9789153436386

Lasse Boberg & Arne Weise

3638-Vara_hundra_ar_omslag.indd 1

VÅRA 100 ÅR MED RADIO OCH TV

Veteranerna Arne Weise och Lasse Boberg kan se tillbaka på två ovanligt långa karriärer inom radio och TV. De inledde sina yrkesliv redan på 1950-talet och är fortfarande verksamma och ständigt aktuella. Med värme och humor delar de med sig av dråpliga historier om oläsliga manuskript, trilskande bandspelare, rampfeber, kolsvarta tidningsrubriker, klavertramp och geniala idéer.

Lasse Boberg

Arne Weise

VÅRA 100 ÅR MED RADIO OCH TV

www.icabokforlag.se

2011-07-01 14.45

Lasse Boberg Arne Weise

Våra 100 år

med radio och tv

Innehåll 1950-talet 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18

Det vill vi helst glömma 11 Vägen till radion 13 Bland de stora stjärnorna 18 Direktsänd mardröm 22 Upplärd av Gabriella Garland 24 Vem är ansvarig för det här? 27 Styrketårar 28 Television – ingen framtid 31 Slamkryparen i 10 000-kronorsfrågan 34 Kronofogden slår till 40 Inspelning med förhinder 41 Palme och Parnevik i Klubb Fiskartorpet 44 Lasse gör en bankkupp 47 Legenden Sven Jerring 48 Kung Hyland 50 Lördagarna tillhörde Åke Falck 54 Skivor och skitsnack 57 Idésprutan Günther Stiel 59

1960-talet 19 20 21 22 23 24 25

Lasse Holmqvist – perfektionisten 64 Mr Aktuellt får sparken 67 Striptease i familjeprogram 70 Möte med italienska maffian 75 Tage Erlander show 77 Ung i Mellanöstern 79 Stormig Amerikaresa 83

26 27 28 29

Flyktingöden som aldrig blev av 87 Århundradets aprilskämt 91 Landstigning på Utö och på månen 93 Radio Nord hotade monopolet 94

1970-talet 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40

Flickorna på TV2 101 Ingen underhållning på TV2 110 Petad från barnprogrammen 116 Lasse driver med Saltsjöbadsavtalet 120 Arne som julängel 122 Högriskprojekt med Tati 128 Ett annat slags dolda kameran 135 Kampen om Åsa-Nisse 138 Ingen svensk melodifestival 140 Kunglig galacirkus 142 Georg Rydebergs frieri 145

1980-talet 41 42 43 44 45

Nobbad av Cornelis 152 Arne blir ett med naturen 156 Festivalfestarna 161 Lasse tagen för kåkfarare 164 Skål tamejfan! 166

1990-talet 46 TV4 vinner terräng 170 47 Hemma med Ingela Agardh 174 48 Minnenas Television 179

Foto: Jarl Ekenryd/SVT

Pekka Langer – suverän underhållare i radio och TV

3

Bland de stora stjärnorna

Lasse:

Mitt allra första jobb på radion var alltså på Skolradion. Där fick man många märkliga uppgifter. Jag minns framför allt de otaliga små pjäser som förekom. Det var typiskt för Skolradion att bedriva undervisningen i pjäsform, särskilt för de yngre klasserna. Jag fick regissera många av de där styckena.

Så här i efterhand känns det rätt bisarrt när jag erinrar mig delar av medverkandelistan. Som när det handlade om trädgården. Rollerna besattes ofta av unga och nykläckta skådespelare från Dramatens elevskola som behövde tjäna pengar.

Och jag har sålunda, bara för att nämna några, regisserat Ernst-Hugo Järegård som tordyvel, Margareta Krook som humla, Ulf Palme (som då var lite äldre än de andra) som igelkott, Jan Malmsjö som ekorre och Eva Dahlbeck som hare (hon var underskön redan då), och jag blev våldsamt förälskad, på avstånd förstås. Hon var äldre än jag och jag visste att hon redan var ihop med en flygare vid namn Sven Lampell, en äldre skolkamrat till mig från Södra Latin som senare blev berömd flyghjälte.

Jag skrev själv några pjäser, som nu lyckligen har fallit i glömska. Men jag fick också göra några reportage från olika svenska städer under rubriker som Följ med till Ystad.

