Issuu on Google+

Rรถda drakar inlaga

07-06-27

13.26

Sida 3

De rรถda drakarnas land och andra sagor av Ylva Karlsson

Alfabeta


Röda drakar inlaga

07-06-27

13.26

Sida 4

Tidigare versioner av sagorna finns publicerade i Bland tomtar och troll, nittiotredje till nittionionde årgången (Semic 2000-2006), samt i Sagolådan (Lärarförbundets Förlag 1999). ”Vantarna – en julsaga” är helt nyskriven.

Nyfiken på mer? Titta in på www.alfabeta.se eller skicka ett vykort, fax eller e-post till Alfabeta Bokförlag, Box 4284, 102 66 Stockholm, fax 08-643 24 31, e-post info@alfabeta.se så får du vår katalog.

Copyright © 2007 text: Ylva Karlsson Copyright © 2007 bild: Katarina Strömgård Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm Tryckt i Danmark 2007 ISBN 978-91-501-0857-6


Röda drakar inlaga

07-06-27

13.26

Sida 5

Innehåll Undine – havsfruns dotter 7 I lavaöknen 24 Enhörningen 38 De röda drakarnas land 53 När mörkret gapade efter Miranda 72 Älvornas kulle 87 Tobias saga 110 De tre systrarna 128 Vantarna – en julsaga 143


Rรถda drakar inlaga

07-06-27

13.26

Sida 6


Röda drakar inlaga

07-06-27

13.26

Sida 7

Undine – havsfruns dotter ångt utanför kusten där havsbotten är slät av sand ligger havsfruns slott. Det skimrar av snäckor och vackra stenar. Runt slottet brer trädgårdar och skogar ut sig. På ängar av sjögräs går havsfolkets boskap i vall. Där betar sjökor och sjöharar och en och annan sjöhäst. I trädgårdarna växer frukter och blommor, men inte apelsiner och päron och prästkragar utan sorter som landfolk inte känner till. Havsfolket själva ser ut ungefär som människor. Folk av havssläkt är lite kraftigare förstås och lite större. På sätt och vis påminner de om sälar. Mellan fingrarna har de simhud och istället för ben har de en fiskstjärt av allra tjusigaste slag. Av alla havsvarelser är havsfrun den mäktigaste. Hon regerar över fiskarna som simmar och krabborna som kryper. Hon regerar över valarna som måste upp och andas och sälarna som ligger på klipporna och solar. Hon regerar över musslorna och snäckorna och ålarna. Och hon regerar över havsfolket. Det finns en havskung också. Men han syns nästan aldrig till. Han ägnar sig hellre åt sina odlingar av sjörosor och havsmossa än pratar med folk.


Röda drakar inlaga

07-06-27

13.26

Sida 8

Havsfrun och havskungen har en dotter. Hon har grönt hår och grön stjärt med stora fenor och simmar fortare än någon annan. Den natten hon föddes stormade havet och kelpskogarna böjde sig mot botten. Hennes föräldrar gav henne namnet Undine. Vid samma tid fick trädgårdsmästaren och trädgårdsmästarinnan en son. Pojken hade rött hår och röd fiskstjärt och de kallade honom Harald. De två barnen växte upp tillsammans och lekte varje dag i slottsträdgården. Om kvällarna innan de somnade vinkade de åt varandra från sina fönster och på morgnarna tittade de efter varandra så fort de vaknat. De matade sina tama sjöhästar och lät dem simma ikapp. De lekte kull i slottets alla salar och klättrade i de högsta algrevorna. De bakade anemonpaj och sandkakor i slottsköket med havskungen och plockade sjögurkor med trädgårdsmästarinnan i slottsträdgården. De låg i bakhåll för trädgårdsmästaren och skrämde honom så han skrek och de gömde sig i bagaget när havsfrun skulle resa någonstans. De grälade och försonades och hittade på presenter åt varandra. Men så en dag försvann Harald. Man letade i slottets alla rum och under varje tångbuske i trädgården utan att finna honom. Undine grät och ropade efter sin 

vän.


