Issuu on Google+

hitler mot stalin Kampen på östfronten 1941–45

Niklas Zetterling


Niklas Zetterling

hitler mot stalin Kampen på östfronten 1941–45

O stfronten_2korr.indd

3

09-04-02

13.52.18


Prisma Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.prismabok.se Prisma ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © Niklas Zetterling och Prisma, Stockholm 2009 Omslag: Miroslav Sokcic Kartor: Stig Söderlind Grafisk form: Lars Molin Tryck: ScandBook AB, Falun 2009 isbn 978-91-518-5126-6

Östfronten_2korr.indd 4

2009-04-02 13:40:02


Innehåll

Inledning 7 kapitel 1. Operation Barbarossa 13 De militära planerna 17 ∙ Sovjetiska planer 20 ∙ Tysk uppmarsch­ 24 ∙ Det sovjetiska försvaret 28 ∙ Tyska ­bundsförvanter 31 ∙ Tidvattnet stiger 34 kapitel 2. Krigsutbrott 38 Minsk–Białystok 44 ∙ Jekabpils och Daugavpils 49 ∙ De inledande striderna i Ukraina 52 kapitel 3. Strider längs Dnepr 57 Smolensk 62 ∙ Uman 64 ∙ Mot Leningrad 68 ∙ Finland går i krig 70 ∙ Avgörande beslut 73 ∙ Belägringen av Leningrad 77 ∙ Katastrofen vid Kiev 81 kapitel 4. Slaget om Moskva 86 Operation Tyfon 86 ∙ Panik 91 ∙ Krigsfångar 95 ∙ Svåra beslut  99 ∙ Mot Moskvas utkanter 103 ∙ Motoffensiv 106 ∙ Industrier 112 ∙ Diktatorer och generaler 113 ∙ Allmän offensiv 115 ∙ Vinterkrig 121 kapitel 5. Sommaroffensiven 1942 127 Charkov och Krim 133 ∙ Uppladdning 139 ∙ Operation Blau  142 ∙ Rostov 148 ∙ ”Inte ett steg tillbaka” 151 ∙ Anfallet vid Rzjev 153 ∙ Hjälp frän västmakterna 155 kapitel 6. Stalingrad och Kaukasus 159 Mot Groznyj 164 ∙ Staden vid Volga 168 ∙ Stadsstrider 170 ∙ Uranus och Mars 173 ∙ Fällan slår igen 176 ∙ Nya strider vid Rzjev 179 ∙ Wintergewitter och Lilla Saturnus 181 ∙ Nya anfall längs Don 184 ∙ Den 6. armén förtvinar 186 ∙ OstrogozjskRossosjoperationen 188 ∙ Segern vid Stalingrad 190 ∙ Pendeln svänger 194

Östfronten_2korr.indd 5

2009-04-02 13:40:02


kapitel 7. Sommeroperationerna 1943 198 Hitlers valmöjligheter 205 ∙ Stalins alternativ 208 ∙ Tyska förberedelser 212 ∙ Operation Zitadelle 214 ∙ Rumjantsev och Kutuzov 217 ∙ Mot Dnepr 220 ∙ Den första sovjetiska ­sommaroffensiven 223 ∙ Röda armén korsar Dnepr 226 ∙ Kiev befrias 230 kapitel 8. Den tredje vintern 234 Inringningen vid Korsun 236 ∙ Belägringen av Leningrad hävs  241 ∙ Våroperationer i Ukraina 245 ∙ Krigsutvecklingen våren 1944 249 kapitel 9. Sovjetiska sommarplaner 253 Uppladdning 256 ∙ Finlands öde i vågskålen 260 ∙ Operation­ Bagration 264 ∙ Lwów-Sandomierz 273 ∙ Konsekvenser av sommaroperationerna 277 ∙ Händelseutvecklingen på Balkan­  280 ∙ Den sista hösten 283 kapitel 10. Sista akten inleds 288 Wisła-Oder 289 ∙ Östersjökusten 295 ∙ Den sista ­vintern går mot sitt slut 298 ∙ Jaltakonferensen 300 ∙ De sista striderna­  303 ∙ Krigsslutet 308 efterord 311 Noter 315 Källförteckning 339 personRegister 343

