9789146243922

Eget grepp, Adolfsson.indd 1

2025-12-19 18:17:06

Eget grepp, Adolfsson.indd 2

2025-12-19 18:17:06

maria adolfsson

Eget grepp

wahlström & widstrand

Eget grepp, Adolfsson.indd 3

2025-12-19 18:17:06

Tidigare utgivning … alla för en, 2007 (på annat förlag) Felsteg, 2018 Stormvarning, 2019 Mellan djävulen och havet, 2020 Spring eller dö, 2021 Fallvind, 2022 Nödvändigt ont, 2023 Tiga som muren, 2024 Sanning, lögn och konsekvens 2025

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

Wahlström & Widstrand Box 3159, 103 63 Stockholm www.wwd.se info@wwd.se isbn 978-91-46-24392-2 copyright © Maria Adolfsson 2026 omslag Michael Ceken första tryckningen tryck ScandBook, EU 2026

Eget grepp, Adolfsson.indd 4

2025-12-19 18:17:06

PROLOG September 2024

– Men varför vill hon att vi ska komma just nu? Hon var ju här för bara några veckor sedan och dessutom ska vi ju dit till jul.

– Jag vet inte mer än du, hon ville inte säga något i telefonen.

Sa att det skulle bli en överraskning och att hon vill att vi firar ihop.

– Vadå för överraskning?

– Hur ska jag veta det? Det ligger liksom i sakens natur att man inte ska veta om överraskningar i förväg.

– Hon har bergis träffat någon, kanske ska förlova sig.

– Ja, eller gifta sig … Hon kanske är med barn.

Tystnad.

Minnen.

Och så: – Nå, ska ni med? Jag kan fixa flygbiljetterna.

– Okej då.

– Ja, inte fan tänker jag låta er åka utan mig.

5

Eget grepp, Adolfsson.indd 5

2025-12-19 18:17:06

Eget grepp, Adolfsson.indd 6

2025-12-19 18:17:06

Kapitel 1 2014

Rösten i telefonen är opersonlig, nästan likgiltig, trots budskapet.

– Jag har fått i uppdrag att meddela att Björn Lindgren har avlidit.

Det blir dödstyst i telefonen. En uppfordrande tystnad som väntar på respons, i alla fall något slags reaktion.

Ulla Bergvall låter lika kyligt effektiv som alltid. Kort och saklig, som om ingenting särskilt har hänt. Möjligtvis med en liten antydan till något annat ändå … Inte ilska eller sorg, snarare … skadeglädje?

Så hör Johanna sig själv börja prata. Osammanhängande, nästan vädjande, som om orden skulle kunna förmå Björns sekreterare att ta tillbaka det hon just sagt.

– Men det kan väl inte vara … Han var ju här, alltså jag träffade honom i torsdags. Det var, jag menar, han var precis som vanligt. Varför skulle han …? Det måste vara ett missförstånd …

Hon känner paniken komma krypande i takt med att hennes pladder möts av samma ihållande tystnad. Som om personen i andra änden tålmodigt väntar på att sanningen ska sjunka in.

Johanna Ekman blundar och bilderna flimrar förbi.

Björn hos henne i torsdags. Bara på torsdagar, inte alla, men nästan. Månad efter månad. Längre än så.

Det är snart fem år sedan hon träffade Björn första gången.

7

Eget grepp, Adolfsson.indd 7

2025-12-19 18:17:06

Björn Lindgren skulle aldrig lämna sin fru, det hade han gjort klart för Johanna redan från början. Han hade aldrig lovat henne någonting och han hade aldrig ljugit för henne. Han älskade henne, sa han.

– Men jag kan inte överge Birgitta och ungarna just nu. Inte så länge ungarna bor hemma i alla fall …, brukade han lägga till, och den flämtande lågan av hopp hade fått den lilla pust av syre som behövdes för att den inte helt skulle slockna och dö.

Visst hade hon varit förälskad, åtminstone i början. Och visst hade hon umgåtts med drömmar om något hon innerst inne visste aldrig skulle ske och slitits mellan två motstridiga men jämnstarka känslor.

Varför kunde han inte välja henne?

Varför skulle han välja just henne?

