Page 1

John Chrispinsson

G.A. Reuterholm den gr책tande diktatorn


Av John Chrispinsson har också utgivits Sekelskiften – en krönika om sex makt och pengar (1999) På annat förlag Stormaktstid, en antologi (2001) Från blygsel till hybris, Stockholmsutställningarna 1866, 1897 och 1930 (2006)

Prisma Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.prismabok.se Prisma ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2008 John Chrispinsson och Prisma, Stockholm 2008 Formgivning: Johannes Molin Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2008 isbn 978-91-518-5115-0


DEL I

DIKTATORN 1792–1796


kungen kan inte ha blivit överraskad när det smällde och brände till ovanför vänster höft. Det var midnatt fredagen den 16 mars 1792 på operan i Stockholm. Någon timme tidigare hade Gustav III läst ett varningsbrev och i flera år hade man hört rykten om att han skulle mördas. Skottet var dåligt, kungen var vid medvetande och skämtade rentav när han bars hem till slottet. Terroristens svaga nerver gjorde att den planerade statskuppen uteblev, artilleristerna på Ladugårdslandet fick ingen marschorder. Denna natt brann konspiratörernas hemliga papper i kakelugnarna. Några timmar senare greps en tragisk trettioåring, Jacob Johan Anckarström, som attentatsman. Polismästare Nils Henric Liljensparre hade snart en lista på tvåhundra misstänkta medbrottslingar, de flesta adelsmän: Horn, Ribbing, Lilljehorn, Maclean, Bielke, Ehrensvärd, Pechlin, von Engeström. Polis höll landet i ett järngrepp med brevcensur, rese- och mötesförbud och militär patrullerade gatorna. Demonstranter ropade slagord mot adeln, kastade smuts på deras vagnar och sten på deras fönster. Ett par veckor efter attentatet försämrades kungens tillstånd, darrande undertecknade han en kodicill, ett tillägg till det kungliga testamentet. Där stadgades hur Sverige skulle styras efter kungens död. I det iskalla rummet på Stockholms slott blandades doftande eau de cologne med stanken från det infekterade såret. Där avled Gustav III klockan fem i elva torsdagen 29 mars 1792. I Rom vaknade friherre Gustaf Adolf Reuterholm. Hans dröm 19


hade varit så verklig, han hade sett hur Gustav III gråtande stått vid hans säng och bönat om förlåtelse. Han anade att tio års spådomar och varsel om kungens våldsamma död hade gått i uppfyllelse. Den nye kungen, Gustav IV Adolf, var bara drygt tretton år så hans förmyndare skulle styra landet i nästan fem år tills det att kungen fyllde arton år den 1 november 1796. Gustav III:s sista vilja finns inte bevarad, kodicillen lästes och förstördes av kungens bror, hertig Karl. Förmodligen ville kungen just begränsa broderns makt och istället ge mer inflytande till sina förtrogna, ”gustavianerna”. Men eftersom kodicillen försvann så gällde ett äldre testamente där hertig Karl utsågs till förmyndare. Förmyndaren blev mycket mäktig då en lag från 1789, säkerhetsakten, gav kungamakten nästan diktatoriska befogenheter. Den som styrde förmyndaren styrde landet. Förmyndarregeringen dominerades av gustavianer, men de var inbördes splittrade. Överståthållaren Gustaf Mauritz Armfelt borde ha varit starkast, han behärskade hemliga polisen och delar av militären, men han var sjuk, uppriven och uppgiven. Testamentets syfte var att i huvudsak fortsätta den döde kungens politik. Förmyndarregeringen fick inte inkalla en riksdag, inte adla någon, inte utdela ordnar, inte avskeda tjänstemän och inte utse riksråd. I andra frågor drog den nya regeringen genast i nödbromsen. Man avbröt krigsplaneringen mot franska revolutionen för att rädda freden, stoppade bygget av Haga slott och stängde den franska teatern i Stockholm för att snabbt spara pengar. Sverige var i kris och statsskulden var kolossal. Hur skulle den katastrofala ekonomin hanteras? Krig hotade överallt, hur skulle freden bevaras? Franska revolutionen verkade smittsam, hur skulle man undvika upplopp och uppror? Hela Europa jäste. I Frankrike satt kungen fängslad av sitt revolutionära folk, adelns gårdar brann och kloster plundrades. Det gamla samhället knakade i fogarna, men vad skulle komma istället? Från Paris hördes lockrop om frihet, jämlikhet och broderskap. Hertig Karl hade länge haft en krets av politiska rådgivare som också var hans personliga vänner. De var skeptiska till Gustav III:s 20


