Page 1

Nina Östman

Vad gör du människa?

Om djuruppfödning och gifterna i det vi odlar och äter


Vad gör du människa? Om djuruppfödning och gifterna i det vi odlar och äter

Nina Östman


Ur led är tiden. Men tänk om tiden själv är sjukdomen? wim wenders

Prisma Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.prismabok.se Prisma ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2009 Nina Östman och Prisma, Stockholm Omslag: Miroslav Sokcic Texterna i faktarutorna är hämtade ur en motion av riksdagsman Gudrun Lindvall Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2009 ISBN 978-91-518-5262-1


Innehåll K a p i t e l 1 Ja n ua r i Konsten att överleva 12 Människan som det värsta odjuret 16 Vår tids pandemi 17 Ekologisk balans 19 Barn av sin tid 21 Politiskt blindstyre och tidens begränsningar  22 Djur som industri 24 Försvagat immunförsvar 26 Fabriksko eller genuin lantras? 27 Det vita guldet 30 Fet mjölk ger inte feta barn 31 Vad världen äter 32 Vad skiljer en lycklig höna från en olycklig? 33 Ljuskänslig intelligens 35

K a p i t e l 2 F e b r ua r i Naturens grundläggande kraft 40 Tänk sju generationer framåt 41 Allt speglas i våra tankar 43 Utflykt till glesbygden 44 Medvetna eller omedvetna val 46 Natur möter kultur 48 Hur historien formar oss 50 En övertro på teknik 51 Importmat på ett lokalt café 52 En klassfråga 53 Kunskapsöverföring 54 Jämställda jordbrukare 55 Ineffektiv energi 56 Att leva med naturen – inte mot 58 Naturen som läke­process 59 Från rot och jord till kött och blod 60 En blick från en döende duva 62 Är du lönsam lilla vän? 64 Näringsgrund för människa och djur 66 Bristande näringshalt i kött 67 Näringstät mat 68 Homogenisering och pastörisering 70 Att tacka naturen 71

K apitel 3 Mars Vårt svenska kulturlandskap 74 En agrarhistorisk exkursion 75 Naturen reglerar sig själv 77 Hästen – människans bästa vän 78 Smör som lyxvara och valuta 79 Granskogen Gudrun 80 Att äga sin jord 81 Fädrev visar hur gårdarna fungerade 83 Äng är åkers moder 84 En bonde i finanskrisens spår 85 Småskaligt mejeri 87 En svinaktig industri 88 Slutet gott allting gott 89 Hormoslyrbesprutat landskap 90


K apitel 4 April Spannmål 94 Verkligheten överträffar fantasin 94 Vad är genmanipulerade grödor? 95 En parallell till 1970-talets kemijordbruk 97 Löser inte världssvälten 98 Bekämpningsmedlen ökar och maten blir giftigare 99 En smitta som sprider sig 100 Importen till Europa 101 Majs i alla former 102 Indiska byar utplånas 103 Sverige positivt till GMO 104 Falsk marknadsföring av LRF 106 GMO – ingen lysande affär 107 Globala storföretag 109 Återinför gamla kultursorter 110 Brist på mineraler i svenskt vete 112 Ökad efterfrågan på bra spannmål 113

K apitel 5 Ma j Bra och dåliga råvaror 117 Mycket antioxidanter 118 Surdeg konserverande 119 Bakningsprocessen 121 En tio år gammal limpa 122 Brödkulturens uppgång och fall 124 Slow Food-nomineringar – gott, rent och rättvist 125 Stor eller liten skala 126 Slakteriskandaler 127 Gårdsslakt en fördel för konsumenterna 129 Liv och död 130 Intelligent som ett får 132 På djurens egna villkor 133 I Jämtland visade getterna vägen 135 Affärskedjornas monopol 136 Köttfärsskandal på ICA 137 Börsjättar kontra hemlösa 138 Alternativ till importerade äpplen 140

K apitel 6 Juni Den internationella scenen 143 Det stora bråket om mark 145 En grannfejd 146 Kunskap bakom allt 148 Maskiner går alltid sönder 148 Låg standard ger sämre livsförutsättningar 149 Skogsmarksbete 150 På djurens villkor 151 Lillhärjåbygget blåser inte dit vinden drar 152 Att förvalta naturens arv 155

K apitel 7 Juli Livsmedelsindustrin 158 Förpackningar till förbannelse 160 Sopberg i Stilla havet 161 Äcklig industrimat 163 Svenska soptippar brinner 165 Att ändra sin livsstil 166 Utbrända djur 167 Fred med jorden – tre framsynta kvinnor före sin tid 168 En mångfald av mular 170 Fäbodliv 171 Att se sig själv som ett frö 172 Längre bort från oss själva 173 Råttans år – en maträtt 174 80 miljoner fler människor per år 175 Risk för pandemi 177 Historiska traditioner och små grupper 178 Astrid Lindgren – en sann djurvän 179 Transporterna i ständig rörelse 180


K a p i t e l 8 Au g u s t i Världar som krockar 184 Kemikalier en nödvändighet 186 Nya regelverk från EU 187 Naturens skafferi 189 Från dött fläsk till levande grisar 190 Freud skriker som en stucken gris 191 Grisen – en lönsam vän 193 Den sviniga industrin 194 Härs­ket fläsk kryddat med smakförstärkare 195 Ett renligt djur som inte kan svettas 196 En bra fettsammansättning 197 Julbord med smak av tillsatser 199 Linderödssvin – en Slow Food-gris 201