Östfronten_2korr.indd 6

2009-04-02 13:40:02


Kapitel 1

Operation Barbarossa

Nästan omgående efter segern över Frankrike gav Hitler order att förbereda ett anfall på Sovjetunionen. Han ville inleda anfallet redan sommaren 1940, men det var en orealistisk strävan. Även om den tyska krigsmaktens förluster under fälttågen i väst hade varit måttliga krävdes tid för omgrupperingar, vila, reparation av skadad och sliten materiel samt allehanda andra åtgärder som ett stort upplagt anfall österut motiverade. Följaktligen kunde ett anfall 1940 inledas först vid ett så pass sent datum under sommaren att höstregnen låg oroväckande nära i tiden. Enligt Hitlers sätt att se på saker och ting fanns många skäl att anfalla Sovjetunionen. Hans idéer om att det tyska folket skulle skaffa livsrum i Östeuropa var en viktig grund för hans ställningstagande. Föreställningen att en judisk bolsjevism styrde Sovjetunionen ledde också Hitler till beslutet att anfalla Sovjetunionen. Det har också hävdats att Hitler fattade beslutet att anfalla Sovjetunionen i syfte att undanröja den sista makt som britterna, vilka fortsatte att bjuda motstånd efter Frankrikes fall, satte sitt hopp till.8 Ett beslut av den dignitet som Hitler fattade när han bestämde sig för att anfalla Sovjetunionen kan vanligen härledas till flera olika faktorer. Sällan finns det endast en faktor som förklarar hela beslutet. Än mer tydligt blir detta när det övergripande beslutet skall omsättas i målsättningar och planläggning. Då bryts den övergripande avsikten ner i delmål och mängder av kompromisser; avvägningar och prioriteringar görs av åtskilliga inblandade som påverkar processen. En sak stod emellertid helt klar. Det rörde sig inte om något angrepp där motståndaren skulle tvingas till eftergifter. I stället var det ett i alla bemärkelser totalt krig som skulle genomföras. Den sovjetiska regimen skulle kullkastas och det erövrade området skulle bringas under hårdhänt tysk kontroll. Redan här fanns dock en oklarhet, eftersom slutmålet för det tyska angreppet förblev diffust. I och med Sovjetunionens enorma storlek var en ockupation av hela landet en uppgift som skiljde 13

Östfronten_2korr.indd 13

2009-04-02 13:40:03


hitler mot stalin sig radikalt från vad tyskarna dittills ställts inför. Den tyska planen blev aldrig särskilt konkret på denna punkt. Ungefärliga linjer skissades på kartorna, till exempel från Archangelsk i norr till Astrachan i söder, som någon sorts ungefärlig gräns för den tänkta tyska framryckningen, men även om tyskarna nådde dessa skulle det innebära att huvuddelen av Sovjetunionen inte beträddes av tyska soldater. Dessa tankegångar tyder också på att tyskarna inte var införstådda med omfattningen av den sovjetiska rustningsindustrin i västra Sibirien. Tydligen bedömde Hitler och kretsen kring honom att viljan till effektivt motstånd skulle vara bruten i och med att de västra delarna av landet erövrades och tyskarna skulle därmed få handlingsfrihet att agera efter eget gottfinnande i de ockuperade områdena. Det är märkligt att slutmålet lämnades så öppet när ett företag av så stora dimensioner planerades. Samtidigt kan det vara ett uttryck för den underskattning av uppgiften som tyskarna gjorde sig skyldiga till. Om man förväntar sig att ett organiserat motstånd skall upphöra, eller­ åtminstone permanent nedgå till en mycket låg nivå, redan efter de inledande slagen spelar det kanske inte så stor roll att huvuddelen av territoriet i det land som angrips lämnas åt sitt öde. En sådan tankegång är rimlig för den som gör antagandet att motståndaren inte kommer att ha vilja eller förmåga att fortsätta kampen efter inledande nederlag. Nazismens bild av slaver som undermänniskor, därtill styrda av den så kallade judiska bolsjevismen, bidrog säkerligen till underskattningen, men även historiska observationer kan ha bidragit. Under första världskriget besegrade Tyskland Ryssland, trots att den tyska krigsmakten också var hårt uppbunden av striderna mot britter och fransmän på västfronten. Det redan nämnda finska vinterkriget samt Stalins utrensningar inom armén förstärkte denna bild. Även de tyska segrarna 1939–40, som åstadkommits snabbt och med förhållandevis måttliga förluster, bidrog till en allmän optimism hos såväl civila som militära beslutsfattare. Trots den i militärt avseende otydliga bilden av slutmålet var planerna för operation Barbarossa tydliga i flera andra avseenden. En viktig aspekt var valet av tillvägagångssätt. Tyskarna valde att använda en konventionell militär lösning, i så måtto att huvudmålet var att besegra den sovjetiska krigsmakten i fält. Detta skulle bana vägen för efterföljande händelser. Samma grundläggande tillvägagångssätt hade använts för att 14

