9789150917901

Av författaren har på svenska tidigare utgivits Good Girl – Ingenting är som du tror

Svensk copyright © HarperCollins Nordic AB, Box 49005, 100 28 Stockholm, 2016 Pretty Baby © Mary Kyrychenko, 2015 Översättning: Sandra Rath Omslagsdesign: Harlequin (UK) Ltd Omslagsbilder: Irene Lamprakou / Trevillion Images och Shutterstock All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form.

This edition is published by arrangement with Harlequin Books S.A. This is a work of fiction. Names, characters, places, and incidents are either the product of the author’s imagination or are used fictitiously, and any resemblance to actual persons, living or dead, business establishments, events, or locales is entirely coincidental.

Sättning: Type-it AS, Trondheim Tryckning: ScandBook UAB, Gargždai, Lithuania ISBN 978-91-509-1790-1 (Bokhandel) ISBN 978-91-509-1793-2 (Webb)

HEIDI

Flickan står där, på Halstead, utanför dörren till restaurangen och kikar in genom fönstret. Inte säker på om hon vill komma in.

Hon har kommit så här långt men än har hon inte riktigt bestämt sig. Jag kan se genom glaset att bebisen fortfarande gråter, men inte otröstligt. Mer som ett gnyende. Hon har lindat in bebisen i min regnjacka och håller henne horisontellt framför magen så gott hon kan med resväskan i ena handen. Duktig flicka, tänker jag. Hon lyssnade. Hon lägger ena handen på dörrhandtaget och under ett kort ögonblick är jag inte längre livrädd för att hon inte kommer att dyka upp, utan plötsligt livrädd för att hon har gjort det. Mitt hjärta skenar och ett helt nytt bekymmer slår mig: Vad ska jag säga till henne, nu när hon är här?

En ung man som har bråttom kommer skyndande bakom henne och håller på att springa ner henne när han tränger sig in på Stella’s. Hon stapplar till och drar sig undan från dörren och jag tror att hon har ändrat sig. Den där unga mannen med sitt pedantiska ansikte, med för mycket stylingprodukter i håret, har fått henne att ändra sig. Mannen kliver in i restaurangvärmen och håller upp dörren åt den velande flickan. Hon synar honom och sedan ser hon åt båda hållen på Halstead medan hon försöker bestämma 59

M A R Y K U BIC A

sig. Stanna eller gå. Stanna eller gå. Efter ett ögonblicks tvekan frågar han henne och jag hör det vagt över ljudet från den fullsatta restaurangen, klirrande porslin och alla röster, ”Kommer du eller inte?” men hans ansiktsuttryck gör tydligt att han lika gärna skulle kunna smälla igen dörren i ansiktet på henne och bebisen.

Jag sväljer ansträngt och väntar på hennes svar. Stanna eller gå.

Stanna eller gå.

Hon beslutar sig för att stanna.

Hon kliver in i restaurangen och värdinnan med de gulbruna ögonen synar henne uppifrån och ner. Den armégröna jackan och de trasiga jeansen, den mustiga lukten som omger de som bor på gatan, bebisen som plötsligt förundrats av lamporna i taket, värmen inne på restaurangen, ljuden som distraherar mig men på något sätt lugnar henne. ”Ett bord för en?” frågar värdinnan utan entusiasm och jag reser mig snabbt upp vid mitt hörnbord och vinkar. ”Hon är med mig”, mimar jag och då kanske värdinnan ser kopplingen: mina bara armar, den varma, gräddvita jackan som skyddar bebisen. Värdinnan pekar bort mot mig. Flickan tar sig fram mellan laminerade bord, förbi smällfeta kroppar som väller ut över stolarna, förbi servitörer och servitriser som bär brickor fulla av mat. ”Du kom”, säger jag när hon stannar till bredvid bordet. Bebisen vänder sig om när hon hör min röst. Det är första gången jag har sett bebisen så här nära, under lamporna som kantar det infällda taket. Hon visar mig ett tandlöst leende och ger ifrån sig ett duvliknande kuttrande. ”Jag hittade det här”, säger flickan och plockar fram ett välbekant grönt kort som jag genast känner igen som mitt lånekort, ”i fickan. På din jacka.”