K apitel 9 September Kulturarvsbevarande 206 Ekologiska lammskinn från allmogefår 207 Geten – vårt allra äldsta husdjur 208 Gick inte att industrialisera 210 Människan pinsamt lik en höna 211 Hönan styr äggproduktion och fertilitet 212 Högproducerande höns = högproducerande sjukdomar 213 Frigående höns är en bluff 214 Klortvättad och antibiotikastinn kyckling 215 En bra råvara sparar tid och sköter sig själv 217 Välj ekologiska ägg 218 Framtidens höns 218 Lantrashöns med ruvningsförmåga är värda att bevara 220

K a p i t e l 1 0 O k to b e r Kockarnas medvetna val 224 Eko-chic livsstil 225 Sverige sämst i klassen? 226 Magsjuk av frysta bär 227 Äppelmust utan tillsatser 228 Besprutad färskpotatis gynnar bladmögel 228 Handrensade morötter 230 Drömmen om landet 231 Nya strukturomvandlingar 232 Vanlig svensk köttindustri 233 ”Svenskt gräskött” 234 Import eller export 235 Hormonstinn köttras 237 Stordrift ger högre växthuseffekt 237 Smaktillsatser och annat snusk 239 Du får vad du betalar för 240 Detaljhandel som skor sig 240 Mainstreamkött i Sverige 242 Ekologiskt alternativ 243 Klonade djur 244 En riskfylld natur 244 Bakterier och virus 245 EHEC  246 Homogenisering 247 Högproducerande mjölkkor 248 Listeria 249 Galna kosjukan 250 Trikiner 250 Zoonos 252 Alzheimerliknande hjärnsjukdomar 253 Risk för demenssjukdomar och hjärnskador 254 Härdat fett 255 Giftigt färgämne som ger astma  257 Aktiva val 258 Kemiskt surrogatsocker 258 Fruktos ger fetma och diabetes 260 Vanilj från ruttet virke 262 Mycket är en bluff 263


K a p i t e l 11 Nov e m b e r Det går att förändra 267 En lanthandlardotter 268 En lanthandlare före sin tid 269 Brist på jämlikhet och frihet 272 Barn – nyckeln till framgång 274 Är den färska fisken färsk? 275 Kaffe med modersmjölken 276 Smakar jord och luktar tjära 277 Kärlek och bullar 277 Mouthfeelbegreppet 279 Färskvara en konst 280 Livsfarliga lightprodukter 280 Livsviktiga bakterier för immunförsvaret 282

K a p i t e l 12 D e c e m b e r Framtidens urbana bonde 285 Stöder de små aktörerna 287 Självförsörjande ekoby 288 Ett lamm som man både kan äta upp och ha kvar 290 Potatisen åter på modet 291 Djurens rätt 293 Oxens ursprung och små nordiska kor 295 Instängda fabrikskor 297 För mycket kraftfoder 299 Djurens betydelse för landskapet 300 Små gårdar som klarar krisen 302 Skyll inte på korna 305 Kol binder gas 307 Dioxinförgiftat griskött 308 Att tro på sin jord 309 Ekolådor och Årstider 310 En övertro på mjölkersättning 311 Melamin 313 Globala mejerier 317 Mer plast i maten 318 Människans fula ankunge 319

Av s l u t n i n g Nutid och framtid 321 Nya eko-trender 322 Framtiden – om femtio år 324 Tänk tvärtom 326 De viktigaste miljömärkena 327 Läs- och länktips 328 Källor 330 Nina tackar 333


Kapitel 1 Januari Den 22 januari gjorde sig Hilla påmind. Plötsligt stod hon bara där och såg förvånad ut, ensam och lite utsatt i den stora flocken av alltför själ­ viska allmogefår. En pytteliten söt figur i en märkligt nyanserad kostym i färgerna svart, brunt och vitt. Fint tecknad med vita och svarta fläckar på huvudet och en perfekt brun sadel på ryggen. Med en småkrullig päls av ull på en ranglig liten och ostadig kropp, till synes helt beroende av sin moders mjölk. Modern var en förstföderska som klarade förlossningen galant och helt utan problem. Ingen såg eller hörde något om hennes annalkande ankomst. Naturens intelligens banade också väg för det lilla lammets förmåga att hitta den nödvändiga spenen och få livets första råmjölk. En människas liv går ur tiden och ett nytt liv föds. Så ser kretsloppet ut för allt levande och så är förutsättningarna för både människor och djur. Om vi vill kan vi tolka det symboliskt samtidigt som det påminner oss om att i morgon är gårdagens historia. Tre dagar senare står två nyförlösta tackor och bräker i fårhuset i den tidiga morgonskymningen strax innan ljuset återuppstår och jag är på väg ut. Att något särskilt har hänt förstår jag när jag närmar mig eftersom jag därinifrån hör lamm bräka på ett yrvaket och övergivet sätt som bara nyfödda lamm kan göra. Med möda skingrar jag den hungriga flocken som nästan överfaller mig för att få sin frukost och drar in de nyförlösta men motstridiga tackorna i var sitt lamningsbås. Därefter lyfter jag in deras nyfödda lamm och utfodrar tackorna lite extra. I boxen kan de äta sin havrekross och sitt hö i lugn och ro utan konkurrens, samtidigt som lammet 11