Östfronten_2korr.indd 14

2009-04-02 13:40:03


Operation Barbarossa besegra Polen, Belgien, Frankrike, Grekland och flera andra länder. Det låg i linje med tyskt militärt tänkande sedan lång tid.9 Det fanns åtminstone i princip flera andra tänkbara sätt att gripa sig an en uppgift av det slag som tyskarna valde. I stället för att besegra fiendens styrkor på slagfältet kunde dennes ekonomiska, industriella och personella förutsättningar att fortsätta kriget undermineras. Ett exempel är flyganfall mot industrier eller vitala transportleder. Ett annat är att inrikta markoperationer mot områden som innehåller viktiga råvarutillgångar eller industrier. En sådan lösning valde emellertid inte den tyska armén. I stället planerades operationerna, i alla fall i inledningsskedet, med syftet att slå största möjliga del av den sovjetiska armén. Den tyska armén ville hålla fast vid denna inriktning även efter de inledande slagen. Man skulle också kunna tänka sig att tyskarna hade valt att inrikta sig på viljan att bjuda motstånd. I detta sammanhang kan motståndsviljan naturligtvis vara olika inom olika delar av ett samhälle. En enkel uppdelning skulle kunna vara statsledningen, civilbefolkningen och krigsmakten. Om motståndsviljan hos någon av dessa grupper försvann skulle det kunna avgöra fälttåget till tysk fördel. Tyskarna gjorde emellertid inga specifika ansatser att åstadkomma sådana effekter. Som vi skall se planerades en mycket hårdhänt ockupation, som skulle inledas omgående allt eftersom armén framryckte och ockuperade områden. Möjligen skulle det kunna tolkas som ett sätt att reducera motståndsviljan genom att skrämma till underkastelse, men det skulle visa sig fungera dåligt, liksom det gjort i många andra sammanhang. Frågan är om tyskarna hade något reellt alternativ till att slå fiendens krigsmakt på slagfältet. Framgångsrika insatser mot sovjetisk krigsproduktion krävde att flera förutsättningar var uppfyllda. Den första var god kännedom om hur motståndarens ekonomi, råvaruförsörjning, och industrier fungerade, var resurserna var lokaliserade och hur de knöts samman av kommunikationer. Med facit i hand kan vi konstatera att de tyska underrättelserna i detta avseende var mycket bristfälliga. Men även om de haft goda underrättelser hade det varit svårt att utnyttja dem. Den del av Sovjetunionen som låg närmast västgränsen innehöll helt enkelt inte så pass stora industrier, råvarutillgångar och andra kritiska resurser att en kollaps skulle kunna framkallas genom att slå mot dessa. Först när tyskarna hade nått långt in i det väldiga landet var 15