60

P R E T T Y BA BY – H U R L Å N GT Ä R DU BE R E DD AT T G Å ?

”Jaså”, säger jag och bryr mig inte om att dölja min förvåning.

Så dumt av mig att ge bort min jacka utan att kolla fickorna. Jag minns att jag stoppade det där på väg från biblioteket till jobbet häromdagen, med en sf-thriller i händerna. Hon kom för att lämna tillbaks mitt lånekort. ”Tack”, säger jag. Jag tar det från hennes utsträckta hand och känner ett överväldigande behov av att röra vid bebisen. Att smeka hennes bulliga kind, eller stryka undan de få testarna av fint snövitt hår. ”Ät middag med mig”, säger jag. Jag vänder lånekortet i handen och stoppar sedan ner det i handväskan.

Hon svarar inte. Hon står framför bordet, hennes blick – misstänksam, matt – ser ner, bort från mig. ”Vad rör det dig?” frågar hon utan att se på mig. Hennes händer är smutsiga. ”Jag vill bara hjälpa till.”

Hon ställer ner resväskan mellan fötterna, och rättar till den sprattlande bebisen. Bebisen har blivit upprörd, som de brukar bli utan förvarning, möjligen hungrig, inte längre intresserad av de infällda taklamporna. ”Det handlar inte om vad världen har att ge dig. Det handlar om vad du har med dig in i världen”, viskar hon nästan och jag kommer på mig själv med att stirra fånigt, tills hon säger, ”Anne på Grönkulla.”

Anne på Grönkulla. Hon citerar Anne på Grönkulla. Så klart, tänker jag och minns henne och bebisen på golvet på biblioteket häromdagen, där hon läste högt ur L.M. Montgomerys klassiska bok. Det får mig att undra vilka andra klassiska barnböcker hon har läst. Det susar i säven? Den hemliga trädgården? ”Vad heter du?” frågar jag. Hon säger inget. Inte till en början, i alla fall. ”Jag heter Heidi”, säger jag och väljer att börja. Det 61

M A R Y K U BIC A

känns inte mer än rätt. Jag är den vuxna, påminner jag mig. ”Heidi Wood. Jag har en dotter. Zoe. Som är tolv.”

Att jag nämner Zoe måste hjälpa. Hon sätter sig ner efter en stund och rättar till bebisen i famnen. Hon och bebisen sjunker klumpigt in på bänken i hörnet och hon drar fram en smutsig, vällingkladdig flaska ur jackfickan och fyller den med isvatten från kannan på bordet. Hon stoppar in flaskan i bebisens mun. Vattnet är för kallt, innehåller inga av de näringsämnen som finns i välling eller bröstmjölk. Bebisen kinkar ett tag, och nöjer sig sedan med det som erbjuds. Det här är inte första gången bebisen har fått klara sig på bara vatten.Vad som helst för att fylla tomrummet i hennes lilla mage. ”Willow.” ”Heter du det?” frågar jag och hon tvekar men nickar sedan.

Willow.

Chris och jag valde Zoes namn för att vi tyckte om det. Alternativen – Juliet, Sophia, Alexis – skulle allihop komma till användning förr eller senare, trodde vi. Om det blivit en pojke hade vi Zach som ett bra komplement till Zoe och Chris lade förstås fram sitt eget namn som förslag. Vi talade många gånger om hur vi skulle byta vår gamla lägenhet mot ett litet hus längre norrut, i Lakeview eller västerut, i Roscoe Village, där lånet skulle bli aningen lägre, även om resorna till skola och jobb skulle bli väldigt mycket längre. Jag kom på mig själv med att titta efter vita våningssängar när vi köpte Zoes spjälsäng; jag förutspådde långa rader av shabby chic-överkast och dockskåpsbokhyllor och ett överflöd av leksaker utspridda över golvet. Jag såg hemskolning som ett alternativ till den dyra privatskolan där Zoe nu går, ett mycket mer praktiskt alternativ än de fyrtiotusen dollar om året vi skulle behöva betala i skolavgifter för alla våra tänkta barn.