har sin mamma hos sig den allra första tiden. Nu lär de sig också att känna igen varandras läten så att de under de kommande 8 månaderna vet var de har varandra oavsett hur stor flocken är och oberoende av hur stora betesområden de under våren och sommaren kommer att vistas på. Två fina och fullgångna lamm, ett vitt med svarta tecken och ett svart med vita tecken, såg dagens ljus alldeles för tidigt en kall men solig vinterdag. Nu väntar ett av dem, livs levande, på mig. När jag lyfter upp det slår lammets hjärta lite fortare än normalt samtidigt som det bräker efter sin mor. Nyfiket nosar det mig i ansiktet och doften av lammull och mjölksyra gör att jag borrar in min näsa i lammets päls och står så en stund samtidigt som jag sörjer det lamm som av någon oförklarlig anledning låg död, stel och kall vid sin mors sida dagen innan. Det händer att ett lamm dör och då anklagar man lätt sig själv eller andra. Var det kylan, det plötsliga snöfallet, moderns oförmåga eller ouppmärksamhet, fruset vatten, smuts, sjukdom eller brist på den energi som krävs för att överleva? Ingen människa eller djur kan ge ett fullödigt svar på en fråga som gränsar mellan liv och död. Ko n s t e n at t öv e r l e va

Min mamma har hänglås på sitt växthus. Där odlar hon tomater som hon drivit upp ur ingenting. Små, små frön som postades i ett brev från en släkting i Göteborg ända upp till mellersta Norrland i ett landskap som heter Hälsingland och som utgör växtzon fem. Denna släkting (vid namn Birgitta) är en utbildad hushållslärare som skaffade sig en riktig gammaldags syltkällare i en alldeles nybyggd trävilla. I källaren förvarade hon passionerat konserverad mat av alla de slag och föremålet för förälskelsen var äkta hemmagjord surkål. Sådan som man också kan köpa i hälsokostaffären, oftast förpackad i täta glasburkar och inte så sällan tillverkad av etablerade varumärken i Tyskland eller Österrike. 12


Surkål har universella och magiska egenskaper. Den sägs motverka cancer och bidra till ett förbättrat immunförsvar. Den återställer mag- och tarmflorabalansen och bidrar således till minskat svamp- och bakterieangrepp på slemhinnorna. Själv försöker jag äta surkål med jämna mellanrum, men tröttnar allteftersom. Det populäraste och mest folkliga alternativet som erbjuds idag är väl pizzeriornas trista vitkålssallad. De små ekologiska tomatfrön som min mamma mottog i ett handskrivet kuvert via lantbrevbäraren hade omsorgsfullt plockats ur föregående års skörd, rent handgripligen. De var alltså värda sin vikt i guld. Smaken på dessa tomater, vars namnsort jag omöjligt kunde lära mig fastän jag upprepade gånger försökte, var något alldeles extra. Eller skulle bli, när klasarna dinglade av soldränkta varma frukter i sin vackraste röda färg. Bilderna som min 86-åriga mamma såg framför sig var rent häpnadsväckande. Vi kan tala om en vision. En föreställning om vad mat faktiskt kan vara. Plantorna sattes förstås ut i växthuset för hand, varsamt hanterade av min äldre syster men under stark kontroll av min mor som övervakade varje riskfylld transportsträcka. Hur tomatplantorna än såg ut så skulle de skötas som små barn. Jorden skulle vara den rätta, vattnet rumstempererat och värmen i kombination med ljuset den ultimata. Då, med lite tur, kunde det börja spira någon centimeter under jordytan och en liten grön prick bli synlig ovan jord. En prick som tilläts växa sig allt högre tills den allteftersom veckorna gick blev alldeles för hög och tanig. Ett alltför riskfyllt projekt som kunde sluta med döden. Alla som har odlat tomater vet hur viktigt det är att ljuset blir rätt i förhållande till värmen. I professionella växthus är det därför gärna lite kyligare på natten för att hålla nere rangligheten. Mamma lärde sig så småningom detta och hittade sin egen privata teknik genom att öppna fönstret lite då och då när central13


värmen blev för hög. I kombination med solen som strålade in genom fönstret lyckades hon uppnå någon form av balans. Hon vårdade sina sticklingar ömt och vakade över dem med sin starkt kontrollerande blick. Till att börja med tog de över allt utrymme på det stora slagbordet i matrummet där man egentligen skulle äta. Det gick väl bra till en början men allteftersom tomatskogen växte och skymde allt annat i rummet så ökade dramatiken. När skulle det bli dags för utplantering och hur skulle det gå med pollineringen? Eftersom risken för frost är stor i mellersta Norrland så kunde jordsättningen i värsta fall dröja nästan ända fram till midsommartid. Lättnaden var således stor när den tjugonde plantan passerat min storasysters blöta och jordiga händer och hon alltmer de­ sperat torkat svetten ur sin panna. Nu var bara problemet de tjugo minsta plantorna som inte fått plats i växthuset. Vad skulle hon göra med dem? Hon placerade ut dem till vänner och bekanta som gladde sig över möjligheten att få vårda de pyttesmå plantor som allteftersom sommarvärmen steg utgjorde möjligheten att bära frukt, men som i regel inte skulle hinna ikapp i sin tillväxt och leverera något om de placerades ute på ett friland eller i ett ouppvärmt växthus. En jämförelse skulle möjligen kunna göras med de barnhemsbarn som oskyddade placerades ut för att kunna växa sig stora och starka och i förlängningen föda sig själva som klasar. Men hur smakade tomaterna egentligen? Uppfyllde de kriteriet från visionen eller handlade det om själva resan och vägen till livet. Var spänningen att få själva fröna att uppstå ur något helt obefintligt nästan som skapelsen själv och sedan få tomaterna att vilja växa? Och att därefter utfodra dem med en väl sammansatt näring utblandad med rumstempererat vatten som min syster i förväg hällt upp i stora kärl ute i det hemsnickrade växthuset. En gång fick jag ordentligt skäll när jag slarvade genom att använda 14