Rรถda drakar inlaga

07-06-27

13.26

Sida 9


Röda drakar inlaga

07-06-27

13.26

Sida 10

Havsfrun skickade ut stora fiskstim som sökte Harald. De simmade längre och längre bort och letade, till världens alla hav simmade de. Men ingenstans fann de honom. Undine blev så olycklig att hon varken åt eller sov. Hon bara satt på en sten utanför slottet och grät. Långsamt blev hon magrare och magrare, hennes hår bleknade och hennes vackra fiskstjärt slokade. Havsfrun och havskungen visste inte vad de skulle ta sig till. På alla sätt försökte de muntra upp henne. De gav henne de vackraste leksaker. De kallade på clownfiskarna som kom simmande och gjorde konster. De lagade den godaste mat Undine visste, anemonsoppa och sjögräsglass. Men Undine bara grät. Så en dag kom en gammal gädda simmande till slottet. Hon bad att få tala med havsfrun och blev genast insläppt i tronsalen. ”Jag kan skänka prinsessan glömska”, sa gäddan. Havsfrun tänkte länge. Hon tittade genom fönstret på Undines tunna kropp och lyssnade på hennes gråt. Så nickade hon åt gäddan. Då gav gäddan en duk åt havsfrun och sa: ”När du lägger den här duken över prinsessan glömmer hon pojken. Men om någon nämner hans namn minns hon alltsammans igen.” Så simmade gäddan sin väg och havsfrun la duken över Un

dine.


Röda drakar inlaga

07-06-27

13.26

Sida 11

Precis som gäddan sagt glömde Undine då Harald. Hon slutade gråta. Hon lekte med sina vackra leksaker och åt sin mat och skrattade åt clownfiskarnas konster. Havsfrun sände bud till alla hav att ingen fick nämna Haralds namn och så växte Undine upp. Hon skrattade och lekte och gjorde kullerbyttor i vattnet. Hon simmade ikapp med sälarna och lekte kurragömma i slottsträdgården. En dag hittade hon ett alldeles nytt gömställe i en buske intill trädgårdsmästarnas hus. När hon drog för några tångruskor syntes hon inte alls. De andra barnen blev hittade ett efter ett, men hur de än letade fann de inte Undine. Hon satt under sin buske och fnissade tyst. Precis ovanför Undines buske satt trädgårdsmästaren vid ett öppet fönster. Han såg på barnen som lekte. Så suckade han. ”Om ändå Harald fått vara med”, sa han för sig själv. Då mindes Undine alltsammans. Hon mindes Haralds röda hår och hur de lekt tills han försvann. Hon väntade tills trädgårdsmästaren stängt sitt fönster. Sen simmade hon hem till slottets tronsal där havsfrun och kungen satt på varsin tron. Undine svängde lite med stjärten och ställde sig på sjögräsmattan framför dem. ”Jag ger mig ut i världen nu”, sa hon, ”för att söka reda på Harald.” Havskungen reste sig upp.




Röda drakar inlaga



07-06-27

13.26

Sida 12

”Vem har sagt hans namn?” röt han. Men havsfrun nickade åt sin dotter. ”Det är bra”, sa hon. Havskungen satte sig igen. Han nickade han också. ”Ja, ja”, sa han. Så sträckte han lite på sig. ”Tusen fiskar får följa dig och beskydda dig”, sa han. Undine skakade på huvudet. ”Jag simmar ensam”, sa hon. Havsfrun nickade. Så gav hon sin dotter tre ting. Det första var en algtvål som doftade av nyskördad purpurtång.


