9789153436089 by Provläs.se

fönster & dörrar på äldre hus

fönster dörrar

på äldre hus

Liselotte Jarnerup Nilsson

Fönster och dörrar ger huset karaktär. Vi kan se spåren av tidsepokerna i våra byggnader, spår som har ett värde och hör till husets historia och därför bör beaktas vid en eventuell renovering. Fönster & dörrar på äldre hus vill få husägare att bevara husets gamla fönster och dörrar i stället för att byta dem. I boken, som är en blandning av fakta, historik och praktiska gör det själv-anvisningar, får du nödvändig kunskap för att lyckas med renoveringen och underhållet av husets fönster och dörrar. Liselotte Jarnerup Nilsson arbetar som hembygdskonsulent på Kalmar Läns Hembygdsförbund med frågor som rör byggnadsvård och hur vi skall bevara och tillgängliggöra vårt kulturarv. ISBN 978-91-534-3608-9

Liselotte Jarnerup Nilsson www.icabokforlag.se

3608_omslag_Fonster_och_dorrar.indd 1

2011-04-11 14.56

Fönsteröppningen I de allra äldsta timmerhusen stod karmen i en öppning som togs upp efter att väggen hade timrats. I moderna trähus placeras fönsterkarmen i en öppning som från början är inbyggd i husets träkonstruktion. För att förhindra drag måste utrymmet mellan karmen och väggen drevas, täppas till. Förr använde man sig av olika drevmaterial beroende på var i Sverige man befann sig. Både mossa och tång och gamla avlagda kläder kom till användning. Den drevade skarven skyddades sedan av foder i olika utförande. I våra stenhus placerades fönsterkarmen i väggen samtidigt som denna murades upp. På många av våra äldre stenhus kan man se hur hornen, de utstickande delarna av karmen, murats direkt in i väggen. Mot slutet av 1800-talet murades tjärade klossar in i väggkonstruktionen som fästen för karmen. För att skydda karmen där den mötte murverket ströks den med varm trätjära innan den sattes på plats, och skarven tätades med bruk.

Fönstrets ålder Ett öländskt fähus där fönster- och dörrkarm murats in i väggen. Ölands museum, Himmelsberga.

När man skall åldersbestämma ett fönster tittar man på fönstrets indelning, glasets utseende, beslagen och fodret. Men här måste man vara lite försiktig och se till helheten. Förr tog man ofta tillvara och återanvände de dyrbara beslagen när nya fönster skulle tillverkas. Fönstret kan alltså vara betydligt yngre eller äldre än de beslag man använt sig av. Fönster- och dörröppning i timmerkonstruktion ”På 1500- och 1600-talet timrade man med hellånga stockar och tog upp för fönster- och dörröppningar, sedan hela väggen hade timrats upp. För att underlätta detta arbete, högg man vid timringen genom nästan hela stocken på insidan och lämnade endast kvar så mycket, att stocken höll ihop vid timringen. Detta var nödvändigt, emedan man ej begagnade dymlar i väggstockarna. Nu och sedan tämligen lång tid tillbaka timras med avpassade stocklängder mellan knutarna och dörr- och fönsteröppningarna. För att fasthålla stocken vid knutningen satte man en dymmel (nåra) i stockändan vid dörr- eller fönsteröppningen. Dessa dymlar sammanhöllo väggen på önskat sätt, men för att ytterligare stärka och göra väggen lodrät insattes reglar (gäter) vid stockändarna. Den del av väggen, som bestod av sådana korta stockar benämndes tärningsbitar (tärningsklabbar). Reglarna infogades i stockändarna vid dörr- och fönsteröppningarna på så sätt, att man med yxan högg in en fördjupning av 2–3 tums djup, vari ’gåten’ infogades.

I timmerhus står fönsterkarmen i en öppning och fästs i gåten.

Gåten blev icke fästad på annat sätt än genom en i de övre och nedre hellånga stockarna motsvarande försänkning, som var så pass djup, att det gavs sjunkningsmån. (Spåret för gåten höggs upp allt efter som timringen fortskred.) Gåten hade samma form som spåret i stockändarna. I de äldsta husen förekommo dock icke gåtanordningar, utan det är endast fönsterfodret, som håller ’tärningarna’ rätt.” Hämtat ur Nordiska museets frågelistor från 1930. Ämnet för frågelistan var Knuttimring och skiftesverk.

