Page 1

Sirenerna i Bagdad inlaga

07-06-11

18.35

Sida 3

yasmina khadra

Sirenerna i Bagdad Översättning: Ragna Essén

alfabeta


Sirenerna i Bagdad inlaga

07-06-11

18.35

Sida 4

Läs också: Efter attentatet (2006)

Nyfiken på mer? Titta in på www.alfabeta.se eller skicka ett vykort, fax eller e-post till Alfabeta Bokförlag AB, Box 4284, 102 66 Stockholm, fax 08-643 24 31, e-post info@alfabeta.se så får du vår katalog.

Franska originalets titel: Les Sirènes de Bagdad Copyright © 2006 Editions Julliard Publicerad enligt avtal med Literary Agency Wandel Cruse, Paris Copyright © 2007 svenska utgåvan Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm Tryck: Bookwell, Finland 2007 ISBN 978-91-501-0818-7


Sirenerna i Bagdad inlaga

07-06-11

18.35

Sida 5

Det är natt i Beirut, och staden skyler sitt ansikte. Om gårdagens upplopp inte har lyckats få den att vakna till betyder det att den går i sömnen. Enligt uråldrig tradition ska man inte väcka en sömngångare, inte ens om han är på väg rätt i fördärvet. Jag hade föreställt mig staden annorlunda, arabisk och stolt över att vara det. Men jag tog fel. Det är en stad vilken som helst, som intresserar sig mer för dagdrömmar än för historien, falsk och flyktig, gäckande som en skämtartikel. Det är kanske för att den så envist vill likna fiendestäderna som dess skyddshelgon har tagit sin hand ifrån den och utlämnat den åt krigets chockupplevelser och en osäker morgondag. Den har upplevt mardrömmen i full skala – vad det nu har varit för nytta med det ...? Ju mer jag studerar den, desto mindre begriper jag. Dess nonchalans och respektlöshet är inte trovärdig. Stan ljuger lika självklart som den andas. Dess tillgjorda yttre är bara bondfångeri. Den utstrålning som den påstås ha passar dåligt till de rådande stämningarna. Det är som om man försökte täcka över en skamfläck med siden. Var dag har nog av sin egen plåga, skanderar staden utan övertygelse. I går vrålade den ut sin vrede på gator med barrikaderade skyltfönster. I kväll är det njutningens tur. Återigen får nätterna bli räddningen. Ljusreklam och neonskyltar visar redan upp sina behag. Lyxbilarna far som snilleblixtar i gatans 5


Sirenerna i Bagdad inlaga

07-06-11

18.35

Sida 6

strålkastarslalom. Det är lördag, och nu ska natten göra rent hus. Folk kommer att slå klackarna i taket ända in på småtimmarna, så att de inte hör klockringningen på söndagen. Jag kom till Beirut för tre veckor sedan, mer än ett år efter mordet på förre premiärministern Rafiq al-Hariri. Jag kände hur oärlig stan var så fort jag steg ur taxin. Sorgen är bara skenbar och minnet ett gammalt trasigt såll. Jag avskydde den från första stund. På morgonen grips jag av djup motvilja när jag hör marknadslarmet. På kvällen jäser samma vrede inom mig när festprissarna kommer och visar upp sig i sina blänkande fartvidunder med stereon på högsta volym. Vad är det de försöker bevisa? Att de lever loppan trots attentaten? Att livet går vidare oberoende av alla svårigheter? Jag fattar ingenting av hela komedin. Jag är beduin, född i Kafr Karam, en gudsförgäten by mitt ute i irakiska öknen. Den är så anspråkslös att den ofta löses upp i luftspeglingarna och inte kommer till synes igen förrän i solnedgången. Mot storstäder har jag alltid hyst djup misstro. Men Beiruts kovändningar gör mig yr i huvudet. Ju mer man tror att man sätter fingret på någonting, desto osäkrare blir man på vad det egentligen är. Hela Beirut är ett fuskverk, lidandet är spelat och gråten bara krokodiltårar. Jag hatar stan av hela mitt hjärta för dess plötsliga ryck av stolthet, som bara är halvhjärtade och inkonsekventa, och för att den försöker sitta på två stolar samtidigt: än är den arabisk, när kassan är tom, än västerländsk, när intrigmakeri lönar sig. Det den håller heligt på morgonen tar den avstånd från på kvällen, och det den går ut och kräver på torgen skyddar den sig mot på stranden. Den rantar efter olyckan som en besviken rymling som tror att det som finns inom räckhåll måste sökas någon annanstans ... 6


