9789153437734

Richard Schickel

”Varenda film är egentligen en tidskapsel. När man har färdigställt en film och säger adjö till ensemblen och teamet har man begravt en del av sitt liv där på inspelningsplatsen, och den finns kvar för all framtid.”

Få regissörer har haft en så lång och framgångsrik karriär som Steven Spielberg, en av de mest inflytelserika filmskaparna någonsin. Steven Spielberg – Retrospektivt är den definitiva genomgången av en extraordinär karriär som under fyra decennier har gett oss några av historiens mest framgångsrika, fängslande och långlivade filmer.

Från den evigt populära undervattensthrillern Hajen och Indiana Jones halsbrytande äventyr, till den Oscarsbelönade Shindler’s List och den romantiska komedin The Terminal – Richard Schickels insiktsfulla analyser och kommentarer bidrar med nya perspektiv på Spielbergs gärning som filmmakare. I de ovanligt öppenhjärtiga intervjuer Schickel gjort med Spielberg får vi dessutom ta del av regissörens egna tankar om filmskapandet och vad han egentligen tycker om sina egna filmer.

Boken, som täcker hela Spielbergs karriär, är formgiven av den prisbelönte brittiske formgivaren Mark Thomson och illustrerad med mer än 400 unika bilder från DreamWorks arkiv. Steven Spielberg har själv skrivit förordet.

Richard Schickel är dokumentärfilmare, filmhistoriker och filmkritiker och har publicerat fler än trettio böcker samt producerat, skrivit och regisserat fler än trettio filmer för teve. Schickel har varit filmkritiker för Life och Time i mer än fyrtio år. Han har blivit utnämnd till hedersdoktor vid Amerikanska Filminstitutet och har varit Guggenheim-stipendiat. Bland de många priser han tilldelats märks Brittiska Filminstitutets bokpris, Maurice Bessys filmkritikerpris, William K Everson-priset från National Board of Reviews samt Telluride Film Festivals silvermedalj för sitt bidrag till filmhistorien. 2010 gavs hans bok Clint – Retrospektivt ut på svenska.

Författarfoto © Patricia Williams Foto på omslagets framsida © Joe Pugliese/Corbis Outline Foton på omslagets baksida: Övre raden (vänster till höger): Jakten på den försvunna skatten (Steven Spielbergs arkiv); War Horse (© DreamWorks II).

Mittenraden: Rädda menige Ryan (Steven Spielbergs arkiv); E.T. (Steven Spielbergs arkiv); Hajen (Universal/The Kobal Collection).

Nedre raden: Schindler’s List (Alamy); Jurassic Park (Steven Spielbergs arkiv).

”När jag hittar ett nytt projekt är det alltid en berättelse jag har fäst mig vid. Jag blir alltid lika upprymd. Jag blir barn på nytt. Min källa till ungdom är alltid en idé eller en berättelse. Antingen tänker jag ut den själv eller också läser jag vad någon annan har skrivit och säger: ’Herregud, den historien måste jag berätta. Den filmen måste jag göra.’

Det är vad som driver mig.”

Steven Spielberg

www.icabokforlag.se

Richard Schickel

Förord av Steven Spielberg

Steven

SPIELBERG RETROSPEKTIVT

av Richard Schickel Översättning: Christian Ekvall

Steven

SPIELBERG RETROSPEKTIVT

av Richard Schickel Översättning: Christian Ekvall

www.icabokforlag.se Framtagen och producerad av Palazzo Editions Ltd 2 Wood Street Bath, BA1 2JQ, United Kingdom www.palazzoeditions.com Publishing Director: Colin Webb Art Director: Mark Thomson Managing Editor: Judy Barratt Photo Editor: Steven P. Gorman

Första sidan: Redan i tioårsåldern närde Steven Spielberg ambitionen att sitta vid rodret. Från 1952 till 1957 gick han på Thomas A. Edison School i Haddonfield i New Jersey – kanske ett förebud om hans framtida uppfinningsrikedom.

Motstående sida: The Museum of the Moving Image i New York gjorde 1994 en hyllning till Spielberg.

Design och layout © 2012 Palazzo Editions Ltd Text © 2012 Richard Schickel Svensk utgåva © 2012 Ica Bokförlag, Forma Books AB Se sid 278 för fotocopyright.

Originaltitel: Steven Spielberg – A Retrospective Översättning: Christian Ekvall Sättning: Gyllene Snittet Tryckt i Kina 2012 av Imago ISBN 978 91 534 3773 4

INNEHÅLL för fattar ens ko mme n tar: Den här boken är unik i ett viktigt avseende: Alla citat av Steven Spielberg är förstahandscitat från mina egna intervjuer med honom. Dessa inleddes 2005, då jag gjorde en dokumentärfilm om femtiotalets science fiction-filmer med titeln Watch the Skies.

Naturligtvis har jag använt mig av recensioner och artiklar för att stämma av fakta och andras åsikter om honom, men ur dessa har jag inte hämtat några citat.

Detta innebär förstås att boken speglar en partiskhet från min sida: jag tycker bra om Steven som person och generellt sett också hans verk, även om jag emellanåt har framfört kritik om den ena eller andra enskilda filmen. Ni får tycka vad ni vill om den saken. Allt jag kan säga är att det i mina ögon verkar dåraktigt, för att inte säga ovärdigt, att anstränga sig med att skriva böcker eller göra tv-program om personer som man ogillar och vars verk man inte är vidare förtjust i.

För ordningens skull: Vi träffades 1998, då jag arbetade halvtid som filmrecensent åt Time Magazine och de bad mig att göra en liten film till ett 75-årsjubileum som skulle hållas på Radio City Music Hall. Steven, bland flera andra, hade blivit ombedd att prata om en historiskt viktig amerikan och visa en kort film om denne. Han hade valt John Ford och jag hjälpte honom att göra filmen. Vi kom mycket bra överens.