vattenslangen med isande nedkylt vatten. Sanningen är den att jag ibland gjorde så när hon inte såg, eftersom det var mycket enklare. Konsten att få en växt att överleva var och är verkligen ett konststycke som skulle kunna vara komponerat av Bach. Förmodligen är det från detta scenario som jag har fått min verklighetsuppfattning. I själva verket handlar allt om överlevnad. Även om det inte förhåller sig så. Men skrapar man på ytan så är ändå det märkliga att det som är väsentligt och värderas som viktigt oftast handlar om liv och död. Kommer vi ända in till kärnpunkten så ser vi det allt klarare och tydligare allteftersom processen vandrar vidare. Att min mamma väljer att sätta hänglås på sitt växthus för att ingen främling ska ta sig in (jag menar det vore ju rätt lätt att bryta sig in om någon verkligen ville det) är egentligen inte så konstigt. Rent historiskt satte man ju hänglås på alla härbren i bondgårdarna under perioden från 1500-talet till slutet av 1800-talet. Det var där i de timrade härbrena som gårdens mat förvarades. De överdrivet stora och tunga järnsmidda låsen som användes var imponerande säkra. Faktiskt rätt långt ifrån det lilla fabrikstillverkade metallås som min mor använt. I Fågelsjö Gammelgård på gränsen mellan Dalarna, Hälsingland och Härjedalen står ett härbre med en mångfald av nyckelhål av olika storlekar. Tre fyra nycklar plus lika många hänglås var ingen ovanlighet. En syn inte bara för ögat utan också för själen som faktiskt talar om för oss hur det historiska förhållandet låg till. Maten handlade givetvis om överlevnad. Den som kunde bryta sig in kan förmodligen liknas vid ett mänskligt och desperat djur i jakt på att tillfredsställa en symboliskt hungrig varg. Något som alla vi som lever i större delen av västvärlden inte kan föreställa oss. För våra magar har alltid blivit mättade när de har påmint vår hjärna om sin existens genom att ge ifrån sig ett från början svagt jämmer av hunger. Bonden själv kanske tänkte på allt mjöl i härbret och den ner15


saltade fisken eller köttet som förvarades där. Vid sidan om korven som skulle åtnjutas till jul och allt annat som även skulle räcka till alla familjemedlemmar under vinterns alla månader, då inget foder kunde produceras av vår natur. Härbret var också säkrat från de små intensiva och fyrfota djuren som drogs till allt ätbart. De höga plintarna och så kallade musbrädorna som i regel löper runt ett härbre, hindrade mössen från att med sina vassa ihärdiga käkar äta sig in och förorena. M ä n n i s k a n s o m d e t vä r s ta o d j u r e t

Det vi människor förorenar brukar vi inte tänka så mycket på eller prata om. Men enligt min uppfattning är människan det absolut värsta djuret ur nedsmutsningssynpunkt. Hos människorna finns det inte heller någon katt som håller rent. Det skulle väl vara Gud själv då, men det är nog inte värt risken att blanda in religion i det här. Snarare handlar det om en brist på seende och kanske att erkänna sina egna begränsningar i förhållande till djuren. Att djuren faktiskt är människans bundsförvant som ger henne mat för dagen har i vår tids civilisation helt gått många förbi. Den mat som serveras på tallriken har i regel kommit från någon större matkoncern som den nederländska koncernen ICA eller dansk-svenska Coop. Hur maten har tillkommit kanske vi i första hand inte tänker så mycket på. Trots att den utgör vår överlevnad. Det viktiga, om vi ska lyssna på magens första och primitiva signaler, är att den tillfredsställer vår hunger. Vad djuret (om det till exempel är kött vi talar om) har haft för liv reflekteras inte alltid över. Men ett nyvaknat stort intresse för de här frågorna börjar nu se dagens ljus. Hur djuret slaktades eller mådde dessförinnan vill vi kanske inte höra. Och vad det har ätit under sin livstid känns ännu mer avlägset. Hur ska vi som människor kunna omfatta den kunska16


pen som i sig kräver en hel del av insikt och arbete. Människans relation till djuren varierar beroende på individens livsresa, uppväxt och erfarenhet. Men det stora problemet är att det under de senaste 50 åren uppstått ett allt större glapp mellan jord och bord. Mycket beroende på urbaniseringen och den arbetsmarknad som vi människor är hänvisade till. Hur många vill egentligen tänka på att världen kan gå under? För vad betyder egentligen en finanskris, klimatkris, mat- eller energikris? Oavsett vad skapelsen gett mänskligheten för villkor. Gud själv har ju ingenting med det här att göra eftersom det är människan själv som kan orsaka sin egen undergång. Med teknikens oumbärliga hjälp som under decennier och århundraden räddat alla svältande munnar genom den industriella utvecklingen och som därigenom bidragit till ekonomisk tillväxt och framtidstro fram till idag. Felet kan alldeles för lätt placeras utanför människan själv. Om man vill vara elak skulle man även kunna kalla människans eller den så kallade marknadens ohållbara framfart för miss- eller utväxt. En böld som svällt under 1900-talets alla industriella härjningar av ett antal växande bakterier och format en gulaktig och illaluktande sörja. Ett varigt sår som sakta spricker och förändras i konturerna när det sipprar ut en kladdig kroppsvätska och som hotar hela mänsklighetens existens. Att konst, kultur och humanism varit styvmoderligt behandlad på alla plan under senaste århundradet kan nog många forskare och praktiker skriva under på. Vå r t i d s pa n d e m i