Sirenerna i Bagdad inlaga

07-06-11

18.35

Sida 7

– Du borde gå ut och röra på dig och få lite annat att tänka på. Doktor Jalal står bakom mig och nosar mig i nacken. Hur länge har han stått där och hört mig prata för mig själv? Jag hörde inte när han kom, och det irriterar mig att han står och vaktar på mina tankar som en rovfågel. Han anar hur generad jag blir och gör en gest med hakan mot avenyn nedanför. – Det är en härlig kväll. Vackert väder, smockfullt på kaféerna, massor av folk på gatorna. Varför tar du inte tillfället i akt i stället för att stå här och älta dina bekymmer? – Jag har inga bekymmer. – Vad gör du här då? – Jag gillar inte folksamlingar, och jag avskyr den här stan. Hans huvud far baklänges som om han hade fått ett knytnävsslag. Han rynkar ögonbrynen. – Du tar fel på fiende, unge man. Man kan inte avsky Beirut. – Jag gör det. – Då gör du fel. Den här stan har lidit mycket. Den har varit ända nere på botten. Och blivit räddad genom ett mirakel. Nu är den så sakteliga på väg upp igen. Fortfarande febrig och omtöcknad, men den ger sig inte. Jag tycker det är beundransvärt. För inte så länge sedan gav man inte mycket för den ... Vad finns det att förebrå den egentligen? Vad är det du inte tycker om? – Alltihop. – Det var ett obestämt svar. – Inte för mig. Jag tycker inte om den här stan, punkt och slut. Han envisas inte. 7


Sirenerna i Bagdad inlaga

07-06-11

18.35

Sida 8

– Nähä nä ... Får det lov att vara? Han håller fram sitt cigarettpaket. – Jag röker inte. Han räcker fram en burk: – En öl då? – Jag dricker inte. Doktor Jalal sätter ifrån sig burken på ett litet korgbord och lutar sig mot räcket med axeln mot min. Hans andedräkt stinker vin så jag håller på att kvävas. Jag kan inte minnas att jag någonsin har sett honom nykter. Han är femtiofem år och redan ett vrak med blålila hy och infallen mun med fåror vid mungiporna. I kväll är han klädd i träningsoverall i det libanesiska landslagets färger med jackan oknäppt över en blodröd t-tröja och med nya, oknutna gympaskor. Det ser ut som om han just har klivit ur sängen efter en rejäl middagslur. Rörelserna är sömndruckna, och ögonen, som i vanliga fall är livliga och brinnande, syns knappt bakom pussiga ögonlock. Med en ilsken gest drar han tillbaka håret över skulten för att dölja flinten. – Jag kanske stör? – ... – Jag hade tråkigt där på rummet. Det händer ju ingenting på det här hotellet, varken banketter eller bröllop. Rena ålderdomshemmet. Han lyfter burken till munnen och tar en ordentlig klunk. Adamsäpplet guppar. För första gången får jag ögonen på ett fult ärr som löper tvärs över hela halsen. Han ser att jag rynkar ögonbrynen. Då slutar han dricka och torkar sig med baksidan av handen. Han vickar med huvudet och vänder sig ut mot boulevarden som håller på att slukas levande av det hysteriska ljusspelet. 8


Sirenerna i Bagdad inlaga

07-06-11

18.35

Sida 9

– Jag försökte hänga mig en gång för länge sedan, berättar han där han står lutad över räcket. I ett hampsnöre. Jag hade inte ens fyllt arton ... Han tar en klunk till och fortsätter: – Jag hade just kommit på min mor med en karl. Det han säger får mig att tappa fattningen, men han släpper mig inte med blicken. Det är minsann inte första gången doktor Jalal överraskar mig. Hans frispråkighet är mer än jag klarar av. Jag är inte van vid den sortens bekännelser. I Kafr Karam vore det livsfarligt med sådana avslöjanden. Aldrig har jag hört någon tala om sin mor på det sättet, och hans ogenerade sätt att bre ut sin smutsiga byk gör mig förvirrad. – Det är sådant som händer, tillägger han. – Jag håller med, säger jag för att släta över. – Håller med vem? Nu blir jag besvärad. Inte vet jag hur han tänker, och det retar mig att inte ha några argument att komma med. Doktor Jalal släpper ämnet. Vi har inte samma bakgrund, och ibland när han talar med folk av min sort kan han tycka att det är som att tala till en vägg. Men ensamheten tynger honom, och en pratstund, hur ytlig den än är, har åtminstone det goda med sig att han inte försvinner in i alkoholdimman. När doktor Jalal inte pratar så pimplar han. Han har inte dåligt ölsinne, men han litar inte på omvärlden eftersom hans mission har misslyckats. Vad hjälper det att han upprepar för sig själv att han är i goda händer när han ändå inte vågar tro på det? Är det inte samma händer som skjuter i mörkret, som stryper eller skär halsen av misshagliga personer eller sätter fast en sprängladdning under deras bilsäte? Det har visserligen inte förekommit några straffexpeditioner sedan han dök upp i Beirut, men de som tog emot honom har hela massgravar på sitt 9


