9789151999432

Tommy Persson

EN HISTORIENÖRD BERÄTTAR Svensk historia, folktro och mytologi DEL 2

tommy persson

En historienörd berättar Svensk historia, folktro och mytologi Del 2

ta c k Till min hustru Christine och våra tre barn som under många år tålmo­ digt accepterade min hängivenhet för detta bokprojekt. Jag lovar att nu bli flitigare med dammsugaren.

Ett stort tack också till Andreas Forsgren, arkeolog och kulturarvs­ pedagog på Stiftelsen Kulturmiljövård, som bidragit med bilder och som med sin sakkunskap lämnat värdefulla kommentarer till valda delar av manuset.

Låt mig inte heller glömma Ulf C. Persson, vars djupa kunskaper inom såväl historia som det svenska språket varit av stort värde.

gotlänningarna och inget annat. Detta lugnade inte Gustav som inte erkände ön som dansk.

Från den danska kungatiteln stal Gustav Vasa istället Vendes konung.

Detta syftade på det slaviska folk vid tyska Östersjökusten som kallats vender, och som tidigare behärskats av danska kungar. Då vandaler – enligt Jordanes besegrade av goterna – och vender av tidens lärda ansågs vara samma sak fanns det en viss logik, om än liten, för att Gustav skulle kalla sig Vendes konung. Denna stulna titulatur bibehölls av svenska kungar under lång tid. Det var först efter Gustav VI Adolfs död 1973 som Vendes konung försvann från det svenska kungahuset. Då Vendes konung under Gustavs tid översattes till latin blev det rex vandalorum, vandalernas konung.

Vandalernas konung var inte änkeman någon längre tid. Nästan på års­ dagen av första hustruns död, omedelbart efter sorgeårets slut, gifte Gus­ tav sig med den tjugoåriga Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud) som var av högsta adliga börd. Därmed knöt han den svenska högadeln än närmre till sig. Någon prinsessa från ett utländskt furstehus hade troli­ gen varit svår att uppbringa i vilket fall som helst. Gustavs rykte var inte det bästa ute i Europa.

Det gemensamma mellan bröllopsmarschen och militärmarschen är att bägge förbereder för strid Okänd

om aktuellt citat är en sanning drog sig inte Gustav för att söka strid på vitt skilda håll. Då Margareta Eriksdotter tilldragit sig Gustav Vasas blickar hade hon knappast något annat val än att följa kungens vilja.

En som inte heller tycks ha haft så många valmöjligheter var flickan i det småländska Urshults socken, som levde i en senare tid och under helt andra omständigheter. En uppteckning från 1903 berättar om hur det i äldre tid kunde gå till i Urshult då en bonde var orolig för att dottern inte skulle finna en man. Han kunde då välja att presentera dottern vid

318

söndagens högmässa. Bonden och dottern avvaktade utanför kyrkan tills alla kyrkobesökare intagit sina bänkplatser. Därefter gick far och dotter in i kyrkan. Längs mittgången gick bonden sakta med dottern i släptåg, utsatta för allas nyfikna blickar. Vid midjan hade bonden en tom kniv­ slida, riktad mot den sida på vilken männen satt. Han började sedan tala: ”Min dotter vill mannas”. Dottern fyllde på med: ”Fars ord sannas”. Om någon av männen var intresserad av flickan skulle han sticka ned sin kniv i den tomma knivslidan. Dock hade bonden möjlighet att förhindra detta om friaren inte föll honom på läppen. Då kunde han säga: ”Nej, du sticker inte dit!” Flickans tankar kring detta arrangemang finns tyvärr inte bevarade för eftervärlden.