Östfronten_2korr.indd 15

2009-04-02 13:40:03


hitler mot stalin en sådan effekt realistisk att förvänta sig. För att nå dit krävdes att försvarande sovjetiska styrkor besegrades, eftersom de knappast kunde förväntas att frivilligt släppa fram tyskarna. De tyska möjligheterna att utnyttja flygvapnet i detta syfte var också starkt begränsade. Antalet flygplan var för litet och därtill var deras räckvidd begränsad. Det kan också ifrågasättas om tyskarna skulle kunnat få fram de stora mängder drivmedel som omfattande operationer mot sovjetisk rustningsindustri skulle kräva. Möjligheterna att påverka motståndarens stridsvilja var likaledes begränsade. Den sovjetiska statsledningen hade ingen plats alls i Hitlers framtidsvisioner. Med andra ord hade Stalin och hans närmaste inget annat alternativ än att föra kampen till dess yttersta. Några försök att vinna över den sovjetiska befolkningen ingick inte i den tyska planläggningen, vilket huvudsakligen var en konsekvens av att det inte fanns någon plats för denna i den tilltänkta ordning som tyskarna skulle skapa. Tyskarna gjorde inte några ansträngningar att utnyttja det missnöje som Stalins brutala regim väckt. Det kan ifrågasättas om tyskarna hade vunnit framgångar genom att påverka den sovjetiska befolkningen. Sådant arbete ger sällan utdelning på kort tid och tyskarna eftersträvade en snabb seger. Trots det hade tyskarna goda skäl att försöka vinna över åtminstone delar av civilbefolkningen. I krig måste man räkna med att saker och ting utvecklas på annat sätt än avsett. Det motiverar hänsynstagande till andra händelseutvecklingar än de som planeras. I detta fall var det framför allt av vikt för tyskarna att tänka långsiktigt. Vad skulle hända om segern inte nåddes på den korta tid som tyskarna utgick från? Om kriget drog ut på tiden kunde civilbefolkningens förhållningssätt bli tungan på vågen. Det fanns således goda militära skäl för att försöka vinna över civilbefolkningen, eller att åtminstone förmå den att inte aktivt motarbeta tyskarna. Mot inriktningen att påverka soldaternas stridsvilja talade att effekter av sådana åtgärder skulle dröja. Om sovjetiska soldater snabbt gav upp var det mer troligt att detta berodde på faktorer inom den sovjetiska krigsmakten, än tyska åtgärder riktade mot de sovjetiska soldaternas stridsvilja. Likt fallet med civilbefolkningen fanns det emellertid en risk att kriget drog ut längre på tiden, vilket kunde medföra att tyska åtgärder skulle kunna påverka de sovjetiska soldaternas stridsvilja. Av rent 16

Östfronten_2korr.indd 16

2009-04-02 13:40:03


Operation Barbarossa militära skäl fanns därmed god anledning att behandla krigsfångar väl, förutom naturligtvis de humanitära och folkrättsliga skälen.

De militära planerna De så kallade Pripetträsken var svårframkomliga sumpmarker belägna mitt i det område där tyskarna skulle anfalla. Träskmarken började strax öster om Brest-Litovsk och fortsatte ända till Dnepr. I och med detta delades operationsområdet i en nordlig och en sydlig del, där den sistnämnda var liktydig med Ukraina. Först när tyskarna nått ett stycke öster om Dnepr, efter att ha framryckt mer än 500 kilometer, skulle de kunna genomföra fullt samordnade operationer. Innan dess var det närmast ofrånkomligt att tyskarna skulle sätta in sina förband i två distinka grupper, med små möjligheter att växla förband mellan dem på kort tid. Den tudelade krigsskådeplatsen tvingade tyskarna att välja om de skulle lägga tyngdpunkten norr om träsken eller söder om dem. I Ukraina fanns en stor del av den sovjetiska jordbruksproduktionen, men även viktiga industrier i östra delen. Norr om Pripet fanns inte lika viktiga ekonomiska resurser förrän djupare in i det väldiga landet. Trots det valde tyskarna att sätta in merparten av sina styrkor norr om Pripetträsken. Orsaken till beslutet var att tyskarna förväntade sig att möta merparten av den sovjetiska armén där. Eftersom förstahandsmålet var att snabbast möjligt slå den sovjetiska armén var det logiskt att rikta resurserna där den sovjetiska armén förväntades sätta in sin huvudstyrka. Därtill ansåg tyskarna att underhållsproblemen skulle bli allvarliga öster om Dnepr. Således gällde det att slå den sovjetiska armén huvudsakligen väster om den stora floden, med andra ord så pass nära gränsen att Pripetträsken delade av operationsområdet i en nordlig och en sydlig del. Söder om Pripetträsken satte tyskarna in armégrupp Syd, med fältmarskalk Gerd von Rundstedt som chef. Denne förfogade över tre arméer och en pansargrupp, omfattande sammanlagt 41 tyska divisioner, varav fem var pansardivisioner och fyra motoriserade infanteridivisioner. Dessutom hade von Rundstedt tre säkerhetsdivisioner, som inte var avsedda för strid utan för att upprätthålla kontrollen över erövrade områden.10 17

