Den motvill resenären inlaga
07-03-16
11.27
Sida 235
13 Om att verkligen frysa
Och så inleddes ett av de längsta och definitivt kallaste dygnen i mitt liv. Jag kanske redan har nämnt att jag avskyr att frysa. Det har jag alltid gjort. Som barn kröp jag ihop bredvid elementen i lägenheten eller i korridorerna där jag lekte, och de flesta av mina lekar byggde på (eller var anpassade till) att jag höll mig så nära en värmekälla som möjligt. Kyla är alltid glädjelöst. Tvilling till övergivenheten. Jag använder mig av tygpåsar fyllda med vete som jag värmer i mikrovågsugnen; jag tar bad så att värmen tränger djupt in i märgen och sedan sveper jag in mig i stora koftor som täcker mig hel och hållen för att hålla kvar hettan. Till och med i maj, när den blå himlen och äppelblommen förebådar sommaren, fryser jag om fötterna när jag sitter och skriver och måste sätta på mig mina kashmirsockor. Man kan inte vara tillfreds utan värme. Kyla är ett slags inre öken, en terror som världen utövar mot mig. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag är född och uppvuxen med centralvärme eller att jag är född och uppvuxen för centralvärme. Någon föreslog att mitt passionerade rökande är en passion för värmen i glöden och röken jag drar in. Det låter inte så långsökt i mina öron. Men trots att jag intensivt ogillar kyla avskyr jag att bylta på mig för mycket kläder. Lätta lössittande lager går bra, men jag står inte ut med åtsittande, figurnära lager som hämmar rörelserna och gör mig medveten om att jag är påpälsad. Blotta tanken på att känna mig påbyltad ger mig lust att yla och sli235