Page 1

Historien om operation Chastise, 1943

M ichael Tam elander


Michael Tamelander

Dambusters HISTORIEN OM operation Chastise, 1943


För mer information om Michael Tamelanders böcker, eller för att kommentera Dambusters, se www.michaeltamelander.se E-post kan också skickas direkt till Michael på adressen mike.t@comhem.se Brev som skickas till författaren kommer att läsas och beaktas, men besvaras endast om fungerande e-postadress finns angiven. Tack till: Johan Lupander, Jan-Åke Berg, Johan Millerjord, Mikael Larsson, Adam Andersson, Caroline Kullenberg, Joakim Rondahl, Dennis Aronsson och Johnny Friberg.

För ritningarna till Lancasterplanet på bokens försättsblad vill vi tacka Jon Wilkinson, Pen and Sword Books. Illustrationer och kartor i bokens inlaga och på skyddsomslagets baksida är utförda av författaren.

Prisma Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.prismabok.se Prisma ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © Michael Tamelander och Prisma, Stockholm 2009 Redaktör: Ingemar Karlsson Omslag: Miroslav Sokcic Tryckt hos  Scandbook AB, Falun 2009 ISBN 978-91-518-5185-3


innehĂĽll Prolog 7

Del I

hemligheten

13

del II

fĂśrberedelserna del III

anfallet

199

epilog 297 efterskrift 306 noter 313 litteratur 318

115


Del I Hemligheten


Marken nedanför det stora Lancasterbombplanet var insvept i ett tunt molnlager, men ovanför detta, på 6 000 meters höjd, var natten runt bombplanet kristallklar. Månen sken in genom plexiglasrutorna. Den skapade ett svart rutmönster över instrument­ panelen och ansiktet på överstelöjtnant Guy Penrose Gibson, chef för 106:e bombdivisionen, när han vred huvudet från sida till sida och studerade de andra maskinerna i den stora armadan. Han kunde se några av dem ovanför, under och på sidorna om det egna bombplanet. Dessa var alla Lancasters, vilka utgjorde hälften av anfallsstyrkan, men Gibson visste att det även fanns Stirling- och Halifaxbombplan i den ström av över 300 maskiner som korsade Frankrike på sin färd mot Rhen och de tyska industrierna i och runt Stuttgart. ”Navigatör till chefen!” ”Chefen här, vad är det, Scriv?” ”Väderrapport från femte eskadern. Molntäcke över målet sex tiondelar.” ”All right. Kunde ha varit bättre. Hörde du, Jess?” ”Jag hörde, chefen!” svarade Jess, bombfällaren. Styrkan fortsatte på rak kurs. Det var Gibsons sista uppdrag före en längre tids ledighet. Det gällde också flera av hans män. När de återkom till England skulle de ha avslutat de 30 uppdrag som berättigade en bombflygare till tjänst på marken. 15


Någonstans framför bombarmadan låg målmarkerarna, Mosquitoflygplanen* som skulle märka ut målen för de efterföljande bombplanen med ljus och bomber. Sedan, när bombplanen nådde målet, skulle de bara behöva fälla mot dessa markeringar som – om de var rätt fällda – visade var målet låg. Det var allt. Sedan kunde de åka hem! Men det gick sällan så lätt. ”Färdmekaniker till chefen?” ”Chefen här!” På färdmekanikerns plats satt löjtnant Thompson, som i själva verket var pilot och följde med på uppdraget i utbildningssyfte. Han hade noterat ett fel på en av motorerna: ”Det är problem med babords ytter.” Gibson kastade reflexmässigt en blick ut mot vingen på sin vänstersida. Bägge propellrarna verkade rotera som de skulle i månskenet. ”Vad är det?” ”Den håller på att tappa varvtal.” Gibson kände på gasreglaget. Färdmekanikern hade rätt. Det var tydligt att man var tvungen att öka gaspådraget för att hålla varvtalet uppe. ”Fördömda markpersonal! Varför kan de inte göra sitt jobb ordentligt?” Gibson kände hur misslyckandets frustration grep honom. Vad skulle han göra? Om bombplanet redan fällt sina bomber kunde han ha legat kvar på 6 000 meter hela vägen hem. Förlusten av en motor skulle inte ha gjort så stor skillnad. Den tunna luften på denna höjd, tillsammans med tyngden från bomberna, utgjorde emellertid en omöjlig kombination. Om de skulle nå fram till Stuttgart, måste de ned på höjder där luften var tätare. ”Jag är rädd att jag inte kan göra någonting, sir”, sade färdmekanikern som hukade vid sin panel snett bakom pilotens plats. * Mosquito är ett tvåmotorigt brittiskt jakt-/ lätt bomb-/spaningsplan.