62

P R E T T Y BA BY – H U R L Å N GT Ä R DU BE R E DD AT T G Å ?

Läkaren använde ordet hysterektomi. Jag låg i sängen om kvällen när jag borde sova och tänkte på det ordet, vad det betydde.

För läkaren, för Chris, var det en term, ett medicinskt ingrepp.

För mig var det en slakt, rätt och slätt. Mord på Juliet och Zach, Sophia och Alexis. Slutet på visionen om shabby chic-överkast och hemundervisning.

Men vid det laget var förstås Juliet redan borta, en enkel skrapning som var allt annat än enkel. Det gick inte att avgöra om det var en flicka – det var vad läkaren sa, vad Chris upprepade gång på gång, att det inte gick att avgöra – men ändå visste jag, jag var helt övertygad om att det var Juliet som hade kasserats som medicinskt avfall, tillsammans med min livmoder, min livmodertapp och delar av min vagina.

Jag kom på mig själv med att fortsätta hamstra bebiskläder som jag hittade i små butiker inne i staden, lavendelfärgade sparkdräkter och ekologiska djurmönstrade bodys, undangömda i en låda som jag med flit hade felmärkt med Heidi: Jobb och stoppat undan i garderoben i sovrummet,väl medveten om att Chris aldrig skulle rota i det som han trodde var trist statistik om läsfärdighet och collegeböcker om engelska som andraspråk. ”Det är ett vackert namn”, säger jag. ”Och ditt barn?” ”Ruby”, säger flickan obeslutsamt. ”Så fint”, säger jag och det är det. ”Hur gammal är hon?”

Det blir tyst en stund och sedan säger hon, som om hon inte var helt säker, ”Fyra månader.” ”Har ni hunnit titta på menyn?” frågar den rödhåriga servitrisen som verkar ha dykt upp från ingenstans. Flickan, Willow, rycker till och ser på mig i hopp om att jag ska svara. Menyn ligger orörd framför henne. ”Jag tror att vi behöver lite mer tid”, säger jag men föreslår en 63

M A R Y K U BIC A

mugg varm choklad till Willow som darrar av kyla på andra sidan av bordet. Jag lägger händerna om min egen mugg, som är svalare nu, men fortfarande har kvar lite av värmen från kaffet som servitrisen nu fyller på för tredje gången. ”Vispgrädde?” frågar kvinnan och Willow ser på mig för att få ett godkännande. Det är lustigt, tänker jag, hur hon på ett ögonblick förvandlas till ett barn, bara genom att någon nämner vispgrädde.

Hon framstår som en optisk illusion, som den berömda Rubins vas: beroende på hur man ser på den framträder en av två scener, två profiler placerade ansikte mot ansikte, eller vasen som ligger inklämd mellan dem. De växlar framför ögonen på en. Profiler, vas. Stark, självständig ung kvinna med en bebis; hjälplös liten flicka som gärna vill ha varm choklad med vispgrädde. ”Självklart”, säger jag, kanske lite för ivrigt. Strax dyker servitrisen upp med den underbara drycken, en varm vit mugg med fat, med ett generöst berg av fluffig snö ovanpå, och några utströdda chokladspån. Willow sträcker sig efter en sked och doppar spetsen i vispgrädden, slickar av den och njuter av smaken, som om hon inte har smakat varm choklad på flera år.

Hur kommer det sig att någon som hon hamnar på gatan?

Lever ensam, ingen vårdnadshavare, ingen förmyndare. Att ställa frågan känns förstås helt opassande, ett säkert sätt att få henne att springa sin väg. Jag ser hur hon betraktar vispgrädden och sedan attackerar den med full kraft, skedar in den i munnen tills den är borta, tills den spiller över i mungiporna och bebisen betraktar henne med längtan i blicken, inte längre betagen av det iskalla vattnet utan av den bubblande vita substansen som väller ut ur sin mammas mun.

Hon höjer muggen till läpparna och dricker för fort, rycker till när hon bränner tungan. Med min sked hämtar jag upp en isbit 64

P R E T T Y BA BY – H U R L Å N GT Ä R DU BE R E DD AT T G Å ?

ur ett vattenglas och släpper den i den varma chokladen. ”Så där”, säger jag. ”Då går det snabbare.” Hon tvekar, men försöker sedan igen och den här gången bränner hon inte tungan.

