9789151850672

Ingvar Bengtsson

Kapet av Sk책ne stormaktssveriges viktigaste triumf

Prisma Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.prismabok.se Prisma ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2008 Ingvar Bengtsson och Prisma, Stockholm Kartor: Stig Söderlind Omslag: Carl Åkesson Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2008 isbn 978-91-518-5067-2

Innehåll

Förord  Introduktion  Prolog  En skördens tid eller – en skammens?

Från Ulfsbäck till Ulfeldt  ”Vi ska dra varandra i öronen – så hårtestarna ryker!”

Horns skånska krig  ”Ju mer de sköt – ju roligare tyckte jag det var”

”Det makalösa landet – ett fett sädesgärde”  Sverige vid -talets mitt:  ”Bättre vi får ett stycke av hans land – än han av vårt”

”Nu kan vi titta dansken in i köket”  : krig och fred – och krig igen

”Den ädla fågeln blir kvar i sitt rede”  – men i Malmö föll huvuden för bödeln

Mellan krigen  ”… att rensa denna provins från utlänningar”

Epilog  Skånes dansk-svenska historia –  Litteratur:  Översikter, källor och referenser:  Bildförteckning  Ortsregister  Personregister 

Introduktion ”Som en fredsälskande och förhandlingsinriktad stat ser Sverige ingen anledning att uppmärksamma att det är 350 år sedan skåningarna genom freden i Roskilde blev svenskar. Det är lite av en historieförfalskning eftersom nationsbytet innebar en enorm förändring och är det största integrationsprojektet Sverige haft att hantera.”

Professor Peter Aronsson i Vetandets värld, Sveriges Radio,  december , med anledning av att det officiella Sverige uppmärksammar förlusten av Finland , men ”glömmer” erövringen av Skåne .

När det fattiga och eftersatta Sverige efter sina framgångar i trettioåriga kriget tog klivet in i Europas översta maktsfär låg de östdanska provinserna Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm (Skånelanden) i vägen för det svenska imperiebygget. Karl X Gustav lyckades på sin våghalsiga marsch över Bältens isar under ett par februariveckor 1658 rulla upp hela det danska försvaret bakifrån, och när han i den panikartade freden i Roskilde tilltvang sig hela Östdanmark och halva Norge växte aptiten: Danmark skulle bli en svensk provins, den danske kungen avsättas, adeln flyttas till Ryssland, Köpenhamn raseras och Malmö bli ett sydligt centrum i ett storsvenskt rike. Men försöket misslyckades i det nya krig Karl X Gustav startade några månader efter att freden i Roskilde satts på pränt.

Den nya freden i Köpenhamn 1660 kom att korrigera de svenska vinsterna från 1658, med undantag för Bornholm och delar av Norge vilka återgick till Danmark är det forna Östdanmark i dag den enda resten av Stormaktssveriges många erövringar.

När Karl X Gustav riskerade tusentals soldaters och hästars liv på Bältens tunna isar talade hela Europa med fasa och beundran om de 9

ka pet av skån e

oövervinnerliga svenskarna och deras nye krigarkung. Men utan hjälpen av den danske överlöparen Corfitz Ulfeldt – Danmarks mäktigaste man vid sidan av kungen fram till att han flydde och fick asyl hos drottning Kristina 1652 – hade utgången av kriget 1658 kunnat bli en annan.

Ulfeldt, rangordnad som Sveriges ”förnämste minister”, vägledde Karl X Gustav på det vådliga krigsäventyret, förmedlade kungliga order till militären och fick förtroendet att leda fredsförhandlingarna – mot sina forna landsmän. Fylld av revanschlust tvingade han av Danmark en tredjedel av dess yta och belönades av Karl X Gustav med gods och gårdar. Men samarbetet sprack när kungen förstod att Ulfeldt hade planer på att göra Skåne till en adelsrepublik, med sig själv som ledare och brobyggare mellan Sverige och Danmark. Från sin nya boplats i Malmö började Ulfeldt och hans hustru istället liera sig med skåningar som planerade en kupp för att kasta ut svenskarna. Sammansvärjningen misslyckades, några av kuppledarna mötte bödeln på Stortorget i Malmö men Ulfeldt och hans hustru klarade sig efter en dramatisk flykt till Danmark, där de omedelbart fängslades för högförräderi mot sitt gamla hemland.

Länge hade Corfitz Ulfeldt en egen skampåle på ett torg i Köpenhamn och han har kallats ”det mest kvalificerade vanvett Danmark producerat”. Men vem var mannen som skaffade sig en huvudroll i de händelser som stöpte om den nordiska kartan? Och vem var hans lojala hustru, Leonora Christina, kungadottern som organiserade parets dramatiska flykt från Malmö och senare skrev en världsberömd bok, Jammersminde? Ny forskning ger en del svar.

Genom att låta Skåne och dess specifika förhållanden speglas, och delvis ställas i centrum för konflikterna mellan Sverige och Danmark, lyfts tidigare förbisedda eller förträngda fakta och myter fram kring de första trevande försöken att försvenska skåningarna, att göra dem till lojala svenska undersåtar. Samtidigt kopplas det regionala maktspelet i norra Europa till de stora, samtida omvälvningarna på kontinenten: Påven och hans allierade, den habsburgska dubbelmonarkin, som tvingas ge upp planen att dominera över ett konfessionellt splittrat Europa och banar väg för huvudfienden Frankrike, och sjömakterna Nederländerna och England som tar ledningen i den första globala världshandeln.

10

Introduktion

Det är en tid präglad av nytänkande och aggressivitet. I detta nya Europa, kallat det tidigmoderna, blev krig och inte fred det normala tillståndet. Följderna för det nyligen perifera Norden blev stora. Sverige omvandlades till en militärstat i jakten på att göra Östersjön till ett svenskt innanhav. Danmark, den tidigare ”mästaren i sjön”, vägrade ge upp sin ledande roll men misslyckades både att militärt besegra Sverige och att skaffa sig pålitliga bundsförvanter när den europeiska storpolitiken bokstavligen flyttade in i Öresund, och de stora sjöfartsnationerna inte längre fann sig i att den danske kungen höjde tullar och konfiskerade skeppslaster, som vore han en medeltidsfurste.