Jag upplevde honom som opretentiös och vänlig och, viktigast av allt, en person i min smak. Med det menar jag att jag fick hans fulla och odelade uppmärksamhet medan vi arbetade med detta ytterst trevliga lilla projekt. Det var inget han gjorde med fjärrkontroll.

Följaktligen fortsatte vi att träffas under lediga, och ibland mindre lediga, förhållanden. Han var till exempel exekutiv producent för Shooting War, min film om krigsfotografer under andra världskriget som jag tyckte mycket om att göra. Han skötte den uppgiften på bästa

tänkbara sätt. Han sa väldigt lite medan vi tittade på den grovklippta versionen, men det han sa hade han helt rätt i. Han finslipade de svaga och tveksamma sekvenserna i filmen utan att få mig att känna mig dum över missar och försummelser.

Senare gjorde jag en film om honom, vilket resulterade i den längsta av de intervjuer som jag har använt mig av här. Jag har även gjort intervjuer med honom vid andra tillfällen. Jag gjorde en för mina tv-program, en i samband med en artikel om München som jag skrev för Time, och naturligtvis har jag också gjort intervjuer särskilt för denna bok. Jag ska inte låtsas att vi står varandra nära. Jag nöjer mig med att säga att vi har trevligt när vi träffas och att vi pratar avslappnat med varandra.

Den här boken fokuserar på Spielbergs karriär som filmregissör. Jag behandlar inte i detalj hans arbete som producent och exekutiv producent, vilket omfattar fler än hundrasextio filmer. Där ingår förstås många av hans egna filmer, såväl som långfilmer av andra regissörer, tvprogram och tv-serier, dokumentärer, animerade filmer – allt mellan himmel och jord. Faktum är att han lägger mer tid än någon annan filmregissör på den sortens arbete, och i filmografin listas samtliga av hans produktioner. Jag har inte heller i detalj beskrivit hans chefskap och ansvar som grundare, tillsammans med Jeffrey Katzenberg och David Geffen, av DreamWorks SMG Studios. Bolaget startades 1994 och såldes till Paramount 2005. Den för Spielberg viktigaste aspekten av denna satsning blev förmodligen hans roll som mentor för unga filmskapare under tidiga skeden i deras karriärer. Det är värt att notera att Spielberg under DreamWorks uppbyggnadsstadium hade ett nästan fyra år långt uppehåll (mellan 1993 och 1997) från sitt eget filmskapande.

Den här boken har väldigt lite att säga om Spielbergs

liv utanför hans arbete, som jag nästan inte vet något om.

Det är som sig bör, tycker jag. Han är en tillbakadragen man och det har han all rätt att vara. Dessutom finns det nog så många fascinerande saker att diskutera angående hans yrkesmässiga val genom åren.

Uppenbarligen har delar av intervjumaterialet tidigare förekommit i mina filmer och artiklar om Spielberg, men förvånansvärt lite av det. Jag skulle tro att högst tio eller femton procent av det har klarat sig igenom tidigare arbetens klippning och redigering – vilket inte betyder att återstoden är skräp. Det är bara det att man får slut på tid och utrymme när man färdigställer en produkt. Det kan förstås inte heller uteslutas att Spielberg har sagt liknande saker till andra reportrar angående några av de ämnen som tas upp i boken. Däremot finns det en ton här som jag finner unik – till exempel en villighet att avvika från ämnet för att berätta anekdoter, vilket jag sällan stöter på i andra källor.

Faktum är att han inte gör så många intervjuer – åtminstone inte om man jämför med de flesta andra regissörer – och han tenderar att hålla sig ganska strikt till ämnet.

Här avslöjas inga stora hemligheter. Jag tror faktiskt inte att Spielberg har någon mörk sida. Han är för upptagen för den sortens lyx. Det här är således ett kort yrkesporträtt av en man som jag finner sympatisk och vars verk – särskilt i fråga om bredd och teknisk finess – enligt min uppfattning är häpnadsväckande, berikande och i viktiga avseenden fortfarande underskattade. Han är faktiskt för produktiv för sitt eget bästa, även om han knappast lider brist på välstånd, utmärkelser eller allmän högaktning från biobesökare runt om i världen.

Hur som helst är jag glad att kunna kalla honom min vän och erbjuda denna bok som ett tecken på vår vänskap. richard schickel

6 Förord av Steven Spielberg 10 Nybörjaren 24 Regissören 26 Duellen 34 Sugarland Express 42 Hajen 54 Närkontakt av tredje graden 66 1941 – Ursäkta, var är Hollywood?

74 Jakten på den försvunna skatten 84 E.T.: The Extra-Terrestrial 94 Indiana Jones och de fördömdas

tempel 104 Purpurfärgen 112 Solens rike 122 Indiana Jones och det sista korståget 130 Always 136 Hook 144 Jurassic Park 154 Schindler’s List 164 The Lost World: Jurassic Park

172 Amistad 180 Rädda menige Ryan 192 A.I. 200 Minority Report 2 08 Catch Me If You Can 216 The Terminal 224 Världarnas krig 2 32 München 2 40 Indiana Jones och

kristalldödskallens rike

248 Tintins äventyr: Enhörningens

hemlighet 2 56 War Horse

264

Snabbspolning

271

Filmografi

278

Bilder och källor

www.icabokforlag.se Framtagen och producerad av Palazzo Editions Ltd 2 Wood Street Bath, BA1 2JQ, United Kingdom www.palazzoeditions.com Publishing Director: Colin Webb Art Director: Mark Thomson Managing Editor: Judy Barratt Photo Editor: Steven P. Gorman

Första sidan: Redan i tioårsåldern närde Steven Spielberg ambitionen att sitta vid rodret. Från 1952 till 1957 gick han på Thomas A. Edison School i Haddonfield i New Jersey – kanske ett förebud om hans framtida uppfinningsrikedom.

Motstående sida: The Museum of the Moving Image i New York gjorde 1994 en hyllning till Spielberg.