Det var rena universitetet att fara fram och tillbaka som en skottspole genom Sverige. Jag lärde mig då det mesta (eller det lilla) jag har av baskunskap om Sverige utanför Stockholm.

18 VÅRA 100 ÅR MED RADIO OCH TV

Foto: Bo-Aje Mellin/SVT

Foto: SVT

Foto: Jarl Ekenryd/SVT

Eva Dahlbecks mjuka röst gav liv åt rollen som hare. Ernst-Hugo Järegård gjorde en oförglömlig roll som tordyvel. Jan Malmsjö gjorde en pigg ekorre.

1950-talet 19

4

Direktsänd mardröm

Lasse:

En av de starkaste kulturprofilerna på radion var Karl Axel Arvidsson. Han var en lysande medarbetare med konst och konstnärer som specialitet, som alltid gjorde fenomenala program, till exempel radioporträtt på Carl Eldh och Carl Milles och som gav ut flera böcker, bland annat Den nya konsten.

Han hade en fascinerande röst och ett målande språk. Han pratade om konst och litteratur på ett underbart och fantasieggande sätt, som gjorde starkt intryck på lyssnaren. Ofta hade han tagit ett eller ett par glas före sändning för att komma i stämning.

Men det märkte aldrig lyssnarna. Första gången jag träffade honom var faktiskt redan innan jag började på radion. Jag jobbade då och då extra som uppläsare av andras manus.

En gång skulle jag medverka i ett program om Carl Jonas Love Almqvist, som Karl Axel Arvidsson skulle göra i direktsändning. Jag var förstås där i god tid.

Ingen Karl Axel Arvidsson, men tjugo minuter före sändning kom han med en trave papper som han lade ut i olika högar på golvet. Jag märkte att han hade gjort en lov runt krogen innan han tog itu med manusbunten och tänkte att det här aldrig kunde gå väl.

Men han verkade ändå ha fullständig koll för han räckte mig en av pappersbuntarna och sa: ”Vi startar på grön lampa strax. Läs när jag gör tecken.”

22 VÅRA 100 ÅR MED RADIO OCH TV

» Medan jag läste strök

han längre ner i manuskriptet och ritade pilar var jag skulle fortsätta.

Foto: SVT

Programmet startade. Han körde sina texter och en del förinspelade inslag. Då och då gjorde han tecken åt mig att börja läsa. Men medan jag läste strök han längre ner i manuskriptet och ritade pilar var jag skulle fortsätta att läsa.

Nästa dag fick jag mitt livs första radiorecension av den kritiska Karin Schultz i Dagens Nyheter som skrev någonting om att det var länge sedan vi hörde ett så underbart och upplevelserikt program om Carl Jonas Love Almqvist som Karl Axel Arvidsson gjorde igår. En högtidsstund! Den enda skönhetsfläcken i programmet var att uppläsaren tyvärr inte var i nivå med sin uppgift.

Dom kör vi in!

Arne: På gamla K8 på Kungsgatan hade vi en hiss som nog var den långsammaste i Stockholm. En dag kom den kände radioreportern Karl Axel Arvidsson inrusande och sa till den heltidsanställde hissföraren i skärmmössa, Stiegler hette han: ”Jag är tre minuter sen till direktsändning!” ”Lugn redaktörn”, sa Stiegler, ”dom minuterna kör vi in.”

Karl Axel Arvidsson, högeligen uppskattad radioprofil, som bland annat levandegjorde konsten i radio.

1950-talet 23

14

Legenden Sven Jerring

Arne:

Sven Jerring satt på direktionsvåningen i det nybyggda Radiohuset i Stockholm.

Där förde han mot slutet av sin tid på radion ett ganska enstörigt liv. Han drog ofta in mig till sig och ville prata. Och det var smickrande och lite spännande.

Vid något tillfälle berättade han om den finska motsvarigheten till farbror Sven. ”Jo, det var lilla Pirkko som skulle sjunga i deras Barnens brevlåda. Men när det kom till direktsändning var hon knäpptyst varpå min finska motsvarighet frågade: ’Hördu Pirkko, du var ju så duktig när vi repeterade. Varför sjunger du inte nu?’ ’Mamma har sagt att jag inte får prata med farbröder som luktar sprit.’”

