Page 1

Tornrummets hemlighet inlaga pocket

14-04-08

09.16

Sida 2


Tornrummets hemlighet inlaga pocket

14-04-08

09.16

Läs även: Bandet som inte får brista

Nyfiken på mer? Titta in på www.alfabeta.se

www.niklasjanz.se

Första pockettryckningen Copyright © 2008 Niklas Janz Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm Omslag: Lisa Zachrisson Tryck: ScandBook, Falun 2014 ISBN 978-91-501-1676-2

Sida 4


Tornrummets hemlighet inlaga pocket

14-04-08

09.16

Sida 3

Niklas Janz

TORNRUMMETS HEMLIGHET

Alfabeta


Tornrummets hemlighet inlaga pocket

14-04-08

09.16

Sida 6

INNEHÅLL

1 Ett nytt liv i ett nytt hus  2 Tolv svarta skrivböcker  3 Den gamles trädgård  4 Astronomens hus  5 Tillbaka  6 Vår belöning blir stor  7 Att höra och inte höra  8 Citadellet  9 Kapslar  10 Ut ur tornrummet  11 Noviserna i auditoriet  12 Svek  13 Samlare och jägare  14 Spökjakt  15 Vid den västra horisonten  16 Den andra kretsen  17 Skuggor 


Tornrummets hemlighet inlaga pocket

14-04-08

09.16

Sida 7

18 Bibliotekets dörrar  19 En vän i nöden  20 Det som döljer sig i skogen  21 Vandringar i mörker  22 Alla eller ingen  23 En berättelse om kärlek  24 Vägskäl  25 Förrädare och hjälte  26 Transmodus  27 Emanuel Kralls hemlighet  28 Den trettonde boken  29 Allt du ser är ditt  30 Bakom masken  31 Rum 014  32 I Mirjams rum  33 Sista natten i Kangar  Epilog 


Tornrummets hemlighet inlaga pocket

14-04-08

09.16

Sida 8


Tornrummets hemlighet inlaga pocket

14-04-08

09.16

Sida 9

Plötsligt såg han ett klot av ljus. Klotet svävade framför dem, alldeles stilla, trots att de rörde sig framåt med ganska hög fart. Han bländades av ljuset, men vad han än gjorde för att se förbi klotet följde det efter. Han såg mot sin fru, som till hans bestörtning inte tycktes lägga märke till det alls. Nu växte klotet framför honom tills det fyllde hela synfältet, ja hela huvudet. Han hörde sin fru skrika långt bortifrån, och sedan blev det märkligt tyst.


Tornrummets hemlighet inlaga pocket

14-04-08

09.16

Sida 10


Tornrummets hemlighet inlaga pocket

14-04-08

09.16

Sida 11

1 Ett nytt liv i ett nytt hus

Mirjam såg skylten flimra förbi i mörkret: ”Forshamra”. Då var de alltså framme till slut. Hon bytte ställning och försökte sträcka på sig. Det hade varit en lång resa och hon var stel i hela kroppen. Under färden hade det börjat regna. Först ett lätt duggregn som efterhand blivit allt intensivare. Nu formligen vräkte det ner. ”Jag har aldrig sett ett sånt regn. Herregud, man ser ju inte vägen framför sig!” sa hennes pappa. Hennes mamma spanade intensivt ut genom vindrutan: ”Sakta ner, det måste vara här någonstans. Det är svårt att känna igen sig i regnet … Vänta … där! En väg som går in till höger, upp för en kulle. Det måste vara den!” Mirjams pappa muttrade något om att det var mer en lerig flod än en väg, så här hade det minsann inte sett ut på visningen. Men han svängde ändå, växlade ner och körde in på vägen. Det började nästan genast bära av uppåt. Mirjam såg ingenting där ute, utom regn och mörker. Trots det satt hon och stirrade spänt ut genom fönstret för att se om hon kunde fånga en skymt av huset. Det borde dyka upp när som helst nu. Plötsligt ryckte hon till. För ett ögonblick tyckte hon att hon såg 