person och politik och stängde nu in sig med hertigen. Polismästare Liljensparre ansåg att Karl under våren 1792 styrdes av ”de tre osynliga”, frimurarvännen Carl Jöran Bonde, Sveriges Parisambassadör Erik Magnus Staël von Holstein och så den man som hertigen litade mest på. De hade känt varandra i femton år, hans råd hade varit kloka och balanserade, han var berest, hade en stark position bland frimurarna och ägde stora kunskaper i ”de dolda vetenskaperna”, det vill säga hur man fick kontakt med andar. Hans karriär var däremot blygsam, han ägde varken makt eller pengar. Han var kammarherre hos drottningen och hade obetydliga uppdrag i tulldirektionen och borgarrätten. Den tredje mannen var den trettiosexårige Gustaf Adolf Reuterholm. Enligt hertig Karls hustru, hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta, hade den döende kungen sagt att syftet med kodicillen var att hindra just denne man från att ta makten över hertigen och därmed över Sverige. I Rom mottog Reuterholm många brev som bönade och bad att han skulle återvända till Stockholm. Hertiginnan skrev minst sex sådana vädjanden, det första bara några timmar efter kungens död: ”Ni önskas allmänt och brådskande hem, ni måste komma och lätta hertigens bördor.” Hertigen skrev minst fyra likartade brev: ”Jag längtar efter er, skynda er, jag ordnar respengar.” Efter sex dagars regerande verkade han nästan utbränd, han var överhopad av bekymmer, sorger och ärenden från bittida till sent: ”Kom med det snaraste! Jag är omgiven av skälmar och mördare! Gud hjälpe mig, fattiga syndare!” Ju längre våren gick desto desperatare blev breven. I slutet av maj påstod han att han inte hann äta och att han inte varit utanför slottet sedan kungens död. Hans enda källa till glädje var gustavianernas oro över att Reuterholm snart skulle komma hem. Regeringen hade ett akut problem, hur skulle man hantera mordutredningen när stora delar av landets maktelit känt till planerna på att mörda statschefen? Hertig Karl befallde två dagar efter kungens död att polismästare Liljensparre skulle stoppa utredningen. Han ville ”klippa av härvan, den är så lång och trasslig att man ej vet var 21


ändan finns”. Enligt Liljensparre trodde hertigen att inbördeskrig skulle bryta ut om man inte lade locket på. Beslutet ledde till ett rykte att hertig Karl själv fanns på listan över misstänkta mördare. Ryktet spreds i Sverige, över Europa och lever än idag. Om hertigen var del av komplotten så var säkert den närstående Reuterholm medskyldig. Anckarström avrättades i slutet av april, halshuggen och bokstavligt styckad. Ytterligare fyra dödsdomar utfärdades mot Adolf Ludvig Ribbing, Claes Fredrik Horn, Carl Pontus Lilljehorn och Carl Fredrik Ehrensvärd, ytterligare ett tiotal personer satt i häktet på Riddarholmen. Det började bli politiskt obekvämt att straffa förövarna, det viskades att hertigen gärna såg att åtminstone några gavs möjligheten att fly. Fångarnas humör steg i häktet och under midsommaren hördes de sjunga glada visor. Inflytandet från ”de osynliga” märktes, enligt polismästare Liljensparre, i hertigens dubbla order. Han sade en sak officiellt som han i enrum tog tillbaka. På ett regeringsmöte befallde han polischefen att bevaka ambassadör Staël von Holstein såsom varande misstänkt revolutionär. Men efter konseljen sade han att ambassadören var en god vän som man kunde lita på. Högt sade hertigen att de åtalade borde behandlas strängt. ”Lindra deras plågor”, viskade han tyst. För varje vecka tycktes ”de osynligas” ställning stärkas på gustavianernas bekostnad, i juni avgick den gustavianske utrikesministern och hertigen skrev till Reuterholm om sina goda relationer till den antigustavianska oppositionen. Få beslut fattades. Hela Sverige väntade på tredje mannens återkomst, vissa med förväntan, andra med oro. Långsamt reste Reuterholm från Rom till Stockholm, inte raka vägen och med många stopp. Han var ändå välinformerad om svensk politik tack vare brev från hertigen, hertiginnan och Carl Bonde. Den sistnämndes brev var alltid alarmerande, han skrev att gustavianerna planerade ett blodbad på sina motståndare: ”Skynda hem!” 22