Lasse:

I början av min tid på radion blev Sven Jerring som sagt min mentor och samtidigt tennispartner. Han var en ganska duktig tennisspelare. Jag tror att han någon gång blev svensk Old Boys-mästare. Men han var inte så rörlig i benen, han ställde sig mitt på planen och väntade på bollarna. Men han var bra på placeringar, så man fick flänga som en skottspole över planen för att hänga med.

Han var inte heller särskilt pratsam. När vi hade spelat färdigt badade vi bastu.

Han satte sig alltid högst upp på laven och läste Idrottsbladet. Men en gång, bara en gång, frågade han om jag hade lust att följa med hem. Han bodde på Gärdet i en rätt liten lägenhet översållad med souvenirer från hela världen, assegajer, trummor, masker och elefantbetar. Jag fick kaffe och sockerdricka och han berättade om 48 VÅRA 100 ÅR MED RADIO OCH TV

sina resor. Men han frågade aldrig mig om någonting. Det var en helt ensidig konversation. Men intressant förstås, han var en verkligt bra berättare och hade varit med om många märkliga händelser. Det var som att uppleva ett radioprogram med farbror Sven live. Som mentor gav han mig samma råd som Arne fick av Baehrendtz om televisionen: ”Stanna inte på radion, där finns ingen framtid. Den bästa tiden har redan varit.”

Jag är lite glad över att jag inte lyssnade på farbror Sven den gången.

Foto: Bo-Aje Mellin/SVT

Farbror Sven ledde Barnens brevlåda som med tiden blev världens äldsta barnprogram.

1950-talet 49

80 VÅRA 100 ÅR MED RADIO OCH TV

Foto: Börje Wiklund/SVT

Med programmen från Arabvärlden, som jag tyckte var bra exempel på saklighet och opartiskhet, gick det käpprätt åt helvete. Programserien fick urusla recensioner och innan dess hade Gunnar Rügheimer i TV-ledningen, kommit ner i redigeringsblocket och tvingat mig att visa vad jag höll på med. Hans kritik var etter värre.

På den tiden, 1967, var Israel i det närmsta en felfri, ständigt kämpande nation, som dessutom överlägset hade vunnit ännu ett krig och det på endast sex dagar.

Men jag ville visa att även araber är människor. Så här långt efteråt har jag förstått att orsaken till den dåliga kritiken delvis berodde på det här: På rekognosering i Kairo kände jag i luften att det inte var bra. Jag gick upp till svenska ambassadören Odd Hagen (Cecilia Hagens pappa) som sa: ”Åk hem! Här blir det krig.”

Jag kom till Informationsministeriet, där de sa: ”Åk hem! Här blir det krig.”

Och krig blev det. Men innan dess hann jag skicka hem en rapport till Rapport och en till Aktuellt om det spända läget.

Jag satt högst upp i den väldiga kongresshallen som tog 2 000–3 000 människor och hörde Nasser hota. Judarna skulle kastas i havet.

På hotellet där jag bodde skulle jag precis gå in i hissen när jag hörde liv i lobbyn, och där kom en liten man, leende med en svart fez, eskorterad av två bjässar till livvakter. Det var U Thant, FN:s generalsekreterare, som skulle göra ett sista försök att få Nasser att avstå från kriget. Livvakterna skulle ha ut mig ur hissen men U Thant sa: ”No no, let him go with me. He looks very nice.”

Så jag åkte upp med FN:s generalsekreterare. Utan kamera och utan mikrofon.

U Thant misslyckades som bekant. Sedan bröt sexdagarskriget ut.

Nils Erik Baehrendtz sa: ”Du får ta det på eget ansvar. Ska du åka ner igen med teamet så gör det då.”

Vi åkte. Klockan fem på morgonen väcktes jag av min så kallade guide som egentligen var en livvakt med en jättelik Coltrevolver i handskfacket på bilen.

Spänningen mellan araber och israeler var groteskt hög även 1966. Här med Bengt Nordwall bland soldater i militärlägret Nachal i programmet Ung i Mellanöstern.

Foto: Börje Wiklund/SVT

Ung i Arabvärlden spelades in 1966 i Egypten, Jordanien, Syrien och Tunisien.

Bland bergen i Tunisien med tolken och en ung blyg berberflicka.

1960-talet 81

Detta var på sätt och vis vår smala lycka. De etablerade namnen var redan lite grann på fallrepet. Det gällde dock inte Åke och Karin Falck, som hela tiden höll sig på topp. Men till och med Lennart Hyland hade förlorat något av sitt magiska grepp om publiken.