Tornrummets hemlighet inlaga pocket

14-04-08

09.16

Sida 12

en människa utanför fönstret, en bit från vägen i skogsbrynet. Men innan hon hunnit fästa blicken var gestalten borta. Hon blinkade in i mörkret och visste inte vad hon skulle tro. Varken mamma eller pappa verkade ha sett något, men de satt ju också med blickarna riktade framåt … Mirjam ruskade på huvudet, det var nog inget, hon var bara spänd och nervös. Mamma och pappa hade ju varit nere på en visning tidigare under sommaren, själv hade hon bara hört deras beskrivningar och hon visste inte vad hon skulle vänta sig. Ett stort vitt hus på en kulle, hade de sagt, med ett egenartat torn och en gammal trädgård. Hon såg på mamma att hon också var spänd. Hon hade knycklat ihop vägbeskrivningen till en liten boll i handen och pratade nervöst med pappa, som för sin del mest var upptagen av att svära över den leriga vägen. I famnen höll Mirjam sin gamla nalle. Den var sliten och tilltufsad och egentligen hade hon inte använt den på många år. Hon hade hittat den i röran när de höll på att packa och förstrött plockat upp den. Nu satt hon där i baksätet och kramade den hårt. Allt hade gått så fort. För tre månader sedan hade allt varit som vanligt, Mirjam hade gått i skolan och dagarna hade tickat på. Sedan hände det där … hon ryste ofrivilligt till. Därefter, veckorna på sjukhuset, den tryckande tystnaden där hemma. Ingen hade sedan förvarnat henne om flytten. Ingen hade talat med henne. Egentligen borde hon förstått av allt tisslande och tasslande att något var på gång, men Mirjam hade aldrig varit särskilt intresserad av föräldrarnas lågmälda prat. Ville de ha hemligheter så fick de väl ha det. Sådan hade hon alltid varit. Tystnaden la sig runt dem när bildörrarna slog igen, det lukta


Tornrummets hemlighet inlaga pocket

14-04-08

09.16

Sida 13

de regn och fuktigt gräs. Multnande höstlöv. De halkade uppför den grusade gången, som var mer lera än grus, och där stod huset äntligen framför dem. Det framträdde matt gråvitt i mörkret, tyst och hemlighetsfullt. Genom Mirjams regnvåta glasögon såg det egendomligt förvridet ut, som en sjuk målning, eller en dröm. Det var ett stort hus, mycket större än deras förra, åtminstone såg det ut så utifrån. Pappa fumlade ett tag med nyckeln i mörkret innan dörren slutligen svängde upp. Den gnisslade svagt som om den klagade lite över den ovana rörelsen. Huset hade stått tomt ganska länge, det var väl därför de hade kunnat få ett så bra pris på det, hade pappa sagt. ”Det är lite att göra förstås, men det ska vi nog klara av tillsammans, eller hur?” sa han muntert medan han föste undan ett gammalt draperi av obestämbar färg som hängde innanför dörren. Väl inne var lukten det första Mirjam la märke till. Gammalt damm, fuktig luft, stillhet … en rå och lite ovälkomnande lukt. Det luktade definitivt inte hemma. Flyttbilen med möblerna skulle inte komma förrän dagen därpå så efter att ha packat ur bilen och värmt lite färdigmat i den medhavda mikrovågsugnen tillbringade de natten på luftmadrasser i det stora vardagsrummet med fönster mot trädgården. Det var kallt och rått och Mirjam upptäckte på morgonen att hon haft sin nalle med sig hela natten i sovsäcken. De första dagarna ägnade de åt att frenetiskt bära runt och packa upp alla flyttkartonger. Allt var prydligt märkt med ”vardagsrum”, ”kök”, ”Mirjam” och så vidare. Det var ju bara det att det fanns fler rum här än i det hus de flyttat från, så när väl alla kartonger var på sin plats var det fortfarande rum som stod helt tomma. Mirjam hade fått välja rum först och fastnade direkt för ett på 