Först kom industrialismen och därefter den globala kommunikationen och informationen. Detta förenklat sagt utifrån mitt sätt att se och de generationer som jag kan relatera till. Före det fanns en oändlig kunskap som gärna upprepar sig i en ny form. Den 17


tid som vi omfattas av verkar ofta veta bäst – ända tills den tiden utgör historia. Sannolikt var man inte mindre smart i äldre tider men samhällssystemet och förutsättningarna såg annorlunda ut. Varje tid har sin sjukdom. Att svartråttorna, som åkte snålskjuts med fartygslasterna från Centralasien under antiken, ansågs orsaka digerdödens intåg i Europa år 1347 och i Norden år 1350 är numera historia; denna lilla varelse som idag tillhör en utrotningshotad ras och i bästa fall kan ses i djurparker. Som människans närmaste vän överförde gnagaren bakterien Pasteurella Pestis från svartråttans loppor. En stor sjukdom bland djuren, en epizooti, hade orsakat en mängd dödsfall hos djur och även bland svartråttor som fungerade som värddjur för pestlopporna. Därför gav sig pestlopporna istället på människorna. Pesten rörde sig som ett bälte över Europa och stannade mellan ett halvår och ett år på varje plats. Givetvis följde den handelsvägarna. Skillnaden mot idag är att ryktet då gick i förväg. Man hade tiden med sig och inte emot sig. Idag flyger vi snabbt över hela världen med de risker som det innebär. Intressant är också att pesten återkom i en mängd olika omgångar med några decenniers mellanrum under hela 1400-talet. Hur skulle det idag se ut om världen drabbades av en pandemi? Frågan är inte om utan snarare när den kommer, hävdar sam­ tidens olika forskare som skissar på olika scenarier. Vi vill gärna tro att den hotfulla men kanske ofarliga fågelinfluensan är rätt långt borta eftersom vi helst inte vill veta, vilket är en helt naturlig och mänsklig reaktion. Både långt borta och nära är den ju också eftersom det nu är flera år sedan fenomenet uppstod och vi människor första gången blev varnade för det. Men sannolikt kommer fågelinfluensan tillbaka i en annan form och kanske under ett annat namn. Utsatthet är inget vi önskar oss om vi slipper. Det ligger förstås i vår överlevnadsnatur. Sjukdomar liksom klimatförändringar är ju något 18


som kommer och går. Men den här gången eller nästa är det kanske människan själv som kan vara orsaken. Detta är ingen domedagsprofetia utan ska snarare ses som ett filosoferande i ämnet. Vad som skulle behövas är framför allt mer fokus på forskning om människans egenartade beteenden, gärna i relation till djur och allt annat levande i vårt ekologiska system. Människan behöver ingå i ett större system som präglas av en mer omfattande helhetssyn. Förmodligen kommer en stor del av mänskligheten att vara enig om att den egentliga orsaken till en eventuell pandemi beror på något fyrbent djur som till exempel en muterad gris på en djurfabriksanläggning. Säg att den kan ligga någonstans i Småland. Mitt i Astrid Lindgrens närområde som är och har varit en hyllning till småjordbrukandets konst och en dansuppvisning i att få ett hushåll att överleva. Till skillnad från fabriken där grisarna tillbringar sina avkortade och intensiva liv för att tillfredsställa alla hungriga människomagar både i städerna och numera även på landsbygden. Att människan själv riggat fabriken och industrialiserat djurhållningen kanske hon inte tänker på i förs­ ta hand. Eller vad är det i den samhällsekonomiska utvecklingen som skenat iväg och orsakat det glapp som har uppstått? Är det resultatet av bristande kunskap efter generationsväxlingen och ett alltmer fjärmande från vad en ohållbar produktion kan komma att orsaka? Är vi på väg in i en av 2000-talets största katastrofer? E ko lo g i s k b a l a n s

Nu är det inte så enkelt att den ultimata lösningen är att alla ska tillbaka till självhushållningens tid och bo i en röd stuga på landet. Precis som det är med allt annat i livet så är det en fråga om balans. Konsten är således att balansera tomaterna rätt på vägen gentemot de frön som faktiskt utgör deras existens och där­igenom 19


människans överlevnad. Att hästgödsel är bra för tomaterna vet många men få har frågat sig varför. Var hönsgödseln på Hemköp kommer ifrån har vi kanske inte riktigt någon koll på. Det viktiga är att det är billigt och går snabbt att betala så vi kan tillfredsställa vårt privata lilla odlande på den lilla täppan. Något som vi människor så väl behöver som en semester eller helgavkoppling eftersom vi innerst inne fortfarande är ursprungliga individer och behöver stoppa fingrarna i jorden. Då känns livet äntligen meningsfullt och vi kommer i kontakt med oss själva via elementen. Kanske är det en av hemligheterna med trädgårdsböckernas framgångssaga. Men får vi välja så föredrar vi kanske att få gödsel från bonden direkt. Ser vi dessutom att det finns hästar på gården blir allt ännu mer trovärdigt. Det blir då lokalt producerat och ren skit till skillnad från en gödsel som kanske är importerad och fusksammansatt. Varför just hästgödsel är bäst för tomaterna beror på att hästens mage är skapt för ändamålet och transporten genom kroppen är rätt snabb. Bara rent gräs som med lite magsyror bearbetats till en biomassa vars protein och näringshalt hålls rätt intakt. Med syfte att rädda tomaterna som jag kan njuta av som en delikatess till lunchen. Har jag inga egna väljer jag ekologiskt odlade tomater och avstår från de besprutade i någon naiv förhoppning om att jag räddar både mig själv och förhoppningsvis någon av de bekämpningsmedelsförgiftade spanska tomatarbetarna på till exempel semesterparadiset Teneriffa. Där, inte långt från turistparadisets flygplats mitt i den stekande solen, tornar vita plastinbakade tält upp sig som påminner om stora skalbaggsliknande berg. Men varför, frågar jag mig, tror vår generation att det alltid ska finnas ett utbud av tomater – en säsongsvara från världens olika hörn – i vår lokala mataffär? Min mamma som är född 1920 och växte upp i en vanlig svensk by såg inte en apelsin förrän hon var 12 år. Det var dessutom en julklapp. 20


