9789150917505

Svensk copyright © HarperCollins Nordic AB, Box 49005, 100 28 Stockholm, 2016 After Her © Joyce Maynard, 2013 Översättning: Frida Lindholm Omslagsdesign: Jenny Liljegren Omslagsfoto: Shutterstock All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form.

This edition is published by arrangement with HarperCollins Publishers LLC, New York, U.S.A. ”My Sharona.” Words and music by Douglas Fieger and Berton Averre. Published by Small Hill Music (ASCAP)/Eighties Music (ASCAP), administered by Reach Music Publishing, Inc. (ASCAP)/Wise Brothers Music LLC. Copyright © 1979. International copyright secured. All rights reserved. Used by permission.

This is a work of fiction. Names, characters, places, and incidents are either the product of the author’s imagination or are used fictitiously, and any resemblance to actual persons, living or dead, business establishments, events, or locales is entirely coincidental.

Sättning: Type-it AS, Trondheim Tryckning: ScandBook UAB, Gargždai, Lithuania ISBN 978-91-509-1750-5 (Bokhandel) ISBN 978-91-509-1752-9 (Webb)

Prolog

För lite mer än trettio år sedan, en junidag strax före solnedgången – när jag var ensam på ett berg i Marin County i Kalifornien – kom en man emot mig med en pianotråd utsträckt mellan händerna och avsikten att ända mitt liv. Jag var fjorton år gammal och många andra hade redan dött för hans hand. Jag vet hur det känns att se in i en mans ögon och tro att hans ansikte är det sista jag någonsin kommer att se.

Jag har min syster att tacka för att jag är här i dag och kan berätta vad som hände den dagen. Två gånger var det min syster som räddade mig, men jag förmådde inte göra samma sak för henne.

Det här är vår berättelse. v

Det hände inte särskilt mycket på berget där vi bodde när vi växte upp, och vi hade inte kabelteve. Vi hoppades alltid att det skulle hända något spännande, så min syster och jag hittade på intriger.

Det enda vi hade var tid.

9

Joyce Maynard

En dag bestämde vi oss för att ta reda på hur det kändes att vara död.

Om man är död känner man inget, sa Patty. Det var typiskt Patty.

Jag hade en röd sweatshirt, en sådan som har blixtlås fram och huva och fickor för tuggummi. Jag bredde ut den på en gräsplätt på sluttningen bakom huset, med ärmarna utlagda som om den varit en människa som blivit överkörd av en bil och med huvan åt ett annat håll, så att så mycket som möjligt av det röda syntes, som en blodpöl.

Lägg dig där, sa jag till min syster och pekade på mitten, ovanför blixtlåset.

Hon höll kanske inte med, men Patty gjorde nästan alltid som jag sa åt henne. Om hon hade några frågor höll hon dem för sig själv.

Jag lade mig ner bredvid henne. Tillräckligt nära för att det röda skulle synas på båda sidor om oss.

Och nu då?

Rör dig inte. Låt inte bröstet höjas och sänkas när du andas.

Vissa hade säkert bett om en förklaring, men inte Patty. Att hon själv skulle få märka vad som hände var en del av min idé och det förstod hon.

En lång stund hände ingenting. Det var en varm dag, men vi bara låg där.

Det kliar i näsan, sa hon.

Bry dig inte om det, svarade jag. Tänk på något annat. Något intressant.

För min del betydde det vid den här tiden Peter Frampton, eller jeansen som jag sett i köpcentret för några veckor sedan, som var 10

Berget bakom huset

perfekta på alla sätt och vis förutom priset. Och anteckningsböckerna som jag skrev i, där jag hittade på historier som jag läste för min syster och som hon tyckte var bättre än Kitty-böckerna.

För Patty var det Larry Bird som satte ett snyggt basketskott.

Eller någon hund hon gillade. Vilket i princip var alla hundar som fanns.

Ser du molnet? frågade hon. Det har samma form som en tax.

Tyst.

Vem vet hur lång tid som gick. Tio minuter? Kanske en timme.

Sedan fick jag syn på den, en gam som kretsade ovanför våra huvuden. Först en, sedan två till. De var fortfarande högt uppe, men det var tydligt utifrån var de placerat sig att vi var måltavlan. De kretsade rakt ovanför platsen där vi låg.

Vad gör vi? frågade Patty.

Sch! Ligg stilla.

Ytterligare två fåglar anslöt sig till de andra. Cirkeln blev allt mindre, som om de kom emot oss. De flög allt lägre ner, närmare våra kroppar.