Till makten tisdagen den 3 juli 1792 klockan nio på morgonen samlades trion hemma hos Reuterholm på Regeringsgatan i Stockholm. Bonde, Staël von Holstein och Reuterholm föll säkert i varandras armar och grät en stund, så gjorde de alltid. Sedan talade de nog politik, så gjorde de ofta. Bonde var jämngammal med Reuterholm, från en fin adelssläkt och sedan länge hertigens vän. Den sju år äldre Staël von Holstein var hemkallad från Paris av Gustav III som misstänkte honom för sympatier med den borgerliga franska revolutionen. Staël von Holstein och Reuterholm hade umgåtts intensivt i revolutionens Paris hösten 1789. Detta triumvirat rörde sig ofta i samlad tropp genom korridorerna på Drottningholm och Ulriksdal. De var ”en anda, en själ”, sade folk. De var välutbildade och beresta, men oerfarna som makthavare. Tillsammans med hertigen kallades kvartetten ”les quatre facardins”, efter en känd sjuttonhundratalsbok om fyra yra, ystra äventyrare i en exotisk miljö. Men väldigt snart framträdde Reuterholm som den starkaste av dem, de andra blev hans ”skuggor”. Reuterholm utsågs till president i Kammarrevisionen, vilket ungefär motsvarar generaldirektör för Riksrevisionen idag. Det var ett uppdrag han hade önskat sig, bra lön och träning i att leda en organisation, sade han. Men han fick snabbt mycket mer makt. Fyra dagar efter sin hemkomst utnämndes han till permanent medlem i alla konseljer, han fick säte i regeringen. Till sin farbror skrev han den 9 juli att han fått erbjudande att bli Sveriges ”premiärminister” men att han tackat nej. Han tyckte sig sakna erfarenhet, stämningen var värre än han anat och han var trött efter resan. Trion övertygade hertigen att Bonde hade rätt ifråga om en planerad gustaviansk kupp där en folkmassa skulle lyncha kungamördarna i häktet på Riddarholmen och sedan mörda Reuterholm. Överståthållare Armfelt och den ryske ambassadören pekades ut som hjärnorna bakom planen. Kanske trodde trion själva på sina anklagelser. Stockholm bubblade av rykten, sällan sanna, ibland halvsanna, oftast osanna. 23


På eftermiddagen torsdagen 12 juli larmade Bonde Reuterholm. Han skrev att en katastrof förestod inom några timmar, gustavianerna hetsade folk att ”expediera” trion Staël von Holstein, Bonde och Reuterholm. Enligt Bonde ville gustavianerna ”hindra de sakramentska pojkarna att gala mer”. Bonde föreslog att man snabbt måste slå tillbaka och ta till ”något våldsammare medel”, Armfelt och tre andra gustavianer borde förvisas inom tjugofyra timmar. Om detta inte skett inom ett dygn skulle Bonde själv fly från Stockholm, han ville inte stenas av en pöbel. Reuterholm fick hertigen att beordra fram trupper för att skydda kungamördarna och de nya makthavarna. Armfelt fick uppmaningen att snarast lämna landet för att rädda sitt eget liv och freden. Om han motsatte sig Reuterholm kunde inbördeskrig bryta ut, sade de. ”Jag for i en mästerlig komedi av falskhet”, skrev Armfelt, för officiellt reste han på sjukledighet i tre månader. Han hade fått sjukpermission redan i februari, men tidpunkten för sjukledigheten var knappast hans eget val. Inför avskedet samtalade han demonstrativt länge och vänligt med den omyndige kungen. De lovade varandra att hålla kontakten, sista ordet var inte sagt. Armfelt tog sedan färjan från Drottningholm till Fittja för vidare färd mot kontinenten. Det var afton, söndagen den 15 juli, det hade tagit Reuterholm tolv dagar att utmanövrera landets mäktigaste politiker.

Utrensning bara timmar efter armfelts avfärd inleddes en utrensning av många ledande gustavianer ur statsförvaltningen. Ahlman beordrades till Vasa, Nordin till Skellefteå, af Låstbom till Kymmenegård, Håkansson till Karlskrona, Schröderheim till Uppsala, Wallquist till Växjö, Lagerbring till Nyköping, Zibeth till Pommern, Cronstedt till Sveaborg, Ruuth till Stralsund och Toll till Polen. Franc och Ehrenström sade upp sig. En del av de utrensade var gamla bekanta till 24