Bokens resa börjar i den lilla småländska prästgården Ulfsbäck, där ett möte mellan två av den nordiska historiens mest färgstarka och omstridda kungar, Sveriges Gustav II Adolf och Danmarks Christian IV, kanske kunnat ändra historiens gång men istället kom att urarta i ett praktfullt gräl. Samma år, 1629, inledde den 23-årige Corfitz Ulfeldt i Köpenhamn en enastående karriär hos sin blivande svärfar, Christian IV. Knappt 20 år senare satt Ulfeldt bredvid Karl X Gustav i släden på bältens isar och pekade ut färdriktningen mellan de danska öarna.

Men det var generalkvartermästaren Erik Dahlbergh som – när alla andra försvunnit från scenen – falskeligen tog åt sig äran av att ha gett kungen de avgörande råden om isens hållbarhet: ”Med Guds hielp arméen uthan skada öfverbringa.” Ännu för hundra år sedan var myten så levande att Dahlbergh hyllades som Karl X Gustavs jämlike hjälte när Roskildefredens 250-årsjubileum firades i nationalistisk yra, för att dämpa sorgen efter ett annat jubileum, förlusten av Finland. Ulfeldt nämndes inte med ett ord i de högstämda talen, för vem ville höra talas om en dansk överlöpare när man skulle fira minnet av hur ”Gud byggde en bro över isen” och återförde de sydskandinaviska landskapen till sin ”gamla hemvist”?

11

Prolog En skördens tid eller – en skammens?

Uppe på kullen susar det fredligt i de gamla trädkronorna. Gångarna är välkrattade innanför den vitrappade kyrkogårdsporten som bröllopsgäster och begravningsföljen gått igenom under mer än fem sekler.

Kyrkans 30 meter höga torn var en gång ett viktigt landmärke för handels- och krigsfartyg i den närliggande Kögebukten. Helgedomen, med spår av samma vackra franska gotik som Roskildes domkyrka, kallades ”domen” eftersom den var större och vackrare än vad som normalt anstod en landsortskyrka. Nedanför kyrkbacken bredde förr de feta och bördiga slätterna ut sig över ett landskap som var Själlands agrikulturella hjärta. Byn kallas än i dag ”smörhålan”.

Mellan Köpenhamn och Roskilde, en timmes tågresa från Malmö, ligger kommunen Høje Taastrup. Parcellhus och småföretag har för länge sedan trängt undan de stora bondgårdarna. För 350 år sedan vändes här ett av de viktigaste bladen i den svensk-danska historien, ett blad som berättade om det som senare blev känt som Roskildefreden.

Den blev resultatet av Karl X Gustavs djärva härtåg över bräckliga isar mellan de danska öarna de två första veckorna i februari 1658.

Efter en brand 1936 återstår av prästgården i Høje Taastrup bara en vägg i den medeltida ringmuren där en tavla erinrar om vad som utspelade sig de ödesdigra dagarna för tre och ett halvt sekel sedan: ”1658, D. 16 februar paabegyndtes fredsforhandlingerne.” Fredsavtal tog i regel år, eller åtminstone månader att slutföra, men här förelåg en utpressningssituation. Hela Danmarks existens var hotad, Jylland liksom de tyska grevskapen och öarna, med några få undantag, behärskades av svenskarna. Danskarnas taktik att vinna tid möttes med ultimatum: Uppfyll våra krav, annars stormar vi Köpenhamn! Efter två dygn låg ett grundavtal på bordet i prästgården.

13

Prästgården i Høje Taastrup som den såg ut innan den brann ner 1936. Här förhandlades huvuddragen i det som är känt som Roskildefreden fram mellan den 16 och 18 februari 1658. Det fanns varken plats eller tid för sedvanliga ceremonier, maten tröt och delegaterna klagade över att de fick sova på golvet. Knappt två mil härifrån väntade svenska trupper på order att storma Köpenhamn. De svenska förhandlarna Corfitz Ulfeldt och Sten Bielke pressade danskarna Jochum Gersdorff och Otto Skeel att ge upp Skånelanden.

I den mur som återstår av den historiska byggnaden finns en platta som erinrar om de panikartade dagar då hela Danmarks öde stod på spel.

På ett valv i kyrkan hänger ett svenskt svärd som påstås ha tillhört Johan Skytte, en svensk fänrik som tros ha stupat vid den misslyckade svenska stormningen av Köpenhamn den 11 februari 1659. Till vapnet är en gammal besvärjelse kopplad: ”Ta inte ner svärdet, för då kommer svensken tillbaka!” Hittills har svärdet överlevt flera restaureringar av templet, och i år har svärdet inspirerat en teatergrupp att sätta upp en musikal, Kården i kirken (Svärdet i kyrkan), som bygger på en annan legend om en svensk officer som förälskade sig i en bondpiga i Høje Taastrup under de så kallade svenskekrigen 1658–1660.

Prolog

Sören Sörensen hette prästen som fick bereda plats för förhandlarna. Han ristade in en text i kyrkväggen som kanske sammanfattar hans egna reaktioner när förhandlarna red iväg till Roskilde: ”Gud bevare din ingång, gud bevare din utgång.” I ett av de sju valven hänger en svensk värja. Den påstås ha tillhört en ung svensk officer, Johan Skytte.

Till värjan är knuten en besvärjande varning: ”Ta inte ner svärdet, för då kommer svensken tillbaka!”

Dagens Taastrupbor är inte vidskepliga men värjan får hänga där som en påminnelse om gamla onda tider, samtidigt som bilarna nedanför kyrkbacken rullar på ”Blekinge Boulevard”. Som en nostalgisk gest omges byn av gator och vägar uppkallade efter de forna östdanska landskapen. Svårare att tolka är att det i byns centrum finns ett ”Erik Dahlbergh-strög”. Den mytomspunne krigsarkitekten skrev själv in sig i historien som den som – mot generalernas varningar – rådde kungen att våga det avgörande språnget över isarna. Trots att det visat sig vara en självuppdiktad historia, lever myten än.