Design och layout © 2012 Palazzo Editions Ltd Text © 2012 Richard Schickel Svensk utgåva © 2012 Ica Bokförlag, Forma Books AB Se sid 278 för fotocopyright.

Originaltitel: Steven Spielberg – A Retrospective Översättning: Christian Ekvall Sättning: Gyllene Snittet Tryckt i Kina 2012 av Imago ISBN 978 91 534 3773 4

INNEHÅLL för fattar ens ko mme n tar: Den här boken är unik i ett viktigt avseende: Alla citat av Steven Spielberg är förstahandscitat från mina egna intervjuer med honom. Dessa inleddes 2005, då jag gjorde en dokumentärfilm om femtiotalets science fiction-filmer med titeln Watch the Skies.

Naturligtvis har jag använt mig av recensioner och artiklar för att stämma av fakta och andras åsikter om honom, men ur dessa har jag inte hämtat några citat.

Detta innebär förstås att boken speglar en partiskhet från min sida: jag tycker bra om Steven som person och generellt sett också hans verk, även om jag emellanåt har framfört kritik om den ena eller andra enskilda filmen. Ni får tycka vad ni vill om den saken. Allt jag kan säga är att det i mina ögon verkar dåraktigt, för att inte säga ovärdigt, att anstränga sig med att skriva böcker eller göra tv-program om personer som man ogillar och vars verk man inte är vidare förtjust i.

För ordningens skull: Vi träffades 1998, då jag arbetade halvtid som filmrecensent åt Time Magazine och de bad mig att göra en liten film till ett 75-årsjubileum som skulle hållas på Radio City Music Hall. Steven, bland flera andra, hade blivit ombedd att prata om en historiskt viktig amerikan och visa en kort film om denne. Han hade valt John Ford och jag hjälpte honom att göra filmen. Vi kom mycket bra överens.

Jag upplevde honom som opretentiös och vänlig och, viktigast av allt, en person i min smak. Med det menar jag att jag fick hans fulla och odelade uppmärksamhet medan vi arbetade med detta ytterst trevliga lilla projekt. Det var inget han gjorde med fjärrkontroll.

Följaktligen fortsatte vi att träffas under lediga, och ibland mindre lediga, förhållanden. Han var till exempel exekutiv producent för Shooting War, min film om krigsfotografer under andra världskriget som jag tyckte mycket om att göra. Han skötte den uppgiften på bästa

tänkbara sätt. Han sa väldigt lite medan vi tittade på den grovklippta versionen, men det han sa hade han helt rätt i. Han finslipade de svaga och tveksamma sekvenserna i filmen utan att få mig att känna mig dum över missar och försummelser.

Senare gjorde jag en film om honom, vilket resulterade i den längsta av de intervjuer som jag har använt mig av här. Jag har även gjort intervjuer med honom vid andra tillfällen. Jag gjorde en för mina tv-program, en i samband med en artikel om München som jag skrev för Time, och naturligtvis har jag också gjort intervjuer särskilt för denna bok. Jag ska inte låtsas att vi står varandra nära. Jag nöjer mig med att säga att vi har trevligt när vi träffas och att vi pratar avslappnat med varandra.

Den här boken fokuserar på Spielbergs karriär som filmregissör. Jag behandlar inte i detalj hans arbete som producent och exekutiv producent, vilket omfattar fler än hundrasextio filmer. Där ingår förstås många av hans egna filmer, såväl som långfilmer av andra regissörer, tvprogram och tv-serier, dokumentärer, animerade filmer – allt mellan himmel och jord. Faktum är att han lägger mer tid än någon annan filmregissör på den sortens arbete, och i filmografin listas samtliga av hans produktioner. Jag har inte heller i detalj beskrivit hans chefskap och ansvar som grundare, tillsammans med Jeffrey Katzenberg och David Geffen, av DreamWorks SMG Studios. Bolaget startades 1994 och såldes till Paramount 2005. Den för Spielberg viktigaste aspekten av denna satsning blev förmodligen hans roll som mentor för unga filmskapare under tidiga skeden i deras karriärer. Det är värt att notera att Spielberg under DreamWorks uppbyggnadsstadium hade ett nästan fyra år långt uppehåll (mellan 1993 och 1997) från sitt eget filmskapande.

Den här boken har väldigt lite att säga om Spielbergs

liv utanför hans arbete, som jag nästan inte vet något om.

Det är som sig bör, tycker jag. Han är en tillbakadragen man och det har han all rätt att vara. Dessutom finns det nog så många fascinerande saker att diskutera angående hans yrkesmässiga val genom åren.

Uppenbarligen har delar av intervjumaterialet tidigare förekommit i mina filmer och artiklar om Spielberg, men förvånansvärt lite av det. Jag skulle tro att högst tio eller femton procent av det har klarat sig igenom tidigare arbetens klippning och redigering – vilket inte betyder att återstoden är skräp. Det är bara det att man får slut på tid och utrymme när man färdigställer en produkt. Det kan förstås inte heller uteslutas att Spielberg har sagt liknande saker till andra reportrar angående några av de ämnen som tas upp i boken. Däremot finns det en ton här som jag finner unik – till exempel en villighet att avvika från ämnet för att berätta anekdoter, vilket jag sällan stöter på i andra källor.

Faktum är att han inte gör så många intervjuer – åtminstone inte om man jämför med de flesta andra regissörer – och han tenderar att hålla sig ganska strikt till ämnet.

Här avslöjas inga stora hemligheter. Jag tror faktiskt inte att Spielberg har någon mörk sida. Han är för upptagen för den sortens lyx. Det här är således ett kort yrkesporträtt av en man som jag finner sympatisk och vars verk – särskilt i fråga om bredd och teknisk finess – enligt min uppfattning är häpnadsväckande, berikande och i viktiga avseenden fortfarande underskattade. Han är faktiskt för produktiv för sitt eget bästa, även om han knappast lider brist på välstånd, utmärkelser eller allmän högaktning från biobesökare runt om i världen.