Tornrummets hemlighet inlaga pocket

14-04-08

09.16

Sida 14

övervåningen som vette mot trädgården på baksidan. Det var inte så stort, men det låg längst bort i den vänstra korridoren och framför allt hade det en rund spiraltrappa som ledde upp till ett litet tornrum. Hon undrade lite över vad tornrummet egentligen var tänkt för. Det var för litet för att möblera. Men det hade fönster åt alla håll, och även om sikten åt norr delvis skymdes av det övriga husets tak så var utsikten fin. Dessutom satt det en rad fönster ovanför de vanliga, som var vinklade lite inåt, så att när man låg ner på golvet kunde man se rätt upp i himlen. Huset låg ganska högt på en kulle och det kändes lite som om hon var uppe bland trädtopparna. Mirjam blev så förtjust i tornrummet att hon nästan glömde bort att tjura över flytten. Hon bar upp några kuddar och en filt och satt där uppe mest hela dagarna, alltmedan hennes föräldrar försökte sprida ut kartonger och möbler över rummen så gott de kunde. De hade hyrt hantverkare för att täcka de värsta behoven av renovering, resten tänkte de ordna själva, lite efterhand. Hennes föräldrar var uppspelta och glada, särskilt hennes mamma levde upp av arbetet med att få ordning på det stora huset och göra det till deras. Dessutom var de glada och lättade över att Mirjam genast hade funnit sig till rätta uppe i tornrummet. De lät henne vara där så mycket hon ville, utan att tjata på henne att komma ner och hjälpa till. Ingen av dem hade egentligen velat flytta, men de kunde inte se någon annan lösning. Det hade varit självklart för dem att inte låta Mirjam återvända till skolan, inte efter det där sista som hände. Det var alldeles före skolavslutningen i juni, en av de första dagarna med riktig sommarkänsla i luften. Mirjam hade stött på dem när hon var på väg hem från skolan. Några var från hennes egen 


Tornrummets hemlighet inlaga pocket

14-04-08

09.16

Sida 15

klass, men där fanns också flera andra som gick i klasserna över henne, och några hon inte alls kände igen. De stod och hängde vid lekplatsen, någon försökte putta ner en annan från en alldeles för liten gunga, men mest verkade de vänta på att något skulle hända. Halvt omedvetet och av gammal vana tog hon en liten omväg, för att slippa stöta ihop med dem, men det var för sent. De hade redan fått syn på henne. ”Kolla! Vem har vi där? Va fan, Mirjam, försöker du undvika oss? Har inte du lärt dig att man ska hälsa när man träffar folk? Jag gillar inte när man är oartig …” ”Kom, vi lär henne hur man hälsar!” Det var William, en kille i Mirjams klass, som pratade, men de andra föll in. Mirjam kunde inte låta bli att lägga märke till deras upprymda leenden medan cirkeln slöts omkring henne. De såg så nöjda ut. ”Snygg tröja … har du hittat den i morsans garderob?” Spridda skratt. Mirjam fick en knuff och tumlade baklänges mot nya väntande armar. ”Och kolla glasögonen … de måste jag få prova …” En kille snappade åt sig hennes glasögon och satte dem på sig. Han gjorde grimaser och alla skrattade. Så tog han av dem och låtsades ge tillbaka dem till Mirjam, men istället kastade han dem till en annan i klungan. När hon försökte komma åt glasögonen knuffade de henne åt andra hållet så att hon hela tiden såg ut att springa åt fel håll, och de skrattade hejdlöst åt hennes fåfänga försök att fånga dem. Efter att ha bollat både dem och Mirjam emellan sig ett tag slängde plötsligt William utan förvarning glasögonen på marken, såg rakt upp på Mirjam och trampade sönder dem. Det var som en signal till flocken. Tråkningarna och knuffarna övergick i kraftigare knuffar, och så småningom slag och sparkar … 