De februaridagar 1658, då vägen låg öppen för svenskarna mot Köpenhamn, härskade panik i både slott och koja. Fredrik III hade anledning att djupt ångra att han några månader tidigare hade avvisat fredsinviterna när Karl X Gustav var isolerad på Jylland. Nu satt den svenske kungen med fingret på avtryckaren, förtrupperna befann sig i Köpenhamns utkanter, medan resten av hären vittjade välfyllda visthus på den försvarslösa landsbygden.

Från sitt högkvarter i Thorslunde Magle, några kilometer från Høje Taastrup, lyckades Karl X Gustav steg för steg, timme för timme, inge Fredrik III känslan att vara kringränd, bakom huvudstadens bräckliga vallar. Det kungliga praktslottet Frederiksborg omringades och utanför ett annat, Kronborg, larmade svenska trupper med sina vapen. Som en försmak om vad som väntade huvudstaden skickades den 11 februari en ung svensk officer, Rutger von Ascheberg, till Roskilde. Efter en nattlig räd fick borgarna på sedvanligt sätt köpa sig fria från plundring genom att betala så kallad brandskatt.1 Under den framgångsrika framfarten på isarna hade en plan att tvinga Danmark till total underkastelse successivt växt fram i den 34-årige kungens huvud. När han nådde Själland chockade han Fredriks utsända emissarier i Vordingborg med att ställa fredsvillkor som de först inte trodde var allvarligt menade. Men inför svenskarnas fortsatta framryckning såg de sig tvingade att göra vissa eftergifter innan 15

ka pet av skån e

de hann konsultera kung Fredrik i Köpenhamn. Svenskarnas förhoppning att isarna skulle förhindra att nederländska flottan kom danskarna till undsättning höll, än så länge. Men ett ihållande töväder innebar en kapplöpning med tiden och nerverna. Kurirer från Jylland rapporterade om polsk-tyska framryckningar landvägen. Fredrik III hade, om än för sent, lyckats uppbåda stöd från flera av Sveriges fiender: Polen, Brandenburg, Habsburg.

I Høje Taastrups prästgård höjdes temperaturen i förhandlingarna.

Det fanns knappt tid till vare sig mat eller vila. Tack vare den svenske sekreteraren Henrik Hoghusen finns en del dokumenterat om förloppet. Det framgår att det var Corfitz Ulfeldt, den förre danske rikshovmästaren och svåger till Fredrik, nu Karl X Gustavs minister, som dikterade ultimata villkor för sina forna landsmän. Först gjorde han anspråk på Skånelanden, och när danskarna protesterade konstaterade Ulfeldt: Blekinge är ett magert land, Halland är redan svenskt och om Skåne heter det, i fri översättning: ”Värderar vi på varje landskap, visar det sig att våra krav inte är så ohemula, som ni vill göra gällande. Skåne är ett bra land men det går inte upp mot de provinser som kungen erövrat och håller besatt. [Jylland, Fyn, öarna och delar av Själland]. En del är jämförbart med Skåne, men en del överträffar det med råge.”

Lika obönhörlig är Ulfeldt när det gäller kraven på Trondheims och Bohus län i Norge. När det kravet läggs på bordet ber danskarna om rådrum för att konsultera Fredrik III i Köpenhamn. De kommer tillbaka med ett brev från kungen, där han erbjuder inte bara fred och försoning med sin svåger, landsförrädaren, utan också lockar Ulfeldt med att han kan få de norska länen. Ulfeldt avvisar hånfullt budet, han har redan av Karl X Gustav fått löfte om fyra fynska gods och ön Langeland med försäkringar om mer i Skåne när freden är förd i hamn. Skånelandens övergång accepterar Fredrik III liksom förlusten av Bornholm och delar av Norge. I ett slag har han förlorat drygt en tredjedel av sitt rike. I en samtida dansk krönika försvarades den dåliga freden med att när havsguden Neptun bredde ut sitt vita hår (isen) över de danska vattnen stod det inte i jordiska makters förmåga att förhindra det som skett.

Två gånger hade danskarna erövrat Älvsborgs fästning (i nordis16

Prolog

ka sjuårskriget 1563–1570 och Kalmarkriget 1611–1613) och tvingat svenskarna att punga ut med stora lösensummor. Den knappt milsbreda svenska öppningen mot Västerhavet var nästan omöjlig att försvara.

När den andre svenske förhandlaren i Høje Taastrup, Sten Bielke, lade fram kravet på Bohuslän, ska danskarna ha svarat: ”Nej, Bohus ligger fast.”

Bielke: – Just därför begär vi det!

Gersdorff svarade, enligt Hoghusens referat: – Av samma grund kan ni ju då begära Köpenhamn.

Bielke: – Vill ni med onödiga dispyter bråka om saken – vem vet vad då sker?

Den 26 februari undertecknades fredsavtalet i det kungliga paläet i Roskilde, dagen efter förrättades fredsceremonin i domkyrkan.2 De danska kungarna och drottningarna hade sedan urminnes tider sina sista viloplatser här, däribland unionsdrottningen Margareta (1353–1412).

Svenskarnas val av ceremoniell plats för, som det hette, ”en evig fred” inrymde ett otvetydigt symboliskt budskap: Danskarna kunde glömma alla tankar på ett återupprättande av Kalmarunionen. Däremot fanns hos Karl X Gustav tankar på en ny union – under svensk ledning. För alla eventualiteters skull togs Margaretas gyllene festklänning till Uppsala domkyrka – varifrån den då och då lånas ut till Danmark.