Fönsterglas I dag är vi rätt säkra på att glasblåsningstekniken utvecklades i Syrien för att senare spridas till Europa. Vid utgrävningar av staden Pompeji, som begravdes vid ett vulkanutbrott år 69 e.Kr., gjordes fynd av små glas infattade i brons ramar som man tror var rester av tidiga fönster. De tidigaste glashyttorna vi känner till är de som fanns på klostren ute i Europa, och genom munkarnas resor spreds troligen kunskapen om glastillverkning vidare norrut. Redan under 1400-talet nämns glasmakaren i äldre skrifter, men det är först under 1600-talet som glas började tillverkas i större skala. I Stockholm grundades Kungsholms glasbruk 1676 som under 1700-talet blev ett av Sveriges ledande glasbruk. Under mitten av 1700-talet fick Kungsholms glasbruk allt starkare konkurrens av allt fler nya svenska glasbruk. Framför allt Småland blev känt för sina många glashyttor, där en unik hantverksskicklighet utvecklades.

Fönstrets konstruktion Trots att våra fönster under årens lopp har utformats på olika sätt har vi behållit de grundläggande begreppen som förklarar fönstrets konstruktion och utseende. Det är begrepp som förenklar beskrivningen av våra fönster och är bra att känna till vid kontakt med hantverkare eller andra intresserade.

Fönstrets delar

Fönsterbågarna avgränsas av tvär- och mittposter. Den lodräta mittstolpen kallas mittpost och den vågräta, som kallas tvärpost eller lozholt, är oftast placerad i den övre delen av fönstret. När ett fönster har en mittpost och tvärpost som korsar varandra brukar man säga att fönstret har korspost.

I karmen sitter fönsterbågarna upphängda på gångjärn. Den understa delen av fönsterbågen kallas bågbottenstycke och den översta kallas bågöverstycke. En fönsterbåge med glas kallas en luft.

Spröjs kallas de smala trälister som delar in fönsterbågen i mind re fält. Spröjsen kan vara fast eller utanpåliggande och löstagbar.

Utrymmet mellan karm och vägg täcks med ett foder. Karmen kallas den ram som fönstret är uppbyggt av. Placeringen ger namn åt de olika delarna: karmunderstycke, karmöverstycke resp. karmsidostycke, som fästs i väggen.

Vattbrädan eller fönsterblecket sitter under fönstret och hindrar vatten från att tränga in bakom det nedre fodret.

De målade rutorna, som är fantastiska tidsdokument, har förutom årtal också ibland ett namn in skrivet som skulle kunna vara givarens eller gårdens ägares. Religiösa motiv är ett vanligt tema. Ett annat återkommande motiv är att kvinnan bjuder mannen ett glas, där mannen och kvinnan samtidigt fattar glaset. Kanske ett bröllopsmotiv?

1600-talets målade fönsterrutor Målade fönsterrutor har funnits i våra kyrkor sedan medeltiden. Men under 1600-talet kunde man se målade rutor även utanför kyrkorummet. År 1932 skrev etnologen Sigurd Erixon i katalogen över Gustaf II-utställningen i avdelningen ”Byggnadsdelar”: ”Av särskilt intresse äro de målade fönstren. De härröra från nästan alla delar av landet, men mest från Gotland, Hälsingland och Gästrikland. De visa sig genom sin härkomst och ofta också genom sina inskrifter vara gjorda för bondehemmen.” Under 1600-talet fanns gott om yrkeskunnigt folk, och genom tidens gesällvandringar spreds de små, målade glasrutorna över bygden. Man vet inte om de var gåvor eller om gårdens ägare själv hade köpt dem. Glasrutorna var målade i klara färger och ihopsatta med blyspröjs i fina geometriska mönster. Det finns belägg för att fönster med både ofärgade (grönaktiga) och målade rutor existerade redan i början av 1600-talet, och enligt Sigurd Erixon fanns en sed på Gotland som kallades fynstergildet. Flyttade man in i ett nytt hus önskade släktingarna lycka genom att skänka målade glasrutor, och som tack ställde ägarna till med kalas. Men det fanns nog även husägare som själva bekostade målade glasrutor till sina fönster. Glasrutorna är schablonmässigt utförda så vi vet inte riktigt var de är till verkade. Motiven kunde vara tagna från någon utländsk förlaga men fick av den lokala glasmakaren eller den kringvandrande gesällen personliga inskriptioner.