Röda drakar inlaga

07-06-27

13.26

Sida 13

Det andra var en kam som gnistrade av ädla stenar och pärlemor. Det tredje var en repstump med tre knutar. ”Om du knyter upp den första knuten får du vind”, sa havsfrun. ”Och om du knyter upp den andra knuten får du storm. Men knyt inte upp den tredje knuten.” Så gav sig Undine ut i de stora haven för att söka efter Harald med det röda håret. Först simmade hon till det varma havet i söder. Där var fiskarna röda och blå och gröna. Havsfolkets stjärtar lyste i starka färger. Undine frågade alla hon mötte efter Harald, men ingen kunde hjälpa henne. Trött och modfälld simmade hon upp till ytan och satte sig på en sten intill en hög klippö. Havet slog mot stenen och långt över Undine seglade väldiga albatrosser. Då hörde hon något som pep så ynkligt. Hon kröp över sin sten och kikade ner på andra sidan. Där låg den största fågelunge hon någonsin sett. När Undine tittade uppåt såg hon att två av albatrosserna cirklade runt runt och spejade oroligt. Hon ropade på dem och de kom svepande neråt. Deras vingar var så stora att hon kunnat ha dem till täcke. Undine la ungen på sin sjögrässjal och föräldrarna tog tag i varsin ända. På så vis kunde de bära ungen tillbaka till boet.




Röda drakar inlaga

07-06-27

13.26

Sida 14

”Jag söker min vän, sa Undine. Harald med det röda håret. Vet ni var jag kan finna honom?” Det visste albatrosserna inte. Men de sa att om hon någon gång behövde deras hjälp skulle hon bara kalla på dem. Så ropade de tack och flög sin väg. Sen simmade Undine till det kalla havet i norr. Där var vattnet klart som glas. I stora stim simmade tusen silvervita fiskar. Havsfolkets stjärtar var ljust blå som vattnet. Undine frågade alla hon mötte efter Harald, men ingen kunde hjälpa henne. Hon simmade vidare och så småningom grundade botten upp under henne. När hon steg upp till ytan såg hon att hon var inne i en vik. Hon vände och simmade tillbaka. På håll hörde hon en flock grindvalar som sjöng. ”Kom”, sjöng de åt varandra. ”Kom, hitåt, häråt, kom.” De var på väg in i viken och när Undine fick syn på deras kroppar, svarta och vita och blanka, ropade hon åt dem. ”Vänd”, ropade hon, ”det är en vik, ni går på grund och kan inte vända.” ”En vik?” sjöng de. ”En vik? En vik?” Så vände de och simmade åt andra hållet. ”Tack”, sjöng de innan de försvann. ”Tack söta vän. Behöver du någonsin hjälp så kalla på oss.” 

Men om Harald visste de ingenting.


Röda drakar inlaga

07-06-27

13.26

Sida 15

Då simmade Undine till den del av havet där människorna bor. Där låg öarna tätt och över Undine flöt båtar som stora simmande fåglar. Undine simmade nära botten för att inte krocka med någon. Då fick hon syn på något som glittrade och glimmade. Hon böjde en ruska åt sidan och fann ett litet smycke av silver. Det tog hon i handen och så simmade hon upp till ytan. Där på stranden stod en människoflicka och grät. Undine plaskade lite med stjärten. När människoflickan lyfte på huvudet frågade Undine henne varför hon grät. ”Jag har tappat mitt hänge”, sa flickan.”Tråden det satt på gick av när jag simmade och nu är det borta för alltid.” Undine kröp upp på en sten intill flickan. När hon räckte fram smycket slutade flickan gråta och log. ”Tack”, sa hon, ”tack snälla. Men vad ska jag hänga det på?” Undine tänkte ett ögonblick, så ryckte hon loss tre av sina gröna hårstrån, flätade dem till en snodd och räckte människoflickan. Flickan log igen och tackade. ”Jag söker min vän”, sa Undine, ”Harald med det röda håret och den röda stjärten. Vet du var jag kan finna honom?” Flickan skakade på huvudet. ”Nej”, sa hon. ”Men fråga stenbiten. Han kanske vet. Och om jag någon gång kan hjälpa dig så ropa. Jag heter Line.” Undine tackade och dök ner i vattnet igen. 