Hur som helst är jag glad att kunna kalla honom min vän och erbjuda denna bok som ett tecken på vår vänskap. richard schickel

6 Förord av Steven Spielberg 10 Nybörjaren 24 Regissören 26 Duellen 34 Sugarland Express 42 Hajen 54 Närkontakt av tredje graden 66 1941 – Ursäkta, var är Hollywood?

74 Jakten på den försvunna skatten 84 E.T.: The Extra-Terrestrial 94 Indiana Jones och de fördömdas

tempel 104 Purpurfärgen 112 Solens rike 122 Indiana Jones och det sista korståget 130 Always 136 Hook 144 Jurassic Park 154 Schindler’s List 164 The Lost World: Jurassic Park

172 Amistad 180 Rädda menige Ryan 192 A.I. 200 Minority Report 2 08 Catch Me If You Can 216 The Terminal 224 Världarnas krig 2 32 München 2 40 Indiana Jones och

kristalldödskallens rike

248 Tintins äventyr: Enhörningens

hemlighet 2 56 War Horse

264

Snabbspolning

271

Filmografi

278

Bilder och källor

E.T.

the extra-terrestrial (1982)

”När jag började arbeta med E.T. var jag rik och lycklig och nöjd med de filmer jag hade lagt till meritlistan. Jag kände att jag inte hade något att förlora. Jag hade inget att bevisa för någon annan än mig själv.”

85

E.T.

the extra-terrestrial (1982)

”När jag började arbeta med E.T. var jag rik och lycklig och nöjd med de filmer jag hade lagt till meritlistan. Jag kände att jag inte hade något att förlora. Jag hade inget att bevisa för någon annan än mig själv.”

85

En av de stora styrkorna med E.T. är barnskådespelarnas insatser, särskilt Henry Thomas gestaltning av Elliott, som är en projektion av Spielberg.

Ögonkontakt: Med ögon inspirerade av Einsteins fick E.T. ett utseende som var både underligt och bedårande.

Spielberg tror att idén till E.T. kan ha börjat spira redan i hans barndom, då han var ”en smått vilsen och alienerad grabb som gång på gång blev den judiska pojken i ett ickejudiskt kvarter”. Denna upplevelse av alienering förstärktes när han var sexton och hans föräldrar skilde sig, för trots att han var mogen för sin ålder tog han hårt på skilsmässan och kom återigen att känna sig mycket ”vilsen och ensam”. Det var i varje fall fröet till den idé som han diskuterade med Melissa Mathison under inspelningen av Jakten på den försvunna skatten, medan de filmade i Tunisien under sommaren 1980. Hon var på den tiden Harrison Fords flickvän. Spielberg var mer intresserad av det faktum att hon var en av manusförfattarna till Svarta hingsten, en film som han verkligen tyckte om.

Hon verkade först inte särskilt intresserad – kanske för att hon, enligt vad som sägs, led av ”turistsjukan”. Men hennes ointresse varade inte särskilt länge. Spielberg sa: ”Det är en historia om en utomjording – en vilsen pojke och en vilsen utomjording som finner varandra.” Och så tillade han: ”Den handlar om mina föräldrars skilsmässa.” Samtidigt kände han starkt att filmen behövde hållas ”så enkel som möjligt, eftersom det trots allt är en modern saga.”

En saga utformad med den sortens enkelhet som ibland bara den verkligt sofistikerade kan uppnå. The alien and the alienated – utomjordingen och den alienerade – kallar Spielberg relationen mellan den lilla rymdvarelsen, ”vilsen och ensam och fem hundra tusen mil hemifrån”, och Elliott (underbart spelad av Henry Thomas), som är ledsen över sina föräldrars skilsmässa och ointresserad av de barnsliga ting som brukade fängsla honom, men inte riktigt redo för de plågor och njutningar som hör tonåren till. Han och E.T. är själsfränder – men vet förstås inte om det. ”Det är nyfikenheten som i första början besegrar E.T.”, säger Spielberg. ”Och de andra utomjordingarna, botanisterna, kanske är alltför upptagna med att hitta och kategorisera de växter som de vill ta med sig hem.” Hur som helst blir han hänförd av redwoodskogen som de landat i, och innan han vet ordet av har rymdskeppet gett sig av utan honom.

Detta gör att han så småningom hamnar hos Elliott, samtidigt som han hotas av amerikanska vetenskapsmän som vill tillfångata och studera honom och kanske rent av döda honom med sin nyfikenhet.

Förra sidan: E.T. och regissören knyter vänskapsband.

Drew Barrymore (i rollen som Elliotts lillasyster Gertie) tar regi från sin riktiga gudfar. 27 år senare skulle hon själv regissera sin första långfilm, Whip It.

86

E .T. : t h e e x t r a -t erres t r i a l

87

En av de stora styrkorna med E.T. är barnskådespelarnas insatser, särskilt Henry Thomas gestaltning av Elliott, som är en projektion av Spielberg.

Ögonkontakt: Med ögon inspirerade av Einsteins fick E.T. ett utseende som var både underligt och bedårande.

Spielberg tror att idén till E.T. kan ha börjat spira redan i hans barndom, då han var ”en smått vilsen och alienerad grabb som gång på gång blev den judiska pojken i ett ickejudiskt kvarter”. Denna upplevelse av alienering förstärktes när han var sexton och hans föräldrar skilde sig, för trots att han var mogen för sin ålder tog han hårt på skilsmässan och kom återigen att känna sig mycket ”vilsen och ensam”. Det var i varje fall fröet till den idé som han diskuterade med Melissa Mathison under inspelningen av Jakten på den försvunna skatten, medan de filmade i Tunisien under sommaren 1980. Hon var på den tiden Harrison Fords flickvän. Spielberg var mer intresserad av det faktum att hon var en av manusförfattarna till Svarta hingsten, en film som han verkligen tyckte om.

