9789153438823

DAVID DALTON har legat på New York Times bästsäljarlista, varit med och grundat tidskriften Rolling Stone, mottagit Columbia School of Journalism Award och vunnit Ralph J. Gleason Best Rock Book of the Year Award för boken Faithfull. Han har skrivit tjugofyra böcker, inklusive biografier om James Dean, Jim Morrison, Janis Joplin, Sid Vicious och Rolling Stones, och 2010 kom han ut med den kritikerhyllade Andy Warhol-biografin Pop. David Dalton har även (tillsammans med Jonathan Cott) skrivit Get Back, den enda auktoriserade Beatles-boken någonsin, samt manuset till en kommande film om Janis Joplins liv. Han bor med sin familj i norra delen av staten New York.

CHRISTIAN EKVALL har översatt bland andra Ernest Hemingway, F. Scott Fitzgerald, Djuna Barnes, Lewis Carroll och Woody Allen. Redan som tolvåring skrev han en ambitiös uppsats om Dylan.

Hans egen grupp heter Octopus Ride.

F

å artister är lika viktiga, älskade och oändligt studerade som Bob Dylan, och likväl förblir han en gåta. Vem är den »riktige« Dylan? Är det Bobby Zimmerman, som så gärna ville fly Hibbing i Minnesota, eller är det Woody Guthrie-imitatören som uppträdde på småställena i Greenwich Village?

Folkmusikens Messias, den sjudande amfetaminhipstern, den pånyttfödde Bob, den sentida Elvis, Jack Fate eller den levande nationalskatten? David Dalton – kulturhistoriker, journalist och författare – målar här ett avslöjande porträtt av rockikonen genom att blottlägga hans avancerade lek med identiteter.

Vägledda av Daltons insikter och strävan att röja myter får vi följa Dylans liv och konstnärsskap, ta del av Dylans egna ord samt vittnesbörder från dem som känner honom allra bäst. Med hjälp av vänner och andra vittnen – däribland Marianne Faithfull, Allen Ginsberg, Larry »Ratso« Sloman, Andrew Oldham och Nat Finkelstein – ger denna bok ett nytt och underhållande perspektiv på mannen och på myten, och på den musikaliska era som formade dem båda.

Röster om Det är inte mig ni söker:

Det David ärDalton inte MIg NI SÖKER

»Beroendeframkallande läsning ... Detta tillvägagångssätt skulle ha fallerat i mindre begåvade händer, men Dalton gör ett fantastiskt bra jobb.« PUBLISHERS WEEKLY

»Trots mängden av Dylanlitteratur som finns där ute, är det ovanligt att man hittar en bok där musiken behandlas lika skickligt som någon aspekt av livet ... Dalton är en skarp kritiker.« PUBLISHERS WEEKLY

»Dylans nycker, krumbukter och outgrundlighet ger bränsle åt oändliga tolkningar. Dalton har rätt till sin, och den är motsatsen till tråkig.« THE NEW YORK TIMES BOOK REVIEW

»Rätt balans mellan beundran och skepsis.« KIRKUS REVIEW

JAKTEN PÅ BOB DYLAN

»Insiktsfull, rolig och vackert skriven.« www.icabokforlag.se

Det ar inte mig ni soker-kappa.indd 1

Det är inte MIg NI SÖKER

© COCO PEKELIS

PUBLISHERS WEEKLY

David Dalton

»Beroendeframkallande läsning.«

MARIANNE FAITHFULL

OMSLAGSDESIGN: MARIE-LOUISE FRIBERG FOTO: JAN PERSSON/REDFERNS/GETTY IMAGES

2013-01-23 13:40

Det David ärDalton inte MIg NI SÖKER

jakten på bob dylan Översättning Christian Ekvall

Dylan diggar Dylan i Melody Maker medan John Mayall kikar över axeln. Dylan försökte (men misslyckades) att spela in tillsammans med Eric Clapton och John Mayall’s Bluesbreakers i maj 1965.