Små skimrande glasrutor pryder Lunderhagestugan, en av byggnaderna på Gammelgården. Den är Bungemuseets äldsta gård och får representera ett förmöget bondehem från mitten av 1600-talet. Originalen till glasfönstren förvaras på Gotlands fornsal.

Äldre arkitekturstilars ungefärliga tidsperioder Barock, 1650–1750 Karolinsk stil som många av våra herrgårdar byggdes i var en enklare form av barock. Rokoko, 1750–1775 En av våra populäraste byggnadsstilar, som följde med en bit in på 1800talet. Gustaviansk, 1775–1810 Nyklassicistisk arkitektur som hämtade inspiration från Italien. Empire eller Karl Johantiden, 1810–1840 Nu hämtades inspirationen i stället från Frankrike.

I Stockholmsbestämmelserna för glasmästarämbetet står år 1585 ”… att bland de sex mästarna schole fijre glasmestare vara och twå Målare.”, och i Köpenhamn 1684 måste en gesäll såsom mästarprov göra en målad ruta. Av detta kan man förstå att alla glasmästare, både i städerna och på landsbygden, under denna tid kunde konsten att måla glas.

I detaljteckningen ovan visar den övre delen ett utsnitt ur ett rokokofönster med de typiska fyrkanterna (tärningarna) i spröjskorsen och i spröjsens anslutning till bågen. Den nedre delen visar prov på en mer allmän 1700- och 1800-talstyp.

Fönstertyper 1600 –1850 (ovan) Nr 1 och 2: Fönster av karolinsk typ, men nr 2 har fått nya bågar, fönster luckorna är dock tidstypiska. Nr 3: Fönster från 1700-talets andra hälft vanligt både på landsbygd och i städerna. De övriga fönstren hör till 1700-talets slut och tidigt 1800-tal. På fönstret till höger kan man se att tvärposten är placerad på fönstrets övre tredjedel, typiskt för det stora r okokofönstret.

1700-talets förra hälft

Omkr. 1780

Fönsterposter 1600 –1850 (nedan) Teckningarna visar fönsterposter i genomskärning. De är ordnade i typserier utan kronologi. Där tillkomsttiden är känd har de fått denna på textad.

17.

18.

20.

19.

1723 1741 23.

24.

22. 5.

7. 1788

21.

Omkr. 1800

1793

1762

26. 9.

10.

11.

12.

1758 25.

1786

13.

14. 15. Omkr. 1800

16. 1820-tal

28. 1778

27.

Omkr. 1850

29.

Sent 1700-tal och 1800-talet På landsbygden fanns de äldre fönstren kvar en längre tid, och under vissa övergångsperioder blandades olika stilideal. Nu blev de höga fönstren med två bågar med tre rutor i och det mindre fönstret med två rutor i vardera bågen moderna, två fönstertyper som gav ett lätt och elegant utseende. I början av 1800-talet blev det vanligare med en annan utformning av spröjsen, en som gerades ihop och hade en utvändig hyvlad kittfals där glaset fästes med både kitt och stift. Detta fönster krävde ett större underhåll, men det blev lättare att byta en trasig ruta. Dessa olika typer av träspröjsar användes parallellt under en tid, och på vissa platser i landet använde man de ålderdomliga spårfalsspröjsen långt in på 1800-talet. Det har med andra ord funnits stora lokala variationer både vad gäller vilken typ av spröjs man använde sig av och hur länge spårfalsspröjsen levde kvar. Två fönstertyper som användes flitigt under mitten på 1800-talet var sidliggaren, som placerades på långsidorna i vindsvåningen och det halvmånfor-

Överst till vänster. Ett typiskt mind re fönster med två rutor i vardera bågen som fanns under 1700- och 1800-talen. Överst till höger kan vi tydligt se spåren av husets byggnadshistoria och utvecklingen mot allt större glas i bågarna. Värnanäs i Småland. Ovan. Ett fönster med tidig 1800-talsindelning, tre rutor i varje båge. En fönstertyp som kommer att leva kvar in i vår tid. Fröreda Storegård.