Hon verkade först inte särskilt intresserad – kanske för att hon, enligt vad som sägs, led av ”turistsjukan”. Men hennes ointresse varade inte särskilt länge. Spielberg sa: ”Det är en historia om en utomjording – en vilsen pojke och en vilsen utomjording som finner varandra.” Och så tillade han: ”Den handlar om mina föräldrars skilsmässa.” Samtidigt kände han starkt att filmen behövde hållas ”så enkel som möjligt, eftersom det trots allt är en modern saga.”

En saga utformad med den sortens enkelhet som ibland bara den verkligt sofistikerade kan uppnå. The alien and the alienated – utomjordingen och den alienerade – kallar Spielberg relationen mellan den lilla rymdvarelsen, ”vilsen och ensam och fem hundra tusen mil hemifrån”, och Elliott (underbart spelad av Henry Thomas), som är ledsen över sina föräldrars skilsmässa och ointresserad av de barnsliga ting som brukade fängsla honom, men inte riktigt redo för de plågor och njutningar som hör tonåren till. Han och E.T. är själsfränder – men vet förstås inte om det. ”Det är nyfikenheten som i första början besegrar E.T.”, säger Spielberg. ”Och de andra utomjordingarna, botanisterna, kanske är alltför upptagna med att hitta och kategorisera de växter som de vill ta med sig hem.” Hur som helst blir han hänförd av redwoodskogen som de landat i, och innan han vet ordet av har rymdskeppet gett sig av utan honom.

Detta gör att han så småningom hamnar hos Elliott, samtidigt som han hotas av amerikanska vetenskapsmän som vill tillfångata och studera honom och kanske rent av döda honom med sin nyfikenhet.

Förra sidan: E.T. och regissören knyter vänskapsband.

Drew Barrymore (i rollen som Elliotts lillasyster Gertie) tar regi från sin riktiga gudfar. 27 år senare skulle hon själv regissera sin första långfilm, Whip It.

86

E .T. : t h e e x t r a -t erres t r i a l

87

Gertie (till vänster) och Elliott (nedan till vänster) tar farväl av E.T. Filmens tema, att sträcka ut en hand, etablera kontakt och hitta sätt att kommunicera, illustreras på den klassiska affischbilden (nedan till höger), inspirerad av Michelangelo.

Men inte förrän han och Elliott har funnit varandra.

Spielberg har sagt att E.T., den första av många ”vilsna pojkar” i hans filmer, är den som på djupet är vilsnast av alla.

Utan att den lille varelsen säger något alls om saken märker vi av att han i minst lika hög grad som Elliott har band till vänner och familj som han måste försöka återupprätta.

I lika hög grad delar filmen det tema som redan behandlats i Närkontakt av tredje graden, nämligen behovet att etablera kommunikation mellan vitt skilda rollfigurer och civilisationer. ”Jag tycker att det mest fantastiska är när folk åtminstone anstränger sig för att kommunicera, försöker nå fram, fokuserar på den andra personen, söker ögonkontakt, och när den andra inte förstår måste man försöka ännu mer och vara uppfinningsrik och komma på nya sätt att nå fram med sitt budskap.

Ju mer tid folk tillbringar ihop i ett låst rum, tvungna att överbrygga en språkbarriär, desto djupare blir de själsliga banden. Djupa vänskapsband skapas när folk anstränger sig därför att de är tillräckligt angelägna om att uttrycka för varandra hur de känner kring något. Och så var det med

Med hjälp från sin storebror Michael (Robert MacNaughton) och vänner haffar Elliott E.T. från FBI-agenterna, som följer dem i spåren.

bandet mellan E.T. och Elliott – två vilsna själar som under en mycket kort tid verkligen behöver varandra för att kunna överleva på ett andligt plan.

I mina ögon är E.T. den mest andliga film jag har gjort, och det är ingen tillfällighet. Det här var något jag alltid hade känt starkt för.”

Alla dessa teman, och fler därtill, ryms i E.T. De utgör grunden i filmen, ger den ett djup och ett allvar. Men av de otaliga människor som såg den (då den släpptes för första gången drog den in trehundrasextio miljoner dollar bara i USA, och nästan lika mycket till i resten av världen) är det troligt att många endast var medvetna om dessa teman vid enstaka tillfällen, eller att de bara påverkades av dem subliminalt. För filmen är så förtjusande på de mer uppenbara planen, inte minst på grund av E.T. själv, som ser så underlig ut men samtidigt är så bedårande. (Carlo Rambaldi och hans medarbetare slet nästan dygnet runt i sex månaders tid för att hitta det rätta utseendet – och Einstein fick stå modell för ögonen). Den lilla varelsen är något klumpig, men mycket smart, och på sitt lätt bortkomna vis mycket kärleksfull

sedan han väl börjat trivas med Elliott, hans vänner och familj. Antingen han oavsiktligt dricker sig full, eller som besatt bygger en radio för att ”ringa hem”, är han alltid allvarlig på ett komiskt sätt. Och då har jag ändå inte nämnt hans stunder med Reese’s Pieces (stackars marknadsförare på Mars som valde att inte låta M&M’s användas i filmen, och således gav bort ett av århundradets reklamtillfällen till rivalen Hershey).

Hotet mot E.T.:s välbefinnande, i form av de amerikanska vetenskapsmännen, är vackert iscensatt – de är genuint otäcka, oskuldens värdiga motståndare. Moderns ovetande och godmodighet hanteras snyggt. Det tar lång tid för Elliotts vänner att inse E.T.:s betydelse helt och hållet, men när det sker är det med genuinitet.

Jag tror att hjältarnas flykt från förtryckarna, med E.T. instoppad i Elliotts cykelkorg medan de cyklar allt vad de kan ner för gatan och sedan upp mot himlen för att möta E.T.:s räddare från hemplaneten, är ett av de mest lyckade ögonblicken i filmhistorien, vilket Spielberg tillskriver John Williams musik. ”Jag kan få de där cyklarna att lyfta. Vi kan

”Det var en stor upplevelse för mig att göra E.T., för efter det ville jag bli pappa. Jag hade inga barn, men blev som en pappa för dessa tre, särskilt Drew Barrymore, och på så vis innebar filmen en påtaglig förändring i mitt liv.”