PROLOG

Something Was Happening but I Didn’t Know What It Was (Den där eftermiddagen med Bob)

V

åren 1970 såg jag Les Blanks läckra, känslofyllda och intima dokumentärer om bluessångarna Lightnin’ Hopkins och Mance Lipscomb (medan Les ännu höll på att klippa dem). Dessa är fantastiska filmer – här finns livet i blues­ en – och jag berättade för alla jag träffade den sommaren att de bara måste se dem, att de var som oumbärliga heliga skrifter i vårt samhälle. Av en händelse tillbringade jag i slutet av juni nästan en vecka på ett tåg tillsammans med ett gäng bluesentusiaster (The Band, Leslie West, Janis Joplin och Grateful Dead) och försökte göra alla intresserade av Les filmer. Rick Danko i The Band frågade om Les (som vid det laget hade flyttat in hos mig) kunde ta med sig filmerna till Woodstock så att alla fick se dem. Så Les och jag lånade en bil, körde till Woodstock och visade filmen för The Band och diverse Bearsville-hipsters. Precis som väntat blev alla imponerade.

Några veckor senare fick jag ett samtal från Jon Taplin, The Bands manager. Tydligen hade ”Bobby” hört talas om Les filmer och ville se dem. Han skulle befinna sig i New York på fredagen och Jon undrade om jag kunde ordna en visning då. Jag behövde inte fråga vilken Bobby han syftade på. Det var Bobby, Sir Bob själv, min idol, den sublime, outgrundlige Bob Dylan. Några år tidigare hade Dylan och Howard Alk använt bilder från Pennebakers dokumentär om Dylans Europaturné 1966 och förvandlat dem till en vansinnig, metedrinvimsig antidokumentär med titeln Eat the Document. Nu ville Dylan släppa Eat the Document, förklarade Taplin, men för att kunna distribuera den behövde han ytterligare en film på fyrtio minuter att lansera den tillsammans med. Taplin hade föreslagit att Bob skulle ta en titt på någon av Les Blanks dokumentärer.

Les är som en stor björn: en skäggig, sävligt pratande sydstatare. Han säger inte mycket, och det är ytterst sällan han utgjuter sina känslor,

| 11

men tanken på att Bob Dylan kanske skulle komma att se hans filmer gjorde honom tydligt upprymd. Fast var skulle filmerna visas? Min hisslösa boning på East Fourth Street kom inte på fråga. Händelsevis hade jag lagt beslag på nycklarna till min förläggares tjusiga lägenhet i ett sandstenshus på en förnäm sidogata på Upper West Side medan han var på semester. Det var perfekt.

Fredagen anlände. På en stekhet dag sent i juli släpade Les och jag med oss en 16-millimetersprojektor, en hopvikbar duk och burkarna med film på tunnelbanan till övre Manhattan. Så gjorde vi i ordning allt, möblerade om både en och två gånger och satt sedan där och väntade. Timmarna gick. Vi drabbades av orostankar. Hade vi gett dem rätt adress? Var det ens rätt dag? Till slut dök de upp. The Band kom in i sina cowboyutstyrslar tillsammans med fruar och flickvänner i luftiga sommarklänningar. Och så Bob själv. Det var som om han fallit från himlen och ett helt annat klimat – den kallaste vinter, faktiskt.

Han bar en lång yllerock, hatt och handskar (och solglasögon, så klart).

Lågt blodsocker – kanske på grund av knarkandet, tänkte jag lite elakt.

Likt en sömngångare på sin nattliga promenad gick Bob, flankerad av Robbie Robertson och Rick Danko, raka vägen in och satte sig. Inga presentationer, inget småprat. Till och med medlemmarna i The Band, som kände honom väl, behandlade honom med en vördnad vanligtvis reserverad för utländska dignitärer.

Medan herrarna drog sig bort till matsalen där projektorn stod satt kvinnorna kvar i ett annat rum och bläddrade i europeiska modemagasin. Rejält ängslig satte Les på filmen om Lightnin’ Hopkins. När den var slut signalerade Dylan kryptiskt att han hade sett tillräckligt. Lamporna tändes. Alla väntade på att han skulle säga något, men oraklet förblev tyst. Les såg förfärligt nervös ut. Jag var tvungen att göra något. Jag gick fram till Dylan, som fortfarande satt insvept i sin ytterrock och med handskarna på, och frågade: ”Vad tyckte du om filmen, Bobby?” Ja, vad skulle jag kalla honom då? Mr Dylan, eller?

Han såg på mig gravallvarligt, struntade helt i min fråga och sa: ”Vem är arkitekten till det här huuuset?” Han pratade på samma sätt som han sjöng, lutade sig på stavelserna som en cowboy lutar sig över en bardisk. Jag stod fortfarande och lyssnade på musiken i orden när jag insåg att han just hade ställt en fråga till mig. Jag tappade talförmågan.

Inte kunde väl frågan ha varit bokstavligt menad? Dylan var ju trots allt Dylan. Nej, självfallet inte. Det var såklart en kod, en allegorisk fråga.