Etnologen Nils-Arvid Bringéus har om detta skrivit: ”De rimmade fri­ arformlerna har ett stereotypt, sägenliknande drag, men kontexten tyder på en äldre verklighetsbakgrund liksom i Finland”. Det Bringéus syftar på är bland annat en reseskildring av en italienare vid namn Acerbi. År 1799 skriver han om den finska riksdelen: I en socken i Finland råder bruket att de unga kvinnorna vid sina bäl­ ten bära en knivslida, som tecken på att de äro ogifta och icke skulle ha något emot att få en man. När en ung man blir förälskad i någon av dessa ungmör, uppvaktar han henne på så sätt att han köper eller låter göra en kniv i alldeles samma form som slidan och sedan söker ett tillfälle att oförmärkt sticka den i slidan utan att flickan märker det. Om flickan, då hon finner kniven i slidan behåller den, är det ett gynnsamt tecken, i motsatt fall betyder det en vägran.

Dessa frierier i Finland skedde huvudsakligen vid hösthelger, ibland vid en särskild ”slid-söndag” då ungdomar samlades på kyrkbacken. Oftast fick friaren besöka flickans hem för att utröna hur frieriet tagits emot.

Om hans kniv naglats fast i stugans bakre vägg betydde detta ett ja.

Ordet ”frieri” har använts på olika sätt. Ofta tänker man på det till­ fälle då mannen ber om kvinnans hand, men ordet har också haft en vagare betydelse – ”den successiva övergången från de första trevande kontaktförsöken till ett fast förhållande” (Knutsson i Friargåvor).

Från Österlen i Skåne berättas hur en giftaslysten flicka kunde göra sig

319

mer attraktiv på äktenskapsmarknaden. Under juldagarna förväntades flickan sticka ett par strumpor. Efter några dagars energiskt handarbete kunde hon fästa en nystickad strumpa i tröjan, som hon sedan stolt bar då det skulle bjudas upp till dans under julhelgen. Med egenstickad strum­ pa i tröjan ådrog hon sig männens lystna blickar då hon hade ett synligt bevis för sin duglighet som tänkbar äktenskapspartner.

I stora delar av Sverige har det bland allmogen funnits ett väl inarbetat system för att underlätta för ungdomarna att hitta rätt i sin parbildning.

Vid de så kallade nattfrierierna uppvaktades byns flickor sommarhalv­ året av pojkarna nattetid enligt en viss ritual. Nattfrierierna, ofta på lör­ dags- och söndagskvällar, innebar att flickorna tillredde sin sängplats i något uthus i väntan på att någon av bypojkarna skulle göra dem sin uppvaktning. Pojkarna hade ofta samlats på kvällen för att därefter gå runt i byn. Kommen till ett uthus där en flicka väntade lämnades en av pojkarna kvar, medan resten drog vidare mot nästa uthus. Från Bjuråker Nattfrieri, Mangskogs socken, 1912. Här ser det ut att gå lugnt och sedligt till, så som det skulle vara. Foto: Nils Keyland/Nordiska museet.

320

i Hälsingland berättas hur det gick till: ”Då det kom fler pojkar till en flicka, kastade de alla in sina mössor till flickan i sängen. Hon kastade tillbaka alla utom en, och ägaren till den fick stanna”.

I uthuset tillbringade flickan och pojken natten tillsammans, men de oskrivna reglerna medgav inte något sexuellt umgänge. Om sådant ägde rum ansågs flickan ”ha legat bort sig”. Pojken blev utfryst av sina kamra­ ter och flickan kunde inte förvänta sig vidare nattfrierier.

Systemet med nattfrierier, illa sett bland kyrkans män, levde kvar i norra Sverige, Dalarna och i västra delar av landet in på 1900-talets bör­ jan. I de sydligare landskapen, vilka hade stora sociala och ekonomiska skiktningar, upphörde dessa nattliga uppvaktningar tidigare. Här ville inte jordägande bönder uppmuntra sina barn till att söka kamratskap med de som hade det sämre ställt; här föregicks ofta frieriet av diskus­ sioner mellan de ungas föräldrar då inte minst ekonomiska förhållanden klargjordes. Då en son övertog föräldragården hade han kanske syskon att lösa ut vid arvskiftet; den hemgift som den blivande bruden medför­ de till boet kunde betyda mycket för gårdens ekonomi. Att hemgiften kunde vara nog så viktig som kärleken framgår av det uttalande som Lars Bondesson återger i Seder och bruk vid bröllop: Får jag inte den grannaste kon Ni har i lagårn, så tar jag inte Er dotter, för Ni ska veta, att hon är både liten och låghalt.