Reuterholm, såsom vännen Ruuth och kusinen Toll. I ett sista försök att behålla inflytande ansökte Armfelt om att få bli guvernör i Pommern. Reuterholm sade att han tolkade ansökan som att Armfelt inte trivdes med sina uppdrag och gav honom sparken som överståthållare i Stockholm. Istället utsågs han till svenskt sändebud vid de italienska hoven, ett arbete som var trevligt, oviktigt och långt borta. Några bjöd motstånd: Herman af Låstbom protesterade mot att flyttas till finsk ödemark men fick till svar att flytten var en ynnest, han fick lön och nästan inget arbete. Christoffer Bogislaus Zibet försökte sjukskriva sig men fick beskedet att Pommern var bra för hälsan och att det vore ”uppenbar olydnad” att inte lämna Stockholm. Kvar på sina poster av gustavianerna blev tre rädda landshövdingar och den pragmatiske drotsen, justitieministern, Carl Axel Wachtmeister. Nya makthavare trädde till: Fredrik Sparre utsågs till rikskansler, en titel som inte använts på drygt hundra år, han blev formellt ansvarig för utrikespolitiken. Sparre var en äldre, svag politiker som ibland förlöjligades, han kallades ”luftballongen” på grund av sitt påstått stora tomma huvud. Reuterholm kallade honom nedlåtande ”lille gubben”. Sparre var sedan länge frimurarkamrat med hertigen och Reuterholm, en pålitlig marionett. Hans brev är gammalmodiga, sirliga och helt irrelevanta för maktutövningen. Till den viktiga posten som justitiekansler utsågs Jöran Wilhelm Lode, tidigare misstänkt för inblandning i ett överfall på en riksdagsman i Österbotten, nu blev han chef för hemliga polisen. Polismästare Liljensparre befordrades till underståthållare i Stockholm och hans son Per Henrik blev polismästare. Förre sändebudet i Polen, Lars von Engeström, vars bröder var inblandade i kungamordet, utsågs till hovkansler, chef för utrikesförvaltningen. Han var ungdomsvän med Reuterholm och beskrev ommöbleringen som en medveten ”ockupation” av förvaltningen, ett första steg i Reuterholms stora plan att göra hertig Karl till svensk kung. Inom några veckor upplöstes triumviratet. Bondes position var redan svag, hans råd var för ivriga och yviga, hertigen frågade om 25


han rentav blivit sjuk. Snart var Bonde bevakad av hemliga polisen och inom några månader hördes han kritisera Reuterholm. Staël von Holstein gled ur maktspelet men behöll rollen som utrikespolitisk rådgivare. Kvar fanns Gustaf Adolf Reuterholm, som i utlandet kallades Sveriges premiärminister, vare sig han ville eller inte. Reuterholm var hertigens ”handledare och övertalare”, alla andra beskrevs som Reuterholms ”maskiner för sina avsikter”. ”Hertigen får bara bestämma hur knapparna ska se ut på militärens uniformer”, sade en del. ”Med Reuterholms hemkomst upphörde hertigens tvekan”, skrev hertiginnan förnöjt, ”om alla furstar hade sådana förtrogna kunde de vara stolta.” I praktiken blev Reuterholm Sveriges diktator. ”Han känner inga, men styr allt”, skrev en av tidens analytiker, Rutger Fredrik Hochschild. Reuterholm gillade att kallas en svensk kardinal Richelieu, den listige, mäktige mannen bakom den formella kungliga makten. De som tyckte illa om honom kallade honom istället ”storvesiren” efter den mäktige premiärministern som stod bakom sultanen vid det depraverade och despotiska hovet i Konstantinopel. De som fruktade och hatade honom gav honom öknamnet ”den svenske Robespierre”.

Tryckfrihet den nya regeringens första åtgärd gällde tryckfriheten som gradvis inskränkts under Gustav III:s tid och som hertig Karl under våren 1792 ytterligare stramat åt då man förbjöd införsel av böcker som handlade om franska revolutionen. Tisdagen den 10 juli, tre dagar efter Reuterholms inträde i regeringen, publicerades en deklaration där tryckfriheten i högtidliga ordalag beskrevs som oskattbar: den kunde upplösa fördomar och skingra okunskap, var folkets röst till tronen, gav röst åt de förtrycktas klagan, var en skräck för orättvisan samt en seger för den dygdige och en fasa för den brottslige. Dekretet avskaffade censuren och 26