Det finns ett blåmärke dolt ovanför hennes vänstra öga. Lite gulaktigt, som om det har börjat läka. Hennes naglar, när hon sträcker sig efter menyn och bestämmer vad hon vill ha att äta, är långa och kantiga, med mängder av smuts mellan hud och nagel.

Hon har fyra hål i vartdera örat, inklusive brosket längst upp där det sitter ett svart litet örhänge. Längs hela örsnibben sitter ett par änglavingar i silver, ett gotiskt kors och rubinröda läppar, i den ordningen. De röda läpparna på vänstra örsnibben fattas. Jag ser dem framför mig där de ligger på den skitiga trottoaren nedanför stationen på Fullerton och blir mosade av förbipasserande, eller mitt ute på gatan där de blir överkörda av taxibilar. Hennes lugg är lång och når ner över ögonen. När hon vill se på mig stryker hon undan den men låter den sedan dölja ögonen igen, som en brudslöja. Huden på hennes händer och ansikte är narig och röd, med hudsprickor som gör att händerna är fläckade av torkat blod. Hennes läppar är spruckna. Bebisen, Ruby, har också antydan till eksem, röda skorpor på hennes annars mjölkvita hud. Jag sticker handen i handväskan, plockar fram en liten tub hudkräm och skjuter den över bordet. ”Mina händer blir torra om vintern.

Den kalla luften. Det här hjälper.” Och när hon lägger handen på krämen lägger jag till, ”Till Rubys kinder också.” Hon stryker undan luggen och nickar, och utan tvekan smörjer hon bebisens kinder med salvan. Ruby rycker till inför den kalla salvan, hennes reserverade gråblå ögon studerar mamman nyfiket, och lite anklagande. ”Hur gammal är du?” frågar jag och jag vet att hennes omedelbara, inövade svar är en lögn.

65

M A R Y K U BIC A

”Arton”, säger hon utan att se på mig. Alla andra frågor jag har ställt har mötts med tvekan. Det är det omedelbara i hennes svar som gör mig säker på att det är en lögn. Det och naiviteten i hennes blick när den optiska illusionen slår om igen och hon än en gång förvandlas till en hjälplös flicka. En hjälplös flicka som Zoe. Rent juridiskt blir ett barn vuxet när de fyller arton. De blir självständiga individer. Föräldrar förlorar sin makt över sina barn; de förlorar också det finansiella ansvaret. Det finns många saker en artonåring kan göra lagligt som en sjuttonåring inte kan, som att bo ensam på stadens gator. Om Willow bara är sjutton, eller femton eller sexton för den delen,väcker det frågor: Var är hennes föräldrar och varför bor hon inte hos dem? Har hon rymt? Har hon blivit övergiven? Min blick återvänder till det gulnade blåmärket och jag undrar om det är ett resultat av barnmisshandel.

Om hon var sjutton kunde hon tvingas att återvända hem, om det över huvud taget finns något hem, eller tvingas in i fosterhemssystemet.

Men jag låter de här misstankarna falla vid vägs sida och tar flickan på hennes ord: Hon är arton. ”Det finns härbärgen avsedda för kvinnor och barn.” ”Jag bor inte på härbärgen.” ”Jag jobbar med unga kvinnor. Som du. Kvinnor från andra länder. Flyktingar. Jag hjälper dem ibland att komma till rätta.”

Servitrisen kommer tillbaka för att ta vår beställning. Jag beställer fattiga riddare och Willow säger att hon vill ha detsamma. Då inser jag att hon skulle ha valt vad jag än beställde. Hon ville inte vara förmäten och beställa en stor hamburgare medan jag åt en sallad, frukost medan jag åt middag. Servitrisen plockar bort menyerna från bordet och försvinner in genom en svängdörr av aluminium.

66

P R E T T Y BA BY – H U R L Å N GT Ä R DU BE R E DD AT T G Å ?