Tänk om de försöker hacka ut ögonen på oss?

Inget svar från mig. Att gamarna skulle få syn på oss var hela poängen. Det borde min syster förstå och egentligen så gjorde hon det.

Gamarna svepte längre ner nu, störtdök och gav ifrån sig hemska, gälla skrin. De omringade oss. Det lät inte som om de skrek åt Patty och mig, utan mer åt varandra. Förmodligen bråkade de om vem som skulle få äta våra ögon.

Sedan kom ett sista skri, inte från en av de närmaste fåglarna, utan från en vi inte hade lagt märke till förrän nu, lite längre bort 11

Joyce Maynard

men på väg mot oss. Han seglade ner mot oss, med kroppen som en pil och näbben och klorna riktade mot våra ansikten.

Jag behövde inte säga åt min syster vad hon skulle göra. Vi hoppade skrikande upp och sprang nerför berget mot vårt hus. Det fanns inte ens tid för att rafsa med min tröja, men senare när fåglarna var borta återvände vi för att hämta den, andfådda och med armarna runt varandra medan vi skrek. Det gick att skrika så högt man ville i bergen och det kändes skönt. Vi letade alltid efter en ursäkt att få skrika. v

Senare, när vi hunnit hämta andan, lade vi oss i trädgården och gick igenom alltihop.

Jag kände fjädrarna stryka mig över armen, sa jag.

Jag kände vinddraget som uppstod när vingarna slog, när det blåste över mitt ansikte, berättade hon. Som en varm andedräkt.

Nu vet du hur det är att vara död, sa jag.

Eller inte riktigt död, bara nästan. v

Det är så jag minns det. Jag kan ha fel. Jag hade väldigt livlig fantasi som ung. Jag var bra på att hitta på historier, och mina historier var så bra att jag trodde på dem själv ibland.

Och jag letade alltid efter något spännande, tills jag hittade det.

12

My little pretty one, pretty one

P

latsen där min syster och jag växte upp låg i skuggan av Mount Tamalpais, strax norr om San Francisco. Det åldrande bostadsområdet där vi bodde, på Morning Glory Court, låg precis vid avfarten från Highway 101, tretton kilometer norr om Golden Gate-bron. Det gick bussar från vårt område till San Francisco – bron markerade ingången till en annan värld även om vi samtidigt visste att folk kom dit för att hoppa. Men för oss hade staden lika gärna kunnat ligga på månen.

Vår pappa hade vuxit upp i staden, i North Beach som han påstod var den äkta tomatsåsens hemstad. Det var dit hippierna kommit för Summer of Love och där Janis Joplin hade vandrat längs gatorna i The Haight, där spårvagnarna gick och den tokiga Lombard Street slingrade sig förbi rader av vackra, pastellfärgade viktorianska hus, och där en annan Patty – Hearst – hade gått in på Hibernia Bank en dag några år tidigare med ett M1-gevär för Symbiotiska befrielsearméns räkning.

Senare började rockstjärnor köpa hus på andra sidan om motorvägen, från vårt hus sett, men på den tiden var det ännu inget tjusigt 15

Joyce Maynard

ställe. Det skulle komma en dag då folk byggde höga murar runt sina tomter och satte upp skyltar som varnade eventuella inbrottstjuvar för larminstallationerna. Men det här var fortfarande en tillitsfull tid. Trädgårdarna gick över i varandra utan häckar eller staket, så att flickor som vi kunde springa från ena änden av gatan till den andra utan att sulorna på våra tygskor rörde vid asfalt en enda gång. Alla rörde sig med lätthet bland sina grannar och det var bara ett fåtal som låste ytterdörren.

Vårt hus, nummer sjutton, var det minsta på gatan med två mörka små sovrum, vardagsrum med lågt i tak och ett kök som de förra ägarna hade inrett med gröna laminatskivor och matchande avokadogröna vitvaror, som man aldrig kunde veta om de tänkte fungera som de skulle. Vardagsrummet var klätt med träpanel, kanske för att det skulle framstå som mysigt, men resultatet lämnade mycket i övrigt att önska.

Våra föräldrar köpte huset 1968 när jag var två år gammal, kort efter att min syster fötts. Det var det bästa de hade råd med på en polislön. Min mamma sa att Marin County var en bra plats för barn att växa upp på, även om pappa arbetade i stan på den tiden, det vill säga i San Francisco. Han var patrullerande polis då, ännu inte inspektör, och jag tror att han måste ha gillat att arbetet förde honom bort från hemmet, över den röda bron han älskade. Det var förmodligen bäst så, åtminstone för någon som han, att han fick ge sig ut på egen hand och rädda folk medan vi tre var prydligt undanstoppade i det lilla huset.