Tornrummets hemlighet inlaga pocket

14-04-08

09.16

Sida 16

De sporrade varandra, kanske ville killarna imponera på varandra och på tjejerna. Mirjams tilltagande skräck när hon började märka att det hela höll på att urarta bara ökade upphetsningen. Hon föll till marken, och de fortsatte att sparka. De hade inte slutat när hon skrek av smärta och rullade ihop sig till en boll, inte när blodet började rinna från den knäckta näsan, inte ens när hon slutat försvara sig och låg i gräset bredvid gångvägen utan att röra sig. Inte förrän några förbipasserande började skrika åt dem upphörde slagen och sparkarna. Mirjam hade varit säker på att de skulle döda henne. Kanske hade de också gjort det om de inte hade blivit tvingade att sluta. Hon vaknade upp på sjukhuset, med knäckt näsa, en bruten handled, inre blödningar och blåmärken över hela kroppen. Minsta rörelse gjorde ont. Dessutom ville inte ringandet i örat ge med sig. Läkarna sa att det skulle försvinna med tiden men att hon förmodligen skulle få leva med nedsatt hörsel på vänster öra. Det tog veckor innan hon kunde röra sig någorlunda obehindrat igen. De som hade gett sig på henne blev polisanmälda och det blev stort uppslaget i lokaltidningen, ja det kom till och med på riksnyheterna i TV. Kort sagt, det var en stor skandal, men Mirjam hade ingen aning om vad som hände med hennes angripare sedan. Och hon ville inte veta det heller. Väl hemma igen kände hon sig alldeles tom, orkade inte prata med någon. Slöt sig inom sig själv. Så hon hade bara tyst accepterat när mamma och pappa med förtvivlade blickar hade sagt att de skulle flytta, att de hade hittat ett hus i en annan stad, i en annan del av landet. Att de skulle packa nu, med detsamma, och åka om bara några dagar. Och här låg hon nu, i sitt tornrum, såg trädens grenar långsamt vaja framför den klara hösthimlen, synlig åt alla håll från hennes högt liggande gömsle. Här uppe kände hon sig trygg och säker, utom 


Tornrummets hemlighet inlaga pocket

14-04-08

09.16

Sida 17

räckhåll. Hon hade tidigt gjort klart för sina föräldrar att tornrummet bara vara hennes, ingen fick komma dit utan hennes tillåtelse; inte för att städa och inte för att hämta henne. Hennes föräldrar hade gått med på det. De förstod att hon behövde någonstans att få vara ifred, även om de efterhand började bli oroliga över att hon tillbringade nästan all sin tid där uppe. Men de lät henne hållas, tills vidare, osäkra på vad som egentligen var bäst för henne. De hade fått kontakt med en psykoterapeut med mottagning inne i stan, men det skulle dröja ytterligare några veckor innan hon kunde börja där. Själv trodde Mirjam inte för ett ögonblick att det skulle bli någon skillnad när hon väl började skolan igen, men hon gillade faktiskt huset, med alla sina märkliga vinklar och vrår. Det måste vara byggt av någon med mycket fantasi, eller med mycket att dölja … Det fanns underliga krypin, nischer och utsprång överallt i huset. Hon hade blivit tillsagd att hålla sig hemma i ytterligare tre månader efter hemkomsten från sjukhuset, för att få tid att vila upp sig. Ännu hade hon några veckors frist, tid att utforska huset, trädgården, omgivningarna, och kände en plötsligt uppbubblande upptäckarlust väckas inom sig. Hon tog på sig en varm tröja och susade nerför trapporna, där stötte hon på pappa i full färd med att måla väggarna i hallen. Han var klädd i gamla bruna byxor, en stor mörkblå skjorta och en ful gammal rutig keps, och han var strimmig av vit målarfärg från topp till tå. Mirjam kunde inte låta bli att skratta till åt den löjliga synen. Hon stannade till och funderade ett ögonblick. ”Jag tänkte gå ut och se mig omkring lite, har du lust att följa med?” Hennes pappa blev så glad och överraskad att han tappade penseln i färgburken så att det stänkte över både honom och golvet. 