Jugend, 1900 –1910 Villorna som byggdes i jugendstil hade ofta putsade fasader och fönster där den övre delen var småspröjsad. Fasadputsen låg nu direkt mot fönsterkarmen och fönstret hade inte några foder. Fönstren kunde ha både två och tre lufter och spröjsen kunde vara rak eller mjukt svängd, precis som även själva fönstret. Fönstersnickerierna kunde vara både gröna, bruna och ockragula, men det förekom också vita. Det var också i början av seklet som det kopplade fönstret infördes, något som ledde till att innanfönstret inte längre behövdes. Nationalromantik, 1910-tal Under 1910-talet ville många arkitekter åstadkomma något som skulle bli en svensk arkitektur. Jugendstilen, som man tyckte hade för överdrivna dekorationer, förkastades. Men det visade sig vara svårt att just hitta den typiska svenska stilen, så förebilder hämtades från Danmark, Nordtyskland och England, men även från vår svenska landsbygd. Nu blev den röda lilla stugan med vita knutar och småspröjsade fönster modern, medan andra hus målades med brunsvart träolja. Fönstren blev mindre till formatet, fick småspröjsade bågar, ibland med blyinfattade glas, och ålderdomliga fönsterluckor. 20-talsklassicism, 1920-tal Under 1920-talet växte det snabbt upp många mindre villaområden tack vare de monteringsfärdiga hus som nu översvämmade marknaden. En ny stil sköt undan den nationalromantiska, 20-talsklassicismen, där inspiration hämtades från den äldre svenska småstaden. Nu fick husen högre fönster igen, ibland med markerade överstycken och målade foder. Men på de putsade husen fanns inga fönsterfoder, enbart fönsterluckor. Det var tvåluftsfönster med mittpost och sex rutor som blev moderna igen, men nu var de kopplade. Fönstersnickerierna målades i ljusa färger, grönt, brutet vitt och grått tillhörde Övre bilden. Jugendfönster med korsspröjsade övre lufter.Fasad putsen går helt mot fönsterkarmen och dessa fönster hade ofta inte några foder. Nedre bilden. Hus byggt i nationalromantisk stil med vitmålade småspröjsade fönster.

Till höger. Under 1920-talet fick fönstren höga tvåluftsfönster med tre rutor i varje luft. Lägre fönster med två rutor i varje luft placerades på övervåningen. Dörren, som har en rund glasning och ett dörrblad som delas av tre horisontella band, är en av de dörrar som nu blev moderna.

1930-talets fönster med två ospröjsade bågar blev de vanligaste även under hela 1940och 1950-talen.

de vanligaste kulörerna. Samtidigt som empirefönstret kom tillbaka blev även lunettfönstret modernt igen, liksom det lilla runda fönstret, oxögat, som placerades på husens gavlar. Funktionalism, 1930 och framåt Den sparsmakade funktionalistiska arkitekturstilen gjorde entré på Stockholmsutställningen 1930 och snart levererade de flesta kataloghusföretag även monteringsfärdiga hus i den nya stilen. De ospröjsade fönstren, som nu delades med poster i två eller tre lika stora bågar, anpassades till rummets funktion och därför blev placeringen av fönstren oregelbunden. Fönster som gick över husets hörn, tvåluftsfönster och det pivåhängda perspektivfönstret var nu nya fönstermodeller, men också små runda fönster av kajutamodell. Fönstren, som nu på grund av takhöjden blivit lägre, stängdes med exenterlås (se s. 31) och kunde vara både utåt- och inåtgående. Fönstersnickerierna, som man inte ville framhäva, målades i svagt grått, brutet vitt eller ljust grönt. Under 1940-talet förändrades den funktionalistiska arkitekturstilen, den blev inte så extremt minimalistisk utan lite mer folklig, s.k. vardagsfunktionalism. Nu serietillverkades alla fönster och dörrar och såg likadana ut var man än befann sig i landet. Det var tvåluftsfönster utan eller med mycket lågmälda foder som målades i husets färg eller i en mörkare nyans. Folkhemsarkitektur, 1950-tal Det typiska fönstret på en villa från 1950-talet var det stora perspektivfönstret som placerades i vardagsrummet. En annan nyhet var det asymmetriska fönstret, där breda och smalare fönsterlufter kombinerades. Dörren, men även fönstret, fick nu ofta en sparsmakad omfattning av tegel i olika färger, s.k. rullskift.

Dörr och fönster med omfattning ar i tegel. Nederst ett original fönster från 1954 tillverkat i aluminium.

På bilden ovan kan man se de små stöden för innanfönstret.

Här används vacker vitmossa för att ta hand om den fukt som bildas mellan fönstren. Innanfönstren hålls på plats med s.k. innanfönsterskruv.