Nu för tiden skulle ingen komma på tanken att bygga billiga hus på ett ställe som det där vårt hus låg. Marken som området låg på skulle reserveras för villor på femhundra kvadrat med swimming16

Berget bakom huset

pool, utomhuskök i trädgården och dyra trädgårdsmöbler. Garagen skulle rymma tre bilar och bilarna inuti dem skulle vara europeiska.

Men när det än var (förmodligen på fyrtiotalet, efter kriget) som husen byggdes på Morning Glory Court och de omgivande gatorna, (Bluebell, Honeysuckle, Daffodil och min favorit – sannolikt uppkallad efter en byggherres fru – Muriel Lane) så hade det inte ännu blivit eftertraktat att bo i öppna landskap med utsikt. På den tiden var det möjligt att ha så lite pengar som vår familj hade och ändå köpa ett hus som vette mot flera tunnland obebyggd mark.

Så hela berget var vår lekplats. Min och min systers.

Under sina första fem år i livet pratade Patty knappt, förutom med mig. Inte för att hon inte kunde. Hon kunde orden. Hon hade inget talfel. Faktum var att hon hade starka åsikter om många saker, inte bara hundar och basket, utan även om (nu talar jag om saker hon inte gillade) all mat som var röd förutom tomatsås, kläder med lappar som kliade i nacken, alla klänningar. Tidigt utvecklade hon en hjärtlig humor som särskilt rörde allt som hade med kroppen att göra eller sådant som händer på toaletten. Rapar upphörde aldrig att roa henne. En fis, särskilt om den kom från en välklädd kvinna eller en kostymklädd man, fick henne att kikna av skratt.

Men om någon ställde en fråga – och det gällde även andra barn än mig, hennes dagisfröken och våra föräldrar – sa hon inget om inte jag var där. I så fall brukade hon viska svaret i mitt öra så att jag fick förmedla till omvärlden – världen bortom den enhet vi två utgjorde – vilket hennes svar var. Eftersom jag var väldigt ung förstod jag inte att andra femåriga flickor hade mycket att säga. Jag visste inte att alla småsystrar inte uppförde sig så.

17

Joyce Maynard

När vi gick till banken med mamma och kassören frågade vilken smak hon ville ha på klubban, viskade Patty vad hon ville ha i mitt öra så att jag fick uttala det högt. Grön. Hon struntade i när andra barn kallade henne råttan på grund av hennes överbett och ute på gatan lämnade hon hellre ifrån sig sin leksak, om det kom en grabb som ville ha den, än att protestera. Men hade någon av killarna retat mig (för mina urvuxna kläder, min oförmåga att träffa bollen om vi ibland spelade match med grannbarnen) hade hon konfronterat den skyldige (under tystnad) med ett av jujutsu-greppen vi lärt oss av pappa. En gång var det en pojke som tog platsen hon paxat åt mig vid en dockföreställning mamma tog med oss till på biblioteket, och då körde Patty armbågen i magen på honom och sparkade honom för säkerhets skull innan hon magnifikt svepte ner mig på platsen bredvid hennes. Allt utan ett ord.

Man hade kunnat tro att hon var blyg, men när vi var på vårt rum kom Pattys sanna natur fram, en hemlighet som bara jag kände till.

Då brukade hon dansa i bara trosorna eller härma sin lärare, mrs Eggert, när hon förberedde klassen inför skolsköterskans inspektion av allas rumpor under ett utbrott av springmask, eller leka sin favoritlek då hon låtsades vara valp och gick på alla fyra med tungan hängande utanför munnen samtidigt som hon viftade på sin påhittade svans.

Min syster kunde vara vild, hon kunde hoppa från den översta våningssängen ner på en hög med kuddar som hon hade lagt fram till sig och som, visade det sig, inte var tillräckligt mjuk när hon landade. Jag minns hennes min när hon landade på golvet och jag visste att det måste göra ont, men hon var inte den som grät.

Ibland när jag talade för Pattys del krävdes det inte mer av mig 18

Berget bakom huset

än att jag förklarade att hon ville ha senap på smörgåsen eller vilken glassmak hon föredrog. Hon meddelade mig detta med förvånansvärt hes röst, så låg att endast jag hörde. Jag gav röst åt hennes ord. ”Patty gillar inte dockor särskilt mycket”, sa jag till mamma när Patty öppnade sin julklapp som visade sig vara en bebisdocka med tillhörande kläder. ”Hon säger att den här är väldigt söt och att hon tror att jag skulle tycka om den. Men egentligen skulle Patty vilja ha en basketboll eller en griskulting.”

