Tornrummets hemlighet inlaga pocket
14-04-08
09.16
Sida 16
De sporrade varandra, kanske ville killarna imponera på varandra och på tjejerna. Mirjams tilltagande skräck när hon började märka att det hela höll på att urarta bara ökade upphetsningen. Hon föll till marken, och de fortsatte att sparka. De hade inte slutat när hon skrek av smärta och rullade ihop sig till en boll, inte när blodet började rinna från den knäckta näsan, inte ens när hon slutat försvara sig och låg i gräset bredvid gångvägen utan att röra sig. Inte förrän några förbipasserande började skrika åt dem upphörde slagen och sparkarna. Mirjam hade varit säker på att de skulle döda henne. Kanske hade de också gjort det om de inte hade blivit tvingade att sluta. Hon vaknade upp på sjukhuset, med knäckt näsa, en bruten handled, inre blödningar och blåmärken över hela kroppen. Minsta rörelse gjorde ont. Dessutom ville inte ringandet i örat ge med sig. Läkarna sa att det skulle försvinna med tiden men att hon förmodligen skulle få leva med nedsatt hörsel på vänster öra. Det tog veckor innan hon kunde röra sig någorlunda obehindrat igen. De som hade gett sig på henne blev polisanmälda och det blev stort uppslaget i lokaltidningen, ja det kom till och med på riksnyheterna i TV. Kort sagt, det var en stor skandal, men Mirjam hade ingen aning om vad som hände med hennes angripare sedan. Och hon ville inte veta det heller. Väl hemma igen kände hon sig alldeles tom, orkade inte prata med någon. Slöt sig inom sig själv. Så hon hade bara tyst accepterat när mamma och pappa med förtvivlade blickar hade sagt att de skulle flytta, att de hade hittat ett hus i en annan stad, i en annan del av landet. Att de skulle packa nu, med detsamma, och åka om bara några dagar. Och här låg hon nu, i sitt tornrum, såg trädens grenar långsamt vaja framför den klara hösthimlen, synlig åt alla håll från hennes högt liggande gömsle. Här uppe kände hon sig trygg och säker, utom