ihop i sin jacka kände han något som grävde sig in i sidan på honom. Det var Bales sked; Torak måste ha stuckit in den i sitt bälte innan han gav sig iväg. Han vände den i handen. Den var omsorgsfullt gjord, senan var tätt virad, den lösa änden prydligt instucken. Han suckade tungt. Han skulle paddla tillbaka i morgon och be om förlåtelse. Bale skulle förstå. Han var bra på det sättet, han surade aldrig. Torak sov illa. I drömmen hörde han en uggla ropa, och han hörde Renn berätta något som han inte förstod. Någon gång efter midnatt vaknade han. Det var i månens mörka fas, när den hade ätits upp av himmelsbjörnen, och bara ett skimrande stjärnljus gungade på det lugna Havet. Han måste ge sig iväg, lägga till i Sälbukten, klättra upp på Utsprånget, leta rätt på Bale. Han kände sig yr och matt när han rev vindskyddet och hällde vatten på elden för att söva den. Rip och Rek sträckte motvilligt ut vingarna och fluffade upp fjädrarna på huvudet för att visa att de inte gillade att bli väckta så tidigt, men när 14


Torak bar ner båten till vattenbrynet och började paddla hörde han korpvingarnas starka, stadiga viskningar. I öster var solen ett blodrött knivhugg mellan Hav och himmel, men Sälbukten låg i skugga och Utsprånget höjde sig mot stjärnorna. Måsarna sov, det var tyst i vindskydden av sälskinn. Det enda som bröt tystnaden var vattenfallet, Havets mjuka kluckande och torskens gnisslande på torkställningarna. Torak gick iland vid norra änden av bukten. Snäckskal knastrade under hans kängor och han andades in den stickande lukten av aska som hade skyfflats över eldarna. På torkställningarna såg torskarna på honom med döda saltkantade ögon. Rek gav till ett ivrigt kraxande – hon hade fått syn på ett kadaver – och båda korparna flög bort till stenarna vid foten av Utsprånget. Det var alldeles för mörkt för att Torak skulle kunna se vad de hade hittat, men något fick det att krypa i nackskinnet. Rip och Rek närmade sig sitt fynd så där försiktigt som korpar brukar göra, först hoppade de närmare, sedan flög de undan. Torak sa sig att det kunde vara vad som helst. Men han började springa och snubblade fram genom ruttnande sjögräs. När han kom närmare kände han den kväljande sötaktiga lukt som inte liknar något annat. Han sjönk ner på knä. 15


Nej. Nej. Han måste ha skrikit ut orden, för korparna flög bort med skrämda kraxanden. Nej. Han kröp närmare. Hans fingrar rörde vid något vått och färgades röda. Han såg skärvor av vitt ben och stänk av en grå sörja. Han såg ett mörker sippra genom det långa ljusa håret som var flätat med blått skiffer och loddaben. Han såg det välbekanta ansiktet stirra oseende mot himlen. Ibland får man ingen förvarning. Ingen alls.

16


TVÅ

et kan inte vara sant, tänkte Torak. Det kan inte vara sant att jag stirrar på de där kloliknande fingrarna, på det där blodet som är på väg att svartna under naglarna. Det är overkligt. En mås skriade uppe på klippan och Torak tittade upp. Högt ovanför, vid kanten av Utsprånget, hängde en enbuske. Han såg framför sig hur Bale låg på knä och lutade sig för långt ut. Hur han förtvivlat grep efter en gren, den vämjeliga känslan när den gav vika. Stenarna som kom störtande mot honom. Åh, Bale. Varför gick du så nära stupet? En kall vind kröp nerför Toraks nacke. Han rös. Bales själar var nära och de var arga. Arga på honom. Om du hade varit med mig skulle jag inte ha dött.

D

17


Torak slöt ögonen. Dödsmärken. Ja. Själarna måste hållas samman, annars kunde Bale bli en demon eller en ande. Det är det minsta jag kan göra för dig, tänkte Torak. Med fumliga fingrar knöt han upp medicinpåsen och skakade den. Ut föll medicinhornet som hade varit hans mors, och den lilla musselskeden. Han blinkade bort tårarna. Han hade inte ens tackat Bale för den. De hade ätit under tystnad. Sedan hade de bråkat. Nej, rättade han sig själv. Bale bråkade inte. Det var du som började gräla. Det sista som du någonsin sa till honom sa du i vredesmod. Dödsmärken. Han stoppade in skeden i påsen igen. Sedan skakade han ut jordblod i handflatan, försökte spotta men var för torr i munnen. Han snubblade fram till en vattenfylld skreva och använde havsvatten för att göra en smet av rödockran. På väg tillbaka lindade han sjögräs runt pekfingret för att inte röra vid den döda kroppen. Bale låg på rygg. Ansiktet var oskadat. Det var bakhuvudet som hade spruckit som ett äggskal. Förlamad av sorg smorde Torak cirklar av jordblod på Bales panna, bröst och hälar. Han hade gjort likadant på Fa. Märket på Fas bröst hade varit det svåraste, eftersom han hade haft ett ärr där han hade skurit bort Själ-Slukarnas tatuering. Torak hade ett liknande ärr på sitt eget bröst, så när hans tid kom skulle det märket också bli 18