Det hon verkligen ville ha var naturligtvis en hund. Mamma hade sagt nej till det.

Men en sak är ganska intressant: Hur lite Patty än sa på den tiden, och hur tyst hon än förblev senare, hade hon en riktigt stark röst.

Den var inte hög och gäll som en småflickas, utan förvånansvärt låg och klangfull. Den bar så långt att mamma ibland sa – när vi var ute och cyklade och diskuterade under tiden – att hon visste att Patty var på väg hem fem minuter innan hon kom fram. Enligt våra föräldrar blev hon känd för detta redan som bebis. ”Rachel låter som ett normalt barn”, sa pappa och syftade på mig. ”Men när Patty skriker till hörs det förmodligen ända till Eureka. Det är ett under att mina trumhinnor inte spräckts.” v

Jag har ingen bild av min barndom (nu talar jag om minnen, inte om de fotoalbum som mamma aldrig kom till skott med att göra) som inte inbegriper Patty. Nästan alltid när jag ser en bild av oss framför mig har vi armarna runt varandra, eller så lutar hon huvu19

Joyce Maynard

det mot min axel, eller jag mot hennes (för hon blev lång redan som liten). Om bilden tagits efter att hon fyllt sex eller sju har Patty garanterat munnen stängd. Men medan jag sannolikt ser orolig ut, ler min syster.

Begreppet depression användes inte i någon större utsträckning på den tiden, men jag tror att vi båda tidigt uppfattade att mamma var skör, att det inte fanns något utrymme eller någon energi för att hantera mer än hon redan hade på sitt bord. Det här var vid tiden då pappa gick kvällskurser för att skaffa sig en examen så att han kunde bli kriminalinspektör. När han först blev polis var hans mål att arbeta vid mordroteln. Han var inte intresserad av parkeringsböter eller småstölder eller rån. Kanske hade han sett någon inspektör på film – William Holden, Humphrey Bogart, Robert Mitchum – och gillat det han såg. Det hade varit likt honom: att ha en filmhjälte som förebild, fast han själv var en i verkliga livet.

Så han dubbelarbetade vid den tiden, dagtid var han på jobbet i San Francisco, kvällstid i skolan, medan mamma stannade hemma med Patty och mig. Det var säkert tufft för honom med så långa dagar, men det var glamoröst också att lära sig om psykologi och rättsmedicin medan mamma stannade hemma med ungarna. Och med tanke på hur pappa var kom han inte rusande hem till henne efter att lektionerna var slut. Det gick förmodligen några kvinnliga studenter vid polisakademin. Det fanns definitivt servitriser på klubbarna han gick till efteråt. ”Er pappa tyckte alltid om att göra kvinnor glada”, sa mamma en gång till mig. Det fanns inget hårt i hennes röst när hon sa det, bara trött resignation, ett konstaterande, och jag visste det ändå.

Kanske kände han på något märkligt sätt att han var skyldig att 20

Berget bakom huset

sprida glädje omkring sig. Till många kvinnor. Som blev väldigt glada. (Ett tag, i varje fall.)

Kanske var problemet mellan våra föräldrar, att av alla kvinnor var vår mamma möjligen den enda som tycktes immun mot pappas romantiska taktik, och för en man som var van vid att charma den kvinnliga delen av befolkningen i San Francisco Bay-området, måste det ha tagit loven av honom. För det första var mamma smartare än de flesta. Hon var dessutom kyligt motståndskraftig mot smicker. Ärlighet tyckte hon om. Vackra ord ledde ingenstans om man begick brottet att vara svekfull. En enda lögn räckte för att förlora henne.

Jag minns en gång när vi var väldigt små: pappa kom hem efter jobbet och snurrade runt med mamma i köket, knöt upp hennes förkläde och lade händerna runt hennes midja för att kyssa henne hårt på munnen. (Kommer jag ihåg det här? Eller har jag hittat på det eftersom jag vill att det ska ha varit så?) Han tryckte henne tätt intill sitt bröst. ”God parfym”, sa hon och drog sig undan. ”Ny doft?”

Hon lyfte knappt blicken utan knöt förklädet igen med en trött min som tycktes säga ”slösa inte tid på mig”.

Och efter ett tag gjorde han inte det längre.

21