9789150121063

Thomas Tidholm  Anna-Clara Tidholm

ISRESAN

ALFABETA

ET VA R EN

lördag, tror jag. Vi hade bestämt oss för att gå till Rönn-

bäcken. Det låg tjockt med gammal snö på norrsidan, och vi fick pulsa. Vi brukade meta vid den bäcken ibland. Det fanns ett sommarhus där och en gammal brygga. Men nu hade våren börjat och bäcken hade blivit stor som en å med mycket vatten. Stora isflak kom seglande nerför, men vid stranden var det is som satt fast.

6

Jock gick försiktigt ut på isen, för han tyckte han såg spår av en utter.

– Kom tillbaka! sa Max. – Isen håller, sa Jock.

Då gick jag också ut.

– Ja, titta den håller, sa jag.

Då gick Max ut, fast man såg att han var rädd. Han tog med sig en gren från ett träd.

När han hade kommit ut på isen och vi stod och tittade i det svarta vattnet sa det bara knak lite tyst. Hela flaket bröts loss och började röra sig. Max började skrika.

Alla skrek, men det var för sent. Vi hann inte hoppa iland. Isflaket drev iväg, sakta och fint liksom. Det snurrade lite först, men sen flöt det bara vidare som om det var en båt.

8

Vi stod alldeles stilla, vågade inte röra oss. Det gick inte så fort, men snart såg vi inte den gamla bryggan längre. Vi drev mitt i ån. Det fanns träd på båda sidor, men vi kunde inte nå dem. Andra isflak, stora och små, kom drivande omkring oss.

Vi flöt bara vidare nerför ån. Det var inte bara is där, det var en hel del skräp också, allt möjligt. En stor låda av trä fick vi tag i med hjälp av Max gren. Vi drog upp den och satte oss på den. Så slapp vi sitta direkt på isen.

Ån blev bredare hela tiden. Så kom den ut i en stor flod, som också blev bredare hela tiden. Till slut såg vi inga stränder, bara lite land åt ena hållet. Inga fåglar såg vi längre.

Nu visste vi inte var vi var. Jock sa att han trodde det skulle komma en båt. Då skulle vi vinka, och då skulle de plocka upp oss och vi skulle få sitta med filtar omkring oss och dricka varm choklad. Men vi såg ingen båt.

Så började det snöa. Nu skulle ingen alls se oss.

När det slutade snöa förstod vi att vi var långt ute i ingenstans. Det var bara is och vatten runtomkring. Men det kom sol bakom molnen och det blev färger på allting som när man målar med vattenfärg. Det ändrade sig hela tiden. Det var ganska vackert fastän vi var rädda!

Max smakade på vattnet. Det smakade lite salt.

– Vi är på Havet nu, sa Jock. Ishavet kanske, sa han. Jag har läst om det. Det är väldigt stort.

– Ishavet, det är långt borta, sa jag.

– Det är som ett hav med is i alla fall, sa Jock.

Det hade gått många timmar nu och det höll på att bli mörkt. Vårt isflak rörde sig sakta och fint framåt, och fler och fler isflak samlades omkring oss. Månen gick upp, den var stor och rund och den lyste och höll oss sällskap. Det är faktiskt en gubbe i månen, även om vi inte hade bett att få träffa honom just ikväll.

10

Jag tror att vi somnade på vår låda, lutade mot varandra. När vi vaknade var det ljust, ljust och solen höll på att gå upp. Men det var en ny kyla i luften.

12

Vårt isflak hade fryst ihop med en massa andra och det hade blivit som ett golv av is med bara lite snö på. Vart vi än vände oss såg det likadant ut.

– Jag vill gå hem nu, sa Max. 13

En dag tidigt om våren går Ida, Max och Jock till sitt gamla ställe vid Rönnbäcken. Jock tycker att han ser spår av utter invid stranden, och de kliver ut på isen för att spana. Då hörs plötsligt ett knak, flaket lossnar och börjar glida nedför ån. Det är omöjligt att ta sig i land.

De flyter vidare, ända ut på det stora havet där det bara finns vatten och is så långt de kan se. Mer och mer is.

Och till slut bara is.

ISRESAN är inspirerad av gamla tiders polarexpeditioner.

Ett äventyr fullt av snö, is, norrsken, fiskbullar, hemlängtan, pingviner och svarta vatten.

ISBN 978-91-501-2106-3

ALFABETA

9 789150

121063

www.alfabeta.se