När rikshovmästaren Jochum Gersdorff, ägare till godset Tunbyholm i Skåne, undertecknade fredsavtalet påstås han uppgivet ha suckat: ”Ack, om jag icke kunde skriva.” Med samma resignation möter Roskildeborna i dag frågor om freden: ” Den är inget vi praeler [skryter] med.” Det gör man numera inte i Sverige heller, men för hundra år sedan, 1908, ärades Karl X Gustav på fredens 250-årsdag för att han uppfyllt en gammal dröm och ”med bistert svärdshugg, lagt Sveriges barn till Sveriges barm”. I mindre martialiska minnesartiklar framhölls att Roskildefreden gav Sverige dess naturliga gränser. Landet fick, som det hette, ”en naturlig avrundning mot söder”.

Sverige hade förlorat Norge (1905). Danmark uppfattades – troligen felaktigt – i smyg ha stött norrmännen, och den förbrödring som skandinavismen under ett halvt sekel byggt upp var som bortblåst. Det förödmjukade Sverige svarade med att celebrera Roskildefreden på ett sätt som väckte både förvåning och anstöt på andra sidan sundet. Tidningen København skrev att freden var ett brott mot nationalitetsprin17

Här, framför högaltaret i Roskilde domkyrka, manifesterades freden 1658 med en högtidlig ceremoni. Bakom altaret står unionsdrottningen Margaretas stora sarkofag. Drottningens brudklänning fördes till Uppsala där den fortfarande förvaras. I domkyrkans riddarsal hänger en kopia.

Valet av plats för fredsceremonin hade en viktig symbolisk betydelse som blev ännu tydligare när Karl X Gustav senare samma år, 1658, försökte lägga under sig hela Danmark och då systematiskt förde bort konst som var förknippad med Danmarks historia, till och med kungaporträtt.

Genom att domkyrkan fungerade som mausoleum för danska kungar var fredsceremonin ett sätt att markera att Sverige hade ett övertag över sin gamle fiende och kunde diktera villkoren.

Prolog

cipen som banat väg för de senare danska förlusterna av Norge (1814) och Sönderjylland (1864): ”Minnet av ett brott bör ej firas, även om det för länge sedan är sonat.”

Av samma uppfattning var en tidning tvärs över sundet men av en helt annan politisk kulör, Skånska Socialdemokraten i Helsingborg, som betecknade kriget och freden för 250 år sedan som ”en råhetens och våldets triumf. Vilken ära att få fira sin egen underkastelse. Må storsvenskar yvas, men det är skamligt att vi skåningar ska deltaga. Förlorarna var ju våra förfäder, att deltaga i firandet är att håna dem. Bliv borta, deltag icke!” manade tidningen sina läsare. Av tidningsreferat att döma följde få uppmaningen, kanske låg det någon sanning i påståendet att ”de som fått medborgarrätt i ett av naturen utstakat hemland, främst känt behov av att ägna bragdens minne”. Svenska Dagbladet (28 februari 1908) Den konservativa högkyrkliga tidningen Vårt Land i Stockholm menade att freden för 250 år sedan var en territoriell fråga, ej en nationell, ”eftersom splittringen av de nordiska folkstammarna då ej nått så långt”. Genom 1905 års händelser (unionsupplösningen) gick den skandinaviska folkstammen en mörk framtid till mötes, spådde tidningen, och anknöt till 1658: ”Mer än något vittna deras (Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän) nationalisering till den skandinaviska folkstammens enhet. Vi har inte minsta avsikt att såra, men Sverige har rätt att vårda sin gren av den germanska, nordiska folkstammen.”

Anslåendet av nationella och storsvenska tongångar hade en underton: förhandlingarna med Norge om unionsupplösningen var ännu inte i alla delar slutförda. Den svenska högerregeringen kände sig dessutom trängd av ryska försök att bryta en konvention om Östersjön och riva upp ett fredsfördrag från Krimkriget ett halvsekel tidigare om att inte befästa Åland. ”Om vi får ryska kanoner på Åland är det som att rikta en pistol mot vårt hjärta”, heter det i en larmrapport, som pekar på att avståndet mellan den åländska och stockholmska skärgården bara är knappt två landmil.

Det väckte bittra minnen från ett annat, icke firat jubileum detta år, den tunga förlusten av Finland i kriget 1808–1809. Det ansågs därför i patriotiska kretsar finnas utrikespolitiska skäl att markera 250-årsminnet av en fred som gjorde Sverige större (till ytan) än det någonsin varit och någonsin skulle komma att bli. Vad kunde vara lämpligare än att celebrera Roskildefreden och låta krigsbragderna på Bältens isar 19

ka pet av skån e

gjuta nytt mod i sårade svenska hjärtan? Officiellt var en centralkommitté initiativtagare, men listan på prominenser – grevar, militärer och grosshandlare – visar att steget inte var långt till den konservativa regeringen, hovet, riddarhuset och näringslivet.

Någon enhetlig nationell samling kom dock, trots stora ansatser, inte till stånd. Arbetarrörelsen och stora delar av kultureliten, som i unionsfrågan hade stött norrmännen, förhöll sig passiva. Många tycks ha engagerat sig mer i invigningen av den nya Kungliga teatern, Dramaten, än i fredsfirandet. Socialisterna, som stod på regeringen Lindmans sida i Ålandsfrågan, väjde för ett firande som, ”ehuru formellt ett fredsminne, dock i realiteten [är] det den sällsynta vapenlyckan hos en av våra krigarkungar som blir föremål för den nutida svenska folkstammens hyllning”. Yttrandet är hämtat från Hjalmar Brantings anförande i andrakammarriksdagen dagen före firandet, den 25 februari. Underförstått är det just det spända utrikespolitiska läget som Branting refererar till för att avböja socialisternas aktiva deltagande i firandet: ” [Vi] bör undvika allt som ens kan ge sken av hyllning till vapen och den starkares rätt.” Ett annat skäl, för att inte sluta upp i jubileumståget ansåg han vara att firandet ”ytterligare kan skilja nordiska frändefolk”.