Röda drakar inlaga

07-06-27

13.26

Sida 16

Så simmade Undine bort från människornas öar till det djupa hav där stenbiten bor. Stenbiten är den äldsta av alla fiskar, långt nere på botten där kelpskogen är som mörkast håller han till. När någon fisk av misstag förirrar sig dit hugger stenbiten honom innan han hinner vända. Undine spejade i mörkret. Hon visste att stenbiten kunde bita även havsfruns dotter om han fick chansen. Så for stenbiten ut ur en grotta. Undine hann precis dra undan stjärten innan hans tänder nådde den. ”Kloka stenbit”, sa Undine snabbt och fick avbryta sig för att undgå stenbitens gap. Sen fortsatte hon med sin fråga och stenbitens vassa tänder avbröt henne bara två gånger till. ”Kloka stenbit, du som vet så mycket, kan du säga mig var jag kan finna Harald, min vän med det röda håret?” När hon frågat färdigt stannade stenbiten upp ett ögonblick. Han skrattade hårt och sa: ”Honom ser du aldrig mer. Kraken har tagit honom.” Så öppnade stenbiten sitt gap. Men innan han hann hugga efter Undine igen simmade hon därifrån. Kraken är ett jättestort havsodjur. Han lever utanför Norges kust och det händer att han drar ner skutor och hela skepp i havet. Han har åtta fjälliga armar och är så stor att man lätt tar ho

nom för en ö när han går upp till ytan. Över hela kroppen har


Rรถda drakar inlaga

07-06-27

13.26

Sida 17


Röda drakar inlaga

07-06-27

13.26

Sida 18

han drakfjäll och runt sitt otäcka ansikte har han man som ett lejon. Som alla odjur är Kraken mycket ensam. Det var därför han fångat Harald en gång i tiden och satt honom i en liten grotta. Undine simmade tills hon träffade en sik som sa att Kraken nog höll till i närheten. Då kröp Undine upp på en klippa. Hon sjöng och tvättade sitt gröna hår med algtvålen havsfrun gett henne. Efter en stund stack Kraken upp sitt huvud. Han simmade närmare och tittade på Undine. Men Undine låtsades inget märka. Hon sköljde sitt hår och skummet for med vågorna till Kraken. Då simmade han alldeles intill henne. ”Din tvål”, sa han. ”Vad ska du ha för den?” ”Å”, sa Undine.”Den är inte till salu. Men om du ville låta mig se Harald kan du få den.” Kraken vickade lite på sitt huvud och tänkte. Så slog han med alla åtta armar och vattnet stänkte och vek undan. Då kunde Undine se ända ner till Harald som satt i sin grotta och suckade. ”Får jag tvålen nu”, sa Kraken och Undine hade inget annat att göra än att ge den åt honom. Han tvättade sin stora man och såg mycket nöjd ut. Då tog Undine fram kammen som havsfrun gett henne. 

Hon sjöng och kammade sitt gröna hår. Stenarna på kammen


Röda drakar inlaga

07-06-27

13.26

Sida 19

gnistrade i solen när hon drog den genom håret. Kraken tittade på henne, men Undine låtsades som ingenting. Då simmade han alldeles intill henne och sa: ”Din kam, vad ska du ha för den?” ”Å”, sa Undine.”Den är inte till salu. Men om du ville låta mig tala med Harald kan du få den.” Kraken tänkte lite. Så sänkte han en av sina långa armar i djupet. När han drog upp den igen höll han i Harald. Harald kände genast igen Undine och förstod att hon kommit för att rädda honom. ”Är du här?” sa han. ”Hur har du det?” frågade Undine. Men innan de hann säga något mer sänkte Kraken armen och Harald försvann i djupet. ”Ger du mig kammen nu”, sa Kraken och Undine kunde inget annat göra än att ge honom den. Kraken kammade sin man tills den blänkte. Han såg mycket nöjd ut. Då plockade Undine fram repet med de tre knutarna. Hon lossade på den första knuten. Genast blåste en liten bris upp, den torkade försiktigt hennes hår. Sen drog Undine till knuten igen. Kraken simmade nyfiket närmare. ”Vad är det för en tamp du har?” frågade han. Undine förklarade att den gav vind, och mer och mer vind för varje knut man knöt upp.