I södra Sverige anlitades ofta en böneman, ett ombud med god kännedom om olika familjers ekonomiska situation, för att sondera terrängen för äktenskapshågade ungdomar. Även i de fall de ungas föräldrar diskute­ rat giftermål mellan sina barn framställdes ofta det formella frieriet via en böneman. Om det däremot rörde sig om äktenskap mellan mindre bemedlade som pigor, drängar och torpare fick dessa sköta sina frierier själva. Av en kyrklig handling från 1609 framgår att seden med bönemän är gammal; i denna handling förbjöds de att ”gå deras bönemål” under söndagsmorgnarna – en tidpunkt då människor istället förväntades be­ vista högmässan.

I norra Sverige, där de sociala och ekonomiska skillnaderna var min­ dre, kunde nattfrieriet följas av att pojken bjöds på frukost av flickans

321

föräldrar. Utan några större ceremonier utvecklades förhållandet till ett fast sådant. Här kunde de unga tu bli fästfolk utan den annars så viktiga trolovningen.

För flertalet bondsöner och bonddöttrar föregicks giftermålet av tro­ lovningen, en viktig juridiskt bindande akt i äldre tid. Det var vid detta tillfälle avtal slöts om det kommande äktenskapet, bekräftat med hand­ slag och överlämnandet av trolovningsgåvor. Ett annat namn för trolov­ ning var fästning, och det var nu det blivande brudparet blev fästfolk (fästman och fästmö). Då ungdomarna blivit fästfolk var det, trots prästens ogillande, fritt fram för den sexuella debuten. Detta fick som konsekvens att många kvinnor var gravida då giftermålet ingicks.

Sådant otidigt sängelag ogillades starkt av kyrkan, och ibland noterade prästen noga tiden från giftermålet till födseln av ett barn. Om denna tid var alltför kort och det rört sig om otidigt sängelag fick mannen enligt 1686 års kyrkolag betala en rumpeskatt, även kallat sängalagspengar. Den bonde i Morlanda i Bohuslän som tvingades betala en sådan skatt tog det med jämnmod: De här var de bästa pengar jag gett ut i all min tid!

Dock kunde sockenstämman tänka praktiskt kring detta, så som ett sockenstämmoprotokoll från 1743 visar: Ehuruwäl hustrun i Stenkumla kommit för bittida [för tidigt], dock som bewisligen gjordes, att detta händt medelst starckt arbete på fåra­ dyngans utkastande, så befriades hon från plichten för otidigt sänge­ lag.

I en fattig tid mottogs detta säkert med tacksamhet, även om mannen i Morlunda tyckte att nöjet varit värt sina pengar. Rumpeskatten avskaf­ fades 1864, och få är väl de politiker som i ekonomiskt bistra tider skulle våga propagera för återinförandet av just denna skatt.

Då Gustav Vasa försåg sig av kyrkornas silverskatter undslapp i varje härad en eller ett par brudkronor att hamna i hans silvergömmor. Detta skedde då det var en allmän sed att bruden, om hon var oskuld, vid gif­

322

termålet skulle bära en silverkrona på huvudet. Det var under 1500-talet som kyrkan börjat tillhandahålla brudkronor, bälten och smycken såsom örhängen till giftaslystna unga kvinnor av bonde- och borgarstånd.

Innan giftermålet ålåg det prästen, som ansvarade för utlåningen av brudkronan, att i socknen noga förhöra sig om brudparets sedlighet. År 1682 förmanade domkapitlet i Karlstad prästerskapet att utröna om någon beblandelse är förgången. I så fall, om så skedt vore, aftages bruden kronan.