B a r n av s i n t i d

Vem är jag att säga allt detta? En dotter till en småbrukares dotter vars liv framlevdes i en förort till huvudstaden. Någon som inte har fått känna på hur det var under krigsåren. I trerummaren som hade 1960-talets alla moderniteter växte jag upp; rinnande kallt och varmt vatten, vattentoalett, badkar, spis och ett alltför litet kylskåp som jag själv inte skulle vilja ha tillbaka (men dock ett kylskåp) och stor frys för all mat (bland annat en hel gris eller älgkött från Norrland). Allt detta gjorde mig, trots moderniteterna rätt rotlös och jag avundades bondefamiljens harmoniska trygghet och närhet till både människa och djur som jag kom i kontakt med på somrarna i Hälsingland. Min mor, ett av fem syskon från dagens skidmetropol Lofsdalen, valde att flytta till storstaden (år 1938) med hopp om ett arbete som både skulle ge ett drägligare och glamorösare liv. Hon som var både vacker och begåvad och därtill en av byns duktigaste elever hade tur nog att få läsa vidare tack vare prästens insats. Hon, som skulle skaffa sig en bra utbildning och egen försörjningsförmåga, gick ut på dans och drabbades förstås av kärleken som de flesta andra. Det blev giftermål, bostad och flera barn. Bröllopsfotot speglar tiden i norrförort med villaområdet i bakgrunden och framtidsblick i ögonen. Industrialiseringens behov av kvinnlig arbetskraft erbjöd jobb på stadens chokladfabrik och därefter, det som tiden föreskrev, i rollen som stolt hemmafru. För maten fick gärna stå klar vid middagstid tyckte hennes man och min pappa. En stark och personlig förmåga att enbart satsa på sitt konstnärskap och fortsätta måla landskap i olja förblev en dröm till skillnad från fasterns borgerliga liv som hustru och konstnärinna åt en professor i Lund. Verkligheten blev istället tillskärarutbildning och en profession som sömmerska. I egen regi kunde arbetet skötas från trerummaren. Någon måste ju också ta 21


hand om barnen, snyta dem och följa till och från lekskolan. Den konstnärliga gärningen kunde man inte leva på då heller. Landskapsmålningarna på väggen i vardagsrummet berättade om ett annat liv, en annan tid och andra villkor än det inrutade förorts­ livets allmänna tristess. All ledig tid som inte var arbete gick därför vår bil alltid norrut och det var i mötet med landskapet jag fann mig själv. Men det skulle ta närmare fyrtio år innan jag själv förstod det. Efter att ha blivit utarbetad och uttråkad i storstadens och medie­drevets snurrande hjul som gick allt fortare bestämde jag mig för att läsa om jordbrukets historia och anmälde mig till Ekonomiska institutionens kurs i agrarhistoria vid Statens Lantbruksuniversitet. Där kunde jag även sätta ord på vad detta landskap betydde för mig: Ett landskap som vi alla är beroende av för vår hälsa och överlevnad. Ett landskap som inte bara har ett ekonomiskt utan också ett estetiskt värde. Ett landskap som består av levande materia som växter och djur. Ett landskap som utgör ingrediensen ur både moraliska och etiska aspekter. Ett landskap som starkt hänger ihop med människan och det ekologiska sy­ stemet. Po l i t i s k t b l i n d s t y r e o c h tidens begränsningar

I min enfald trodde jag att det handlade om hur man brukade jorden men allteftersom utbildningen fortskred insåg jag att det faktiskt handlade om vår svenska historia. När jag kom till den alltmer spännande beskrivningen av de olika århundradenas olika öden och karaktärer kunde jag inte sluta att läsa utan höll mig vaken i närmare två dygn, och vid tidpunkten som beskrev socialdemokratins höjdpunkt på 1940-talet insåg jag att allting egentligen handlade om politik, då som nu. Detta kan låta som en 22