”Det finns en del underbara holistiska härbärgen. De erbjuder en fristad, sjukvård, psykologhjälp, utbildning. Det finns socialsekreterare som kan hjälpa dig att komma på benen igen. Hjälpa dig sätta ihop ett cv, hitta barnomsorg till Ruby. Jag kan ringa några samtal”, erbjuder jag henne, men jag ser att hennes blick är fäst vid en äldre man som sitter ensam vid ett bord och delar en smörgås prydligt på mitten. ”Jag behöver ingen hjälp”, säger hon stött. Sedan blir hon tyst. ”Okej”, säger jag, medveten om att om jag fortsätter på samma sätt kommer hon att ta bebisen och resväskan och gå. ”Okej”, upprepar jag den här gången. En eftergift. Jag slutar lägga mig i för att hon ska stanna. Så hon stannar och slukar sin middag nästan under tystnad och jag ser hur bebisen sakta blir slö och somnar i flickans knä. Jag ser hur flickan sliter sönder den fattiga riddaren med kanten av gaffeln, och dränker varje bit i en pöl av lönnsirap innan hon trycker in den i sin glupska mun. Jag äter långsamt, ser sirapen rinna ner över hennes haka, ser hur hon torkar bort den med ärmen på den armégröna jackan.

När fick hon ett ordentligt mål mat senast?

Det här är bara en av de oändligt många frågor jag vill ställa.

Hur gammal är hon, egentligen? Var kommer hon ifrån? Hur blev hon hemlös? Hur länge har hon bott ensam på gatorna? Var är Rubys pappa? Hur fick hon det där gulnade blåmärket? Hur ofta går hon till biblioteket? Brukar hon alltid hänga inne bland skönlitteraturen, eller går hon efter vad hon känner för just den dagen?

Jag nämner nästan bibliotekarien med det vänliga leendet – en tillgjord kommentar för att skapa lite småprat – men hejdar mig i tid. Det är klart att flickan inte har någon aning om att jag såg henne på biblioteket, att jag sölade i gången bredvid och spionerade när hon läste högt ur Anne på Grönkulla.

67

M A R Y K U BIC A

Så vi äter under tystnad. I stället för småprat hörs tuggande och sväljande, mer lönnsirap som pruttar fram ur plastflaskan, en gaffel som tappas på golvet. Hon böjer sig ner och plockar upp den och hugger in på den fattiga riddaren som ett tortyroffer som inte har fått något att äta på flera dagar. Veckor. Mer. När måltiden är över lägger hon handen på resväskan och reser sig. ”Går du?” frågar jag. Det finns en smärta i min röst. Jag hör den. Hon hör den. ”Ja”, säger hon. Ruby vaknar till av rörelsen och återvänder sedan till drömmarnas land. ”Men vänta”, säger jag och där är desperationen jag kände på gatan igen: att hon bara driver i väg och jag inte kan hindra henne.

Jag rotar i min handväska och hittar en tjugodollarssedel, inte tillräckligt för att täcka kostnaden för maten. Jag blir tvungen att vänta på att servitrisen ska komma med notan, blir tvungen att betala maten med ett kreditkort. ”Låt mig följa med dig till affären”, vädjar jag. ”Vi kan köpa lite saker till dig. Välling”, säger jag. ”Blöjor.” Hydrokortisonsalva till de där inflammerade kinderna.

Müslibars till Willow. Salva mot blöjeksem. Tandkräm. Tandborste. Schampo. Hårborste. Vitaminer. Vattenflaskor. Handskar. Ett paraply. Och sedan låter det helt galet, till och med i mitt eget huvud, för hur skulle hon kunna släpa på alla de där så kallade nödvändigheterna upp och ner längs stadens gator?

Hon synar tjugan i min öppna plånbok och jag rycker upp den, utan att tänka efter, och sträcker fram den mot henne. ”Du kan gå till affären själv”, säger jag. ”Köp det du behöver. Till dig själv och till barnet.” Hon tvekar ett ögonblick och sliter sedan sedeln ur handen på mig. Hon nickar, vilket jag tolkar som ett ja och ett tack. ”Vänta”, säger jag, innan hon försvinner. Utan att tänka place68

P R E T T Y BA BY – H U R L Å N GT Ä R DU BE R E DD AT T G Å ?

rar jag en hand på nylonjackan och hejdar henne innan hon går.