svårt att göra. Bales bröst var lent och slätt. Fulländat. När Torak var klar satte han sig på hälarna. Han visste att han var alldeles för nära kroppen - det här var den farligaste tidpunkten, när själarna fortfarande är nära och kan försöka ta sig in i de levande. Men han stannade kvar där han var. Någon kom gående och ropade hans namn. Stegen knastrade i sjögräs och tång. Han vände sig om. Renn såg hans ansikte och stannade. ”Stanna där.” Hans röst var skrovlig, som om den hörde till någon annan. Hon sprang fram till honom. Hon såg vad som låg där bakom. Hennes kinder förlorade all färg. ”Han föll”, sa Torak. Hon skakade på huvudet och hennes läppar formades till ett tyst Nej, nej, Torak såg att hon lade märke till den tomma blicken, den smetiga hjärnsubstansen, blodet under naglarna. Hon skulle alltid minnas detta, och han kunde inte göra någonting för att skydda henne. Blodet under naglarna. Innebörden sköljde över honom som en iskall våg. Blodet var inte Bales. Någon annan hade varit på Utsprånget tillsammans med honom. Bale föll inte. Han blev knuffad. Fin-Kedinn dök upp bakom Renn. Hans fingrar grep hårdare om staven och axlarna sjönk ihop, men hans ansikts19


uttryck förblev omöjligt att tyda. ”Renn”, sa han tyst. ”Gå och hämta Sälklanens ledare.” Han var tvungen att upprepa det två gånger innan hon hörde, men för en gångs skull sa hon inte emot. Som en sömngångare traskade hon bort mot lägret. Fin-Kedinn vände sig mot Torak. ”Hur gick det till?” ”Jag vet inte.” ”Hur så? Var du inte tillsammans med honom?” Torak tvekade. ”Nej, jag … jag borde ha varit med honom, men det var jag inte.” Om jag hade varit med honom skulle han inte ha dött. Det är mitt fel. Mitt fel. Deras blickar möttes och i Fin-Kedinns skarpa blå ögon såg Torak förståelse och sorg: sorg för hans skull. Korpledaren tittade upp och betraktade Utsprånget. ”Gå dit upp”, sa han. ”Ta reda på vem som har gjort det.”

Morgonsolen glittrade på enbuskarnas barr när Torak klättrade uppför den branta stigen mot Utsprånget. Spåren efter Bales kängor gick inte att ta fel på – Torak kände igen dem lika självklart som han kände igen Renns eller Fin-Kedinns eller sina egna – och de var de enda på stigen. Så den som hade mördat honom hade inte gått den här vägen; inte från Sälarnas läger. Den som hade dödat honom. Det var fortfarande overkligt. 20


Så sent som i går hade de rensat torsk tillsammans i vattenbrynet; Rip och Rek hade makat sig allt närmare de ångande inälvorna och Bale hade då och då kastat åt dem några godbitar. Till sist hade de hängt upp den sista torsken i stjärten på ställningen och sedan var de fria att ge sig ut med skinnbåtarna. Asrif hade lånat ut sin båt till Torak, och Detlan och hans lillasyster hade kommit och vinkat av dem. Detlan, på kryckor, hade vinkat så vilt att han höll på att ramla omkull. Så sent som i går. Uppe på Utsprånget växte snår av rönn och en, och efter en smal landtunga breddades klippan till en stor båtformad platta som stack ut över Havet. För länge sedan hade man prytt ytan med en silverglänsande väv av inhuggna bilder som föreställde jägare och byte. I mitten fanns ett grått granitaltare, format som en fisk. Torak svalde. Två somrar tidigare hade Sälschamanen bundit honom på altaret och tänkt skära ut hans hjärta. Han kunde fortfarande känna graniten borra sig in i skulderbladen, kunde fortfarande höra det klickande ljudet av tokorossens klor. Långt nerifrån kom ett skrik som från en varelse som hade slitits mitt itu. Torak drog efter andan. Bales far hade sett sin son. Tänk inte på det där. Tänk på det här. Gör det här för Bales skull. 21