Östfronten_2korr.indd 17

2009-04-02 13:40:03


hitler mot stalin Huvudsakligen grupperade von Rundstedt sina styrkor i området mellan Brest-Litovsk och Karpaterna, det vill säga i det som var den södra delen av Polen som tyskarna ockuperat 1939. Det tyska samarbetet med Rumänien medförde två fördelar för von Rundstedt. Dels kunde han låta en av sina arméer, den 11., anfalla från rumänskt territorium, dels kunde han förvänta sig stöd från rumänska stridskrafter. De sistnämnda var visserligen inte lika väl utbildade och utrustade som de tyska förbanden, vilket gav dem ett lägre stridsvärde, men de kunde ändå frigöra tyska förband från sidouppgifter. Rumänerna skulle dock inte anfalla redan på operationens första dag, utan först senare. Norr om Pripet placerade tyskarna två armégrupper, Nord och Mitt. Den förstnämnda leddes av fältmarskalk Wilhem von Leeb och var den svagaste av de tre tyska armégrupperna. Leeb hade två arméer och en pansargrupp, sammanlagt 26 divisioner varav tre var pansardivisioner och tre motoriserade infanteridivisioner. Med dessa skulle han anfalla i riktning mot Leningrad, medan tre säkerhetsdivisioner upprätthöll kontrollen över området bakom de framryckande anfallsförbanden. Det var också av vikt att Leeb erövrade Baltikum och fråntog den sovjetiska Östersjöflottan sina baser. Den tyska marinen ville ha full kontroll över Östersjön, som utgjorde ett område där dess fartyg kunnat öva ostört sedan Polen erövrats. Armégrupp Mitt, under befäl av fältmarskalk Fedor von Bock, hade tilldelats vad som utgjorde huvuduppgiften, nämligen att anfalla längs linjen Warszawa–Moskva. Av detta skäl var den klart starkare än de två andra. Bock hade två arméer och två pansargrupper, vilket kanske inte förefaller vara någon väsentlig skillnad jämfört med de andra två armégrupperna. Däremot visar antalet divisioner, 48 stycken att armégruppen var stark. Dessutom hade den nio pansardivisioner, vilket var mer än de två övriga tillsammans. Därtill var pansardivisionerna i armégrupp Mitt bättre försedda med stridsvagnar än pansardivisionerna i de övriga armégrupperna. Pansardivisionerna i armégrupp Syd och Nord hade sammanlagt 1 430 stridsvagnar, jämfört med 1 967 i armégrupp Mitt.11 Eftersom von Bock hade två pansargrupper hade han bättre möjligheter att genomföra inringningar. De två pansargrupperna – 3. under befäl av generalöverste Hermann Hoth och 2. under befäl av generalöverste 18