12 | det är inte mig ni söker

Men vad handlade den om? Jag stod i ett rum fyllt av böcker och alla hade samma titel. Precis som ”the wicked messenger” och Frankie Lee hade jag spåkvinnan hos mig men var för dum för att förstå budskapet.

Orden ”hus” och ”arkitekt” gick runt i skallen. De svällde till hajar av ljud som kusligt simmade runt bland mina synapser. De var späckade med arkaiska betydelser. De växte sig enorma. De började fylla rummet, dessa monstruösa dockhusord som skulle vända in och ut på byggnaden om jag inte satte stopp för dem. Allt detta utspelade sig under mindre än en sekund, hoppades jag, men det måste ha varit lite längre för nu formulerade Dylan om frågan: ”Vet du vem som har byggt det här huset?”

Okej, nu fanns det bara en sak att göra och det var att svara honom rakt, låtsas som om jag hade tolkat frågan bokstavligt. ”Bobby”, sa jag (efter allt vi hade gått igenom tillsammans tvekade jag inte längre att kalla honom vid förnamn), ”jag skulle tro att det här huset är byggt på artonhundratalet.”

Men århundraden och dylikt var Dylan inte det minsta intresserad av. Det var arkitekten han ville åt. ”Kan vi få tag på killen, eller?” frågade han envist. För ett kort ögonblick var jag Bob Dylans byggnadsentreprenör. ”Det här var hundra år sedan”, sa jag. ”Han måste vara död för länge sedan.” Världsliga saker som arkitekters och mulåsnedrivares sannolika livslängd var inte relevant. Hans syn på historien var porös. Några specifika tidsperioder existerade inte. Alla som någonsin levt var samtida: Noak, Jesse James, Bessie Smith och självaste Augustinus. Alla levde de inom låtarnas tidsrymd.

Och så var det en annan sak också, det Xanadu med lökformig kupol som Dylan höll på att bygga vid Zuma Beach. Precis som vem som helst som byggde hus var han fixerad vid minsta detalj rörande tapeter, mattor och köksskåp. Den gåtfulle Bob, skulle det visa sig, var just nu helt inne på träpaneler. Bob gick och studerade de intrikat panelade ekväggarna i matsalen. ”Hur gjooorde de det här?” frågade han som om det gällde en bortglömd konst. ”Ja, alltså, med geringslådor, antar jag.” ”Geeeringslådor?” Bob gillade tydligen det ordet. Biskopar och snickare, alltså, alla använde de sådant där.1 1 Det engelska ordet för gering är mitre, alltså ”mitra” (biskopsmössa). Därav Dylans fascination. Övers anm.

prolog

| 13

Ingen nämnde filmerna eller om Dylan gillade dem eller om han någonsin funderade på att använda dem vid lanseringen av Eat the Document. Jag gick ut i köket för att hämta ett glas vatten. När jag kom tillbaka var ”The Gypsy” borta.

Medan Les och jag gick därifrån spekulerade vi kring hur ofta Dylan hamnade i situationer där den enklaste fråga gjorde hans andäktiga beundrare alldeles ställda. Tänk om han likt en zenmästare, runt vilken tolkningar förökar sig som flugor, aldrig kunde beställa en kopp kaffe eller köpa ett par skor eller hitta en snickare eftersom ingen trodde att han var kapabel till den sortens banala yttranden. Les verkade inte så värst besviken över att ingen av hans filmer skulle visas jämsides med Dylans. Dylan hade sett en av dem och det räckte för honom.

14 | det är inte mig ni söker

Det är inte mig ni sÜker

Dylan, den nye mönsterhipstern. Till och med lutningen på cigaretten är perfekt när han kollar sig i spegeln backstage under Englandsturnén 1965. Okej, Bob – på med solbrillorna också så är vi klara.

Inledning Var mästerlig och formfulländad bild växte i rent sinne, men kom varifrån?

Avfall som sopats, lump på gatan spilld, gamla kannor och flaskor, en burk med hål, järnbitar, ben och trasor och där intill slinkan med skrinet. Utan stege i behåll måste jag ligga på golvet, var så god, där stegarna börjar, i hjärtats lumpsamlarbod W. B. YEATS, ”CIRKUSDJUREN DESERTERAR” (Övers. Ann-Kristin Åklint)

J

”

ag har något här som kommer att lösa alla dina problem.” ”Jaha, låt höra.” ”En bootleg.” ”Underbart. Ännu en bootleg är just vad vi behöver. Vad är det den här gången? Köpenhamn den 30 april, andra rullbandet, senare halvan saknas? Vi har redan åtta tusen bootlegs och kommer ändå inte att hinna lyssna på alla under vår livstid.” ”Det är inget sådant.” ”Nähä, vad är det då?”