Om det efter ett kronbröllop senare skulle framkomma att ”otidigt sänge­lag” likväl ägt rum var det viktigt att brudkronan noga putsades innan den kunde lånas ut till en annan brud. Ibland kunde dock präs­ terna vara pragmatiska. I Västerås fastslogs 1619 vid ett domkapitelmöte att Konrad glasmästare haft ”sängalag” med sin blivande hustru. Likväl tilläts bruden bära krona vid giftermålet i kyrkan mot att Konrad lagade fönstren på kapitelhuset! Ett alternativ till krona var på en del håll att den jungfruliga bruden vid vigseln hade bart huvud med utslaget hår. Så avbildas ju ofta Jungfru Maria själv.

Folktron hade sina egna metoder för att utröna om en brud förtjänade att vara kronbrud eller inte. I Småland kunde man låta den blivande bru­ den lukta på en vitlök. Om hon då ryste var detta ett tecken på att hon varit ”qvinsker och pickhågad”.

Om man ville väcka kärlek hos någon man åtrådde fanns inom folk­ tron ett flertal knep för detta. Tidigare i denna bok berättades om en man som medelst trollrunor försökte väcka intresse hos den flicka han ville ha.

Då han inte gjorde detta rätt blev hon istället sjuk, vilket dock avhjälptes av Egil Skallagrimsson som visste hur man rätt skulle rista runorna.

Inom folktron har svett varit ett av våra vanligaste kärleksmedel. Ofta skulle ett hålprickat äpple – frukten som åts vid syndafallet i Edens lust­ gård – läggas i vänster armhåla så det blev rejält svettindränkt. Därefter var det bara att bjuda den person som var föremål för ens trängtande blickar. Dock kunde det gå fel. En dräng som skulle bjuda på ett dylikt preparerat äpple tappade det, varpå äpplet åts upp av en gris. Därefter blev drängen aldrig fri från grisens enträgna närmanden. Av tingsproto­

323

koll framgår att också svett från könsorganen använts för att väcka åtrå.

Vanliga kärleksmedel har menstruationsblod och hår, inte minst från kvinnans underliv, varit. I ett rättegångsprotokoll från 1699 berättas hur en kvinna från Vimmerby gått tillväga: Kerstin Persdotter tilstädes, tilstod att hon tagit af det som gått af henne widh hennes Månatz tijdh och blandat i Brännewijnet, sampt samma slagh, och håår af sitt hemliga Tingh uthi Smöret och Pann­ kakan, alt i tankar att giöra honom Kiär åth sigh, att hon skulle få honom till Man. Från Schöns Älskogens magi

Från 1700-talet finns ett flertal rättegångsprotokoll där män anklagar kvinnor för att ha försökt snärja dem på likartat sätt. Kärleken som till­ kommit med hjälp av magi var dock inte evig. Efter vigseln var det snart hand i hår och kniv i strupe.

Den som av någon anledning ville sära på ett kärlekspar hade också sina metoder. Vid en rättegång 1676 i Östervåla i Uppland var en kvinna anklagad för att ha kastat ”ett litet Been stycke” (troligen ben från en död enligt Tillhagen) mellan ett par. Syftet var att ”dhem i Kiärleken åthskillija”.

Hur effektiva ovan beskrivna kärleksknep var torde vara okänt. Tro­ ligen fungerade de inte lika bra som den gördel den grekiska gudinnan Afrodite ägde. Då hon satte på sig denna dubblerade hon sin tjuskraft. På grekiska kallades denna gördel zone, vilket Alf Henriksson tror kan vara av intresse för ”någon som är van vid att tala om riskzoner och zontaxor”.