16


”Vi kan ha den i gång, men den fungerar bara med ett minimum av kraft. Ska jag stänga av och flöjla* den, sir?” ”Nej, ha den i gång!” Gibson kände redan hur farten minskade; hastighetsmätaren bekräftade det. Han vägde för- och nackdelar. Att gå lågt skulle mångfaldiga vissa av riskerna. Det tunga luftvärnet skulle förvisso vara inställt att skjuta mot de bombplan som kom in på 6 000 meters höjd, så här blev faran möjligen något mindre. Men det lätta luftvärnet, som var tämligen verkningslöst på höga höjder, skulle göra sitt bästa för att skjuta ned det ensamma bombplanet om det hamnade i strålkastarkäglorna. Dessutom låg det en avsevärd risk i att gå in mot målet på låg höjd, eftersom de övriga bombplanen skulle fälla sina laster ovanifrån. Det skulle vara en ödets ironi att träffas av en bomb från en kamrat! Det var dock inte första gången Gibson anfallit från lägre höjder. Ett halvår tidigare hade hans division deltagit i något för Bomber Command så ovanligt som en dagsljusräd. Den hade riktats mot Le Creusot, på gränsen mellan Frankrike och Schweiz.** Närmare 100 Lancasters hade samlats och flugit söderut från Land’s End, ut över Biscayabukten på en höjd under 300 meter för att inte synas på den tyska radarn. Ovanför havet hade de sedan gått ned till 150 meters höjd och svängt österut, korsat kusten och fortsatt in över Frankrike mot målet. Slutligen, kort före inflygningen och med mörkret i antågande, hade de stigit till anfallshöjd och genomfört bombningen. Den enda förlusten på den brittiska sidan var att ett av planen gått så lågt att det flugit in i en hög byggnad. Fienden hade blivit överraskad och man hade anfallit i ett område där det tyska jaktskyddet var svagt. * Att flöjla innebar att de vridbara bladen på en stoppad motors propeller ställdes på kant mot flygplanets färdriktning, varigenom deras luftmotstånd minimerades.

** Orter som nämns i detta parti finns inte med på den karta som medföljer boken.

17


Resultatet av bombningen verkade lysande för de flygare som triumferande vände hemåt i den nu skyddande natten, men Gibson hade inte varit så säker. Senare hade han också fått sina misstankar bekräftade. De flesta bomber hade inte fallit över industrianläggningarna utan bland kringliggande bostadsområden. Detta skylldes på att flygarna inte haft siktesutrustningar avsedda för den låga höjden. Men detta hade varit för ett halvår sedan. Nu befann han sig med en skadad Lancaster på väg mot Tyskland. Skulle Gibson och hans män fortsätta och avsluta uppdraget med ett improviserat anfall, eller skulle de återvända till England och komma tillbaka en annan natt? Det sista skulle innebära mer väntan och en ny period av ångest inför nästa uppdrag, ett dröjsmål som ingen kunde säga hur långt det skulle bli. Gibson hade redan sett fram emot en tids permission i Cornwall, där han skulle ta långa promenader med sin trogna labrador nere vid havet, eller resa upp till Wales för att tillbringa lite tid med sin moster, morbror och lilla kusin Janet. Han var tvungen att fatta ett beslut. ”Vad tycker du, Scriv?” frågade han navigatören. ”Ska vi fortsätta på tre motorer?” ”Det är ert beslut, chefen.” ”Hutch. Vad tycker du?” Kapten Robert Hutchison hade flugit med Gibson som radio­ operatör under större delen av tiden vid 106:e divisionen. Även han skulle avsluta sin period med detta uppdrag. Några sekunders tystnad, sedan: ”Jag tycker vi fortsätter, sir. Låt oss få det gjort, sedan kan vi resa hem.” ”Jess!” anropade Gibson bombfällaren. ”Vi måste kanske fälla från under fyratusen meter. Blir det några problem för dig?” ”Inga alls, sir.” ”All right.” Gibson bestämde sig. ”Vi går ned på lägre höjd och hoppas att vi kan ta oss upp en aning när vi når målet.” 18