Som huvudredaktör i Social-Demokraten skriver han samma dag, troligen för att undvika missförstånd, att ”Roskildefreden var ett led i oavvisliga och naturliga utjämningssträvanden. Skåne kunde ej förbli helt danskt, gränspålarna [i sundet] innebar att vi fick luft och trygghet.” Men han beklagar att freden för 250 år sedan inte blev inledningen till en skandinavisk samling [union?]: ”Ingen hade kunnat hota oss, och Finland hade varit kvar”, skriver den blivande statsministern. Även i Svenska Dagbladet, höjdes rösten för att ”Roskildeminnet förpliktade och borde leda vägen till ett enigt Norden. ”Sverige borde ta initiativet, tycker tidningen eftersom ”vi i den nordiska kretsen alltjämt sitta i högsätet”.

I den livliga debatten om firandet kan man också skönja inrikespolitiska undertoner. Sverige befann sig i en långvarig lågkonjunktur, företagsnedläggningar och arbetslöshet ökade klassmotsättningarna. Året efter skulle landet kastas in i den dittills största och allvarligaste arbetskonflikten och redan denna vinter avlöste strejker och lockouter varandra. Nöden var så stor att insamlingsaktioner dagligen ordnades för att kunna utspisa hundratals svältande barn i Malmö och Lund. Socialdemokratiska Arbetet tyckte det var oförsvarligt att uppmana sko20

Prolog

lorna ”att släpa ut barn att frysa – för att fira ett krigiskt minne med chauvinistiska överdrifter”. I Stockholm angav skolmyndigheterna förkylningsrisken som skäl för att inte beordra barnen ut på gatorna, ”eftersom en del av dem är dåligt försedda i klädväg”.

I Malmö rapporterade de borgerliga tidningarna att firandet innehöll ett störande element. Medan husarernas orkester med ”Finska rytteriets marsch” värmde upp de, enligt Sydsvenska Dagbladet, 40 000 festdeltagarna som trängdes runt Karl X Gustavs staty på Stortorget, bröt ett demonstrationståg in från en av sidogatorna, sjungande socialistiska sånger. Det var De arbetslösas förening, som med texten ”Arbete eller bröd” på vita fanor ville påminna om nöden i staden. ”Ett huvudlöst arrangemang”, konstaterade Vårt Lands reporter och berättade att en planerad soaré på Hippodromen samma kväll, där intäkterna skulle gå till de nödställda, blev ett fiasko.

En tidning som stod den danska regeringen nära reagerade mot överdrifterna i firandet men hoppades att ”om skåningarna som brobyggare kunde slå mot den misstro och isolationism som höll på att breda ut sig i Norden, vore mycket vunnet”. En dansk högertidning kallade emellertid firandet ”ett barbariskt påfund”, lika bisarrt som om danskarna skulle fira Stockholms blodbad.

Den danske ambassadören påstås ha flytt Stockholm när han fick veta att Karl X Gustavs likkista lyfts upp från det karolinska gravkoret i Riddarholmskyrkan och placerats under en baldakin på svart sammet i ett med vita plymer, grangirlander och blågula band, prytt långskepp.

Vid kistan lade Gustav V på förmiddagen ner en krans, kyrkan fylldes till bristningsgränsen och tidningarna rapporterade om flera ”gripande ögonblick”. Utom i Social-Demokraten, där reportern ansåg att kungafamiljens ankomst i tutande och stånkande automobiler förtog stämningen. Samme reporter, signaturen Holger, är ensam om att upptäcka skenande hästar som orsakar panik i kortegen. Han gisslar artister som ställt upp, kallar anonyma talare för ”frasäckel” och när restauranggäster stämmer upp ”Kungssången” ser han det som ett utslag av ”punschpatriotism”.

Vid entrén till det nybyggda Nordiska museet restes en nybronserad kopia i full storlek av Karl X Gustavs staty i Malmö.3 Men detta projekt, liksom troligen andra, var inte finansierat. På Stockholms gator, längs kortegevägen, ställdes därför ut insamlingsbössor med texten: ”Skänk en skärv till stoden!” Banker och många affärer stängde vid 12-tiden 21

ka pet av skån e

och en del fabriksägare gav ledigt några timmar för anställda som ville följa firandets publika kulmen vid museet.

Soldater i 1600-talsunifomer marscherade i spetsen för ett kortegetåg med representanter från huvudstadens politiska och kyrkliga etablissemang. Men det var militären som dominerade; soldatryttare till häst och artilleriet med anspända kanoner visade den svenska krigsmaktens muskler. Dagens Nyheter skrev: ”Bredvid grupperna av åldriga, allvarliga män, sågs den långa raden av friska, glada gosseansikten och över det hela vajade hundratals blågula fanor och standar.” När huvudstadens nya stolthet, Dramaten, passerades uppmärksammade tidningen Vårt Land att där vajade inga fanor. Ett så allvarligt slarv, att det borde utredas av en civil kommission, ansåg tidningen. Vid den ofärdiga statyn på Djurgården skedde ännu en kunglig kransnedläggning. Inne i museet öppnades en stor utställning där Karl X Gustavs vapen, sadlar, kläder och dagböcker förevisades i montrar tillsammans med regalierna. Här fanns många av kungens personliga persedlar från hans 36-åriga liv, och en recensent konstaterade att ”därav kunde man se att Karl X Gustav, liksom hans morbror Gustav II Adolf, med åren blev tämligen fet”.

Svenska Dagbladets recensent tog istället fasta på nyslagna kopior av gamla medaljonger. På en manar Karl X Gustav sina ständer (riksdagen i Göteborg i april 1658) att aldrig någonsin låta sig skrämmas att återlämna Skånelanden. Här, skrev tidningen under rubriken ”Minnet”, kan vi begrunda ”att den store landsförökarens maning följts och att hans gåva ej förskingrats som så mycket annat av stormaktväldets klenoder”.

