9789150114171

Sjutton 책r skitsnygg inlaga pocket

14-02-28

16.05

Sida 4

Sjutton år skitsnygg inlaga pocket

14-02-28

16.05

Sida 2

Läs även Simon & Sophie (2006) Liv & Lovisa (2008) Ett nytt liv på köpet (2009)

Nyfiken på mer?

Titta in på www.alfabeta.se

www.emmagranholm.com

Första pockettryckningen Copyright © 2012: Emma Granholm Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm Tryck: ScandBook, Falun 2014 ISBN 978-91-501-1674-8

Sjutton år skitsnygg inlaga pocket

14-02-28

16.05

Sida 1

 

Sjutton år och skitsnygg



Sjutton år skitsnygg inlaga pocket

14-02-28

16.05

Sida 3

PROLOG

Man är borta i två jävla veckor, och när man kommer tillbaka har allting förändrats.

Varför? Jag har ingen aning. Nåt har hänt. Nåt måste ha hänt.

För de beter sig annorlunda. Allihop. Diana, Suss och Hugo. Till och med Alexa – min flickvän.

De lyssnar inte lika noga när jag snackar. De ser inte på mig på samma sätt. De ser inte på mig så ofta – och så intensivt – som de brukar. Deras blickar är nån annanstans – deras tankar också.

Jag tycker inte om det här. Jag tycker inte om det alls.

Vad fan är det som har hänt?



Sjutton 책r skitsnygg inlaga pocket

14-02-28

DEL 1

16.05

Sida 5

Sjutton år skitsnygg inlaga pocket

14-02-28

16.05

Sida 7

Vid sjön Det finns ingen anledning att vara här. Ingen alls. Det är kallt och rått ute. Dimmigt. Max tretton grader. En underbar svensk junikväll med andra ord. En sån där kväll då man inte fattar varför juni överhuvudtaget räknas som en sommarmånad.

Vi borde vara inomhus, där det är torrt och varmt. Ändå går vi här på stigen genom skogen, stigen som leder ner till sjön. Precis som vi gjorde i går. Ska vi ha en lika meningslös kväll i dag igen?

– Kan nån berätta för mig vad vi gör här?

– Men Felix, säger Suss. Vi är ju på väg till sjön.

Suss tycker om att snabbt svara på mina frågor. Suss tycker om allt som ger henne en orsak att säga nåt till mig.

Fast det är inte hennes svar jag vill ha. Jag vill för fan att Alexa ska svara. Men Alexa säger ingenting. Går bara bredvid mig med en hörlur från mobilen i ena örat. En dunkande basgång hörs svagt ifrån den.

– Jag vet väl också att stigen leder till sjön, säger jag till Suss.

Tror du att jag är helt jävla puckad, eller?

Hon skakar genast på huvudet och pressar samman läpparna. Drar fram slingor av sitt långa blonda hår på båda sidor om ansiktet, så att stora delar av det döljs.

Skönt, åtminstone en sak som inte har förändrats: jag kan fortfarande styra exakt hur Suss ska må.

Hugo och Diana går framför oss och när vi närmar oss stigens slut ökar de takten. De försvinner ur synhåll och sen hör vi Hugo ropa: 

Sjutton år skitsnygg inlaga pocket

14-02-28

16.05

Sida 8

– Han är inte här!

– Fan också, säger Alexa.

– Vem? frågar jag.

– Äh, du får se, säger hon.

Nu har vi också kommit ut ur skogen och står på gräset som sträcker ut sig ner mot sjön. Inga andra där än Diana och Hugo.

– Eller kanske inte, lägger Alexa till. Han kanske aldrig dyker upp igen.

Hon plockar ut hörsnäckan ur örat. Jag hör ljudet tydligare nu; det är den där jobbiga technon som hon tydligen har börjat lyssna på medan jag var borta. Den är knappt värd att kallas musik. Jag fattar inte hur hon pallar. Fattar inte hur nån pallar att lyssna på skiten.

Jag sticker in min hand under Alexas axellånga röda hår. Jag älskar nyansen hon färgar det i; den får henne att se ut som en levande mangafigur. Samma trafikljusröda färg som jag ska välja om jag nån gång i livet skaffar en Alfa Romeo. Jag låter ett finger smeka hennes lena nacke där under håret.

Alexa vänder ansiktet mot mig. Ger mig ett snabbt leende. Men blicken är inte riktad mot mig. Blicken sveper över omgivningen. Över skogsbrynen, över strandkanterna, över klipporna. Letar efter nån som uppenbarligen inte finns där.