Han sköt styrratten framåt och Lancastern sänkte nosen. Några kraftiga luftgropar fick den att skaka, och lösa saker skramlade i kabinen. Sedan såg Gibson hur de övriga maskinerna i bombstyrkan gradvis krympte ovanför honom. Till slut var de bara svarta fläckar mot himlen och de försvann stundom helt då Gibsons Lancaster passerade enstaka molnsjok på lägre höjd. När de närmade sig den tyska gränsen blev strålkastarna fler och luftvärnskrevaderna som följde armadan ovanför mer intensiv. Vid ett tillfälle såg de hur ett av bombplanen träffades högt över dem. Först kom en stark flamma, därefter ett mindre eldsken som sedan upplöstes i små ljusprickar när flygplanet störtade och bröts sönder av brand, detonerande bomber och luftkrafterna. Gibson som kände hur fruktan fick hans hjärta att slå snabbt i bröstet, väntade sig att när som helst få höra ropet från akterskytten att ett tyskt nattjaktplan hade fått korn på dem. För att möta rädslan försökte han tänka på den kommande ledigheten i Cornwall och Wales, men det förde bara tankarna till hans hustru Eve och deras havererade äktenskap. Det hade genomgått en kort och intensiv period av lycka som sedan dött ut och falnat lika snabbt som luftvärnskrevaderna ovanför, vilka levde under en bråkdels sekund och sedan förvandlades till en samling glödande splitter som dalade ned mot den höjd där Gibsons Lancaster närmade sig målet. Nej, Eve skulle varken följa med till Cornwall eller Wales. Hon skulle stanna med sina vänner i London. ”Vi passerar tyska gränsen nu, chefen”, informerade navigatören. ”Tretton minuter till målet.” De hade flugit över Rhen i höjd med Strasbourg och det öppnare landskapet i Frankrike hade successivt ersatts av tätare skog när de närmade sig Tyskland. I norr spelade strålkastare runt Mannheim och Frankfurt. Uppifrån 6 000 meter hade marken verkat dold i ett vitt dis, men från den låga höjden kunde Gib19


son då och då se mynningsflammor från tyska luftvärnsbatterier i luckorna mellan molnen. Inget luftvärn öppnade emellertid eld mot den ensamma Lancastern och inga jaktplan anföll dem. ”Märkligt att de inte skjuter på oss, sir”, sade Thompson. ”De förväntar oss inte så här lågt på väg mot målet”, svarade Gibson och kastade en blick upp genom plexiglaset. Ett bombplan hade fastnat i strålkastarkäglorna och svängde fram och tillbaka för att ta sig ur dem. ”Det kanske tror att vi är ett av deras egna nattjaktplan.” Gibson tittade på höjdmätaren. Den stod på 1 200 meter. Han var tvungen att stiga snart om han skulle få någon höjd före målet. Han lyfte åter blicken för att se vad som hände med bombplanet som fastnat i strålkastarknippet, men det var borta. ”Klarade han sig?” frågade han Thompson, men färdmekanikern hade inte ens noterat sina vapenbröders prekära läge. Eftersom Lancasterplanet flög så lågt såg Gibson och de övriga inte skenet från de första bombfällningarna förrän de var ganska nära Stuttgart, men snart stod det klart att delar av staden redan brann. Där var rök och eld, spårljus och strålkastare. Högt ovanför glimmade olikfärgade luftvärnskrevader bland stjärnorna. ”Fem minuter till målet!” ”Tack så mycket, Scriv. Jag ser det nu.” Gibson vände huvudet mot färdmekanikern. ”Öka gasen.” Lancastern steg tveksamt, samtidigt som den vibrerade något när farten sjönk och närmade sig stallgränsen. Gibson var tvungen att arbeta med pedalerna för att hålla bombplanet på rätt köl, för förlusten av babordsmotorn gjorde att det ville dra åt vänster. Strålkastare och spårljus skapade illusionen att de skulle flyga igenom ett gigantiskt nät av ljus när de nådde centrumet för infernot framför sig. Minuterna släpade sig fram. Nålarna på höjdmätaren visade att maskinen långsamt steg. Snart hade de nått upp till 4 000 meters höjd. 20