allt var tillåtet att trycka så länge man inte var anonym, angrep den evangeliska läran, utländska regeringar eller var anstötlig mot moral och goda seder. Reuterholm hade själv skrivit lagen, hertigen hade bara att skriva under, så att ”herr storkansler bliva mindre dundrande emot sin fattiga kopist”, skojade hertigen om sin underordnade roll. Reaktionen blev stark. Författarna jublade: ”en förståndig lag skriven av en stor filosof ”. Bengt Lidner hävdade att Sverige styrdes av ett ”gudasnille”, Thomas Thorild såg ett herkuliskt arbete författat av ”en i sanning stor man”, till och med Johan Henric Kellgren talade om ”ljus och frihetens bud”. Den sistnämnde tillhörde verkligen inte Reuterholms beundrare. Även Europa reagerade: revolutionärerna i Paris applåderade, engelske ministern ansåg saken vara god medan ministrarna från de auktoritära monarkierna Ryssland, Preussen och Österrike morrade misslynt över en formulering i lagtexten om att ”Europas regenter förskansat sig emot folket”, en mening de ansåg innehöll revolutionär smitta. Andra kritiker ansåg texten svulstig och juridiskt diffus. Publicisten Carl Christoffer Gjörwell tyckte den mer liknade en appell än en lag, utan juridisk stadga blev den ”puder i ögonen på nationen”. Även den entusiastiske Thorild fann svagheter, för vad är egentligen ”anstötligt”, frågade han. Reuterholms tryckfrihetslag utlöste ett medialt fyrverkeri. Tidigare förbjudna böcker som Thomas Paines ”Människans rättigheter” gavs ut och en rad nya tidningar startades. Reuterholm kände mediernas makt, vid Riksdagen 1789 hade han hållit ett tal om hur pamfletter jagade upp sinnena, han hade kallat dem ”ohämmade missfoster”. Men nu trodde Reuterholm att en offentlig debatt skulle skapa en storm av kritik mot gustavianernas gamla politik och därmed gynna hans möjligheter att föra en ny. Inledningsvis fick han rätt. Den nye underståthållaren Liljensparre sammanfattade floden av tryckalster med att nästan ingen var för salig kungen, nästan alla utmålade landets situation som katastrofal 27


och många hyllade dessutom historiska tyrannmördare vilket var det samma som att hävda att mordet på kungen hade varit rättfärdigt. Många såg Reuterholms brådska med lagen som beviset för att han var en jakobin, en revolutionär, kanske en republikan som ville importera den franska revolutionens idéer. ”Detta betyder att en riksdag snart sammankallas”, skrev Gjörwell. Många trodde att tryckfriheten var ytterligare ett steg i Reuterholms hemliga plan att göra hertig Karl till kung. Det är möjligt att Reuterholm tänkte genomdriva fler frihetsreformer som att rensa ut gamla lagar vad gällde ekonomi och religion. Hans egen guru, den europeiske kulturbjässen och Goethes gode vän, Johann Caspar Lavater, vars böcker Reuterholm slukat, uppmuntrande Reuterholm. ”Var inte rädd att vara le premier ministre de la Suède”, skrev han. Lavater berömde tryckfriheten och föreslog en total religionsfrihet som nästa steg, ty ”la religion est un sentiment, une relation spirituelle entre les âmes et un être suprême, un sentiment individuell, que ne peuvent jamais être soumiz à aucun gouvernement politique” (religionen är en känsla, en andlig relation mellan själarna och ett högre väsen, en individuell känsla, som aldrig kan vara underställd någon regering). Om Reuterholm haft tid kanske detta skulle blivit hans nästa politiska åtgärd.

Mördarna ett beslut som inte kunde vänta var behandlingen av dem som dömts för mordet på Gustav III. Domstolarna hade utfärdat fyra dödsstraff men regeringen skulle fastställa domarna den 15 augusti. Pressen på regeringen var stor. De adliga familjerna mobiliserade sina kvinnor att bönfalla om nåd för sina söner, bröder och släktingar. I tidningar vädjade de dömda själva om nåd, många skribenter i den nya, fria pressen argumenterade för milda domar. Men en stark folklig opinion, inte minst i Dalarna och Stockholm, krävde dödsstraff och det mumlades att man borde slå ihjäl fångarna. Polisen för28