[Tittar oroligt omkring sig.] ”Bobs hjärna.” ”Vad för något, sa du?” ”Det är en av ynka tre bootlegs av Bobs hjärna – en skiktröntgen från, du vet, när han var på sjukan 1997 med, eh, histoplasmos, vad det nu heter …” ”Låter lite otrevligt.” ”Men inser du vad det här betyder?” ”Du … alltså … hur är det med dig, egentligen?”

Den sortens band skulle utan tvekan vara andvändbara, för detta är i mångt och mycket precis vad vi vill veta: Vad pågår i huvudet på Bob Dylan? Hur tänker han, vad meeenar han, vad menas med ”nycklarna | 17

till regnet”, och så vidare? Men okej, det som händer i neocortex stannar i neocortex, så vi måste söka andra vägar att lirka fram den svårfångade Bob. Och det är helt i sin ordning eftersom Dylan i allt väsentligt är en beatförfattare i stil med Jack Kerouac. Drömbilderna på hans stora skivor från sextiotalets mitt är uttryck för tumultet inom honom samtidigt som de speglar samhällets sönderfall. Låtarna på Bringing It All Back Home, Highway 61 Revisited och Blonde on Blonde är seismiska registreringar av konflikterna på gatan och i hans huvud, hallucinatoriska skildringar av hans egen person och den tid han lever i – sextiotalets förvirrade signaler och mentala energi.

Dylan dök upp precis i det skede då alternativkulturen föddes, och hans liv är oupplösligen förbundet med det storskaliga bohemlivets framväxt. Hans egna inre demoner flöt samman med motetablissemangsretoriken, drogerna, den radikala politiken, mysticismen och den allmänt utbredda, obestämbara oron. Antingen han gillar det eller inte är Dylans personliga historia sammanflätad med sextiotalet och dess efterdyningar.

Med sitt livliga, underfundiga, polytropiska sinne registrerade han Amerikas nittonde nervsammanbrott med hallucinatorisk precision.

Fragmentariska bilder och kubistiska låtar ersatte folksångernas historieberättande och klichébilder och förvandlade protestsångernas propaganda till en skakande vision där kaoset utanför inte kunde skiljas från tumultet inombords.

Hur långt han än flydde från frontlinjen kunde Dylan aldrig avbryta förbindelsen med alternativkulturen – han är förbunden med sin tid som genom en navelsträng. Det är inget sammanträffande att hans kreativa besvär under början av sjuttiotalet löpte parallellt med en samhällskris. Dylans offentliga och privata jag – hans musik, hans tid och våra uppfattningar om honom – är omöjliga att separera. De är genomsyrade av tidsandan.

Det leder oss in på de mångskiftande bilderna av honom: protestsångaren, gatpojken, Ramblin’ Jacks lärljunge, folkmusikens Messias, Rimbaud i neon, profeten från Gamla Testamentet, amishbonden, den sällskaplige bondgrannen, den dödssminkade pantomimskådespelaren, Shropshire-gossen med blommor i hatten, kristuslike Bob, pånyttfödde Bob, chassidiske Bob, den sentida Elvis med det stora wrestlingbältet, den evigt turnerande Dylan, Jack Fate, Living National Treasure …

18 | det är inte mig ni söker

Dylan är en metodskådespelare som ser sitt liv som en symbolisk film. Man gör en låt levande genom att bli karaktären, rösten, som sjunger den. Dylans sätt att anta och göra sig av med olika rollfigurer (vilket dramatiserades i filmen I’m Not There från 2007) är ett slags autentisk förfalskning – trubaduren i rollen som Hamlet. Dylan ser underhållaren som en amerikansk form av hjälte. Hans idoler är alla underhållare (och författare, en underkategori): Blind Willie McTell, Hank Williams, Dock Boggs, Marlon Brando, Elvis, James Dean, Kerouac. Dessa – tillsammans med de laglösa, de kringdrivande, bondfångarna och poeterna – är de amerikanska figurer som Dylan oftast använder sig av. I detta land utan ett förflutet, utan en historia, är underhållarna våra mentala vägledare genom vildmarken. Låtarna är en del av Amerikas DNA. Dylan kom fram ur tidernas vildaste, mest galna och bråkiga berättelse. När rock’n’rollen slog igenom på mitten av femtiotalet betraktades den först som en kuriositet. De tidiga sångarna, inklusive Elvis, var en skara bisarra typer som hämtade ur en sagovärld. Otroliga karaktärer erövrade landet: den skandalöse Little Richard; Fats Domino, som var Mardi Gras förkroppsligad; Jerry Lee Lewis, den mänskliga skördetröskan; Bo Diddley, som antog alla möjliga skepnader; och så Chuck Berry, rockens oanständige Onkel Remus. Och bakom dem – längre tillbaka i tiden och fjärran från det samtida Amerika – fanns en ännu mer osannolik uppsättning karaktärer: fattigt folk från Appalacherna, jug band-musiker och apokalyptiska deltabluessångare som Son House och Skip James.