Hugo, som är Suss brorsa och bara en tolvårig snorunge, springer runt medan vi andra står still. Eftersom det har regnat under dagen är allting blött; man kan inte sätta sig på nån sten, eller på bryggan, eller vid nåt av picknickborden som står uppställda på gräsmattan, inte bänkarna runt grillplatsen uppe på klipporna heller. Man kan bara stå och vänta. Jag vet inte ens vad vi väntar på, eller vem rättare sagt – ända fram till Hugos ord ”Han är inte här!” var allting ännu mer mystiskt. Men nu 

Sjutton år skitsnygg inlaga pocket

14-02-28

16.05

Sida 9

vet jag alltså att det är en kille inblandad. En kille som jag misstänker att jag kommer spöa fett nån gång i framtiden, med tanke på hur Alexa hela tiden vrider på huvudet och spanar längs sjön.

Innan jag hade Alexa slogs jag rätt ofta.Visst, efter att vi blev ihop har det väl också hänt att jag skakat nån eller knuffat in nåt pucko i en vägg, men inte verkligen slagits – slagits för allt vad jag är värd.

Folk tror att jag har slutat slåss för att Alexa ska slippa se mig göra det, och för att hon ska slippa gå och oroa sig för att jag ska hamna i slagsmål. Och kanske är det lite det, fast mest beror det på att jag inte blir irriterad lika lätt längre, har inte samma behov av spänningen heller. Ibland startade jag bråk bara för att jag var så uttråkad, för att jag ville att det skulle hända nåt, för att jag ville… känna nåt. Men sen jag blev ihop med Alexa känner jag så mycket hela tiden. Det är aldrig så där tomt inuti mig som det var förut.

Jag hatar att inte veta. Jag hatar att ingen berättar nåt för mig.

Men jag tänker inte stå här inför alla och tigga om svar. Tänker vänta tills jag är ensam med Alexa. Fast hittills har vi inte haft nån tid ensamma sen jag kom tillbaka.

Jag och mina föräldrar åkte till Grekland tre dagar efter skolavslutningen. Vi var borta två veckor och kom hem i går eftermiddag. Jag lämnade min packning i hallen, tog en snabb dusch och bytte t-shirt – till en ny som det står ”Here comes trouble” på; sen drog jag direkt till Alexa, utan att ringa innan.

Jag blev insläppt av Annie, hennes morsa. Diana, Suss och Hugo var redan där. De hängde i vardagsrummet. Hugo låg på 

Sjutton år skitsnygg inlaga pocket

14-02-28

16.05

Sida 10

golvet med en mangatidning utbredd framför sig. Diana och Suss satt i sidled i soffan. Diana framför Suss, och Suss gjorde små flätor här och var i Dianas rödblonda vågiga hår. Alexa satt uppkrupen i en av de svartvitrandiga fåtöljerna, höll i en fickspegel med ena handen och bättrade på sitt smink med den andra.

– Felix!

Hennes röst. Den är ganska mörk, och nästan lite hes. Gud vad jag hade saknat hennes röst. Farsan och morsan lät mig bara skicka SMS från deras mobiler, jag fick inte ringa en enda gång.

Jävla dumhuvuden. Okej om det hade handlat om pengar – som de påstod – men jag vet att det inte var det, utan bara nån fjantig idé som farsan fått. Skulle inte förvåna mig om syftet med hela resan var att hålla mig borta ifrån Alexa ett tag.

Jag önskar att mina föräldrar kunde vara mer som Annie och Tom. De försöker aldrig sära på mig och Alexa, de tycker aldrig att vi ses för mycket, de tycker bara att det är roligt att jag är där.

Alexa la ifrån sig spegeln, rusade fram och kastade sig i min famn. Då trodde jag fortfarande att allt var som vanligt. Jag kramade om henne, strök med händerna över hennes rygg, drog in den söta vaniljlukten från hennes parfym. Sen försökte jag kyssa henne, men då vände hon bort ansiktet.

– Lipstick! Jag har precis lagt på nytt.

Hon pekade med ett finger på sina röda glansiga läppar.

– Okej, sa jag och skrattade. Tjejer, va?

Jag böjde mig ner och rufsade om Hugo i håret, lite för hårt, så att han tvingades krypa ihop och sänka sitt huvud under min hand. Suss och Diana reste sig och kramade om mig. Jag hade fan saknat dem också.