bjöd därför ”gesäller, drängar och betjänter” att göra buller i staden nattetid, vilket man befarade kunde urarta till en stormning av häktet. Reuterholms dilemma var politiskt, moraliskt och personligt. Kunde han utmana adeln genom att avrätta medlemmar ur deras förnämsta släkter? Kunde han straffa dem han möjligen tyckte hade befriat landet från sin ”förstörare”? Reuterholms egen farbror berömde Anckarström för att ha ”befriat världen från ett ohyggligt vilddjur”. Och kunde han döma en personlig vän? Den sju år yngre Clas Fredric Horn och Reuterholm hade som unga många gånger ridit tillsammans på härliga sommarutflykter till Djurgården, Karlberg och ätit middagar på familjen Horns Huvudsta. Reuterholm fann en mästerlig politisk formel. Han skrev en deklaration där regeringen sade sig skärpa straffen. De dömda borde få ett straff värre än döden, de skulle förvisas ur riket, aldrig mer få träffa släkt och vänner på hemorten. Mitt i natten, för att inte orsaka upplopp i Stockholm, fördes de benådade kungamördarna i expressvagnar till gränsen mot Danmark. Hertig Karl hävdade att benådningen var salig kungens vilja på dödsbädden. Inte en kotte trodde på honom eftersom Gustav inte hade velat träffa sin bror innan han dog. Av tvåhundra misstänkta och fyrtio häktade blev en avrättad och fyra förvisade. Några fick lindriga fängelsestraff , en sågs exempelvis flanera fritt på Uppsalas gator. Gustavianernas bitterhet var stor: ”Aldrig har ett kungamord med mera mildhet blivit undersökt och avdömt.” Johan Albert Ehrenström skrev att ”grevar och baroner går fria, bara den obetydlige Anckarström offrades”. Ungdomsvännen Horn tackade i oktober 1792 Reuterholm för de armar som sträckts ut till hans räddning, han hyllade kamratens ädelmod, vackra hjärta och rättvisa. Han fortsatte skriva till Reuterholm under sitt nya borgerliga namn Fredrik Classon och försäkrade att han aldrig mer skulle vara politiskt aktiv. Även Ribbing tackade ödmjukt Reuterholm, han lade sitt hjärta vid Reuterholms fötter och hyllade dennes mod i kampen för friheten. 29


Maktchocken dessa underdåniga, tacksamma och lite krypande brev till Reuterholm är toppen av ett isberg. I Riksarkivet finns en tsunami av tiggarbrev till Reuterholm från augusti, september och oktober 1792. De är inställsamma, svassande, lismande och hycklande, de måste ha väckt visst löje även i en tid som svängde sig med långa rituella ordvändningar om sällheten att ens få tilltala en sådan stor man som Reuterholm. Entusiasmen var säkert äkta ibland, men förmodligen oftare falsk, lycksökarna hade bara hittat en ny honungsburk. Efter några sidors sliskigt smicker kom de vanligen till sitt egentliga ärende. Det gällde oftast att få en tjänst inom förvaltningen, åt sig själv, sin son, bror, kusin, kusinbarn, en vän eller den gode vännens kusinbarn. Det gällde pensioner, förmåner och ersättning för nerbrunna gårdar, ibland en vädjan om stöd i juridiska tvister. Mycket var rent tiggeri. Det bästa tiggarbrevet var skalden Thomas Thorilds kärnfulla begäran om löneförhöjning: ”Ädle fäderneslandets beskyddare. Det är verkligen synd om mig.” Punkt slut. En del brev är hjärtskärande, en kapten som blivit änkeman och fått sparken skriver en tafflig hyllningsdikt till Reuterholm för att få hjälp att försörja sina fyra barn. Andra var fräcka. Reuterholms ungdomsvän Adolf Ludvig Stierneld ville i augusti placera goda vänner vid tullen och själv få ett bra arbete, dock ej landshövding. Sedan begärde han att få bli överkammarherre hos drottningen med sex månaders semester per år. När de pockande önskemålen bemöttes med tystnad krävde han skadestånd för att ha suttit fängslad på Karlstens fästning. Här finns också sympatiska brev: Anders Fredrik Skjöldebrand, Reuterholms studentkamrat och hertigens adjutant, vädjade ofta om hjälp men aldrig för egen del utan för fall han fann behjärtansvärda. ”Fiender som kallat Reuterholm för en narr kryper nu som maskar framför honom”, skrev Johan Albert Ehrenström. En sådan var den store skalden Johan Henric Kjellgren. De ogillade varandra, men nu försökte skalden muta Reuterholm att ge hans svåger arbete. 30