88

E .T. : t h e e x t r a -t erres t r i a l

89

Gertie (till vänster) och Elliott (nedan till vänster) tar farväl av E.T. Filmens tema, att sträcka ut en hand, etablera kontakt och hitta sätt att kommunicera, illustreras på den klassiska affischbilden (nedan till höger), inspirerad av Michelangelo.

Men inte förrän han och Elliott har funnit varandra.

Spielberg har sagt att E.T., den första av många ”vilsna pojkar” i hans filmer, är den som på djupet är vilsnast av alla.

Utan att den lille varelsen säger något alls om saken märker vi av att han i minst lika hög grad som Elliott har band till vänner och familj som han måste försöka återupprätta.

I lika hög grad delar filmen det tema som redan behandlats i Närkontakt av tredje graden, nämligen behovet att etablera kommunikation mellan vitt skilda rollfigurer och civilisationer. ”Jag tycker att det mest fantastiska är när folk åtminstone anstränger sig för att kommunicera, försöker nå fram, fokuserar på den andra personen, söker ögonkontakt, och när den andra inte förstår måste man försöka ännu mer och vara uppfinningsrik och komma på nya sätt att nå fram med sitt budskap.

Ju mer tid folk tillbringar ihop i ett låst rum, tvungna att överbrygga en språkbarriär, desto djupare blir de själsliga banden. Djupa vänskapsband skapas när folk anstränger sig därför att de är tillräckligt angelägna om att uttrycka för varandra hur de känner kring något. Och så var det med

Med hjälp från sin storebror Michael (Robert MacNaughton) och vänner haffar Elliott E.T. från FBI-agenterna, som följer dem i spåren.

bandet mellan E.T. och Elliott – två vilsna själar som under en mycket kort tid verkligen behöver varandra för att kunna överleva på ett andligt plan.

I mina ögon är E.T. den mest andliga film jag har gjort, och det är ingen tillfällighet. Det här var något jag alltid hade känt starkt för.”

Alla dessa teman, och fler därtill, ryms i E.T. De utgör grunden i filmen, ger den ett djup och ett allvar. Men av de otaliga människor som såg den (då den släpptes för första gången drog den in trehundrasextio miljoner dollar bara i USA, och nästan lika mycket till i resten av världen) är det troligt att många endast var medvetna om dessa teman vid enstaka tillfällen, eller att de bara påverkades av dem subliminalt. För filmen är så förtjusande på de mer uppenbara planen, inte minst på grund av E.T. själv, som ser så underlig ut men samtidigt är så bedårande. (Carlo Rambaldi och hans medarbetare slet nästan dygnet runt i sex månaders tid för att hitta det rätta utseendet – och Einstein fick stå modell för ögonen). Den lilla varelsen är något klumpig, men mycket smart, och på sitt lätt bortkomna vis mycket kärleksfull

sedan han väl börjat trivas med Elliott, hans vänner och familj. Antingen han oavsiktligt dricker sig full, eller som besatt bygger en radio för att ”ringa hem”, är han alltid allvarlig på ett komiskt sätt. Och då har jag ändå inte nämnt hans stunder med Reese’s Pieces (stackars marknadsförare på Mars som valde att inte låta M&M’s användas i filmen, och således gav bort ett av århundradets reklamtillfällen till rivalen Hershey).

Hotet mot E.T.:s välbefinnande, i form av de amerikanska vetenskapsmännen, är vackert iscensatt – de är genuint otäcka, oskuldens värdiga motståndare. Moderns ovetande och godmodighet hanteras snyggt. Det tar lång tid för Elliotts vänner att inse E.T.:s betydelse helt och hållet, men när det sker är det med genuinitet.

Jag tror att hjältarnas flykt från förtryckarna, med E.T. instoppad i Elliotts cykelkorg medan de cyklar allt vad de kan ner för gatan och sedan upp mot himlen för att möta E.T.:s räddare från hemplaneten, är ett av de mest lyckade ögonblicken i filmhistorien, vilket Spielberg tillskriver John Williams musik. ”Jag kan få de där cyklarna att lyfta. Vi kan

”Det var en stor upplevelse för mig att göra E.T., för efter det ville jag bli pappa. Jag hade inga barn, men blev som en pappa för dessa tre, särskilt Drew Barrymore, och på så vis innebar filmen en påtaglig förändring i mitt liv.”

88

E .T. : t h e e x t r a -t erres t r i a l

89

Skapandet av den klassiska bilden där Elliott och E.T. avtecknar sig i siluett mot månen (till vänster), medan stråkarna i John Williams oförglömliga signaturmelodi är vad som får dem att sväva (till höger).

åstadkomma det. Men John förvandlar mina filmer med sin musik. John Williams gör dem verkligen luftburna, för publiken lättar från marken när de hör hans fioler. Och publiken lyfter med stråksektionen, förs förbi månen och solen och landar senare med blåssektionen. Jag tycker att den sista kvarten av E.T. liknar en opera tack vare John Williams bidrag till filmen.”

Så vi svävar, på ett sätt som vi kanske aldrig riktigt har gjort på bio, varken förr eller senare. Det är inspirerande.

Och komiskt. Och medan vi hänförs av scenen så känner vi att det stockar sig lite i halsen. Vi vill att E.T. ska få vad han så innerligt längtar efter, att äntligen få åka hem. Samtidigt är vi ytterst motvilliga att släppa taget om honom. Precis som Spielberg var. När han filmade den slutliga avskedsscenen slog det honom att han kanske skulle ändra slutet på filmen, att E.T. kanske skulle stanna på jorden, att han kanske skulle bli tagen till flygvapenbasen Wright-Patterson för nya undersökningar, nya äventyr. Men så bestämde han sig för att det hörde hemma i en annan film.