Det var inte så att jag hade haft en deppig och ensam semes

Sjutton år skitsnygg inlaga pocket

14-02-28

16.05

Sida 11

ter och bara gått omkring och saknat mina kompisar hela tiden.

Självklart inte.

Jag hängde med folk där nere. Frågade en kille från Skåne, som låg på en av solstolarna i närheten, om han hade lust att spela strandtennis med mig. Han var också sjutton och delade mitt hemska öde: att vara på semester med sina föräldrar som enda ”sällskap”.

På kvällen gick vi ut och krökade ihop, och på en bar började vi snacka med ett gäng på fem tjejer från Holland. Sen gick vi ut och festade med dem varje kväll. Men jag gjorde ingenting med nån av de brudarna. Trots att de verkade villiga – mer än villiga – allihop, och trots att två av dem var riktigt heta. Hade ändå inte en tanke på det faktiskt. (Okej då, jag kanske tänkte på det, tänkte på hur det skulle kunna vara, men sen tänkte jag på Alexa och då kändes det bara helt onödigt.)

– Vi skulle precis dra, sa Alexa. Följer du med?

– Vart?

– Du får se.

På väg ut stannade Alexa till vid hallspegeln, drog en borste genom sitt röda hår. Sen gick vi hit, till sjön. Precis som nu. Men i går var det i alla fall inte blött överallt. Då kunde vi sitta uppe bland klipporna, på de två halvcirkelformade bänkarna som är byggda kring en betonggjuten grill.

Jag berättade om min resa. Eller försökte i alla fall. Försökte beskriva de lustiga feta hårdrockskillarna som var asfulla på planet. Försökte beskriva de jobbiga restauranginkastarna och imitera skåningens dialekt. Men jag tröttnade efter ett tag. Vad är det för vits med att snacka om folk inte lyssnar ordentligt?

Den enda som brydde sig om att ställa frågor var Suss. Och inte ens hon hade ögonen riktade mot mig hela tiden. Inte ens 

Sjutton år skitsnygg inlaga pocket

14-02-28

16.05

Sida 12

hon skrattade tillräckligt högt åt mina skämt.

Vi satt där i nästan två timmar. Två helt bortkastade timmar med tanke på hur sega och tråkiga alla var.

– Vad väntar vi på? frågade jag till slut. Hur länge ska vi stanna här?

– Vi kan nog dra nu, sa Alexa.

Hon reste sig långsamt upp, och sen såg hon ut över sjöns omgivningar en sista gång innan hon började gå mot stigen. Jag slöt upp bredvid henne och tog hennes hand i min. Den var iskall.

– Fryser du?

– Det är ingen fara, sa hon.

Fast jag förstod att hon ljög. Själv fryser jag inte särskilt lätt.

Det är nog för att jag tränar så mycket. Nåt med blodcirkulationen och musklerna, tror jag.

– Följer du med till mig? frågade jag medan jag värmde hennes hand med min. Jag kan visa bilderna på datorn, de som vi tog på resan alltså.

– Jag måste hem, sa hon. Har lovat morsan.

– Okej.

Jag väntade på att hon skulle säga att jag kunde hänga på, men det gjorde hon inte. Det irriterade mig. Irriterade mig så pass mycket att jag väntade ända till efter middagen innan jag gick hem till henne i dag. Och när jag väl kom dit var Diana, Suss och Hugo där igen. Jag borde inte ha varit så långsint och tjurskallig. Hade jag inte varit det hade jag säkert hunnit få en stund ensam med Alexa. Hade kanske till och med fått veta vem vi väntar på.

Och nu är vi alltså här vid sjön igen. Står och hänger. Bara hänger. Jag vill inte vara här. Jag vill vara ensam med Alexa. Jag vill 

Sjutton år skitsnygg inlaga pocket

14-02-28

16.05

Sida 13

vara inne i värmen på hennes rum. Jag vill att vi ska ligga omslingrade på hennes säng och ha på musik. Jag vill att hon ska kyssa mig, ta på mig, lyssna på mig – se på mig.

Jag tittar på Hugo som klättrar på några stora stenar nere vid vattnet, precis som Suss har han en flikig lugg som slutar strax nedanför ögonbrynen. Fast hans hår är inte blont som hennes utan ljusbrunt. (Det är Suss som klipper dem bägge, så det är väl inte så konstigt att frisyrerna är lika. Hon klipper förresten mitt hår också nuförtiden, men det är lockigt så det blir ju helt annorlunda.)