Hur många som slöt upp kring det officiella firandet utanför Nordiska museet rådde det divergerande uppfattningar om. I borgerlig press talas om minst 40 000 deltagare, i Social-Demokraten om 12 000. Av illustrationerna framgår att hela Lejonslätten framför museet var fylld av åskådare. De fick lyssna på tal och sånger av en kör, som genom upprop i tidningarna påstås ha räknat minst ettusen röster! Ett genomgående tema i talen var ”Då Gud slog en brygga åt Sverige”. Metaforen var hämtad från den officiella svenska krigspropagandan i samband med tacksägelsegudstjänster den 12 april 1658, då menigheten fick en kortfattad beskrivning av kriget och fick veta att landet vunnit ”flera härliga provinser”.

Roskildefreden var ”en skördens tid, förvärvad genom många års 22

Reportageteckningarna från firandet av 250-årsjubileet på Djurgården den 26 februari 1908 prydde alla förstasidor dagen efter, som här i Nya Dagligt Allehanda och Stockholmstidningen.

Statyn av Karl X Gustav utanför Nordiska museet är en gipskopia av statyn i Malmö, där en protestaktion ledde till att Stockholm inte fick gjuta en staty av samma konstnär, John Börjesson.

Först 1917 fick Stockholm och Nordiska museet sin egen staty av Karl X Gustav. Konstnären heter Gustaf Malmqvist.

ka pet av skån e

tungt arbete, som är svår att förstå i vår veliga tid”, sa rektorn Albert Falk när han på 250-årsdagen högtidstalade till eleverna i Beskowska skolan i Stockholm. I en högtidssång skanderade en poet, Edvard Elvérs, på samma tema: ”Splittrad länge låg i Norden gamla kära svenska jorden, sörjde sina fyra barn: Blekinge med hvita skogar, Skåneland med slätt och plogar, Hallands hed med by och kvarn, dottern Bohus, van att sköta svärd och slända, skot och kvarn.”

Det fanns inte bara partipolitiska dissonanser i hyllningskören. Rektorn vid Katedralskolan i Lund, Hilding Andersson, anklagades för bristande nationellt sinnelag när han vägrade ge skolbarnen ledigt. Dagen efter fick han ett genmäle i Sydsvenska Dagbladet, där han frågade: ”I dag firas föreningen (freden) med glädje, men vad gäller glädjen?

Skall den gälla en segrande våldsbragd? Nej, vi glädjas åt att skulden blivit försonad.” Hilding Andersson ansåg därför att årsdagen av Roskildefreden bäst firades genom arbete.4 Men i det gamla danska ärkebiskopssätet, liksom i de flesta andra städer, ordnades välbesökta fackeltåg och tacksägelsegudstjänster. I ett långt högtidstal på universitets minnesfest hyllade historieprofessorn Artur Stille svenskarna som kulturbärare. Lund var, utan svenskarnas insatser efter freden, ”på väg att sjunka ner till ett andra Falsterbo”, sa han. De svenska erövringarna, på Danmarks bekostnad, såg han som oundvikliga – ”Sveriges hela existens stod på spel” – och Stille frågade retoriskt vad som hänt om det inte skett. Jo, ”svenska folkets kraft och utveckling hade förkrympts och hejdats, vi hade blivit som Norge”. Ibland måste länders öden formas, ”inte med tal och överläggningar utan med blod och järn”, slog han fast.

Samma tema fanns i Vårt Land, den tidning som – genom David af Wirsén, sekreterare i Svenska Akademien, medarbetarskap – stod hovet nära. I en rad artiklar prisade tidningen vad man kallade ”Roskildesvenskarnas” insatser och betydelse för riket. 30–50 procent av alla jordbruksprodukter kom från de södra provinserna, 30 procent av industrins produktion och hälften av alla besparade tillgångar. Ändå utgjorde, konstaterar tidningen, Roskildesvenskarna med sina 1,3 miljoner invånare, bara en fjärdedel av landets totala befolkning.

Tidningen fruktade att ”Roskildesvenskarna börjar se oss [gammelsvenskar] över axeln”? Risken förefaller ha varit liten. Malmös borgmästare besvarade hyllningstelegram från Stockholm med att ”Skåne skulle knytas ännu närmare till Sverige”. (För att understryka detta ar24

Prolog

rangerades ett andra jubileumsfirande på sommaren samma år.) Svenska Dagbladet vill också undanröja alla eventuella missuppfattningar om att nationsbytet inte skulle ha tillfredsställt skåningarna: ”Det materiella välståndet har sedan länge satt sin prägel på skåningen och gett honom en min av trygg belåtenhet, som uppsvenskar många gånger haft sitt nöje åt, men även sin förargelse, då han därvid trott sig kunna se tecken på en hemlig separatism.” Men sådana tankar är, enligt tidningen, helt främmande för skåningarna eftersom de ”med adoptionens rätt räknar det gemensamma fäderneslandets rika minnesskatt till sina konstnärliga ägodelar”. I Helsingborg fick eleverna i läroverket lyssna till en hyllningsdikt som spelade på samma strängar: ”… De djärva bataljoner, som ryckte fram i våldsamt tåg. Med vinden spelande i svenska dukar, på Bältens sköra, flyktigt byggda bryggor. Av ödet korats att ett värf fullkomna, som varit många långa seklers dröm.”

1908 kom inte att bilda slutpunkten för högtidlighållande av de svenska krigsinsatser som ledde till Skånelandens nationsbyte. 1926 firades slaget vid Lund, 1676, under liknande för danskarna provocerande former.

Skånska intellektuella, som ställde krav på en mer nyanserad historieskrivning avfärdades med att: ”Det är en konst, inte bara att minnas, utan också att glömma.” Inför 300-årsjubileet 1958 vädjade både kulturpersoner och ledarskribenter om ”ett värdigt firande”. Appellerna fick genomslag: det blev nästan helt tyst. På ledarsidan i malmöitiska Arbetet ansåg Gösta Bringmark att Karl X Gustav dött lagom för att inte hinna förstöra sitt eget verk. ”Må duvorna behandla honom på sitt försmädliga sätt. Börjesson gav oss i alla fall en fin skulptur.” Om det råder det delade meningar ett halvsekel senare och Bringmarks påstående att ”råskinnet Karl X Gustav kan inte väcka förtrytelse längre” var lite förhastat.