Vi på Tvåans Nöje vände oss istället utåt mot nöjesbranschen och etablerade kontakt med Hasse å Tage, Povel Ramel, Bosse Parnevik, Björn Skifs, Carl Anton och Kar de Mumma med flera.

Genom att Lasse Hallström kom till oss kom också hans unga gäng med Magnus och Brasse i täten och det var vi inte sena att utnyttja.

TV2 startade i alla fall i stort sett utan underhållning, vilket återspeglades i synnerligen magra publiksiffror. Men så småningom insåg även de mest underhållningsfientliga på kanalen att det måste bli en ändring.

Vår första samlade underhållningssatsning var ett musikaliskt kavalkadprogram, där all sorts musik presenterades, från visor, pop och jazz till opera och stråkkvartett plus roliga sketcher och till och med poesiläsning.

Programmen byggde sålunda på kontraster. Producent var Berndt Egerbladh, lärare och känd jazzprofil från Umeå, som kom att höra till vårt producentstall.

Programmet hette Öppet hus och leddes av Clabbe, Claes af Geijerstam, som då fortfarande var ett slags popidol, fast med bredd. Han var rapp i käften och kul.

När vi såg tittarsiffrorna fick vi en ren glädjechock. Från att tidigare ha pendlat runt 10–20 procent visade kurvorna att TV2 plötsligt hade fått 40 procent tittare.

Plötsligt var vi accepterade (någorlunda) också internt. De flesta insåg att vi måste lätta upp det ganska massiva faktautbudet med lite glam och flärd.

Ett annat lyft kom med en av de tidiga nyårsaftnarna. Nyårsprogrammet i TV1 leddes av Hyland. Vi gjorde en nöjeskväll med Magnus och Brasse. Det visades sig efteråt att Magnus och Brasse hade haft högre tittarsiffror än Kung Hyland.

106 VÅRA 100 ÅR MED RADIO OCH TV

Foto: SVT

Lasse:

Lasse Hallström

Foto: Bertil S-Son Ă…berg/SVT

Magnus och Brasse 1970-talet  107

Karlstad, som båda blev bra program och stora succéer. Gruppen, som mestadels bestod av kvinnor, tyckte att dessa båda program var gammaldags skit. Men med hjälp av Håkan Unsgaard lyckades jag köra över gruppen vilket naturligtvis inte alls var populärt.

Det slutade med att jag presenterade säsongsplaner, som var kompromissprodukter av gruppens idéer och mina, som tillkommit under våldsamma konvulsioner, men som till slut ändå ändade i något slags redaktionell enighet. Jag skulle Foto: SVT

TV-legenden Bengt Alsterlind som gjorde Hajk från Karlstad med stor framgång.

118 VÅRA 100 ÅR MED RADIO OCH TV

presentera planerna inför gruppens ”programråd”, som bestod av bland andra Lennart Hyland och Åke Falck under ledning av Håkan Unsgaard. Jag hade suttit en hel natt med min redaktionssekreterare och skrivit ner hur vi hade tänkt oss nästa säsong. När jag kom till sammanträdet satt Lennart Hyland där ensam. ”Får jag se, får jag se, vad du har för roligt på Barn och ungdom.”

Sedan tog han ett papper i taget och kastade ett öga på dem. ”Skit!”

Han bläddrade bland ytterligare ett par papper. ”Dynga!”

Sedan slängde han hela pappersbunten på golvet.

Jag lämnade jag mötet. Håkan Unsgaard vågade inte bråka med Lennart, utan bad sin sekreterare att samla ihop alla papper och kalla in mig igen: Efteråt sa Unsgaard: ”Ska du inte kunna klara några jävla vänsterkärringar?” ”Nej, det kan jag inte.” ”Ja, då får det bli Karin Wilhelmsson, de har röstat på henne, du får finna dig i det.” ”Jag återgår gärna till programverksamhet igen”, sa jag.

Nu efteråt tänker jag att jag borde ha förstått dessa flickor bättre. De hade trots allt många kloka tankar och bra idéer. De krävde en förnyelse som verkligen behövdes. Jag träffar fortfarande många av dem. De är förtjusande och vi är goda vänner. Det var de som mot min vilja bestämde sig för att klä ut en skådespelare till björn som pratar barnspråk. Det blev en stor succé, nämligen Björnes Magasin.