banal nyhet men är det förstås inte. Lägre födelsetal och minskat utbud på arbetskraft, i kombination med allt större efterfrågan på livsmedel. Växande industriorter behövde landsbygdens ungdomar. Även ny teknik och vetenskap möjliggjorde en övergång från ett ekologiskt blandjordbruk till ett mekaniserat kemijordbruk. 1900-talet har också klassats som århundradets stora förlorare. Vilken roll har jordbrukets människor, både de som blev kvar och de som flyttade bort, spelat i den stora förändringsprocessen? Inte bara driftsformen hade förändrats utan även företagsstrukturen. De minsta enheterna försvann successivt från 300 000 gårdar år 1945 till cirka 80  000 år 1999. I norra Sverige var avvecklingen ännu kraftigare. Här har ängslador, ladugårdar och logar övergivits och fått förfalla. Det kan vara svårt att se skogen för alla träden eftersom vi lever mitt i vår egen tid. Däremot ser vi tidens uttryck betydligt lättare bara vi blickar tillbaka några årtionden. Kanske kan det globala kristänkandet på 2000-talet blåsa nytt liv i norra Sveriges övergivna marker och rika naturtillgångar. Stora delar av världens befolkning behöver egen jord att odla på i kombination med att Sverige i framtiden kommer att ha behov av mer arbetskraft. Jag insåg också min mors rädsla och vilja till avstånd från grannen på nedre botten i trevåningshuset som identifierades som en ”aktiv sosse”, ett uttryck i folkmun på 1960- och 70-talet för att markera sin tillhörighet, ståndpunkt och socialdemokratiska åsikt. Vad mina föräldrar egentligen ansåg om politik vet jag fortfarande inte. De talade aldrig högt om vad de röstade på och något småbrukarparti fanns inte. Allt detta kan väl innefattas i att den sociala kontrollen alltid varit starkare än mycket annat. Denna partipolitiska uppdelning har jag aldrig förstått mig på. För mig känns 1900-talets partipolitiska system alltjämt främmande. Det är svårt att hitta en samhörighet som känns självklar. Klumpen som med tiden uppstod i min mage ville dock inte 23


försvinna av sig själv. Allting under 1900-talets följande årtionden visade sig ha ett obönhörligt högt pris. Alltsedan 1940-talet har den svenska jordbrukspolitiken varit inriktad på att skapa ett enhetligt, rationellt och effektivt jordbruk. Industrialiseringsprocessen i kombination med nedläggning av de mindre svenska jordbruken förändrade starkt livets förutsättningar för den generation som hade med sig ett annat sätt att tänka. Att vara bonde är inte bara att axla ett mångtusenårigt yrke. Det är också ett sätt att leva nära naturen och vara bärare av samhällets genuina kulturarv. Innerst inne handlar familjejordbruket om att reproducera livet från generation till generation. Kanske inte så unikt i sig men det som förenar tidernas olika epoker med varandra kan vara en tidlös dröm om en tillvaro där familj och förvärvsarbete är i balans. En obalans som människan i relation till samhället alltid varit tvungen att acceptera och leva med. Kronan har visserligen både en baksida och framsida men frågan är om seendet klarar av att urskilja konturerna. Eller är det så att vi inte vill? Människan är precis lika bra som djuren på att anpassa sig. Människor och gårdar är alltjämt jordbrukets fundament. I mötet dem emellan blir jordbruket till, ett möte som resulterar i kött, mjölk och säd, men även i vardagsliv, förhoppningar och föreställningar. Är det en av hemligheterna bakom det faktum att många människor drömmer om att leva sitt liv på en liten gård mitt i naturen, nära skog och vattendrag och kanske med möjlighet att ha några får som betar på en paradisliknande svensk äng. Dj u r s o m i n d u s t r i

Före 1900-talets livsmedelsindustri och den stora animalieproduktionens början födde man sällan upp djur enbart för slakt. Djuren slaktades när de blev för gamla och de utnyttjades inte 24


som objekt med huvudsyfte att bli mat. En tjur eller bagge slaktades i regel efter att den använts i avel och då oftast till jul eller någon annan fest eller högtid. Slakten kom i regel i andra hand. På så vis blev det ett naturligt och mer ömsesidigt förhållande mellan människa och djur. Det förekom inte särskilt ofta att man slaktade större djur endast för att sälja kött. Men när väl djuren slaktades tog man i regel alltid tillvara på köttet. Vid vissa speciella tillfällen, som till fest eller bröllop, kunde däremot små och mindre djur slaktas, till exempel en kalv som traditionsenligt skulle vara minst åtta dagar gammal. En killing skulle vara cirka en månad. Lammen slaktades först på hösten när de vuxit tillräckligt. En ko kunde man låta leva tills den blev sexton till arton år då den kunde ha fått runt tolv till femton kalvar. Däremellan mjölkades hon regelbundet och av mjölken gjorde man smör och ost, en naturlig proteinkälla som även gav vitaminer och fett. Antalet djur på gårdarna kunde variera mellan några få för eget husbehov upp till cirka ett tjugotal, vilket var hanterligt och utgjorde en rimlig produktionsenhet för människa och djur. Det stora felet, enligt en före detta bondkvinna som idag är i 60årsåldern, var att man började dela ut bidrag istället för att betala för det som producerades. I vår tids moderna djurfabriker eller på de lite större gårdarna mjölkas korna i regel fem till sex år, sedan är de slut. 1900-talets industrialisering av mjölkböndernas verksamhet innebär att dagens jordbruk behöver ha cirka 200–300 djur för att kunna hävda sig på marknaden och få lönsamhet och rationell hantering i produktionen. Bonden själv som ska sköta alla hundratals djur kanske känner att han eller hon inte mäktar med och förhållandet mellan människa och djur får en annan innebörd än när de hade ett större och mer ömsesidigt utbyte av varandra. Samtidigt krävs ekonomiska investeringar i allt större maskiner och EU-regler för stallmått, olika djurslag och stordrift i djurhåll25


ningen ska uppfyllas. I kombination med ensidigt och artificiellt foder utarmas djurens motståndskraft vilket gör dem alltmer mottagliga för olika former av sjukdomar. Deras resistenta immunförsvar urholkas av en ensidig kost som stordriften och hanteringen automatiskt kräver. Ensilage, som i kombination med alltför mycket spannmål ökar produktionen av mjölk eftersom det är extra proteinrikt, ger ofta lös avföring till skillnad från torrt hö som kanske i grund och botten är ett mer hälsosamt livsmedel för kons olika magar. För steget från kons mage till människans är inte så stort som vi tror. Frågan om vad som övergår från djurens till människornas kroppar har vi ännu inte fått svar på. Som tur är finns det ingen regel utan undantag och den småskaliga livsmedelsproduktionen är på stark frammarsch vid sidan om stordriften. Genom att förädla sin råvara och sälja den exklusivt går det att få lön för mödan. Fö r s vag at i m m u n fö r s va r