Nylonet känns underligt att ta på, främmande. När de frostiga blå ögonen vänds mot mig drar jag snabbt tillbaka handen och vädjar, ”Snälla. Vänta. Bara en sekund”, medan jag plockar fram ett visitkort ur väskan. Ett enkelt svart visitkort med mitt namn och mina telefonnummer – mobilen och jobbet – i vitt, i ett lättläst typsnitt. Jag tvingar henne att ta det. ”Om du skulle … ” börjar jag, men en servitör skyndar förbi, med en bricka full med mat på en handflata ovanför huvudet och säger, ”Ursäkta mig, damer”, och flickan ryggar undan från honom, ryggar undan från mig och försvinner sakta, baklänges, som smörblommor i en vas, vissnar och bleknar bort.

Och där står jag, alldeles ensam, mitt inne på Stella’s, och tänker, snälla. Vänta. Men vid det här laget har flickan försvunnit från restaurangen och den rödhåriga servitrisen som är likgiltig inför min förtvivlan kommer förbi och ger mig notan. v

Jag tar den långa vägen hem, bedövad av kylan och det lätta duggregnet i luften. Jag stannar vid den begagnade bokhandeln på Lincoln för att köpa ett exemplar av Anne på Grönkulla.

Jag betalar två dollar för boken eftersom sidorna håller på att trilla ur, bortglömda föremål ligger instuckna mellan de gulnade sidorna: ett bokmärke med tofsar, ett gammalt fotografi av en liten flicka i vita knästrumpor bredvid en farfar i blårutiga byxor.

Det finns en inskription i boken, och ett datum: Till mamma 1989.

Jag möter Graham i trappan på väg upp, på väg att slänga en tom vinflaska i sopnedkastet. ”Den där ska återvinnas”, påmin69

M A R Y K U BIC A

ner jag honom och hör tjatet i min röst som driver Chris från vettet.

Men Graham bara skrattar. Han har lämnat dörren till sin lägenhet vidöppen, en blond skönhetsdrottning sitter i soffan med ett glas chablis. Våra blickar möts och jag tvingar fram ett leende som hon inte besvarar. ”Påkommen av återvinningspolisen, igen”, säger han och drar upp flaskan ur sopnedkastet. Det står återvinningsbehållare ute på baksidan av byggnaden, en lång omväg för någon som inte bryr sig särskilt mycket om miljön. Men det gör jag. Jag hejdar mig innan jag hinner påminna Graham om att det tar en miljon år för en glasflaska att brytas ner.

Jag har ett överväldigande behov av att berätta för någon om min kväll på Stella’s,väl medveten om att Chris inte kommer att räcka.

Inte ens Jennifer kommer att räcka, hon är alldeles för logisk, för vänsterhjärnad för den här sortens galenskap. Jag behöver någon som styrs av höger hjärnhalva som jag, någon som drivs av känslor och emotioner, av sin fantasi och övertygelse, någon som inspireras av fantasier.

Någon som Graham.

Men genom den öppna lägenhetsdörren hör jag ljudet av akustisk gitarr från hans stereo, skönhetsdrottningen som kallar på honom. Han stoppar den tomma vinflaskan under armen och säger att han måste gå. ”Självklart”, säger jag och ser hur han stänger dörren efter sig och jag kommer på mig själv med att stirra på en fyrkantig buxbomskrans och lyssna på hans dejts skrikande skratt.

Inne i min egen lägenhet glömmer jag min film och kryper till sängs med Anne på Grönkulla. När Chris äntligen återvänder från sin resa gömmer jag snabbt boken under sängen, innanför den 70

P R E T T Y BA BY – H U R L Å N GT Ä R DU BE R E DD AT T G Å ?

grå sängkappan där bara katter och dammråttor finns, och låtsas sova.

Han kryper ner i sängen bredvid mig och kysser mig länge och långsamt, trots att hans läppar får mig att tänka på Cassidy Knudsen.

71