Hade jag kommit med en sådan idé hade de kastat ut mig.

» Det var de som mot min vilja bestämde sig för att klä ut en skåde­ spelare till björn som pratar barnspråk.

1970-talet 119

Foto: Bertil S-Son Åberg/SVT

» Från Örebro och

söderut hör de inte vad Jolo säger.

Jan-Olof Olsson, Jolo kallad, journalist, kåsör, författare och resenär med flera tiotal kostymer i garderoben.

124 VÅRA 100 ÅR MED RADIO OCH TV

”Jag har ingenting att berätta.” ”Sätt igång och spåna, spåna.”

Munläder har jag, så jag satt där och började berätta. Då öppnades dessa två kassaskåpsliknande dörrar till studion och in kom Gunnar med sina långa ben och vek ner sig i stolen bredvid mig. Det var en härlig känsla av direktsändning.

Han berättade underbart om sina jular i London och Blitzen. Det är ett minne som lever starkt kvar.

Ett annat minne är när vi hade en större studio med gäster och orkester. Bosse Billtén, en god vän till mig, avliden sedan länge, var producent. Jag ville gärna ha Jolo – journalisten och författaren Jan Olof Olsson – att berätta om sina jular.

Jolo sa: ”Det kan jag väl göra, men jag tänker inte avstå från mina julsnapsar. Så ska du ha med mig får du banda.”

Var det någonting jag tyckte var viktigt i den här uppgiften så var det att publiken skulle känna att allt sändes direkt. Jag ville ge ensamma, gamla och sjuka en känsla av att jag var med dem just då. Men att få Jolo var frestande. Jag beslöt mig för att banda inslaget.

Jolo kom på julaftonens morgon. Till samma studio och samma julgran med tända ljus som jag skulle sända direkt från några timmar senare. Vi spelade in en kvart. Han berättade en underbar historia om när han var barn. I direktsändningen gjorde jag en påannons live och sedan startade bandet. Med Jolo i närbild ställde jag första frågan på bandet och han svarade. Men det var ju ett jäkla fusk. Efter tre minuter kommer Billtén in, vit i ansiktet: ”Från Örebro och söderut hör de inte vad Jolo säger. Vad gör man? Kan inte gå in i sändning. Folk tror ju att det går direkt!”

Bandet fick rulla stumt från Örebro och söderut ända till slutet. Sedan avslutades inslaget med en närbild på mig live. Men det var lika tyst då. Från Örebro och söderut. Synden straffar sig själv. Det blev aldrig mera någon bandning så länge jag satt som julvärd.

1970-talet 125

artister och hyrt en teater. När räkningarna summerades var vi uppe i 800 000 kr och programmet var långt ifrån färdigt. På den tiden var det på vårt chefsplan ganska tufft, när det gällde budget. En chef på Aktuellt hade fått sparken för ett rejält överdrag. Han åkte direkt. Han hade kört utan kontroll och det gjorde vi också. Hela projektet var helt enkelt okontrollerbart.

Jag tänkte att nu närmar vi oss det stora sammanbrottet. Vi måste stoppa direkt. I kläm satt både jag och producenten Kalle Haskel, som var helt överkörd.

Det blev stor förstämning när jag meddelade att vi måste lägga ner, därför att pengarna var slut.

Tati tog beslutet med viss fattning. Men han raggade snabbt upp en gammal kompis som hette Louis Dolivet. Han var filmproducent med kontor i Paris och hade jobbat i Hollywood med alla möjliga storheter. Tillsammans hade han och Tati gjort flera filmer, framför allt den berömda Mon Oncle. De hade tjänat mycket pengar på den, men det var bara det att Tati tog sin del av pengarna till nästa film Playtime och startade projektet med att bygga ett hus som gjordes till ett jättelikt kontor. Han hade lyckats göra av med i stort sett halva budgeten innan filmen ens var påbörjad. Då blev han och kompisen ovänner och skildes åt. Men nu kröp Tati till korset.

Det ringde från Paris. Det var Dolivet som meddelade att han skulle komma till Stockholm och var beredd att diskutera ekonomisk medverkan i filmen. Han kom till Stockholm, hyrde svit på Grand Hotel och visade sig vara en stilig man i 70-årsåldern. Med sig hade han en 25-årig fästmö som såg ut som en modell i ­Vogue. När vi hade sammanträde i deras hotellsvit fick hon sitta på en stol vid dörren. Ingen man fick prata med henne.