Spielberg fuskar inte med det slutgiltiga avskedet till E.T. De blandade känslorna i separationen kommer alla till uttryck, om så bara subtilt. Och det sker med full insikt om att Elliott i denna scen blir en man, ett byte för vuxenlivets dubbeltydligheter – de sporadiska glädjeämnena och de kanske mer kraftfulla och genomgripande sorgerna.

Kommer detta fullständigt unika äventyr att räcka för att bistå honom under det långa liv han har framför sig? (Om detta var ”det verkliga livet” skulle han idag bara vara i fyrtioårsåldern.) Eller kommer återstoden av hans liv bara vara en rest? Vi hoppas att denna fina kille kommer att ha perspektiv på allt. Liksom Spielberg, som inte avfärdar sina tidigare triumfer, men som likväl alltid blickar framåt. Ändå erkänner Spielberg, mot bakgrund av hans egna föräldrars skilsmässa, att ”många av mina filmer handlar om att återerövra den amerikanska familjedrömmen. Jag lever

90

E .T. : t h e e x t r a -t erres t r i a l

”För min del var E.T. väsentligen berättelsen om min barndom och samtidigt slutet på min barndom, och filmens framgång gav mig mod att börja hantera vuxnare ämnen. E.T. gav mig ett slags frikort att misslyckas.”

Skapandet av den klassiska bilden där Elliott och E.T. avtecknar sig i siluett mot månen (till vänster), medan stråkarna i John Williams oförglömliga signaturmelodi är vad som får dem att sväva (till höger).

åstadkomma det. Men John förvandlar mina filmer med sin musik. John Williams gör dem verkligen luftburna, för publiken lättar från marken när de hör hans fioler. Och publiken lyfter med stråksektionen, förs förbi månen och solen och landar senare med blåssektionen. Jag tycker att den sista kvarten av E.T. liknar en opera tack vare John Williams bidrag till filmen.”

Så vi svävar, på ett sätt som vi kanske aldrig riktigt har gjort på bio, varken förr eller senare. Det är inspirerande.

Och komiskt. Och medan vi hänförs av scenen så känner vi att det stockar sig lite i halsen. Vi vill att E.T. ska få vad han så innerligt längtar efter, att äntligen få åka hem. Samtidigt är vi ytterst motvilliga att släppa taget om honom. Precis som Spielberg var. När han filmade den slutliga avskedsscenen slog det honom att han kanske skulle ändra slutet på filmen, att E.T. kanske skulle stanna på jorden, att han kanske skulle bli tagen till flygvapenbasen Wright-Patterson för nya undersökningar, nya äventyr. Men så bestämde han sig för att det hörde hemma i en annan film.

Spielberg fuskar inte med det slutgiltiga avskedet till E.T. De blandade känslorna i separationen kommer alla till uttryck, om så bara subtilt. Och det sker med full insikt om att Elliott i denna scen blir en man, ett byte för vuxenlivets dubbeltydligheter – de sporadiska glädjeämnena och de kanske mer kraftfulla och genomgripande sorgerna.

Kommer detta fullständigt unika äventyr att räcka för att bistå honom under det långa liv han har framför sig? (Om detta var ”det verkliga livet” skulle han idag bara vara i fyrtioårsåldern.) Eller kommer återstoden av hans liv bara vara en rest? Vi hoppas att denna fina kille kommer att ha perspektiv på allt. Liksom Spielberg, som inte avfärdar sina tidigare triumfer, men som likväl alltid blickar framåt. Ändå erkänner Spielberg, mot bakgrund av hans egna föräldrars skilsmässa, att ”många av mina filmer handlar om att återerövra den amerikanska familjedrömmen. Jag lever

90

E .T. : t h e e x t r a -t erres t r i a l

”För min del var E.T. väsentligen berättelsen om min barndom och samtidigt slutet på min barndom, och filmens framgång gav mig mod att börja hantera vuxnare ämnen. E.T. gav mig ett slags frikort att misslyckas.”

War Horse (2011)

”Varje gång jag forskar i ett kapitel av historien som jag inte kan så mycket om, är min första reaktion att bli arg på mina lärare för att de aldrig berättade om det.”

War Horse (2011)

”Varje gång jag forskar i ett kapitel av historien som jag inte kan så mycket om, är min första reaktion att bli arg på mina lärare för att de aldrig berättade om det.”

När det pratades om den oerhört fram­ gångsrika teateruppsättningen av Michael Morpurgos ungdomsroman War Horse* var det ofta dockorna man pratade om – skeletthästar i naturlig storlek med synliga marionettspelare som manövrerade dem inifrån på ett häpnadsväckande realistiskt sätt. Så berättas den grymma men i slutändan segerrika historien om Joey, en förnämlig häst som under andra världskriget säljs till den brittiska armén och får genomlida helvetet i skyttegravarna på västfronten.

”Det här är en mänsklig berättelse. Den handlar om den samhörighet som ett djur kan skänka människan. Det är mest av allt en berättelse om hopp, ett hopp som faktiskt kan existera under extremt dystra förhållanden.”

Filmfotografen Janusz Kaminskis återgivande av det idylliska livet på Devonshires landsbygd och hemskheterna i skyttegravarna är en av de stora styrkorna i War Horse.

Det var en prima teaterkupp – vid första anblicken. Efter en tid började man dock tröttna på dessa hästar. Åtminstone gjorde jag det. Allt eftersom kvällen förflöt tycktes dockorna (särskilt Joey) bli mer och mer av en distraktion från den i grunden enkla berättelsen om en utfattig bonde som betalar alldeles för mycket för den häst som sonen Albert dresserar och står i orubblig förbindelse med. När kriget kommer och hästen säljs till armén söker Albert efter honom i skyttegravarna så länge filmen varar. Kort sagt: Pojke får häst. Pojke förlorar häst. Pojke återfår häst.

Pjäsen sågs i London av Kathy Kennedy och av Stacey Snider, som är styrelseordförande och vd för DreamWorks.