– Var försiktig, Hugo! ropar Suss nu.

– Jag är försiktig! svarar han samtidigt som han tar ett hopp från en sten över till en brant regnvåt klipphäll.

Jag vet inte hur många gånger jag har kollat på klockan. Jag skulle kunna dra, jag behöver inte vara här bara för att de andra är det. Men om han – vem han nu är – skulle dyka upp, så vill jag inte missa det. Och framförallt vill jag inte att de andra ska träffa honom utan mig – det verkar de redan ha gjort tillräckligt.

Jag lämnar tjejerna och går ner mot vattnet. Gräset övergår i en liten sandstrand några meter innan vattenbrynet. Jag plockar på mig ett gäng stenar och börjar kasta macka. Hugo landar snart med ett skutt vid min sida och börjar göra likadant. Han är helt värdelös och det säger jag åt honom. Han ser ut som om han ska börja lipa, så jag visar hur man ska göra, och han lyckas få en sten att studsa tre gånger innan den sjunker. Han vänder genast sitt runda lilla ansikte mot mig. Jag väntar några sekunder extra innan jag säger nåt, och han håller blicken fixerad vid mig under tiden. Till sist nickar jag.

– Snyggt. 

Sjutton år skitsnygg inlaga pocket

14-02-28

16.05

Sida 14

Hugo tar ett hopp upp i luften och lyfter båda händerna över huvudet. Landar med en hård duns på den blöta packade sanden.

Efter en dryg timme har Alexa äntligen tröttnat på att frysa och hon ropar till mig och Hugo att vi ska dra.

Jag tar Alexas hand i min – den är ännu kallare än i går – och med snabba steg går jag över gräset och bort mot stigen. Den är lerig här och där efter regnet. Skulle nästan hellre följa sjöns högra sida bort till parkeringsplatsen, och sen ta bilvägen som leder därifrån. Trots att det är en omväg som tar mer än tre gånger så lång tid.

– Kom då! ropar jag över axeln till de andra som hamnat efter.

Jag vill få bort alla härifrån så fort som möjligt, innan jag-vetinte-vem dyker upp. Visst, jag kanske är lite nyfiken på vem vi har väntat på, men inte så nyfiken att jag tänker sumpa chansen att få komma härifrån.

– Gulligt av dig att ta hand om Hugo, säger Suss när hon kommer upp jämsides med mig och Alexa på stigen.

– Felix är jämt så jävla gullig, säger Alexa och skrattar.

– Gullig är typ mitt mellannamn, säger jag.

Då stannar Alexa, och jag stannar också, och så kysser hon mig. Nu skiter hon visst i sitt läppstift. Tacka fan för det. Vår första kyss sen jag åkte, vår första kyss sen jag kom hem, vår första kyss på sexton dagar. Den är lika fantastisk som Alexas kyssar alltid är.

När jag slår upp ögonen möter min blick Suss, hon står också still. Medan Diana och Hugo har passerat oss har hon stått kvar och glott. Vissa tycker tydligen om att tortera sig själva. 

Sjutton år skitsnygg inlaga pocket

14-02-28

16.05

Sida 15

Jag blinkar åt henne med ena ögat och hon vrider snabbt bort huvudet och börjar gå. Fast hon är inte tillräckligt snabb; jag hinner se rodnaden på hennes kinder.

– Suss! ropar jag efter henne. Värst vad du fick bråttom!

Hon ökar hastigheten ytterligare.

Egentligen heter hon Susanna och förut kallade alla henne för Sussie. Men i slutet av sjuan kortade jag det till Suss, sa att jag tyckte det var sötare. Sen fick hon alla andra att också börja kalla henne för det.

– Du är så elak, säger Alexa.

– Jag vet, säger jag. Men tänk om alla människor var snälla och trevliga, hur skulle världen se ut då?

– Ja, det skulle ju vara för jävligt förstås.

Hon ser in i mina ögon och ler. Gud, de där läpparna, det där leendet – ibland får det mina ben att darra till och tappa sin styrka för en liten stund. Just nu är ett sånt tillfälle. Jag drar henne intill mig och så kysser vi varandra igen. Länge. Efteråt frågar hon om jag sover hos henne i natt.

– Det kan du hoppa upp och fethaja, säger jag.

Medan vi fortsätter gå – hand i hand, på den breda barrtäckta stigen – tänker jag på hur skönt det är att allt är som vanligt igen.