Själva sammanträdet gick snabbt. Dolivet frågade hur mycket pengar som behövdes för att färdigställa filmen.

Vår ekonom, Claes-Göran Appelquist, var med och sa: ”Den hade ursprungligen en budget på 300 000. Den har redan kostat 800 000.

För att göra klart den behövs ytterligare 500 000. Minst.”

130 VÅRA 100 ÅR MED RADIO OCH TV

» Ett program med en fixerad budget, vad kunde gå snett?

Foto: SVT

Jacques Tati i en av sina berömda pantomimer. Stor komik med små medel.

Här som misslyckad spinnfiskare.

1970-talet 131

Foto: Lars Wiklund/SVT

Stina Lundberg och Sven Melander i Nรถjesmaskinen.

1980-talet Radio: 1981 Radio Ellen.

1982 På håret i Godmorgon världen.

1985 Svensktoppen kommer tillbaka.

1986 SR sänder dygnet runt efter mordet på Olof Palme.

1987 Lokalradion får en egen kanal, P4. Efter tre. Klarspråk.

1988 Spanarna.

1989 Thord Carlsson/Mona Krantz tar över Ring så spelar vi.

TV 1980 Premiär för Här är ditt liv med Lasse Holmqvist och TVserien Dubbelstötarna. Vi hade i alla fall tur med vädret, Visst nappar det, Kafé 18 med Agneta Bolme. Gösta Ekman i Herr Gunnar Papphammar.

1981 Babels hus med Carl-Gustaf Lindstedt. Dallas. TV-pjäsen Drottning Kristina med Lena Nyman. Premiär för Carl Anton i Vita Bergen och Notknäckarna. Fönster mot TV-världen med Åke Wihlney sänder nu varje vecka.

1982 Premiär för Spanarna på Hill Street, Javisst, herr minister, Gäster med gester med Lennart Swahn och Nöjesmaskinen med Stina Lundberg och Sven Melander.

1983 Hylands hörna sänds för sista gången. Öbergs på Lillöga. Premiär för Jan Lindblads serie Våra tigrar, Gymping med Susan Lanefelt och Lilla Sportspegeln.

Skattjakten med stuntmannen Johan Thorén.

1984 Bröderna Herrey vinner Eurovision Song Contest med ”Diggi-loo diggi-ley”. Törnfåglarna. Premiär för RekordMagazinet med Jan Guillou. Kaos är granne med Gud av Lars Norén. Fanny och Alexander.

1985 The Benny Hill Show. Premiär för Teatersport, Helt apropå, Lösa förbindelser, Familjen Cosby, Hundstunden med Lars Orup, Nöjesmassakern och Jacobs stege.

1986 Premiär för Fantastiskt, Macken med Galenskaparna/ After Shave och Sköna söndag. Miniserien Gösta Berlings saga. Affären Ramel. Kunglig toalett av Lars Molin.

1987 Kryzz. Goda grannar. Stina m.fl. Premiär för Varuhuset, Björnes Magasin och På spåret. Kurt Olssons television.

Svenska hjärtan. Bullen. Reklamfinansierade TV3 startar med sändningar per satellit från London för att kringgå det svenska monopolet och reklamförbudet.

Video samt TV per satellit och kabel blir allt vanligare.

1988 Världens television. Fräcka fredag. Dame Edna Show.

Premiär för Antikrundan. Djur eller hur?

1989 Tre Kärlekar, Lorry och Diskutabelt med Robert Aschberg.

Lasse Boberg & Arne Weise

3638-Vara_hundra_ar_omslag.indd 1

VÅRA 100 ÅR MED RADIO OCH TV

Veteranerna Arne Weise och Lasse Boberg kan se tillbaka på två ovanligt långa karriärer inom radio och TV. De inledde sina yrkesliv redan på 1950-talet och är fortfarande verksamma och ständigt aktuella. Med värme och humor delar de med sig av dråpliga historier om oläsliga manuskript, trilskande bandspelare, rampfeber, kolsvarta tidningsrubriker, klavertramp och geniala idéer.

Lasse Boberg

Arne Weise

VÅRA 100 ÅR MED RADIO OCH TV

www.icabokforlag.se

2011-07-01 14.45