På fönster som aldrig har haft innanfönster kan man montera en list runt karmen som stöd för innanfönstret. Känns det jobbigt att skruva i och ur innerbågarna varje säsong kan man hänga bågarna på gångjärn. Fönstret blir då helt öppningsbart, vilket gör att det är både lätt att vädra och att putsa när det behövs. På sommaren när inner bågarna skall tas ner är det bara att ta bort sprintarna ur gångjärnen.

gångjärn

fällbomsbeslag/ fönsterklinka

Ett fällbomsbeslag, till vänster, tillsammans med ett gångjärn, ovan, gör innanfönstret öppningsbart.

Innerbågar och innanfönster I mitten av 1800-talet började man använda innanfönster, lösa bågar med samma indelning som de yttre bågarna. Då tillverkades fönsterkarmen med en fals som gav stöd åt de lösa bågarna, som sedan skruvades fast med en innanfönsterskruv. När vintern närmade sig och det började dra lite snålt från fönstren var det dags att sätta innanfönstren på plats. För att förhindra drag använde man sig av klisterremsor och för att ta hand om den fukt som bildades mellan fönstren använde man olika material, t.ex. mossa eller tidningspapper. Senare kom fönstervadden, som ibland dekorerades med torkade blommor. När vadden var dekorerad placerades innanfönstret på sin plats och alla skarvar tätades med klisterremsor. Monteringen av innanfönster förenklades mycket under slutet av 1800-talet när de lösa bågarna fick ett gångjärn. För att man skulle kunna öppna och stänga de gångjärnsupphängda innanfönstren monterades ett vingformat vred eller ett fällbomsbeslag på innanfönstren. Beslagen finns nu att köpa både begagnade och nytillverkade i våra byggnadsvårdsbutiker.

Fönstervadd Forma vadden till en rulle med den pappersklädda sidan inåt. Rulla vadden kring lite papper för den vill gärna sjunka ihop lite med tiden. Vill du dekorera vadden är det dags att göra det nu. Montera innanfönstret på plats och fixera det. Springan som bildas mellan innanfönstren och karmen tätas med förklistrade pappersremsor som du lämpligen klippt till i önskad längd i förväg. Blöt remsan i kallt vatten eller mjölk och dra bort överflödig vätska med fingrarna. Tryck fast remsan med hjälp av en smidig trasa och låt klistret torka.

Rönnbär är alltid vackert att dekorera fönstervadden med och håller sig fina till nästa vår.

Skvallerspegel I många av våra äldre småstäder, där gatorna var trånga och fönstren låga, kan man tänka sig hur det en gång myllrade av folk. Man fick säkert se ett och annat utspela sig på gatan; fint folk i vackra kläder och springande barfotabarn blandades med arbetande hantverkare och pigor. Då som nu ansågs det väldigt ofint att stå och nyfiket titta ut genom fönstren på de passerande på gatan. Med skvallerspegelns hjälp kunde man sitta lite dold bakom gardinen och ändå ha full överblick över gatulivet. Men alla ute på gatan som hastade förbi en skvallerspegel visste att man var noga iakttagen. I vår äldre bebyggelse kan vi fortfarande se svartmålade skvallerspeglar i olika utföranden. På de flesta hus sitter de endast på fönstren i gatuplan men ibland även på över våningen, vinklade ner mot gatan. Även från övervåningen bevakades gatan med hjälp av skvallerspegeln.

Fönsterluckan Från början skyddade fönsterluckan de veka blyspröjsade fönstren för vädrets makter och annan yttre påverkan. Med fönsterluckor hindrades också objudna gäster från att ta sig in i byggnaden. Vissa byggnader försågs med invändiga fönsterluckor som snabbt kunde sättas för inifrån. På den äldre, enklare bebyggelsen har inte fönsterluckan funnits i någon större utsträckning annat än på viktiga förrådsbyggnader. Fönsterluckan har utformats från den enkla fönsterluckan som vi fortfarande kan se på våra fäbodar, till fönsterluckor med speglar som fanns på de finare husen. Under den nationalromantiska perioden runt 1910 då fönstren skulle ha ett ålderdomligt utseende blev det på nytt modernt med fönsterluckor, som då ofta var grönmålade.