När en bro nu förenar de gamla arvfienderna, och den ekonomiska integrationen mellan Själland och det gamla Östdanmark utvecklar sin egen dynamik, kanske historien får en ny chans. Redan för mer än ett halvsekel sedan skrev den på båda sidor om Öresund lästa kulturjournalisten Palle Lauring i sin bok, Skåne i Danmark: ”Det bör nu ha runnit så mycket vatten genom sundet att man ogenerat kan dra i gardinsnöret och släppa in det naturliga dagsljuset.”

25

ka pet av skån e

Gardinerna bygger på en anekdot. Det påstås att Christian V efter misslyckandet att återerövra Skåne 1679 lät mura igen fönstren på Kronborg mot öster. (En nyligen företagen undersökning av byggnaden, visar att det troligen är fel.) En skånsk författare, Ingemar Ingers, som höll med Lauring kände sig tvungen att lägga in en brasklapp: ”Berättar man Skånes historia, sedd från Skånes egen horisont, så är det inte för att rubba det ringaste av denna självklara och fasta grund för det nutida Skånes ställning i världen. Vår svenskhet är fast och trygg nog för att tåla, att det också talas något om de tider, då den var främmande för oss.”

Lauring var lika angelägen att inte missförstås: För man Skåne på tal med en svensk, är kvällen förstörd. Orsaken är obegriplig, eftersom det ju var svenskarna som tog hem potten. Lauring efterlyser ett lagom mått av ömsesidig uppriktighet och tillägger: ”Erövringen av Skåneland skedde efter de regler som gällde för den tiden likaväl som i våra dagar och som innebär, att den starkare har rätt.”

Redan Carl von Linné visste att uppträda med politisk korrekthet. I sin berömda Skånska Resa (1749), skriver han att ”havet hade med våld skurit Skåne ifrån de söndre länder och lagt det till Sverige”. Vetenskapligt riktigt då ju alla för eget öga kan konstatera att den sydskånska naturen har en slående samhörighet med södra Själland, Nordtyskland och Flandern, inte med Småland. Men det var inte naturkrafter som gjorde att Skåne införlivades med Sverige – utan krig och politik, styrd av den tidens säkerhetspolitiska tänkande och framförallt; andra europeiska makters vilja att förhindra att ett rike kunde styra över trafiken i Öresund.

På Linnés tid var fortfarande landvägarna till och från Skåne äventyrliga och obekväma – trots de nya gränserna. De flesta transporterna gick över vattnen, precis som på den danska tiden. Före 1658 var Öresund den stora exportleden av skånska produkter, ett livligt handelsutbyte skedde också över Västerhavet. Med norrmännen bytte skånska skeppare spannmål mot sill och annan fisk, över Östersjön till Tyskland exporterades nötkreatur och hästar. Släkt- och vänskapsband, språklig och kulturell samhörighet band sedan generationer skåningar, hallänningar och blekingar samman med befolkningen på de danska öarna. Det stod inte i motsättning till en rik gränshandel med de sydsvenska landskapen med vars invånare man vid ofärd ofta slöt bondefred. Äktenskap över gränserna var också ganska vanliga.

26

Prolog

Lars-Olof Larsson har i Arvet efter Gustav Vasa visat att redan Erik XIV, och i ännu högre grad hans bror Johan III, umgicks med planer att länka in Skånelanden i sitt rike för att bryta danskarnas Östersjöimperium i försöket att bygga ett eget. Men danskarna var för starka, framförallt till sjöss, och krigen i Baltikum och Polen krävde stora resurser. Det var först under trettioåriga kriget som projektet, i Axel Oxenstiernas huvud, tog fastare form. Han försökte i fredsförhandlingarna i Brömsebro 1645, utan framgång, hävda att Skåne en gång tillhört Sverige. Som stöd pekade han på att Skåne under ett långt inbördeskrig i Danmark på 1300-talet under 25 år ”hyrdes” ut till Magnus Eriksson. De fredsmäklande stormakterna, väl medvetna om att Sverige vid den tiden knappast var ett väl gränsdefinierat rike, tycks ha ignorerat argumentet. I Roskilde tycks de svenska förhandlarna inte ha använt sig av utsagan att Skånelanden varit en del av Sverige.

När landvägar ersatte fästigar, och långt senare järnvägar och flyg skapade nya förutsättningar för kommunikation, handel och annan civil samfärdsel, ändrades också den militära infrastrukturen på den sydskandinaviska halvön. Dessförinnan förenade dock vatten, det skilde inte. Man talade om Öresund som ”den gungende landevejen”. Sett ur det perspektivet var Danmarks förlust av Skåne, för sin tid, en stympning av unikt slag i Europa. Under 1600-talet, som kallats krigens sekel, ändrades många gränser men det finns inget exempel på att en så uråldrig samhörighet definitivt bröts. I nästan 200 år kom förbindelserna mellan det gamla Östdanmark, och det vi nu känner som Danmark, att vara starkt begränsade. Öresund förvandlades från en kommunikationsled till en vallgrav.

Noter 1

Rutger von Ascheberg (1621–1693) föddes i Kurland (nuv. Lettland) och var bara 13 år när han som page till en tysk officer kom med i trettioåriga kriget på den protestantiska sidan. Innan han fyllt 20 var han en ärrad krigare och han hamnade så småningom hos den svenske generalen Lennart Torstensson som han följde på dennes krigståg till Danmark 1643–1644. Efter tjänst i olika tyska förband deltog han som överste i Karl X Gustavs polska krig 1655 –1657 och han hörde till de utvalda elitofficerare som fick följa kungen till Danmark med tåget över Bält som kulmen.