Tornrummets hemlighet inlaga pocket

14-04-08

09.16

Sida 18

Han brydde sig inte om det utan torkade bara av sina händer mot skjortan och kom glädjestrålande emot henne. Mirjam tog ett skutt bakåt och ropade fnissande: ”Stopp! Rör mig inte! Tror du jag vill se ut som en sebra jag också?” Han stannade och tittade på sina kläder, ryckte på axlarna och sa: ”Kom så går vi då! Det är så mycket som jag vill visa dig, Mirjam. Mamma är ute och handlar, men jag skriver en lapp …” Efter en blick på sina händer tillade han ”… eller vid närmare eftertanke vore det kanske bättre om du kunde göra det?” Mirjam skrev en lapp till mamma och la den på köksbordet medan hennes pappa tvättade av sig det värsta. Hon var rörd över hans fumliga glädje över att hon frågat om han ville följa med ut på en enkel promenad. Solen strålade från en klarblå himmel. Luften var kall och ren och det doftade härligt av höst. Mirjam kände en underlig glädje som hon inte hade känt på mycket länge. Det kändes bra att vandra här nerför den jordiga stigen tillsammans med pappa, även om han hade vitrandiga kläder och fullt av målarfärg i håret. Det värmde henne också inombords att se sin pappa så uppspelt. De vandrade förbi huset, genom trädgården på baksidan som var full av gamla vildvuxna fruktträd, och fortsatte nerför en stig som slingrade sig nerför kullen där huset stod. ”Har vi några grannar?” ”Inte direkt, i alla fall inte nära huset.” Växtligheten ändrade karaktär, blev mera vildvuxen. Men det var en fridfull och vacker skog, med stora lövträd och enstaka vinbärsbuskar som antagligen förvildats och spritts från en trädgård i närheten. Kanske från deras hus, men Mirjam la också märke till åt


Tornrummets hemlighet inlaga pocket

14-04-08

09.16

Sida 19

minstone två gamla övervuxna husgrunder utefter vägen. Tydligen hade det legat fler hus här en gång i tiden. ”Kom, det här måste du se!” Hennes pappa ledde Mirjam under en portal av hasselsnår till en liten utstickande klippa, där det plötsligt och oväntat stod en gammal parkbänk. Den hade antagit en fuktbrun nyans och ryggstödet var skadat. Mirjam tittade på bänken, vände sig sedan för att titta åt det håll bänken vette. Hon såg rakt in i en ridå av löv. ”Konstigt ställe att ställa en bänk på …” ”Men visst är det magiskt? Kom och sätt dig!” De satte sig bredvid varandra och tittade in i träden, vars löv skiftade från gulgrönt till rödbrunt. De satt som i ett rum, med träd och buskar som omgav dem på alla sidor. ”När bänken ställdes hit hade den nog sjöutsikt, men med tiden har det vuxit igen, så nu skymmer träden utsikten helt. Först tänkte jag att jag skulle försöka få träden nersågade, men nu tycker jag att det är bättre som det är. Det är så stilla och lugnt, och alldeles dolt från utsidan. Ett hemligt rum.” Mirjam satt tyst en lång stund. Slöt ögonen och kände att hon var mer närvarande än hon varit på länge. Hon lyssnade till vindens spel i trädkronorna och lät dofterna leta sig in genom näsan. Hon tänkte att denna plats var en gåva från hennes pappa, och hon kände plötsligt hur mycket hon tyckte om honom. ”Tack, pappa …”, sa hon och log mot honom, så reste hon sig upp. ”Men nu vill jag se sjön!” De gick tillbaka samma väg de kom och lämnade lövrummet bakom sig. Stigen fortsatte sin färd neråt. Så småningom öppnade sig växtligheten en aning och äntligen blev sjöns blå vattenspegel synlig. 