Östfronten_2korr.indd 18

2009-04-02 13:40:03


hitler mot stalin Heinz Guderian – skulle framrycka på armégruppens flyglar. Genom ett mycket högt anfallstempo skulle sovjetiska styrkor framför armégruppens center inringas och tillintetgöras. Det var av stor vikt att de sovjetiska förbanden inte gavs möjlighet att retirera och undkomma. Den gränslinje som armégrupp Nord och Mitt skulle anfalla över då operation Barbarossa inleddes var förhållandevis kort. Ju längre de två armégrupperna trängde in i det väldiga landet, desto bredare skulle fronten bli. Eftersom armégrupp Mitt riktades mot Moskva och armégrupp Nord mot Leningrad divergerade de två styrkorna. Dessutom fanns ett område – Valdaiområdet – som var skogigt och med bristfälliga kommunikationer. Det låg sydväst om mittpunkten mellan Leningrad och Moskva och utgjorde ett slags vågbrytare som separerade de två armégrupperna när de trängde djupare in i Sovjetunionen. På motsvarade sätt vidgades operationsområdet för von Rundstedts armégrupp i Ukraina. Det fanns således en risk att den tyska offensiven blev alltmer splittrad ju längre österut den nådde. Hitler närde uppfattningen att råvarutillgångarna i Ukraina var av stor vikt, liksom staden Leningrads symboliska betydelse. Av detta skäl var han tveksam till att lägga kraftsamlingen i riktning mot Moskva, men arméledningen drev igenom sin vilja. Med tanke på att en snabb seger eftersträvades var det knappast aktuellt med någon annan lösning än att slå de sovjetiska stridskrafterna först av allt. Den tyska underrättelsetjänsten bedömde att huvuddelen av de sovjetiska styrkorna fanns i det område där armégrupp Mitt skulle anfalla, vilket utgjorde grunden för den tyska planeringen.

Sovjetiska planer Det stod snabbt klart att den tyska segern i Västeuropa medförde en påtaglig risk att Hitler skulle vända vapnen österut. När Frankrike kapitulerade hade emellertid en del av sommaren 1940 passerat. När ytterligare veckor förflutit förstod Stalin att något tyskt angrepp inte kunde väntas under 1940 och väderförhållandena i Sovjetunionen tillät inte ett stort upplagt angrepp förrän senare under våren. Den stränga vintern var ogynnsam för ett tyskt angrepp och tövädren under våren brukade medföra att vägar och kringliggande terräng förvandlades till lervälling i stora delar av Sovjetunionen. Således kunde ett tyskt anfall 20

Östfronten_2korr.indd 20

2009-04-02 13:40:04


Operation Barbarossa knappast förväntas innan vårvärmen 1941 torkat upp marken så pass mycket att rörliga operationer blev genomförbara, något som knappast inträffade förrän i maj månad. Vid julhelgen och årsskiftet 1940/41 genomfördes först en konferens och därefter krigsspel i Kreml. Under dessa dagar diskuterades ett kommande krig med Tyskland och de lärdomar som kunde dras från fälttågen 1939–40. Krigsspel var ett vanligt förfarande för att undersöka olika handlingsalternativ, testa planer eller i största allmänhet fördjupa sig i relevanta militära frågeställningar. Merparten av de högsta sovjetiska befälhavarna deltog och även Stalin bevistade delar av evenemanget, som var en viktig del i utvecklingen av den sovjetiska strategin under 1941.12 Mycket talar för att den sovjetiska krigsmakten inte förstod vad de tyska segrarna 1939–40 innebar. Den inledande perioden av ett krig hade länge varit ett tema i sovjetisk militärteori, men man föreställde sig att avgörandet inte skulle falla i krigets första skede. Denna uppfattning höll man fast vid ännu vid början av 1941, trots de tyska segrarna från och med september 1939. I viss mån framhölls rimliga förklaringar till detta. Bland annat anfördes brister hos de förlorande staterna som orsak. Detta är givetvis en rimlig syn, för omständigheterna bakom ett nederlag kan lika väl finnas hos den förlorande parten som hos den segrande.13 Förklaringar som framfördes var att den polska krigsmaktens högsta ledning, enligt general Zjukov, tappade kontrollen över händelseförloppet. Det var en riktig bedömning, men märkligt nog ledde den inte till slutsatser som var relevanta. Det polska ledningssystemet var starkt centraliserat, något som ställer höga krav på ett robust samband, med hög kapacitet. Detta saknade polackerna, vilket ledde till att överbefälhavaren, marskalk Smigly-Rydz, fick stora svårigheter att leda sina styrkor effektivt.14 Med tanke på att den sovjetiska krigsmakten också var starkt centraliserad kunde den förväntas få samma typ av problem, åtminstone vid rörliga operationer. Tilldelningen av radioapparater var låg i den sovjetiska krigsmakten, vilket medförde att sambandet främst fick gå på trådförbindelser. Det kunde fungera rimligt väl om operationerna inte var utpräglat rörliga. Likaså kunde det fungera någorlunda då den sovjetiska krigsmakten hade initiativet och styrde händelseförloppet. 21