Dylan är lika hal som Bror Kanin, men min avsikt har inte varit att jaga ut honom ur hans låtsastaggbuske. Den har istället varit att söka efter hans poetiska intention, att läsa hans levnadsberättelse i ljuset av låtarnas fladdrande låga. Jag har försökt att följa Bobs fotspår i kvicksanden och har ofta känt mig som en fumlande musiker som försöker hålla jämna steg med Dylan under en skivinspelning.

När Dylans Memoarer kom ut hördes farsartade klagomål om opålitliga fakta. Det muttrades om att till och med i sina memoarer hittar han på saker! Vilken skymf! Han driver med oss! Han lekte med fakta och fiktion – men det är ju just vad vi förväntar oss av honom. För vem är det vi har att göra med? Den flyktige, enerverande svårfångade Bob. Att lägga rökridåer är Dylans specialitet.

Inledning

| 19

Hans hopdiktande är den del av hans personlighet som är mest outgrundlig, intressant och äkta. Liksom Don Quijote tycks han kommen ur sin egen saga. Och allt det som han hittar på om sig själv är sannare än någon saklig redogörelse någonsin kan vara. Hur småsint, girig, känslokall eller förgörande cynisk han än kan vara, är den gåtfulle poet som skrev ”Desolation Row” och ”Visions of Johanna” inte samma person som den ofullkomliga människan i skilsmässoförhandlingarna, det vresiga och bedrägliga intervjuobjektet eller han som inkräktar på upphovsmannarätten. Hans envisa motsträvighet är i sig en sorts okynnig magi, ett sätt att hålla sin omsorgsfullt fördunklade persona levande och omöjlig att spåra.

Dylan ser Amerika som en oändlig sång som inte går att avsluta, en sång som människor bidrar till och gör om på vägen, förändrar rytmen på, klipper ut orden ur för att sedan pussla ihop dem i en annan ordning. Han är den klassiska amerikanen, bluffmakaren som levererar sanningar i maskerad form och vars närvaro ifrågasätter om det ens finns något sådant som en bestämd personlighet. Han är en häpnadsväckande unik figur men i själva verket en sammansättning av amerikanska urtyper: sång- och dansmannen, ”the joker and the thief”.

Hans strävan har varit att plocka fritt ur den amerikanska historiens stora avskrädeshög – folkvisorna, melodierna och de rimmade sagorna – och koncentrera mångfalden av karaktärer och deras berättelser till en enda sång. Snattandet, plagiaten, de rena stölderna från låtar, böcker och bilder, hänger ihop med hans prylsamlarnatur. Han ingår i den galna amerikanska traditionen att försöka klämma in Mississippifloden, Klippiga bergen, Johnny Appleseed, Christofer Columbus och Little Orphan Annie i en enda väldig rövarhistoria.

Jag har hoppat över vissa perioder och dröjt mig kvar vid andra – upphävt tiden på samma sätt som Dylan gör – för att kunna se bilderna tydligare och försöka hänga med i svängarna medan kameleonten slingrar sig fram mellan stenarna.

Ingen har så genialiskt som Dylan prövat den porösa gränsen mellan biografi och fiktion. Att blanda verklighet och fantasi har alltid varit hans häxbrygd.

Med största list har han mytologiserat sig själv och lyckats nysta in oss i sin allegoriska karaktär – hans persona är så översvämmad av de typer han samlat på sig på vägen att han ofta inte verkar veta var han slutar och de tar vid – vilket inger en kuslig känsla av att ratta in hans

20 | det är inte mig ni söker

eget program Theme Time Radio Hour och få höra George Jones, Skip James eller en kylskåpsreparatör.