”Han är dagens hjälte, han ska hädanefter göra regn och vackert väder i Sverige”, ironiserade skvallerjournalisten Johan Christopher Georg Barfod över den nye makthavarens nästan gudomliga status. I utlandet noterades också Reuterholms maktövertagande, inte minst i S:t Petersburg. Ryssland och Sverige var formellt allierade sedan Gustav III:s Drottningholmstraktat från 1791. Alla ryska varningslampor blinkade med Reuterholm vid makten, kungamördarna var benådade, Armfelt borta, pressen ylade om frihet, den suspekte Staël von Holstein befann sig i maktens närhet och den uttalat antiryske Lars von Engeström var hovkansler. Sveriges ambassadör i S:t Petersburg, Curt von Stedingk, rapporterade om kejsarinnans obehag över att en ”republikan” satt vid makten. Hertig Karl svarade kejsarinnan vasst att den nya regeringen bara sökte bringa ordning ur kaos. Det var Reuterholm som var hertigens spökskrivare. Kanske fick Reuterholm en maktchock. Han hade i hela sitt liv uppfattat sig som förbigången och förföljd men nu utmanade han en kejsarinna och många svenskar stod med tårfyllda ögon och vädjade om hans hjälp. Reuterholm hade själv svårt att tro att han faktiskt ägde all denna makt, han kände sig ”yrvaken, tror sig blott drömma”. Många vittnar om hur Reuterholm rusade genom Drottningholms salar utan att hälsa, han stängde dörrar, undvek folk i allmänhet och hovet i synnerhet. Det tolkades som högfärd och arrogans men kanske var det chocken över all plötslig och suverän makt?

Kunglig sjukdom vid det kejserliga hovet i S:t Petersburg och det kungliga i Berlin ställdes oroliga frågor huruvida den nya regeringens maktambitioner utgjorde en fara för den unge kungens liv. Dansk-tyske prins Karl av Hessen sade offentligt att den lille kungen inte skulle leva länge till. Engelsk och fransk press undrade om han inte redan 31


var förgiftad. En prost i Östergötland skrev ett öppet brev där han anklagade hertigen för att ha mördat sin bror och nu planerade att döda sin brorson för att själv bli kung. Om det var gustaviansk propaganda för att misstänkliggöra regeringen så var den framgångsrik. Ville Reuterholm föra Gustav IV Adolf åt sidan och göra hertigen till kung? Att hertigen skulle bli kung var förutspått i flera magiska drömmar och nedtecknade i hemliga protokoll. I hertigens och Reuterholms kretsar var detta snarast ödesbestämt. Med deras synsätt skulle det bara vara att ge ödet en hjälpande hand om man satte hertigen på tronen. Gustav IV Adolf var en konstig pojke. Han hade ryckningar i ansiktet, fick omotiverade konstiga skrattanfall som förbyttes i gråtattacker och han sjönk ner i veckolånga depressioner. Det viskades om den sinnessjukdom som fanns i hans danska moders kungliga familj. Och nu ville unge kungen abdikera, rapporterade hans lärare Nils von Rosenstein. Reuterholm och hertig Karl tillsatte den 20 augusti 1792 en läkargrupp som fick uppdraget att undersöka pojkkungens hälsa med de underförstådda frågorna: ”Är han galen? Kan han bli kung?” Att Gustav Adolf var underlig är inte så svårt att förstå. Hans föräldrar talade knappt med varandra, hans farmor var gränslöst elak mot honom och hans uppfostran gränsade till barnmisshandel. Ett universalmedel gick ut på att lägga isbitar på bebisens mage. Han var alltid omgiven av lismande hovmän, hans lärare var ofta stupfull och så blev hans pappa skjuten. Men värst för en osäker tonåring var rimligen ryktet att Gustav III inte alls var hans fader. Den utpekade fadern var istället en frejdig finlandssvensk hovstallmästare, Adolph Fredric Munck, som våren 1792 dömts och landsförvisats som sedelförfalskare. Den unge pojken var mycket väl medveten om ryktet och säkert visste han att det var hans egen farbror, hertig Karl, som först spridit ryktet. Den kungliga familjen, hertigarna Karl och Fredrik Adolf, prinsessan Sofia Albertina och inte minst deras moder, drottning Lovisa Ulrika, betvivlade att Gustav var fadern och hertig Karl hade försökt få Munck att erkänna faderskapet. Ryktet var allmänt spritt, hemliga 32