Om Olaus Magnus hade rätt då han på 1500-talet beskrev de kyska svenska kvinnorna, så bör det inte ha varit så många av dem som ”låg bort sig”. Olaus Magnus berättar: Så utomordentlig är den ståndaktighet, varmed de nordiska kvinnor­ na bevara sin kyskhet, att de även inom äktenskapet vissa tider avhålla sig från kroppsligt umgänge: ja, de gå så långt härutinnan att de mel­ lan sig och maken i bädden lägga ett draget svärd, så att de ej kunna komma tillsammans.

324

Gustav Vasa var inte lika övertygad om de svenska kvinnornas kysk­ het. År 1554 skrev han att smålänningarna ”byta och skifta hustrur med varandra lika som man plägar handla med hästar och annan oskälig kreatur”.

Hjälte Sven i Bräcke (i Bohuslän) litade under 1860-talet uppenbarli­ gen inte på sin hustru. Han och hans vackra hustru hade en inbyggd säng som var omgiven med luckor. Då den svartsjuke Hjälte Sven for iväg i något ärende låste han in hustrun i sängen, där hon av tjänstehjonen fick mat och dryck via en lucka i taket (Ejdestam).

Då bröllop stundat och det var dags för bröllopsfesten hade prästen och prästfrun självskrivna hedersplatser vid honnörsbordet. Att sätta sig till bords vid första anmodan från värdfolket sågs som taktlöst och alltför framfusigt. Ofta skulle det trugas innan alla hade intagit sina platser. En kvinna, född 1846 i Värmlandsnäs, berättar hur det kunde gå till: Det var ett fasligt arbete till att få fram somliga till bordet. Ingen ville gå först. De tackade och sa: ”Inte ska ja bjus först”. Jag kan fälle aldrig glömme, valles det var på ett kalas, som jag var med på. Det var en, de bjudde fram till bordet. Denne sa: ”Tack, inte ska ja bjus först” och gick baklänges undan för undan, tills han kom till dörren. Där trillade han baklänges ut. Vi andra höll på att inte få något, för vi fick vänta på detta.

Ett uttryck för detta ritualiserade förringande av den egna personen var att kalasdeltagare ibland sprang iväg och gömde sig, naturligtvis med tanken att snart bli funna och trugade till att inta sina platser vid fest­ bordet. På ett småländskt kalas var det några gäster som blygsamt gömt sig under logbottnen där de efter att blivit funna drogs fram med hjälp av brandhakar. Och den kvinna som i det uppländska Varmsätra blivit bortglömd efter att ha gömt sig under en säng var nog försiktigare nästa gång hon skulle låta sig trugas …

Det har sagts att två idioter mycket väl kan ingå ett förnuftsäktenskap.

Som framgår av nästa citat tyckte Gustav sig vara omgiven av idel idioter.

325

Drinkare och ölhundar, lösaktige och plumpe bänglar [lymlar], som bättre tjänte gå vid plogen och en trädestock än uti riksens höge och vårdande saker brukade bliva [brukas i rikets tjänst] Gustav Vasa klagade på kvalitén på de som utbildades vid landets domkyrkoskolor och som sökte tjänst vid hans administration.

gustav var knappast imponerad av de som sökte tjänstgöring i hans administration. Kungen klagade på att kyrkan själv behöll de största förmågorna, medan han själv fick hålla tillgodo med de mindre dugli­ ga. Nu var knappast Gustav själv något föredöme vad gällde att värna den svenska bildningen. De kloster som tidigare utgjort kulturcentra var borta. Verksamheten vid universitetet i Uppsala hade avmattats efter ärkebiskop Jakob Ulfssons avgång 1515. Under Gustavs tid upphörde verksamheten nästan helt, och han visade inget större intresse för att skjuta till de pengar som krävdes för att väcka liv i institutionen igen.

Då universitetet haft en stark anknytning till den katolska kyrkan var detta ägnat att inge misstro hos kungen. Då blev det bättre och billigare att bekosta tyska universitetsstudier för ett litet antal noga utvalda män, vilka ofta förband sig att vid hemkomsten ta tjänst hos kronan och inte i kyrkan.