Ovan till vänster. Ett typiskt fönster med luckor från 1700-talets andra hälft. Ovan till höger. Små öppningar i fönsterluckan gav lite ledljus i rummet när de var stängda. Längst till vänster. I fönstrets karm syns fästet för det järn som höll den invändiga fönsterluckan stadigt på plats. Närmast till vänster. Den allra enklaste fönsterluckan är tillverkad av enkla stående brädor med tvärslåar som får gråna av sol och vind.

Placera glaset i bågen och markera bredd och höjd. Skär med en glasskärare efter markeringen. Knäck glaset över en skarp kant.

Skära till glas Om ett glas gått sönder får du skära till en ny ruta, och då får du glädje av de glas du har sparat. Även om de var trasiga räcker de kanske till en mindre ruta. Lägg glaset över öppningen och rita av måttet. Om rutan har raka kanter använder du dig av en glasskärare och en linjal. Om rutan har ojämna kanter kanske du får skära ut den på fri hand. Är du ovan att skära glas kan du först öva på en mindre bit. Man hör ett krispande ljud när glasskäraren skär ordentligt, och det räcker att skära endast en gång. När glaset är skuret ligger ritsen på ovansidan och du skall då bryta glaset nedåt. Till detta moment används en speciellt utformad tång, en s.k. kröjseltång. Men det går också bra att placera glaset över en bordskant och försiktigt

Årlig hälsokontroll av fönster Se över fönstrets olika delar någon gång varje år. Finns det skador på vatt brädan eller på fönsterblecket eller har beslagen börjat rosta? Börjar färgen bli dålig, eller behöver kittet kompletteras? Kanske behöver fönstret nya tätningslister, eller räcker det att endast rengöra dessa med lite såpvatten? Svårt att stänga fönstret Är det svårt att stänga fönstret kanske mellanrummet mellan karm och båge behöver justeras. Det är viktigt att utrymmet är några millimeter så att regnvatten kan dunsta. Om mellanrummet är för litet stannar vattnet kvar för länge. För att justera mellanrummet kan du placera slitringar på gångjärns tapparna eller hyvla lite på fönsterbågens understycke. Underhållsmålning och kittning Upptäcker du att målningen börjar bli lite tunn eller att linoljefärgen börjar krita sig kan du enkelt slipa av ytan något och göra en tunn strykning. Om du ser att beslagen börjar rosta, slipar och rostskyddsbehandlar du dem innan de

bryta av det skurna glaset. Håll bordet rent från glassplitter, som annars lätt repar andra glas som skall skäras till. Färdigmålning Till det som kallas mellan- och slutstrykning använder man sig av färg med den önskade kulören. Vänta några dygn mellan strykningarna så att färgen hinner torka ordentligt. Tänk på att måla några millimeter ut på glaset utanför kittet så att vatten inte senare kan tränga in under detta. När färgen har torkat tas överflödig färg bort med en rakbladsskrapa. Nu återstår endast det roliga, att rengöra fönstret och montera det tillbaka i sin karm.

Vid mellan- och slutstrykning skall du måla en bit in på glaset. När färgen har torkat skrapas över flödig färg bort. Innan du gör det bort blöter du rutan med såplösning för att undvika repor. Skrapa efter en spackel så får du en rak kant.

målas om i fönstrets färg. Om kittet börjar bli lite dåligt och du har ont om tid kan du som en nödlösning pensla lite linolja på kittfogen innan du tar hand om problemet på ett riktigt sätt. Tätning av fönster Drar det från fönstret är dags att byta tätningslister. Dessa skall hindra inomhusluften från att läcka ut mellan inner- och ytterbågen och orsaka kondens. De skall även hindra drag. Utomhusluften kan få tillträde till utrymmet mellan det yttre och det inre glaset, men där skall den stoppas. Luften skall inte få passera fönstren okontrollerat, men det är viktigt att få in frisk luft i huset. I gamla hus är det många som eldar med ved och har öppen spis, och då kan du utesluta tätningslisten på fönstrets ovansida. I dag finns många sorters tätningslister i olika material, t.ex. lin, ylle och olika gummisorter. Till de stora funkisfönstren använde man sig av en bronslist, som fortfarande finns att få tag på. Den hade två funktioner, dels att täta fönstret, dels att underlätta öppning och stängning.

Tänk på Kontakta din närmaste byggnadsvårdsbutik för att få råd om vilken typ av tätningslist som passar ditt hus.

