© Tim Hetherington
Omslag: Malin Norlander Omslagsfoto: Tim Hetherington
Under sina resor till Afghanistan hamnade Junger i fler eldstrider än han kunde räkna, män som han lärt känna väl stupade eller skadades, och han var själv nära att dö. Hans förhållande till soldaterna blev så tätt att de betraktade honom som en del av gruppen, och han belönades med en uppriktighet som få journalister får uppleva. Krig är en bok om att strida: om rädslan för att dö, det traumatiska i att döda och kärleken mellan plutonkamrater som hellre offrar sig själva än sviker varandra. Junger skildrar soldaternas vardag, vad de ser, lär sig och känner. Resultatet är ett skakande reportage som klär av kriget dess Hollywoodglans och placerar läsaren sida vid sida med soldaterna i situationer där hela tillvaron kokat ner till en fråga om överlevnad.
”En av de bästa böcker om krig du någonsin kommer att läsa … eftertänksam, ärlig och djuplodande. Ett mästerverk i genren.” The Mail on Sunday
Dagens Nyheter
www.icabokforlag.se
KRIG
”[Krig] är i all sin stramhet en provocerande och djupt obehaglig påminnelse om att krig sällan startar eller slutar med makthavares order eller pennstreck.”
SEBASTIAN JUNGER
SEBASTIAN JUNGER är journalist och bästsäljande författare till The Perfect Storm och A Death in Belmont. Han är medarbetare i Vanity Fair och har belönats med National Magazine Award och SAIS Novartis Prize i journalistik. Tillsammans med Tim Hetherington har han regisserat dokumentärfilmen Restrepo, som vann juryns stora pris vid Sundance-festivalen och var nominerad till en Oscar. Han bor i New York. Besök gärna www.sebastianjunger.com
Under femton månader följde Sebastian Junger en pluton amerikanska soldater stationerade i Korengaldalen, en avlägsen dalgång i östra Afghanistan där krigets hårdaste strider just då utspelade sig. Hans mål var både enkelt och ambitiöst: att förmedla vad soldater upplever – hur krig faktiskt känns.
KRIG SEBASTIAN JUNGER
RÄDSLA | DÖD | KÄRLEK
”TA HONOM OM MIDJAN TA HONOM OM MIDJAN!” Det ihållande hamrandet från en M240, de skrämmande knallarna och visslande kulorna. ”UPPE PÅ DEN JÄVLA ÅSEN!” Alla skriker, men jag hör bara brottstycken mellan salvorna. Nu är den här: den riktiga stridskänningen, femtio meter utanför inhägnaden, och jag vrider huvudet hit och dit som en herrelös robot. Menige Gutierrez från 2. gruppen ligger ner, och ingen vet om han är träffad eller om han bröt benet när han hoppade ner från en Hescogabion. Sjukvårdaren står böjd över honom nu, och från förpostställningen har man öppnat eld med alla vapen man har. M2:an smattrar på inne i värnet, och Toves beskjuts österifrån medan han försöker häva eldavbrottet i sin M4:a, och Olson vräker eld in i fiendeställningar söder om oss. Toves har tidigare berättat att han tog värvning därför att han var trött på att festa och på att bo hemma hos sin mamma, och nu ligger han bakom sandsäckar på ett berg i Afghanistan och får sitt lystmäte av action. Granater nalkas i krökta banor och briserar på marken; män skriker ut information på sin märkliga, korthuggna militärterminologi; och jag hukar mig nästan som lamslagen bakom en Hescogabion och ser hur små dammvirvlar yr upp på marken framför mig. Det dröjer ett ögonblick innan jag fattar att det där är inkommande kulor och att jag nog inte bör bege mig dit.