Kanslern Laurentius Andreæ hade avskedats 1531 då han varit alltför energisk i att driva det lutherska med risk att skapa oro i landet. Kansler blev istället Olaus Petri som i sin tur avskedades 1533. Gustav menade att Olaus i sin roll som kansler varit lika skicklig ”som en frisisk ko att spinna silke” eller ”en åsna att spela luta”. Då ett antal i Gustavs administration handgripligen misshandlats och/eller jagats på flykten av den argsinte och misstänksamme kungen var det säkert många som drog sig för att söka tjänst i det kungliga kansliet. År 1538 anställdes en man vid namn Conrad von Pyhy som kansler och hovråd. Han hade tjänstgjort hos den tysk-romerske kejsaren men av någon anledning hamnat i onåd. Nu kom han till Sverige, och därmed börjar Gustav Vasas tyska period. Conrad von Pyhy började raskt om­ forma rikets administration på ett genomgripande sätt. De mest iögon­

326

fallande förändringarna blev dock inte långvariga, då Conrad von Pyhy 1543 anklagades av Gustav för förskingring. Han fängslades på Västerås slott där han så småningom ska ha avlidit i lussjukan.

Den utvidgade administration med ämbetsmän och skrivare von Pyhy skapat blev dock bestående, liksom de kontinentala tankar han haft om den absoluta kungamakten. Gustav Vasa var utan tvekan en framgångs­ rik riksbyggare med sin centralisering av makten och sin utvidgade ad­ ministration, vilken möjliggjorde en effektiv kontroll av de fogdar – van­ ligen ofrälse män – som kungen satt att sköta den lokala förvaltningen.

På fogdens arbetslott låg inte enbart inkasserandet av skatteuppbörden; han tvingades effektuera kungens önskemål inom såväl civila som mili­ tära angelägenheter.

Conrad von Pyhy var inte den ende tysk som kom till Stockholm vid 1530-talets slut. För att ge den blivande Erik XIV en god fostran och ut­ bildning hade en pommersk adelsman vid namn Georg Norman kallats till Stockholm. Snart gav Gustav Vasa honom en ny arbetsuppgift. Georg Norman utnämndes 1539 till superintendent, kyrkans högste styresman.

Detta innebar att kyrkan nu sorterade under Gustavs administration, det vill säga vi fick en statskyrka, och Georg Norman har betecknats som Sveriges första reella ”kyrkominister”.

Gustav Vasa själv var ”den heliga kristna trons översta beskärmare [beskyddare]”, och Sveriges befolkning skulle vara kungen ”hörige och lydige både uti de världslige saker, så ock uti religionen”. I boken Kättarland, som handlar om reformationen i Sverige, skriver Martin Berntson, docent och universitetslektor i religionsvetenskap och teologi: Genom att kyrkan blev nationell blev den på ett naturligt sätt inte­ grerad med staten och på sikt skulle den också genom predikan och gudstjänstliv bidra till att skapa en nationell kulturell identitet som särskilde det svenska riket från andra territorier.

Omedelbart gav sig Georg Norman tillsammans med Västeråsbiskopen ut i landet för att genomföra visitationer, då de bland annat testade präs­ ternas kunskaper. Ibland var de ingalunda tillfylles. En präst förklarade att församlingen inte använde Gamla Testamentet då det försvunnit i

327

Noe flod. En annan präst uppgav att evangeliet var samma sak som do­ pet, ett svar som knappast kan ha imponerat på de två inspektörerna.

Var prästerna alltför okunniga fick de böta; Gustav Vasa missade sällan någon möjlighet att dra in pengar till statskassan.