Sin militära bana krönte Ascheberg när han som kavallerigeneral vid Karl XI:s sida ledde de dödsdömda svenska trupperna till seger vid Lund 1676 i det Skånska kriget. ”Ascheberg var min store läromästare”, förklarade den unge kungen när han förlänade honom grevetitel. Efter kriget fick Ascheberg som generalguvernör tillsammans med biskopen Hahn leda det komplicerade arbetet med att på fredlig väg integrera skåningarna i det svenska samhället. Han hann aldrig avsluta ”försvensk27

ka pet av skån e

ningen”, men han vågade trotsa en del av kungens radikala idéer, som att landsförvisa skånska adelsmän, istället lät han sin dotter Margareta gifta in sig i en av den danska aristokratins främsta släkter, den Barnekowska på Vittskövle.

2 Det anmärkningsvärda med Roskildefreden var, har många menat, att Skånelanden offrades. De tillhörde de urgamla delarna av den danska nationsbildning som, om än omstritt, går tillbaka till 900-talet. Norge däremot var en bestående rest av Kalmarunionen, ledd av en ståthållare. Eftersom Danmark, till skillnad från Sverige, inte var ett kungligt arvrike såg Fredrik III möjlighet att stärka sin ställning genom att göra Norge till ett arvrike, liksom de tyska grevskapen. Men att viktiga delar av Norge räddades hade antagligen mer med de engelska intressena där att göra.

Engelsmän och nederländare hämtade en stor del av sitt timmer och även vissa mineraler i Norge som, vid tiden för kriget, svarade för nästan hälften av Danmarks exportinkomster. Viktig var också den ryska handeln, som gick över Vita havet, en handel som Karl X Gustav var mycket angelägen att skaffa sig kontroll över.

3 1896 avtäcktes ryttarstatyn av Karl X Gustav på Stortorget i Malmö. Det är en så kallad monumentalskulptur av det officiella och starkt nationalistiska Sveriges mest anlitade och hyllade bildhuggare vid förrförra sekelskiftet, Johan Börjeson (1835–1910). Det är en tid då det storvulna och grovhuggna, i helstöpta former, ansågs skänka den robusta och friska kraftkänsla som Oskar II:s Sverige värnade om.

Av alla Börjesons många verk, som Karl XI i Karlskrona och Magnus Stenbock i Helsingborg, anses Karl X vara det verk som bäst karakteriserar Börjesons stil. Med jämna mellanrum höjs röster för att statyn bör flyttas från den centrala position den intar i stadens centrum, mitt emot det vackra skånsk-danska rådhuset, med motiveringen att den representerar en period av olycka och förtryck i Skånes historia. Till vänster om Rådhuset har Karl Gustavs rådgivare, Corfitz Ulfeldt, på senare år fått en källare uppkallad efter sig. Det är samma källare som Ulfeldt och hustrun Leonora Christina tog sin tillflykt till innan de 1660, via en lönngång till torget, flydde från Malmö med en dödsdom hängande över sig.

4 En annorlunda uppfattning hade Folkskolans Barntidning, där Elisabet Skarin i nr 6, 1908, tycker att skolbarnen ska dela hennes glädje: ”Vem kan glömma de underbara händelser, som nu följde. Vem kan glömma Karl X Gustav under dessa dagar, då han välvde de stoltaste planer och fattade de djärvaste beslut”? Författaren målar upp bilden av ett Sverige som i sekler levt i skräck för danskarna och hur Gustav II Adolf fick uppbjuda alla sina krafter för att hindra danskarna att tränga in i hjärtat av Sverige och hur han själv en gång var nära att omkomma på Vittsjön i Skåne.

Karl X tänkte och handlade kanske inte så ädelt som Gustav Adolf och fostrade inte folket till hjältemod som Karl XII men, ”han har gjort Sverige en lika stor tjänst och därför skola vi alltid minnas Karl X Gustav med glädje och stolthet”.

Kartan på nästa sida: Det svenska stormaktsväldet anses ha börjat utvecklas 1561 då delar av Estland med den viktiga handelsstaden Reval (Tallinn) kom under Sverige – Finland var ju redan sedan tidig medeltid en del av det svenska riket. På kartan kan vi följa hur expansionen av territorier i öster, på huvudsakligen Polens och Rysslands bekostnad, fortskred genom frederna 1595, 1617, 1629, 1629–1635. Framgångarna i trettioåriga kriget medförde i westfaliska freden 1648 att Sverige fick provinser i de delar av Tyskland, där danska kungar genom arv hade intressen och utövade politiskt inflytande sedan medeltiden: Bremen-Verden, Wismar och Vorpommern.

För att stärka sin position i Östersjön och förhindra danska angrepp på det svenska kärnlandet via Skånelanden, angreps Danmark från två håll, 1643–1644. Freden i Brömsebro 1645 innebar att Danmark till Sverige förlorade Ösel, Gotland, Härjedalen och Jämtland, samt socknarna Särna och Idre i Dalarna. Halland blev bortpantat på 30 år.

28

Prolog

Danmarks försök att återta de förlorade landsdelarna i kriget 1657 slutade med Karl X Gustavs segerrika marsch över Bältens isar och freden i Roskilde den 26 februari 1658. Här tvingades danskarna – för att undvika en stormning av Köpenhamn – att lämna ifrån sig också de återstående östdanska landskapen Skåne och Blekinge, samt ön Bornholm. Det stora Trondheims län förenades med Härjedalen-Jämtland och med Bohuslän och med dessa nyförvärvade landskap fick Sverige nu två fönster mot haven i väster. 1658 stod den svenska stormakten på sin höjdpunkt, avseende territorium, och de uppskattningsvis 1,5 miljonerna invånare i ”gamla” Sverige tros ha fördubblats till cirka 3 miljoner. Karl X Gustavs försök att erövra hela Danmark/Norge i det nya krig han startade på hösten 1658 slutade med ett fiasko, men de svenska förlusterna i freden i Köpenhamn 1660 blev ändå ringa: Bornholm och Trondheims län återgick till Danmark.

29