Sirenerna i Bagdad inlaga

07-06-11

18.35

Sida 10

samvete. Deras blickar talar sitt tydliga språk: de är den kringvandrande döden. Ett felsteg, en indiskretion, och han skulle inte ens hinna fatta vad som händer med honom. Det var en kille som hette Imad, som skulle ta hand om mig. För två veckor sedan hittades han mitt på ett torg där han låg nedsölad med sin egen avföring. Polisen trodde att han hade dött av en överdos. Och lika bra var det. Hans kamrater, som avrättade honom med en giftspruta, gick inte på begravningen. De låtsades som om de inte hade en aning om vem han var. Efter det tittar doktorn alltid två gånger under sängen innan han kryper ner. – Du pratade för dig själv nyss, säger han. – Jag brukar göra det ibland. – Vad gällde saken? – ... Det minns jag inte. Han vickar med huvudet och tittar ut över staden igen. Vi står på hotellets terrass på översta våningen, i ett slags glasveranda som vetter mot den största gatan i stadsdelen. Där finns några korgstolar, två låga bord och en soffa i en vrå bredvid några hyllor fulla med böcker och broschyrer. – Du ska inte undra över så mycket, säger han. – Jag undrar inte över någonting. – Det är så mycket man kan undra över när man håller sig för sig själv. – Inte jag. Doktor Jalal har undervisat i många år vid olika universitet i Europa. Han syntes ofta i teve, där han anklagade sina trosfränder för ”kriminella avsteg” från den rätta linjen. Varken fatwor, som uttalades mot honom, eller kidnappningsförsök kunde stoppa hans giftigheter. Han var på väg att bli den ledande kritikern mot det väpnade Jihad. Men så plötsligt, utan 10


Sirenerna i Bagdad inlaga

07-06-11

18.35

Sida 11

förvarning, satt han i knät på det fundamentalistiska imamatet. Han hade blivit djupt besviken på sina västerländska kolleger och insett att för dem vägde hans roll som städkärring mycket tyngre än hans lärdom. Då formulerade han en infernalisk anklagelseskrift över intellektuell rasism och gick lika hårt fram som västvärldens rättänkande kotterier. Han gjorde de mest orimliga åsiktsbyten för att närma sig de islamistiska kretsarna. Först blev han misstänkt för att vara dubbelagent, men så fick han upprättelse, och imamatet gav honom uppdrag. I dag reser han omkring i arabiska och muslimska länder för att stötta Jihads direktiv med sin talarbegåvning och sin formidabla intelligens. – Det finns en bordell inte långt härifrån, upplyser han. Skulle du ha lust att gå dit och få dig ett skjut? Jag blir chockerad. – Det är kanske inte precis en bordell, i alla fall inte som alla andra. Stamkunderna kan räknas på ena handens fingrar, folk med stil ... Hos madame Rashak är man bland fint folk. Man skålar och tar en joint tillsammans, utan att det spårar ur, om du förstår vad jag menar. Sedan går var och en till sitt, och man låtsas som ingenting. Flickorna är vackra och påhittiga, riktiga proffs. Har det låst sig för dig av något skäl ordnar de upp det i en handvändning. – Det är inget för mig. – Varför säger du det? I din ålder lät jag inga rumpor vara i fred. Han är så grov i mun att jag blir svarslös. Jag har svårt att fatta hur en bildad person av hans kaliber kan vara så tarvlig och vulgär. Doktor Jalal är ungefär trettio år äldre än jag. I min by har det i alla tider varit fullständigt otänkbart att säga en sådan sak 11