Tornrummets hemlighet inlaga pocket

14-04-08

09.16

Sida 20

De befann sig fortfarande en bra bit ovanför vattenytan. Stigen ändrade riktning för att undvika det klippstup som räckte ända ner till vattnet, och löpte nu i stort sett parallellt med sjön. De stod en stund tysta och såg ut över sjön, vinden friskade i här och rufsade runt i Mirjams hår. På andra sidan sjön kunde hon se trädkronorna speglas i vattnet. Sjön var inte särskilt stor, kanske en kilometer till skogskanten på andra sidan, och ännu lite smalare på bredden. Såvitt Mirjam kunde se växte skogen ner till stranden runt nästan hela sjön, förutom vid några partier med bara klippor, och en vassrugg nästan längst bort utefter den vänstra sidan. De fortsatte ner utefter stigen som letade sig ner förbi branten. ”Det ligger en badplats en bit bort, med jättefina klippor och en gammal badstege”, sa pappa, ”så till sommaren har vi egen badplats.” En hare skrämdes upp av deras steg och pilade iväg inåt skogen, just när stigen nått ner till vattnet. De följde stigen ytterligare ett stycke, alldeles utmed stranden, innan de nådde fram till badplatsen. De gick ut på klipporna och såg sig omkring. Mirjam föreställde sig hur hon låg och solade på klipporna i sommarvärmen. Hon älskade att bada. Hon kände på vattnet längst ute vid badstegen. Det var förstås iskallt, men hon fick också syn på något annat. En bit bort längs stranden låg en smal brygga, och på stranden invid något som såg ut som ett gammalt skjul. Det hade samma brungula färg som den omgivande naturen, så det var inte lätt att få syn på. Skjulet verkade fallfärdigt och var mindre än deras eget uthus. ”Vad är det där för ett hus?” Pappa ställde sig bredvid och tittade åt samma håll. Skuggade ögonen med handen. ”Jag vet inte, jag har inte lagt märke till det förut. Antagligen ett gammalt båthus eller något liknande. Konstigt, för såvitt jag vet lig


Tornrummets hemlighet inlaga pocket

14-04-08

09.16

Sida 21

ger det inga andra hus i närheten. Ska vi gå och titta?” Stigen slingrade sig vidare längs stranden, tog en omväg runt ett litet kärr, och kom ut på ett platt parti med glesare skog. Stugan, eller skjulet, låg i en liten vik, lite för långt upp på stranden för att vara ett båtskjul. Det var, precis som det verkat på avstånd, tämligen gammalt och slitet, men inte fallfärdigt. Det fanns bara ett fönster, och det var förtäckt på insidan av en pappskiva. De gick runt till andra sidan och hittade en dörr som antagligen en gång i tiden hade varit grönmålad. Dörren var låst med ett stort hänglås, som inte alls såg gammalt ut. Pappa såg sig om och ryckte på axlarna. ”Tja, mer spännande än så var det alltså inte. Ett gammalt skjul, helt enkelt. Varken mer eller mindre. Antagligen är det någon som gillar att fiska.” På vägen tillbaka vände sig Mirjam om och såg tillbaka ner mot skjulet. Av någon anledning gjorde skjulet henne lite olustig till mods. En skata flög ner och satte sig framför huset. Plötsligt blev Mirjam varse något annat, en rörelse mellan träden i närheten av skjulet. Hon tog tag i sin pappas arm och viskade: ”Det är någon där! Till höger om skjulet, mellan träden!” Pappa vände sig om, men rörelsen var borta. ”Det var förmodligen ett rådjur, det finns gott om dem här.” Men det var inget rådjur, det var Mirjam säker på. Den här varelsen hade varit upprätt, det var en människa. Minnet av den suddiga gestalten utanför bilfönstret den där första kvällen for plötsligt genom hennes huvud. Nu hade hon två gånger tyckt sig se något som ingen annan verkade se. Mirjam ryste och drog i sin pappas arm. ”Kom, vi går hem.” Hennes goda humör var som bortblåst. 

9789150109726