Östfronten_2korr.indd 21

2009-04-02 13:40:04


hitler mot stalin Under ett rörligt försvar mot en snabbt framryckande fiende var emellertid risken överhängande att den polska ledningens problem skulle upprepas även hos den Röda armén. En annan märklighet är att den sovjetiska armén i stor utsträckning placerade sina förband nära gränsen. Enligt en plan som utfärdades på våren 1941 skulle infanteridivisioner placeras inom 25 kilometer från gränsen. Mekaniserade kårer skulle i sin tur grupperas bakom infanteridivisionerna. Detta innebar att tyskarna, om de upprepade eller överträffade den framryckningstakt de uppvisat 1939–40, skulle kunna angripa de mekaniserade kårerna redan under krigets första dag. En sådan gruppering var alltså minst lika sårbar som den som den polska krigsmakten uppvisade 1939 och snarast mer utsatt än vad som varit fallet under västfälttåget 1940.15 Det fanns dock en viktig skillnad. Beskrivningen gäller den första sovjetiska echelongen, som var minst lika stark som västmakternas försvarsstyrkor 1940 och betydligt starkare än den polska krigsmakten 1939. Därtill förfogade Stalin över ytterligare en echelong, en lyx som tyskarnas tidigare motståndare inte haft. Syftet med den andra echelongen var emellertid inte att förhindra en katastrof om den första echelongen blev besegrad. Tanken var snarare att den första echelongen skulle hejda ett fientligt angrepp och med stöd av den andra echelongen övergå till motoffensiv och föra kriget in på motståndarens territorium.16 En tes som av och till framförts är att Stalin planerade att anfalla västerut, men blev förekommen av Hitler. Det är mycket möjligt att Stalin hade sådana planer. Hans rustningsindustri försåg honom med stridsvagnar, flygplan och andra vapen i kvantiteter som väsentligt översteg den tyska krigsmaterielproduktionen. Förvisso kan det sägas att förutsättningarna fanns, men det förefaller också som om den sovjetiska underrättelsetjänsten i hög grad överskattade tyskarnas resurser. Således var antagligen inte Stalin medveten om vilket kvantitativt övertag han hade.17 Något starkt stöd för tesen har inte framkommit. Huvudsakligen har den byggt på bedömningar gjorda från de sovjetiska stridskrafternas gruppering. Det är emellertid vanskligt att dra slutsatser på det sättet. Det finns ofta flera tänkbara förklaringar till en viss militär gruppering. En annan tankegång är att ett planerat anfall västerut skulle kunna för22