Riksförbundet för Mag- och tarmsjuka konstaterar att över en miljon svenskar idag lider av mag- och tarmproblem. Orsaken kan till stor del vara innehållet och sammansättningen i de 70 ton mat som en normalviktig människa i snitt stoppar i sig under ett liv. Det motsvarar en mängd av sju fullastade järnvägsvagnar. Enligt dietisten Isa Wallmyr på Alfta Rehab, en privat företagsverksamhet med fokus på mat och hälsa, är det viktigt att den mat vi äter gör oss gott. Födans uppgift är ju att stärka kroppen och immunförsvaret, vilket vi lätt glömmer bort eftersom det är så mycket annat vi ska hinna med. Kroppen behöver sin dagliga dos av proteiner, antioxidanter och vitaminer. Grönsaker som broccoli och morötter behöver lyftas fram mer och enligt nordiska näringsrekommendationer bör 30 procent av intaget vara fett för att tillfredsställa behovet hos både hjärna och 26


celler. Trots tidigare rapporter om att fett ska vara farligt. Med jämna mellanrum levereras olika livsmedelsfakta via dags- och kvällspressen. Nya rön om olika typer av fetter som ska vara bra eller dåligt. Animaliskt fett som äkta smör och fet mjölk är farligt sägs det ibland. Medelhavskost anses vara ett bättre alternativ än husmanskost. Olivolja slåss med solrosolja, matolja eller rapsolja. Vissa producenter, som Becel, blandar margarin och olivolja för att säkerställa sig på området. Bregottkossan står dock stadigt fastbunden i den svenska smörmyllan. Ibland undrar man rentav om politik och livsmedelsindustri ligger bakom olika slags rekommendationer i kombination med en alltmer växande hälsokostindustri och läkemedelsindustri. Man kan inte låta bli att fascineras av en särskiljande och grans­kande publicitet som famlar i ett till synes alltför stort område som det är omöjligt att överblicka. Varumärken försöker ta marknadsandelar av varandra och förgöra konkurrenterna. Nya produkter som ska locka konsumenterna möter oss ständigt i butikshyllorna där den ena utlovas vara mer undergörande än den andra. I själva verket behöver djur och natur respekt vilket i sin tur ger bra föda till oss människor utan allt för stort krångel. Allt kan egentligen sammanfattas i ett enda ord. Bondförnuft. Är det människans eget självförakt som fört ljuset dit vi befinner oss idag? Fa b r i k s ko e l l e r g e n u i n l a n t r a s ?

Ja, hur behandlas djuren i själva verket när en nutida fabrikskossa som får tre till fyra kalvar istället för minst det dubbla trampar sönder sitt tunga och uttöjda juver på grund av den stora mjölkproduktionen, som är en konsekvens av en genetisk och framavlad önskan om att producera mer mjölk per enhet. Därtill kommer alla olika typer av livmoderinflammation och mastiter 27


(­ juverinflammation) som kon får på grund av dålig motståndskraft och en för hårt driven mjölkproduktion. En naturbruksutbildad kvinna jobbade några år i en robotliknande mjölkgård med en så kallad mjölkgrop, där man står och mjölkar korna. Men hennes rygg orkade inte med det tunga arbetet eftersom arbetssituationen tekniskt sett inte var tillräckligt bra konstruerad i förhållande till människokroppen trots den suveränt uttänkta och datoriserade lösningen. Samtidigt som vi kan förstå att arbetet med att mjölka så stora besättningar som mjölkgårdarna har idag måste underlättas rent praktiskt. Detsamma gäller avelsarbetet som enbart inriktats på lönsamhet. Kobegreppet har alltmer urholkats till att bli något brunt eller svartvitt låglänt samtidigt som många säger sig värna om att behålla de genuint äldre koraserna. Kon kan sammanfattas i ett storögt djur som genom diverse olika korsningar av köttraser syftar till att öka tyngden i slaktvikt på tjurkalvarna och därför riskerar att tappa både rasegenskap och personlighet. Fjällkorna och rödkullorna försvann absurt nog samtidigt som fabriksjobben för kvinnorna kom. Idag är många gamla lantraser starkt utrot­ningshotade. Aktiva lantrasföreningar, kulturreservat och frilufts­museer har dock intresserat sig för deras biologiska överlevnad tillsammans med en stor ideell insats av småbrukare, organisationer och olika privatpersoner. Men många människor känner inte till vad själva begreppet lantras innebär. För att inte vissa koraser helt ska dö ut ger Jordbruksverket ett litet och symboliskt stöd för att bevara den spillra av våra svenska lantraser som finns kvar. Bland några exempel kan nämnas allmogeko, fjällko, rödkulla, allmogefår, jämtget, linderödsgris och lantrashöns.

28

9789151852621  

Nina Östman Om djuruppfödning och gifterna i det vi odlar och äter Nina Östman Om djuruppfödning och gifterna i det vi odlar och äter Prisma...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you