Uppgivenheten hade kommit smygande så långsamt och försiktigt att hon knappt lagt märke till den. Förväntan ersattes av en växande irritation, inte så mycket över Björn, mer över hennes egen oförmåga att bryta upp.

Ibland kändes det inrutade mönstret olidligt billigt. Varje torsdag, om inget annat meddelades, klockan halv sju, punktlig som en klocka, ringde han på hennes dörr. Dagen efter kom en bukett röda rosor till galleriet.

När hade hon börjat se dem som ett uttryck för bristande fantasi? När hade känslan av förbjuden romantik ersatts av irritation över det slentrianmässiga? Alltid dessa förbannade röda rosor.

Detta var allt. Någon framtid fanns inte.

Hennes alltmer sällsynta protester mot arrangemanget var egentligen mest lama försök att få honom att inte ta henne för given. Men att starta ett gräl med Björn var dömt att misslyckas. Han visste precis hur han snabbt skulle få henne att backa.

– Jag förstår verkligen om du vill att vi slutar träffas. Men du 8

Eget grepp, Adolfsson.indd 8

2025-12-19 18:17:06

har ju vetat från början att jag inte kan ge dig det du förtjänar, inte just nu i alla fall. Det kanske är jag som måste vara stark och avsluta det här …

Det var ett effektivt sätt att hålla henne kvar. Hon tystnade varje gång, skrämd av hur lätt han tycktes kunna avstå från henne. Och av blotta tanken på att behöva ge sig ut på banan och hitta någon annan.

Skamkänslorna hade hon lärt sig att skjuta undan, både de över att vara någons älskarinna, ”den andra kvinnan”, och över att vara en som nöjde sig med smulorna. Aldrig sträva efter mer, inte vänta sig något annat än detta.

Hon borde vara nöjd.

Regelbundet sex under en ömsesidig föreställning att bägge egentligen ville något mer. En gemensam överenskommelse, som inte krävde vidare engagemang eller tillät starka känslor.

En ursäkt att slippa leta efter något annat.

Nu hörs en harkling i andra änden.

– Begravningen äger rum nu på fredag klockan tretton på Skogskyrkogården. Hoppets kapell. Jag skulle rekommendera dig att du sätter dig långt bak.

9

Eget grepp, Adolfsson.indd 9

2025-12-19 18:17:06

Kapitel 2 Någon annanstans

Hon granskar oroligt sitt ansikte i spegeln. Ännu ung, inga djupa rynkor, men åren som gått syns tydligt, avtecknar sig som ett finmaskigt skuggnät av oro.

Det ljusa håret börjar synas i hårbotten. Dags att färga det igen, kanske klippa lite också, det börjar alltid locka sig när det blir längre.

Hon skruvar försiktigt upp locket till den lilla behållaren och böjer huvudet bakåt, får ena linsen på plats och blinkar till. Det hade varit svårt i början, nu går det på ren rutin varje morgon, som att duscha och borsta tänderna. Hålla skiten från sig.

Och sanningen.

Hon tittar i spegeln igen. Det ser konstigt ut med ett blått öga och ett brunt. En påminnelse.

Som om hon skulle behöva någon.

Så böjer hon huvudet tillbaka igen och sätter in den andra linsen.

10

Eget grepp, Adolfsson.indd 10

2025-12-19 18:17:06

Kapitel 3 2014

– Okej, men vad vill du då? Allt jag får höra är ju bara vad du inte vill. Inte åka till mina föräldrar, inte köpa ett sommarställe, inte följa med till Island i november, inte gifta dig.

Han har ställt ifrån sig vinglaset och rest sig ur soffan.

Hon sitter kvar.

– Jag träffar väl gärna dina föräldrar, säger hon. Men du vet att jag måste jobba nu i helgen, så …

– Så det var det du hörde av allt jag sa … Snyggt, Agnes.

– Men snälla Jonas, vad vill du att jag ska säga …?

Hon slår ut med händerna i en rörelse som ska signalera uppgivenhet inför stormvågen av orättvisa anklagelser.

Den övertygar inte ens henne själv.

Jonas fortsätter.

– Och du vill naturligtvis inte att vi köper något större tillsammans.