polisen rapporterade att vanliga stockholmare på kaffehusen diskuterade om kungen var en bastard. Den märklige hovstallmästare Munck är själv tvetydig. Han skrev många, långa och hispiga brev till Reuterholm. Faktum är att han befann sig i det kungliga sovrummet för att handgripligen visa drottningen och kungen hur man hade sex. Hans rapport i ärendet är rörande, beklämmande och löjlig på samma gång. Han skrev till Reuterholm att han var skyldig Riket sanningen men den fick inte sägas innan drottning Sofia Magdalena var död för henne ville han inget ont. Bland Muncks brev finns uppenbara luckor i arkiven men den 22 april 1792 skrev han till Reuterholm: ”Blir hertig Karl kung, så kommer uti dagsljuset mitt förhållande emot svenska kungahuset, den nuvarande kungens verkliga födsel och i försynens skickelse besynnerliga händelser, samt huru jag varit nyttjad, allt detta så bevisligen och skriftligen manifesterat för eftervärlden och Europa. Så du, min vän, och alla levande skola bli förvånade och hertig Karl finna att även så omöjligt det för mig varit göra fahnehjelmare, även så påtagligt blir det även så att jag intet är far till Gustav Adolf.” Han menar alltså att om hertigen blir kung så kommer sanningen fram. Men lika lite som han var falskmyntare var han far till Gustav IV Adolf. Hur skulle Muncks ord tolkas? Han var med all säkerhet falskmyntare, så…? Självklart måste Reuterholm ha funderat över kungens börd, han och Armfelt hade lekt med den lille kronprinsen på slotten. Många av hans vänner, bland dem hertigen, trodde att Gustav Adolf var oäkta men i Reuterholms brevsamlingar verkar det inte finnas ett enda brev som diskuterar frågan. Det förefaller otroligt att han inte någon gång skrivit om denna politiska dynamit. Det är möjligt att dessa brev vid något tillfälle sorterats ut. Möjligen kan hans ordval avslöja vad han trodde. Munck skrev att Reuterholm och hertigen skulle bli förvånade nu när han sade sig inte vara far till Gustav IV Adolf. Reuterholm själv nämner aldrig kungen som Gustavs son, däremot använder han det otympligare begreppet Gustavs ”efterträdare”. I sin hatskrift över Gustav Adolf från december 1802 betecknar han kungen som ”ett missfoster av 33


den underligaste börd av den ohyggligaste art”. Det är rimligt att gissa att Reuterholm inte ansåg att Gustav IV Adolf var av äkta börd och därmed inte rättmätig arvtagare till tronen. Här hade således Reuterholm och hertig Karl ett gyllene tillfälle att avsätta kungen, de var ju helt övertygade om att det var Försynens vilja att hertigen skulle bli kung, det hade andarna gett entydiga besked om. Dessutom var hertiginnan äntligen gravid och därmed skulle tronföljden vara säkrad. De politiska motståndarna, gustavianerna, var svaga och skingrade. Det hade varit en lätt sak för Reuterholm att pressa fram ett trovärdigt läkarintyg på att kungen var galen och därför inte borde bli kung. Det är inte otroligt att de lekte med tanken. Men Reuterholm avsätter inte kungen, tvärtom tar han honom under sitt beskydd. Den internationella utvecklingen kan ha räddat den unge kungen. I augusti hade det franska kungaparet fängslats, nyheten nådde Stockholm ungefär den 25 augusti 1792. I början av september massakrerades tusentals fångar i franska fängelser. Marie Antoinettes väninna, prinsessan Lamballes avhuggna huvud paraderades på en pik och den 21 september blev Frankrike republik. Ryssland längtade efter anledningar att lägga sig i svensk inrikespolitik. Kejsarinnan kunde hävda sig som garant för den unge kungens liv och hälsa. Det skulle öppna för en polsk situation där ryssarna ökade sitt inflytande genom att agera för kungen. Samtidigt rapporterade den hemliga polisen om en kraftigt ökande politisk aktivitet inne i landet. Dessutom fick hertiginnan missfall, vilket skulle gjort tronföljdsfrågan oklar om Karl blev kung. Att denna höst avsätta kungen hade kunnat öppna en Pandoras ask av politisk oro, utvecklingen kunde ha blivit okontrollerbar. Reuterholm valde stabilitet och säkerhet, tiden var ännu inte mogen för hertigen att bestiga tronen. Ödet och Reuterholm ville vänta. Den 16 oktober 1792 kom läkarnas diagnos. Gustav Adolf förklarades frisk, han behövde motion, godare mat, varmare rum och få bort masken i magen. Den instabile kungen visade sig vara stabilast i en värld som svajade. 34

9789151851150  

John Chrispinsson den gråtande diktatorn © 2008 John Chrispinsson och Prisma, Stockholm 2008 Formgivning: Johannes Molin Tryckt hos WS Bookw...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you