Daggen glänste på Utsprånget. Berget var naket så när som på små tuvor av lav och fetknopp här och där. Det skulle bli svårt att hitta spår, men om mördaren hade lämnat det minsta spår så skulle Torak hitta det. Från landtungan granskade han Utsprånget. Det var något som inte stämde, men han kunde inte komma på vad det var. Han måste fundera på det senare, nu gick han framåt. Fa brukade säga att när man spårade ett byte måste man tänka sig in i dess ande. Det fick en hemsk innebörd nu. Torak var tvungen att se Bale levande på Utsprånget. Han var tvungen att se hans ansiktslösa mördare. Mördaren måste ha varit stark för att besegra Bale, men det var det enda Torak visste. Han måste se till att Utsprånget berättade resten för honom. Det dröjde inte länge förrän han hittade det första tecknet. Han satt på huk och kisade i sidled i det tidiga morgonljuset. Ett avtryck efter en känga, mycket svagt. Och där: en antydan till ytterligare ett. En äldre man sätter ner hälen först, en ung man tårna. Bale hade gått med lätta steg på Utsprånget. Steg för steg följde Torak efter honom. Han glömde Havets röst och den salta vinden i ansiktet. Han förlorade sig i sökandet. En känsla av att vara iakttagen förde honom tillbaka. Han stannade. Hans hjärta började banka. Tänk om Bales mördare fortfarande fanns kvar i rönnbärssnåren! 22


Han slet fram kniven och snodde runt. ”Torak, det är jag!” ropade Renn. Med en raspig suck sänkte han kniven. ”Gör aldrig om det där!” ”Jag trodde att du hörde mig!” ”Vad gör du här?” ”Detsamma som du!” Hon var arg för att han hade skrämt henne, men hon hämtade sig snabbt. ”Han föll inte. Hans naglar…” De stirrade på varandra. Torak undrade om han också såg så där sorgsen och spänd ut. ”Hur gick det till?” sa hon. ”Jag trodde att du var tillsammans med honom.” ”Nej.” Deras blickar möttes. Han tittade bort. ”Gå före du”, sa hon med förändrad röst. ”Du är bäst på att spåra.” Med nedböjt huvud fortsatte han att söka och Renn följde efter. Hon talade sällan när han spårade; hon brukade säga att han föll i någon sorts trans som hon inte ville bryta. Han var tacksam för det nu. Ibland såg hon för mycket med de där mörka ögonen; och han kunde inte berätta för henne om bråket med Bale. Han var alldeles för skamsen. Han hade inte hunnit långt när han fann fler tecken. Lite lavar som hade skrapats loss av en springande känga; och bakom altaret ett blad av en fetknopp som hade malts till grön smet. I en skreva hade några strån från ett renskinn fastnat. 23


Torak rös. Bale hade kläder av sälskinn. Det här kom från mördaren. En bild började ta form, likt en jägare som träder fram ur dimman. En stor, tung man med kläder av renskinn. Torak kom genast att tänka på ett namn, men han sköt undan det. Gissa inte. Håll sinnet öppet. Leta fram bevis. Han föreställde sig hur Bale lämnade sitt gömställe bland rönnarna och sprang fram till figuren som låg på knä vid altaret. Mördaren reste sig. De kretsade runt varandra och kom närmare och närmare stupet. På ett ställe fanns det en spricka längst ut på Utsprånget, och i lite jord som vinden hade blåst dit, hade en enbuske klamrat sig fast. Den var till hälften uppryckt med rötterna och trädblodet sipprade fortfarande fram. Torak föreställde sig hur Bale förtvivlat grep efter en gren medan den fria handen grävde i jorden. Han hade kämpat hårt för att överleva. Och mördaren hade trampat på hans fingrar. En röd dimma sänkte sig framför Toraks ögon. Svetten bröt fram i handflatorna. När han fick tag i mördaren skulle han … ”Den som gjorde det, vem det än var”, sa Renn med ostadig röst, ”måste ha varit väldigt stark för att kunna besegra B-”. Hon slog knytnäven för munnen. De kommande fem somrarna var det förbjudet att uttala Bales namn. Om man gjorde det skulle hans själar kunna komma tillbaka och hemsöka de levande. 24


”Titta här”, sa Torak. Han tog upp en liten droppe torkat granblod. ”Och här.” Han förde en gren åt sidan och visade ett handavtryck. Renn drog efter andan med ett väsande ljud. Bales mördare hade tagit stöd med ena handen för att kunna se när hans offer föll. Den handen hade bara tre fingrar. Torak slöt ögonen. Han var tillbaka i grottan i Höga Norden tillsammans med Själ-Slukaren: Ulv kom till hans försvar, hoppade på angriparen och bet av två fingrar. ”Nu vet vi det alltså”, sa Renn iskallt. De stirrade på varandra, och båda tänkte på de grymma gröna ögonen i ett ansikte som var hårt som sprucken jord. Toraks hand kramade droppen av granblod. ”Thiazzi”, sa han.

25

9789155232641  

ETT 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 Nej. Nej. Han måste ha skrikit ut orden, för korparna flög bort med skrämda kraxanden. Nej. Han kröp närmare...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you