Men även om Dylan ofta har gått vilse i sin egen labyrint av undvikande svar har detta gjort honom ännu mer fascinerande. Det finns tusentals besatta fans där ute som söker med ficklampa i hans dunkla kranium i jakt på ledtrådar.

Nästan allt som rör Dylan är ett omskapande av hans egen roll i folk­ loren. Amerika är en roman som vi kokar ihop på vägen. Precis som Dylan är vi genuina bluffar. Genuina som de människor som kom hit, men överdrivna, för stora – bluffar. Så vi behöver berättelserna, och ju mer osannolika de är, desto bättre: Låtarna, filmerna, reklamen och populärkulturen utgör det uppdiktade liv som binder oss samman. Dylans stora upptäckt var att se det sagoskinn som den stora ormen Amerika hade lagt av sig – och själv trä på sig det.

Till och med sättet han kom till världen är som en rövarhistoria.

Inledning

| 21

DAVID DALTON har legat på New York Times bästsäljarlista, varit med och grundat tidskriften Rolling Stone, mottagit Columbia School of Journalism Award och vunnit Ralph J. Gleason Best Rock Book of the Year Award för boken Faithfull. Han har skrivit tjugofyra böcker, inklusive biografier om James Dean, Jim Morrison, Janis Joplin, Sid Vicious och Rolling Stones, och 2010 kom han ut med den kritikerhyllade Andy Warhol-biografin Pop. David Dalton har även (tillsammans med Jonathan Cott) skrivit Get Back, den enda auktoriserade Beatles-boken någonsin, samt manuset till en kommande film om Janis Joplins liv. Han bor med sin familj i norra delen av staten New York.

CHRISTIAN EKVALL har översatt bland andra Ernest Hemingway, F. Scott Fitzgerald, Djuna Barnes, Lewis Carroll och Woody Allen. Redan som tolvåring skrev han en ambitiös uppsats om Dylan.

Hans egen grupp heter Octopus Ride.

F

å artister är lika viktiga, älskade och oändligt studerade som Bob Dylan, och likväl förblir han en gåta. Vem är den »riktige« Dylan? Är det Bobby Zimmerman, som så gärna ville fly Hibbing i Minnesota, eller är det Woody Guthrie-imitatören som uppträdde på småställena i Greenwich Village?

Folkmusikens Messias, den sjudande amfetaminhipstern, den pånyttfödde Bob, den sentida Elvis, Jack Fate eller den levande nationalskatten? David Dalton – kulturhistoriker, journalist och författare – målar här ett avslöjande porträtt av rockikonen genom att blottlägga hans avancerade lek med identiteter.

Vägledda av Daltons insikter och strävan att röja myter får vi följa Dylans liv och konstnärsskap, ta del av Dylans egna ord samt vittnesbörder från dem som känner honom allra bäst. Med hjälp av vänner och andra vittnen – däribland Marianne Faithfull, Allen Ginsberg, Larry »Ratso« Sloman, Andrew Oldham och Nat Finkelstein – ger denna bok ett nytt och underhållande perspektiv på mannen och på myten, och på den musikaliska era som formade dem båda.

Röster om Det är inte mig ni söker:

Det David ärDalton inte MIg NI SÖKER

»Beroendeframkallande läsning ... Detta tillvägagångssätt skulle ha fallerat i mindre begåvade händer, men Dalton gör ett fantastiskt bra jobb.« PUBLISHERS WEEKLY

»Trots mängden av Dylanlitteratur som finns där ute, är det ovanligt att man hittar en bok där musiken behandlas lika skickligt som någon aspekt av livet ... Dalton är en skarp kritiker.« PUBLISHERS WEEKLY

»Dylans nycker, krumbukter och outgrundlighet ger bränsle åt oändliga tolkningar. Dalton har rätt till sin, och den är motsatsen till tråkig.« THE NEW YORK TIMES BOOK REVIEW

»Rätt balans mellan beundran och skepsis.« KIRKUS REVIEW

JAKTEN PÅ BOB DYLAN

»Insiktsfull, rolig och vackert skriven.« www.icabokforlag.se

Det ar inte mig ni soker-kappa.indd 1

Det är inte MIg NI SÖKER

© COCO PEKELIS

PUBLISHERS WEEKLY

David Dalton

»Beroendeframkallande läsning.«

MARIANNE FAITHFULL

OMSLAGSDESIGN: MARIE-LOUISE FRIBERG FOTO: JAN PERSSON/REDFERNS/GETTY IMAGES

2013-01-23 13:40