Röda drakar inlaga

07-06-27

13.26

Sida 20

”Vad ska du ha för repet då?” undrade Kraken. ”Om du ska få repet”, sa Undine, ”vill jag att du släpper Harald fri.” Kraken tänkte, riktigt länge den här gången. ”Låt gå då”, sa han slutligen. ”Du får honom väl.” Han sträckte åter ner en arm i djupet och strax dök Harald upp och log. Så fick Kraken repet av Undine och Undine fick Harald av Kraken. Hon och Harald simmade glada bort tillsammans. Men de hade inte kommit långt förrän det började blåsa. De hörde ljudet av Krakens piskande armar. Då förstod de att han ändrat sig och knutit upp den första knuten. ”Vi hinner aldrig undan”, sa Harald. Men Undine såg inte rädd ut. ”Fåglar på den höga klippan”, ropade hon. ”Albatrosser, jag räddade ert barn, nu får ni rädda mig.” Och genast kom de två stora fåglarna flygande. De sänkte sig ner mot vattnet och Harald och Undine klättrade upp på deras ryggar. Barnen höll sig fast och så bar det iväg. Högt över havet seglade de på Krakens vind. Undine såg på vattnet som var stort och blått och platt under dem. Aldrig hade hon vetat att havet kunde se ut så. Men så tog vinden i, den ven till storm. 

Det var Kraken som knutit upp den andra knuten.


Röda drakar inlaga

07-06-27

13.26

Sida 21

Fåglarna sänkte sig ner mot havet igen. I den hårda blåsten kunde de inte bära mer än sig själva. Undine tackade för hjälpen och så var de tillbaka i havet. De hörde Krakens piskande armar och Harald sa: ”Nu tar han oss.” Då ropade Undine på grindvalarna och de kom genast simmande från norr. ”Du hjälpte oss”, sjöng de. ”Du hjälpte oss. Nu hjälper vi dig.” Undine och Harald hängde sig fast i ryggfenorna på varsin val och så bar det av. Men vinden ökade till orkan och själva havet kom i rörelse också djupt nere under ytan. Som en jättelik älv forsade det runt grindvalarna. Det var Kraken som hade knutit upp den tredje knuten. Grindvalarna kämpade en stund mot undervattensstormen. Sen satte de av Undine och Harald vid en klippa och simmade bort. Barnen klamrade sig fast i blåsten och Harald sa: ”Nu är vi förlorade.” Men Undine såg sig omkring och kände igen stranden de satt vid. ”Människoflicka, Line!”, ropade hon in i vinden.”Jag fann ditt smycke, nu får du gömma mig.” Då kom flickan ner på stranden. Hon hjälpte dem iland och in i ett hus som stod helt nära.




Röda drakar inlaga

07-06-27

13.26

Sida 22

”Ni kan vara i sjöboden tills det lugnat sig”, sa hon. I sju dagar och sju nätter stannade Undine och Harald i sjöboden. Vinden ven genom väggarna och boden skakade och skalv, men den stod kvar. Flickan kom med mat till dem. På den sjunde dagen slutade det blåsa. Då hade Kraken gett upp och knutit knutarna igen. Undine och Harald tackade flickan för hjälpen och simmade hem till havsfruns slott. 

Där blev glädjen mycket stor förstås. Havsfrun ställde till med fest och hela landet firade.


Röda drakar inlaga

07-06-27

13.26

Sida 23

Till festen bjöd Undine och Harald alla som hjälpt dem, albatrosserna och grindvalarna och människoflickan. Till och med stenbiten bjöd de. Men han kom inte och fisken som simmat med inbjudan kom inte tillbaka. Vem vet, kanske hade hon egna äventyr att klara ut. Men alla andra kom och havskungen höll tal. ”Undine”, sa han.”Min dotter, jag är mycket stolt över dig. Men jag förstod nog att du skulle lyckas.” Havsfrun log och trädgårdsmästarparet kunde inte ta ögonen ifrån sin Harald. Sen skiljdes Undine och Harald aldrig mer åt utan levde hela livet tillsammans. Nästan hela tiden var de lyckliga och de fick många barn som så småningom gav sig ut i världen. Bland annat Henrietta som tämjde Kraken med list och blåa vantar. Men det är förstås en helt annan historia.




9789150108576