Sirenerna i Bagdad inlaga

07-06-11

18.35

Sida 12

i äldre personers närvaro. I Bagdad hände det en enda gång – när jag gick en promenad med en ung morbror – att någon slängde ur sig en svordom när vi gick förbi, och om jorden hade öppnat sig framför fötterna på mig i det ögonblicket skulle jag inte ha tvekat att gömma mig där för evigt. – Skulle det inte smaka bra ...? – Nej. Doktor Jalal är bedrövad för min skull. Han lutar sig ut över räcket av smidesjärn och knäpper i väg fimpen ut i tomma intet. Vi ser båda på hur den röda glöden virvlar förbi våning efter våning och till sist splittras i ett litet gnistregn mot marken. – Tror du att de kommer att stödja oss en dag? frågar jag för att byta samtalsämne. – Vilka då? – Våra intellektuella. Doktor Jalal kastar en blick på mig ur ögonvrån. – Du har svendomen kvar, inte sant ...? Som jag sade finns det en bordell inte långt härifrån ... – Och jag talar om de intellektuella, svarar jag tillräckligt bestämt för att sätta honom på plats. Han inser att hans skamlösa förslag inger mig obehag. – Kommer de att rätta in sig i ledet? envisas jag. – Är det så viktigt då? – Ja, för mig ... De intellektuella ger allting en mening. De kommer att berätta om oss för andra. Vår kamp kommer att bli ihågkommen. – Räcker det inte med det du redan har fått utstå? – Jag behöver inte se bakåt för att gå framåt. Det är gårdagens fasor som driver mig att fortsätta. Men kriget är mer än så. Jag försöker läsa i hans ögon om han förstår. Han har blick12


Sirenerna i Bagdad inlaga

07-06-11

18.35

Sida 13

en riktad på en butik där nere och nöjer sig med att lyfta hakspetsen som tecken på bifall. – I Bagdad hörde jag både föredrag och predikningar. De gjorde mig ilsken som en rabiessmittad kamel. Det enda jag ville var att spränga hela planeten i luften, från pol till pol ... Men när du med all din lärdom formulerar mitt hat mot västvärlden så blir jag stolt över min vrede. Jag slutar ställa frågor till mig själv. Du ger mig alla svar jag behöver. – Vad då för slags frågor? undrar han och lyfter på huvudet. – Det finns en massa frågor som far genom huvudet när man skjuter på måfå. Det är ju inte alltid förrädare som dödas. Ibland går det galet och kulorna missar målet. – Så är det i krig, gosse lille. – Det vet jag väl. Men kriget förklarar inte allt. – Det finns ingenting att förklara. Du dödar och sedan dör du. Så har det varit ända sedan stenåldern. Det blir tyst. Var och en tittar åt sitt håll ut över staden. – Det vore bra om de intellektuella ville delta i kampen. Tror du att det kan bli så? – Inte i några stora skaror, är jag rädd, säger han med en suck, men säkert en hel del. Vi har ingenting mer att vänta av västvärlden. De intellektuella måste böja sig för fakta. Västvärlden älskar bara sig själv. Tänker bara på sig själv. När den räcker oss en hjälpande hand är det i rent egenintresse. Den manipulerar oss, sätter oss upp emot varandra, och när den har tröttnat på att driva med oss stoppar den undan oss i sina hemliga lådor och glömmer oss. Doktorns andhämtning blir häftig. Han tänder en ny cigarett. Handen darrar, och ansiktet är skrynkligt som en trasa i den snabba glimten från tändaren. – Men du var ju i varenda tevestudio ... 13