Varje enskild präst avtvingades därtill en trohetsed till kungen, och prästen uppmanades att inför sin församling förklara att överhetens makt var given av Gud. Att detta var tingens ordning kunde prästen finna stöd för i Bibeln. I Paulus brev till romarna, 13:1, kan man läsa: ”[…] ingen överhet finnes, som icke är av Gud; all överhet som finnes är förordnad av Gud” (1917 års Bibel). Uppror mot kung och stat var således samma sak som att göra uppror mot Guds ordning. Åren 1536–37 hade två kyrkomöten tagit beslut som gick i klar luthersk riktning. Mässa på svenska istället för latin blev allmänt påbjuden (präs­ tens predikan hade alltid hållits på svenska). Vidare skulle Olaus Petris svenska handbok användas vid kyrkliga förrättningar, och präster skulle inte behöva leva i celibat. Gustav Vasa själv undvek att diskutera under vilka former religionen skulle utövas. Då det lite varstans protesterades mot mässor på svenska var det för Gustav klokast att ställa sig vid sidan av denna diskussion.

Då den nya gudstjänstordningen inte längre krävde alla de silver­ föremål som kyrkorna ännu innehade såg Gustav Vasa, kyrkans högste beskyddare, inget hinder att för kronans räkning lägga beslag på överflö­ digt silver. Vid Georg Normans och Västeråsbiskopens visitationsresor förtecknades noggrant kyrkornas innehav av dylika ting. Bara i Skara stift sägs ett ton silver ha samlats in för kronans räkning. De mindre sockenkyrkorna fick vanligen behålla en nattvardskalk med paten (fatet från vilket nattvardsbrödet, oblaten, delades ut).

De många mässhakar och altarkläden som beslagtogs av kungens män fick klä kala stenväggar på de kungliga borgarna eller tjänstgöra som överdrag till dynor. Föreställningen att drottning Margareta med hovdamer för kungabarnens räkning sydde stora mängder kläder av de beslagtagna textilierna avfärdas av Lars-Olof Larsson. Hovet var mycket modemedvetet, och under Gustavs sista decennier utgjorde införseln av siden, kläde och andra dyra tyger en fjärdedel av Sveriges samlade im­

328

port. De finaste tygerna gick nästan exklusivt till den kungliga familjen, hovet och kungasläkten som Gustav alltid gynnade. Hans sparsamhet gällde knappast det egna hovet. Idéhistorikern Karin Tegenborg Falkda­ len berättar i boken Vasadöttrarna, att kungen enbart år 1553 spenderade 16 000 daler på kläder till sin stora barnaskara, motsvarande priset för 5 000 oxar.

Under medeltiden hade det världsliga frälset varit huvudsaklig rekry­ teringskälla för de högre kyrkliga ämbetena. Nu visade adeln inget större intresse för kyrkan, och det blev främst unga män från bondeståndet som såg kyrkan som en möjlig karriärväg. Detta var en utveckling som börjat redan under medeltidens slut, då också frälsets donationer till kyrkliga institutioner börjat avta. Gustav Vasas agerande skyndade ytterligare på denna utveckling Två som protesterade mot förlusten av kyrkans självständighet var Laurentius Andreæ och Olaus Petri. Den senare hade i predikningar och nyligen utgivna skrifter uttryckt indirekt kritik mot Gustav Vasa. Kung­ en var dock inte dummare än att han förstod vem kritiken riktades mot.

Vid ett herremöte i Örebro 1540 ställdes hans två gamla reformatorer inför rätta. Anklagelserna var många, inte minst sades de haft vetskap om krutkonspirationen i Storkyrkan 1536. För det senare dömdes de till döden genom halshuggning med svärd. Dock benådades de mot erläg­ gandet av höga bötesbelopp som kungen naturligtvis lade beslag på.

På samma möte i Örebro 1540 drog kungen, omgiven av sina söner Erik och Johan, sitt svärd. Han avtvingade därefter 15 närvarande råds­ herrar och biskopar en trohetsförsäkran gentemot kungen och hans söner.