Boningshuset bräddörr kläddes ofta med profilerade brädor i konstfulla mönster. Mönstret på dörren längst till vänster var ett vanligt mönster under 1600-talet och tidigt 1700-tal. Bungemuseet. I mitten fiskbensmönstrad 1600talsdörr. Till höger rutmönstrad 1600-talsdörr. Kalmar.

Bräddörren, 1600- och 1700-talens dörr Den låga, enkla bräddörren som öppnades inåt är den ålderdomligaste av våra dörrar. Den tillverkades av brädor som fogades samman på baksidan med två naror, tvärslåar. De enklaste bräddörrarna, som hade handsmidda, långa bandgångjärn, var länge obehandlade men behandlades senare till en början enbart med tjära, senare med linoljefärg. Från början fanns det inte någon karm till dörren, utan det understa varvet av timmer blev ofta till en hög tröskel och gångjärnen hängde på en hake direkt islagen i timmerväggen. En del dörrar delades av vågrätt på mitten så att den nedre delen kunde hållas stängd om det behövdes. Frisk luft och ljus kunde komma in i stugan, men djur och små barn hindrades att springa genom öppningen. För att göra bräddörren mer stabil och vindtät kläddes den med falsade brädor, liggande eller diagonalt placerade. Bräddörren hade en enkel och hållbar konstruktion, men trots sin enkelhet kunde den vara mycket dekorativ. På stommen av stående plankor, spontade eller ospontade, spikades brädor i olika mönster och tjocklek, som i dag är till hjälp när vi skall åldersbestämma en dörr. Under 1600- och 1700-talen var t.ex. dörrar med fiskbens- och olika rutmönster vanliga, men under 1800-talet blev det vanligare med en enklare dörr med liggande panel. Bräddörren användes som ytterdörr ända fram till 1800-talet, och eftersom man återanvände dörren så länge den höll, förpassades den sedan till något uthus. Därför kan man ibland överraskande få se en ovanligt dekorerad bräddörr på ett litet enkelt uthus.

Olika panelmönster Nr 1–5. 1600- och tidigt 1700-tal. Nr 6 –7. Tidigt 1700-tal. Nr 8. Första hälften av 1800-talet.

plankstomme täckbräda

nare

Nr 9. Senare delen av 1800-talet.

Ovan från vänster: ett typiskt panelmönster från 1600resp. 1800-talet samt en bild som visar hur de såg ut på baksidan.

Till vänster. Konstruktionsdetalj till en plankdörr.

Många dörrar på 1700-talet delades av på mitten oavsett vilket hus den satt på. Till vänster en 1700-talsdörr från ett litet småländskt torp och till höger en samtida dörr från ett kaptensboställe i Kristdala.

Nedan. En enkel bräddörr som skall ge en illusion av att vara en fyllningsdörr med speglar, en typ av dörr som blev modern under slutet av 1700-talet. Kanske hade man tittat på något finare hus i området.

På pardörrar fästs det ena dörrbladet med reglar upptill och nedtill. En äldre, smidd skjutregel (till vänster), en modern s.k. kantregel (till höger).

Fällbomslås, med vackert smidda detaljer.

Ett utanpåliggande dörrlås, tillverkat ca 1750, sannolikt i Tyskland, sett från båda håll.

Fällboms- och smällelås Under medeltiden blev fällbomslåset vanligt, ett lås med en fjäderbelastad spärr som kallas fällbom. Låset, som satt på insidan av dörren, öppnades utifrån med en nyckel som lyfte upp fjädern och fällbommen så att låskolven flyttades åt sidan. Från insidan öppnades låset med med ett särskilt handtag, fällbommen lyftes upp och förde undan låskolven. Under samma tid utvecklades smällelåset med snedfasad regel, med en tryckfjäder baktill som höll regeln i stängt läge. Låset öppnades med nyckel men låstes automatiskt med en kraftig smäll. Båda dessa medeltida låstyper var fortfarande i bruk på 1800-talet. Redan på 1500-talet började man bygga in dessa i fyrsidiga låshus, som efter hand minskade i storlek och fick förenklad mekanik, de smidda plåtarna byttes ut mot tunnare valsad plåt. Ur dessa lås utvecklades kammarlåsen som ännu tillverkades på 1930-talet. På den vanligaste ytterdörren under hela 1700- och 1800-talen, den inåt gående pardörren, hade gångdörren en utanpåliggande låskista på dörrens insida. För att man lättare skulle kunna öppna dörren kombinerades ofta 1700-talslåsen med en vackert smidd bygel. Den andra dörrhalvan hölls fast i karmen med skjutreglar. Under senare delen av 1800-talet började enkla skjutreglar att tillverkas på mekaniska verkstäder. Vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var ytterdörrarna i stället försedda med kantreglar som var infällda upptill och nedtill i dörrbladet.