Sirenerna i Bagdad inlaga

07-06-11

18.35

Sida 14

– Visserligen, men hur ofta hamnade jag på prispallen? grymtar han. Västvärlden kommer aldrig att erkänna våra förtjänster. För dem duger araber bara till att dunka på en boll eller vråla i mikrofon. Ju mer vi bevisar motsatsen, desto mindre accepterar de den. Om av en händelse deras ariska kotterier någon gång skulle tvingas visa generositet mot oss ”lägre stående” väljer de de sämre bland oss för att de bättre ska få gå och sukta. Det där har jag minsann fått känna på. Jag vet hur det är. Glöden på hans cigarett lyser upp hela balkongen. Det verkar som om han försökte dra i sig hela cigaretten i ett enda bloss. Jag hänger vid hans läppar. Hans utfall liknar mina egna manier. De befäster mina fixa idéer och inger mig enastående psykisk styrka. – Det finns andra före oss som har fått lära sig det den hårda vägen, fortsätter han förtretat. De for till Europa och trodde att de skulle finna ett fosterland för sin lärdom och en fruktbar jord för sin strävan. De blev snart varse att de inte var välkomna, men de höll ändå ut så gott de kunde, och inte vet jag vad det var för enfald som drev dem. Eftersom de hyllade de västerländska värdena trodde de blint på vad som viskades i örat på dem: yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, jämlikhet, rättvisa ... stora ord men innehållslösa som tomma horisonter. Men allt som glimmar är inte guld. Hur många av våra begåvningar har lyckats? De flesta har dött förgrämda. Jag är övertygad om att de vänder sig i sin grav. Och ändå var det uppenbart att de kämpade förgäves. Aldrig att deras västerländska kolleger skulle låta dem få ett erkännande. Den verkliga rasismen har alltid varit intellektuell. Segregationen börjar så fort någon av våra böcker slås upp. Gårdagens förgrundsfigurer fattade inget förrän det var alldeles för sent. Innan de hade hun14


Sirenerna i Bagdad inlaga

07-06-11

18.35

Sida 15

nit ställa om siktet var de borta från dagordningen ... Men det kommer inte att hända oss. Vi är immuna. Den som ingenting har kan ingenting ge, säger ordspråket hos oss. Västvärlden är ingenting annat än en sötsur lögn, en skickligt doserad illvilja, en sirensång för identitetens skeppsbrutna. Den säger sig vara välkomnande, men i själva verket är den en nedslagsplats som man aldrig riktigt kan resa sig ifrån ... – Du menar att vi inte har något val längre. – Just precis. Samboende har blivit omöjligt. De tycker inte om oss, och vi står inte ut med deras inbilskhet. Var och en får leva på sin sida och vända ryggen åt den andra för gott. Men innan den stora muren är uppbyggd ska vi ge dem ett rejält kok stryk för allt det onda de har gjort oss. De ska ha klart för sig att feghet aldrig har varit någonting för oss, däremot har den varit deras specialitet. – Och vem kommer att segra? – Den som ingenting har att förlora. Han kastar fimpen på golvet och krossar den som huvudet på en orm. Återigen ställs jag mot väggen av hans pepparkornsögon: – Jag hoppas att du ger de där skitstövlarna skäppan full. Jag blir tyst. Doktorn ska ju inte känna till varför jag är i Beirut. Ingen ska göra det. Jag vet inte ens själv vad det är jag ska utföra. Allt jag vet är att det ska bli den största operationen någonsin i fiendeland, tusen gånger så kraftfull som attentaten den 11 september ... Han märker att han håller på att dra mig ut på mark som är lika riskabel för mig som för honom. Han knycklar ihop burken i näven och kastar den i en papperskorg. – Nu blir det strid på kniven, muttrar han. Det vill jag inte missa för allt i världen. 15


Sirenerna i Bagdad inlaga

07-06-11

18.35

Sida 16

Han nickar och går. Jag står kvar ensam med ryggen åt staden och tänker på Kafr Karam ... Kafr Karam är ett fult och fattigt litet samhälle, och jag skulle inte byta det mot alla folkfester i världen. Ett stillsamt ställe mitt ute i öknen. Inga ljusslingor fördärvade dess naturliga utseende, inget skrik och skrän störde dess halvslummer. Sedan urminnes tider levde vi i avskildhet bakom våra husmurar, långt från den sedeslösa världen och dess vidunder. Vi var nöjda med vad Gud lade på våra tallrikar och lovade honom likaväl för det nyfödda barnet, som han anförtrodde oss, som för nära och kära som han kallade hem till sig. Vi var fattiga och anspråkslösa, men vi levde i frid. Till den dag då vårt privatliv blev skändat och våra tabun kränkta och vår värdighet släpades i smuts och blod ... till den dag då råskinn, fullbehängda med granater och handklovar klev in i Babylons trädgårdar för att lära diktarna att bli fria människor ...

16

9789150108187  

yasmina khadra alfabeta Översättning: Ragna Essén Nyfiken på mer? Titta in på www.alfabeta.se eller skicka ett vykort,fax eller e-post till...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you