”Öppna bombluckorna!” Ett metalliskt ljud fyllde förarkabinen. Det avslutades med en tydlig duns. Lancastern krängde lite i sidled när luftmotståndet fick fatt i bombluckorna. Gibson parerade med pedalerna, samtidigt som bombfällaren började ge honom instruktioner. ”Höger … höger … håll! … håll henne så … höger … nej, vänster!” Gibson försökte följa bombfällarens anvisningar. Han kände en ilning av skräck när ett knippe brandbomber föll förbi knappt 200 meter framför Lancastern. Först var de svagt röda, upplysta av eldsvådorna på marken; men när de passerat den höjd där bombplanet befann sig, mörknade de och försvann ur sikte. ”Bomberna fällda!” meddelade Jess. Maskinen gungade till uppåt när bomblasten försvann. Nu var det bara en sak kvar som måste göras. Den nervpåfrestande prövningen att flyga på rak kurs genom luftvärn och strålkastare före bombfällningen var inte över bara för att bomberna fällts. Lancastern var nu tvingad att ligga kvar på denna kurs ytterligare en halv minut för att en liten blixtljusbomb skulle kastas ut genom ett utskjutningsrör. ”Stäng bombluckorna”, sade Gibson. ”Scriv! Fotografi!” Navigatören såg till att blixtljusbomben sköts ut, samtidigt som han öppnade slutaren på en nedåtriktad kamera. När blixten utlöstes på en förinställd höjd skulle en bild av marken under planet erhållas. I bästa fall kunde Lancasterns position och träffsäkerheten i bombningen då fastställas. Bombluckorna gick igen med en ny duns. Sekunderna passerade medan spårljus steg mot himlen runt bombplanet och luftvärnskrevader skapade små bruna röksjok långt ovanför Lancastern där huvuddelen av bombarmadan flög. Plexiglaset i förarkabinen lystes upp när blixtljusbomben exploderade. Gibson förde styrratten framåt för att öka farten samtidigt som han vred den åt vänster för att komma ur den raka 21


kursen. Nu var det dags att ta sig bort från den brinnande staden med sitt avslöjande sken. Han gjorde korta kursjusteringar var tionde sekund för att lura eventuella luftvärnsskyttar som riktade in sina vapen mot en punkt framför Lancastern, men det verkade fortfarande som om ingen sköt mot dem. Ljuden från bomber och luftvärn hördes allt svagare genom flygkroppen och bombplanet gled åter in i det skyddande mörkret. Gibson andades ut och visste att alla de andra gjorde likadant. Det var alltid en stor lättnad att få komma ut ur målområdet. Han kände hur händerna skakade och höll kvar dem i ett fast grepp runt styrratten så att inte Thompson skulle märka det. ”Det var det, det”, sade han så nonchalant han kunde. ”Scriv, ge mig en kurs hem.” Strax därpå svängde Lancastern runt till en riktning som skulle ta den och besättningen tillbaka till RAF-basen vid Syerston i Lincolnshire i England. Bakom dem reflekterades skenet från lågorna rödaktigt i de låga molnen när Stuttgart brann.

*** Överstelöjtnant Gibson satt på en bänk utanför chefen för 5:e bombeskaderns kontor och väntade. Det var väldigt tröttande. Tysta män med allvarliga miner passerade honom med mappar och dossierer under armarna; en klocka på väggen knäppte ljudligt varje gång en minut lades till dem som redan passerat. Dörrar öppnades och stängdes på olika ställen i huset – ett avlägset smällande genom de långa stenkorridorerna, lika oregelbundet som klockans klickande var exakt. Gibson hade knappt hunnit bli väckt på morgonen efter den sista räden förrän han blivit informerad om tre saker. Den första 22

9789151851853  

Michael TaMelander hisTorien oM operaTion chasTise, 1943 Michael Tamelander HISTORIEN OM operation Chastise, 1943