Bilderna ovan. Till vänster. Dörren stängs med en kasthake, en hasp. I mitten och till h öger, ett klinklås sett från båda håll.

Bilderna till vänster. Detta kammarlås är sannolikt från slutet av 1600-talet och hamrat ut ur ett stycke fyrkantsjärn med en vacker mutter och fina smidda spikar. Den dekorativa låsskylten och trycket är från samma tid. Lite kuriosa är att låset är monterat upp och ned och har kanske varit det under en lång tid, men man har inte för avsikt att ändra detta. Bötterums gamla gästgiveri.

Innerdörrens lås Kasthaken, troligen det allra äldsta stängningsbeslaget av järn som vi känner till, användes på innerdörren. De äldre hakarna är mycket välgjorda, men svåra att åldersbestämma utifrån utseendet. Under 1700-talet började man att använda det nyckellösa klinklåset. På 1700-talet hade dörrar i mer påkostade miljöer inbyggda smällelås i fyrkantsform med ett tryckhandtag. Detta var föregångaren till kammarlåset, som senare kom att användas under lång tid. De första kammarlåsen var stora och klumpiga, men låskistorna vidareutvecklades och blev med tiden både tunnare och mindre. På de första låsen var vreden platta, för att senare bli vackert äggformade.

Dörrens handtag, vred och trycken Från början användes endast själva nyckeln för att dra igen och öppna dörren, och det var nog svårt i många fall när dörrarna var tunga och skeva. Man blev tvungen att förse dörren med något slags handtag, till en början säkert tillverkat av trä för att sedan ersättas av smidda byglar. I senare tid kunde man se både gjutna och pressade handtag. Under årens lopp har man tillverkat handtag av olika material, även äldre trådrullar har många gånger kommit väl till pass (överst). På 1700-talet kunde man se konstfullt smidda handtag och byglar i de finare husen (längst till höger), medan de enklare boningarna många gånger fick nöja sig med handtag i enklare utförande (nederst till höger).

Nr 22, 25 och 26 är enkla dörrbleck, 30 hasp med sprint och kedja till uthusdörr och 31 handtag med klinka. De övriga är större nyckelskyltar (det vi i dag kallar långskylt) i kombination med vred och trycken, som samtliga (med undantag av nr 21, som har barockform) hör till gustaviansk tid och empire och vanligen är gjorda av mässing.

27.

31.

21. 22. 19.

20. 28.

30.

25. 24. 23.

32.

26. 29.

3. Exempel på vred och trycken. 1. Vred av järn, tidigt 1800-tal. 2. I mitten ett posthornsformat trycke från 1800-talets mitt. 3. Ett trycke med långskylt, från slutet av 1800-talet, början av 1900-talet. 4. Päronformat trycke från senare delen av 1800-talet. 5. Ännu ett trycke som kom i slutet av 1800-talet.

I början av 1800-talet öppnades dörrarna oftast med vred i olika material. Ytterdörren hade i regel ett ovalt vred av järn, medan innerdörrens vred under samma tid var tillverkat av mässing. I mitten av 1800-talet blev det posthornsformade trycket modernt och förekom allmänt på både inner- och ytterdörrar. Trycket var under 1800-talet för det mesta tillverkat i mässing, men nyckelskyltar och rosetter i svartplåt. Under slutet av 1800-talet blev mässingstrycket med päronform som längst ut hade en liten knopp modernt, och det följdes av trycken med stramare utseende, ofta i form av en rak kon. Men de raka, konformade tryckena, som även fanns med hylsor av trä, försvann runt sekelskiftet när jugendstilen blev modern. Både trycke och långskylt fick tillbaka sin mjuka form. Samtidigt med den nya utformningen på trycket introducerades den elektriska ringklockan. Under den nationalromantiska tiden i början av 1900-talet fick dörrarna trycke med långskylt av hamrat svartjärn. Dessa ersattes under 1920-talet på nytt med posthornsformade trycken, som nu hade långskylt och var tillverkade i mässing. Enkelt kan man säga att tryckena ändrade utseende vart tionde år.