Östfronten_2korr.indd 22

2009-04-02 13:40:04


Operation Barbarossa klara motgångar i inledningsskedet, om tyskarna anföll först. Det låter i och för sig inte orimligt, men som vi skall se kan det finnas flera andra förklaringar till motgångar. Planer var emellertid bara en del av det arbete som måste göras för att möta ett angrepp. Ett betydligt mer omfattande arbete var ansträngningarna att stärka krigsmakten och göra den väl förberedd. Den sovjetiska krigsmakten drog slutsatser av händelserna under spanska inbördeskriget. Inte minst berörde dessa pansarvapnet. I vissa avseenden var slutsatserna riktiga. Bland annat bidrog spanska inbördeskriget till att inrikta stridsvagnsproduktionen mot tyngre modeller.18 Däremot upplöstes de stora sovjetiska pansarförbanden som en följd av slutsatser dragna från spanska inbördeskriget. Stridsvagnarna skulle i stället knytas närmare de övriga vapenslagen. I och med de tyska segrarna 1939– 40 insåg de sovjetiska ledarna att beslutet att upplösa pansarförbanden varit felaktigt. I all hast skulle stora mekaniserade kårer sättas upp, men det behövdes tid för att ge dem den utbildning och övning som krävdes för framgång i strid.19 Förutom de nybildade mekaniserade kårerna växte den sovjetiska krigsmakten i andra avseenden. I augusti 1940 räknade Röda armén 226 divisioner, något som växte till 303 i juni 1941.20 Även flygvapnet stärktes. Det krävde också en förstärkt basorganisation. Efter april 1941 förbättrades över 250 flygfält och 164 nya skapades, för att ge det sovjetiska flygvapnet bättre förutsättningar att verka effektivt i ett krig med Tyskland.21 Över huvud taget var tillgången på krigsmateriel inte en gränssättande faktor för den sovjetiska krigsmakten. I början av sommaren 1941 förfogade den över cirka 23 000 stridsvagnar, ett antal som vida översteg andra länders numerär.22 Likaså var det sovjetiska flygvapnet välförsett med flygplan. Över 20 000 flygplan ingick i de sovjetiska flygstyrkorna.23 Även i detta avseende var den sovjetiska krigsmakten exceptionellt välförsedd jämfört med andra stormakter. De allvarligaste bristerna hos Röda armén låg inom andra områden. Ett sådant var bristen på motorfordon. Totalt förfogade Röda armén över 272 000 motorfordon, vilket var otillräckligt för att uppnå tillfredställande rörlighet.24 I detta avseende var den tyska krigsmakten betydligt bättre försedd.25 Utan ett tillräckligt antal lastbilar och andra 23

Östfronten_2korr.indd 23

2009-04-02 13:40:04


hitler mot stalin motorfordon kunde det stora antalet sovjetiska stridsvagnar inte användas i snabba framstötar på djupet. Underhållsproblemen skulle snart sätta stopp för sådana försök. Det kanske mest djupgående problemet inom den sovjetiska krigsmakten var personalens utbildning. Bristerna i detta avseende hade rötter som gjorde dem svåra att åtgärda. Det sovjetiska samhället var i stor utsträckning agrart, där skolgång och annan civil utbildning var bristfällig. Därtill hade regimens behandling av landsbygdsbefolkningen, inte minst under kollektiviseringen av jordbruket, skapat stark motvilja. Denna brist accentuerades av den militära utbildningen. Militärledningen tänkte i termer av truppmängder och materiel, snarare än att skapa motiverade och vältränade soldater. Utbildning och övningsverksamhet utformades i enlighet med denna grundtanke, vilket resulterade i att betydande delar av utbildningen ägnades åt saker som inte höjde förbandens stridsvärde.26 I och med de stora utrensningar som Stalin genomfört inom krigsmakten kom många personer att flyttas uppåt i organisationen. Hade utbildningen hos personalen på lägre befattningsnivåer varit mycket gedigen skulle detta kanske inte föra med sig så stora negativa effekter. När personal, som fått en utbildning som knappt var adekvat för sin aktuella befattningsnivå, flyttades uppåt i organisationen blev bristerna än mer påtagliga. Man kan dock undra om tid hade förmått ändra detta i avsevärd grad. De tankegångar som låg bakom den sovjetiska utbildningen skulle knappast förändras annat än över mycket lång tid.27

Tysk uppmarsch I och med att Storbritannien inte hade kapacitet att anfalla de tyskkontrollerade delarna av Västeuropa kunde Hitler sätta in huvuddelen av sina arméstridskrafter i öst. Merparten av förbanden som blev kvar i Västeuropa var sådana som hade ringa anfallskraft. Under hösten och vintern 1940-41 kunde den tyska armén i lugn och ro förflytta sina förband på det sätt som ansågs lämpligt med tanke på det planerade anfallet i öst. I Medelhavsområdet inträffade emellertid några oroväckande händelser. En brittisk offensiv tillfogade italienska styrkor i nordvästra delen av Egypten ett allvarligt nederlag. Britterna fortsatte in i Libyen och erövrade Cyrenaika. Förlusterna för den italienska krigsmakten var 24

Östfronten_2korr.indd 24

2009-04-02 13:40:04


9789151851266