Dessa båda rapporterade efteråt entusiastiskt om pjäsens filmpotential och sa åt Spielberg att han måste köpa rättigheterna, fastän han ännu inte hade sett pjäsen. Avtalet var ännu under förhandling när Spielberg och hans fru kom till London för att se den. Han blev mycket förtjust.

* Joey i Ingalill Behres översättning, War Horse i nyöversättning av Olle och Monica Sahlin. Övers anm.

Enligt Spielberg fick filmprojektet ”en sådan fart att det var lite som att sitta på en skenande häst. Och jag höll fast mig i manen … ”

258

W a r H o rse

259

När det pratades om den oerhört fram­ gångsrika teateruppsättningen av Michael Morpurgos ungdomsroman War Horse* var det ofta dockorna man pratade om – skeletthästar i naturlig storlek med synliga marionettspelare som manövrerade dem inifrån på ett häpnadsväckande realistiskt sätt. Så berättas den grymma men i slutändan segerrika historien om Joey, en förnämlig häst som under andra världskriget säljs till den brittiska armén och får genomlida helvetet i skyttegravarna på västfronten.

”Det här är en mänsklig berättelse. Den handlar om den samhörighet som ett djur kan skänka människan. Det är mest av allt en berättelse om hopp, ett hopp som faktiskt kan existera under extremt dystra förhållanden.”

Filmfotografen Janusz Kaminskis återgivande av det idylliska livet på Devonshires landsbygd och hemskheterna i skyttegravarna är en av de stora styrkorna i War Horse.

Det var en prima teaterkupp – vid första anblicken. Efter en tid började man dock tröttna på dessa hästar. Åtminstone gjorde jag det. Allt eftersom kvällen förflöt tycktes dockorna (särskilt Joey) bli mer och mer av en distraktion från den i grunden enkla berättelsen om en utfattig bonde som betalar alldeles för mycket för den häst som sonen Albert dresserar och står i orubblig förbindelse med. När kriget kommer och hästen säljs till armén söker Albert efter honom i skyttegravarna så länge filmen varar. Kort sagt: Pojke får häst. Pojke förlorar häst. Pojke återfår häst.

Pjäsen sågs i London av Kathy Kennedy och av Stacey Snider, som är styrelseordförande och vd för DreamWorks.

Dessa båda rapporterade efteråt entusiastiskt om pjäsens filmpotential och sa åt Spielberg att han måste köpa rättigheterna, fastän han ännu inte hade sett pjäsen. Avtalet var ännu under förhandling när Spielberg och hans fru kom till London för att se den. Han blev mycket förtjust.

* Joey i Ingalill Behres översättning, War Horse i nyöversättning av Olle och Monica Sahlin. Övers anm.

Enligt Spielberg fick filmprojektet ”en sådan fart att det var lite som att sitta på en skenande häst. Och jag höll fast mig i manen … ”

258

W a r H o rse

259

Richard Schickel

”Varenda film är egentligen en tidskapsel. När man har färdigställt en film och säger adjö till ensemblen och teamet har man begravt en del av sitt liv där på inspelningsplatsen, och den finns kvar för all framtid.”

Få regissörer har haft en så lång och framgångsrik karriär som Steven Spielberg, en av de mest inflytelserika filmskaparna någonsin. Steven Spielberg – Retrospektivt är den definitiva genomgången av en extraordinär karriär som under fyra decennier har gett oss några av historiens mest framgångsrika, fängslande och långlivade filmer.

Från den evigt populära undervattensthrillern Hajen och Indiana Jones halsbrytande äventyr, till den Oscarsbelönade Shindler’s List och den romantiska komedin The Terminal – Richard Schickels insiktsfulla analyser och kommentarer bidrar med nya perspektiv på Spielbergs gärning som filmmakare. I de ovanligt öppenhjärtiga intervjuer Schickel gjort med Spielberg får vi dessutom ta del av regissörens egna tankar om filmskapandet och vad han egentligen tycker om sina egna filmer.

Boken, som täcker hela Spielbergs karriär, är formgiven av den prisbelönte brittiske formgivaren Mark Thomson och illustrerad med mer än 400 unika bilder från DreamWorks arkiv. Steven Spielberg har själv skrivit förordet.

Richard Schickel är dokumentärfilmare, filmhistoriker och filmkritiker och har publicerat fler än trettio böcker samt producerat, skrivit och regisserat fler än trettio filmer för teve. Schickel har varit filmkritiker för Life och Time i mer än fyrtio år. Han har blivit utnämnd till hedersdoktor vid Amerikanska Filminstitutet och har varit Guggenheim-stipendiat. Bland de många priser han tilldelats märks Brittiska Filminstitutets bokpris, Maurice Bessys filmkritikerpris, William K Everson-priset från National Board of Reviews samt Telluride Film Festivals silvermedalj för sitt bidrag till filmhistorien. 2010 gavs hans bok Clint – Retrospektivt ut på svenska.

Författarfoto © Patricia Williams Foto på omslagets framsida © Joe Pugliese/Corbis Outline Foton på omslagets baksida: Övre raden (vänster till höger): Jakten på den försvunna skatten (Steven Spielbergs arkiv); War Horse (© DreamWorks II).

Mittenraden: Rädda menige Ryan (Steven Spielbergs arkiv); E.T. (Steven Spielbergs arkiv); Hajen (Universal/The Kobal Collection).

Nedre raden: Schindler’s List (Alamy); Jurassic Park (Steven Spielbergs arkiv).

”När jag hittar ett nytt projekt är det alltid en berättelse jag har fäst mig vid. Jag blir alltid lika upprymd. Jag blir barn på nytt. Min källa till ungdom är alltid en idé eller en berättelse. Antingen tänker jag ut den själv eller också läser jag vad någon annan har skrivit och säger: ’Herregud, den historien måste jag berätta. Den filmen måste jag göra.’

Det är vad som driver mig.”

Steven Spielberg

www.icabokforlag.se

Richard Schickel

Förord av Steven Spielberg