Detta var en arvhyllning, och vid en riksdag i Västerås 1544 togs det slutliga steget som gjorde Sverige till ett arvrike. Då samsades man om arvföreningen; arvet av kungakronan skulle ske på Gustav Vasas manliga ättelinje.

Under medeltiden hade fattigdom betraktats som en moralisk kvalitet; Jesus själv hade ju varit fattig. Då medeltidens storman gav till de fattiga fanns ett stort mått av egennytta; givaren förväntade sig att gärning­ en skulle hamna på pluskontot vad gällde själens salighet. Med Martin Luther följde en förändrad syn på fattigdom, då han betonade arbetets

329

dygd. Att kunna försörja sig själv blev snarare än fattigdom en moralisk kvalitet. För Luther var den kristna tron väl så viktig som de kristna gär­ ningarna, och tiggeri blev något skamfullt.

Den barskrapade kyrkans möjligheter att på gammalt vis hjälpa fattiga och sjuka försvann med Gustav Vasa. Ansvaret för att ta hand om äldre, värnlösa barn, fattiga och sjuka låg på socknarna, och ett sätt att hjälpa människor i nöd var att samla in pengar vid söndagens högmässa. Detta var en tid då ingen åtskillnad gjordes mellan sjuk- och fattigvård.

Under 1500-talet grundades några statliga hospital som med statliga pengar tog sig an en del av de många hjälpbehövande. De två största vid seklets slut var Danvikens hospital i Stockholm samt Vadstena hospital i Östergötland. I 1571 års hospitalsordning kan följande läsas: ”Emedan fattigt folk vore många och hospitalen få och svaga, vore det gott och kristligt, att även några små sjukstugor underhöllos i socknarna för 4–6 personer”. Fattigdomen var utbredd, och Lars Levander skriver i boken Fattigt folk och tiggare: Vad först småbarnen beträffar, är det märkligt, hur Vasatidens kyrk­ böcker och domkapitelsprotokoll överflöda av uppgifter om mödrar, som legat ihjäl sina små.

Hur ofta barnets död var en önskad utgång för att familjen skulle få en mun mindre att mätta kan vi naturligtvis inte veta något om. Vanligast orsak till att modern hade barnet i sängen var rimligen att hon ville hålla det varmt i en kall stuga. En mindre vanlig förklaring till barnets plötsli­ ga död var den som angavs av ett föräldrapar i Lidingö 1790 – det två år gamla barnet hade blivit ”ihjelkramadt af Sjörå” (Hagberg).

Rappe Pelle och Brittan, två fattighjon födda på 1700-talet. Långt efter Gustav Vasas tid fanns det många människor som levde under eländiga förhållanden. Askersunds Lands­ församlings fattighus 1860–70. Fotograf: Okänd, Örebro läns museum.

330

331

”Inte heller krävdes några krutvapen för de brodersmord som skulle äga rum på Nyköpingshus vid ett beryktat gästabud. Nu skulle Magnus Ladulås söner handfast få erfara sanningen i ett arabiskt ordspråk: När du ser lejonets hörntänder blottas, så tro inte för allt i världen att lejonet ler.”

Boken En historienörd berättar är uppdaterad med det senaste inom arkeologi och ger i sina två delar en gedigen genomgång av svensk historia från istid till och med Gustav Vasa.

Invävt i den sammanhängande berättelsen serveras rikliga portioner nordisk mytologi och folktro; här får ni möta allt från asagudar och folktrons väsen till kungar, adel, präster, bönder och löndahoror.

Det har sagts att historia är ett register över mänsklighetens brott, dårskaper och misslyckanden. I denna bok finns många exempel på sådana tillkortakommanden, men här finns också glädje och många dråpligheter, ibland direkt rörande situationer – allmän­mänskliga i såväl dåtid som nutid.

Del 1 Istid till vikingar/nordisk mytologi Del 2 Medeltid till Gustav Vasa, en kung som hade tillräcklig makt för att forma Sverige till något nytt