– Vi bor väl bra här? Det är väl fullt tillräckligt stort för oss två …

Hon ångrar sig i samma stund, vet vad som ska komma.

– För oss två, ja. För du vill inte skaffa barn. Du skulle förmodligen inte ens vara beredd att köpa en hund tillsammans.

Hon tar chansen. Klamrar sig kvar vid det sista. Det enda hon med fog kan protestera mot.

– Och vem skulle ta hand om den när vi bägge jobbar så mycket? Har du en aning om hur mycket passning och omsorg 11

Eget grepp, Adolfsson.indd 11

2025-12-19 18:17:06

en hund kräver? För det första måste den gå ut minst tre …

Mållös sjunker han ner i soffan igen. Ser på henne och skakar långsamt på huvudet.

– Sluta nu. Bara sluta.

Hon öppnar munnen men stänger den igen. Sneglar på honom där han sitter med huvudet tillbakalutat mot väggen bakom och blicken fäst mot taket. Uppgiven, som om all luft och stridsvilja slutligen har runnit ur honom.

En ilning av oro suger till i magen.

Det är inte första gången de har den här diskussionen; hennes brist på engagemang, hennes ovilja att ta deras förhållande till nästa nivå. Hennes likgiltighet inför framtiden. Hennes kyla.

Vanligtvis avslutas grälet med att han frågar henne varför hon överhuvudtaget vill vara tillsammans med honom.

– För att jag älskar dig, brukar hon svara.

Sanningsenligt.

Men den här gången kommer inte frågan. I stället lägger sig tystnaden över dem. Kilar sig in och dröjer sig kvar på ett sätt som sänder ännu ett isande stråk av oro.

Och just som hon lutar sig fram för att stryka undan den där hårslingan som alltid envisas med att lägga sig snett över pannan hör hon honom dra efter andan.

Som om han tar sats.

– Jag orkar inte längre, Agnes.

Hon försöker frammana ett uttryck för det som rasar ihop inom henne. För bestörtningen hon känner trots insikten som funnits där sedan i början av sommaren.

Jonas är på väg någonstans. Bort från henne. Hon har känt det tydligt, men varit oförmögen att sträcka ut handen för att hålla honom kvar. Lovat sig själv att prata med honom, ta mod till sig och fråga honom rakt ut, men valt att blunda en 12

Eget grepp, Adolfsson.indd 12

2025-12-19 18:17:06

dag till. Hon ville inte veta, vågade inte höra sanningen, och Jonas sa ingenting. Veckor av tigande iakttagande och växande misstankar hade blivit till månader då de sakta men säkert glidit allt längre ifrån varandra.

Hon sväljer med svidande hals och försöker utstöta ett litet skratt. Mjukt, avledande, övertygande om att hela det här bråket är onödigt. De älskar ju varandra, räcker inte det?

Oron får skrattet att fastna i halsen och förvandlas till ett gläfsande ljud.

– Du har rätt, säger hon. Jag ska skärpa mig. Äntligen tar han blicken från taket, men ingen försoning syns i hans ögon när han ser på henne.

– Det kan du inte, Agnes.

Hon känner ansiktet stelna. Försöker hitta något att säga, men vet att inga ord nu kommer att kunna ändra på det hon inser att han snart ska säga.

Så kommer det.

– Jag vill inte det här längre.

Han flyttar ut samma kväll. Säger något om att kvarta hos en polare några nätter innan han vet hur han ska lösa det. Slänger ner tandborste, laptop och lite kläder i en träningsbag. Står i hallen med ena handen på dörrhandtaget och ser på henne under några sekunder innan han trycker ner det.

– Du har träffat någon annan, eller hur? säger hon och hör det lätta ekot av sin egen röst när den tränger ut i trappuppgången.

Jonas Bylund stannar till i dörröppningen och betraktar kvinnan han försökt att komma inpå livet i snart fem år. Vet att det är dags att släppa taget nu. Ge upp. Vill inte leva längre med hennes förbannade gränser och ovilja att släppa honom ända in. Som om hon bär på en hemlighet som hon inte vill dela med sig av.

13

Eget grepp, Adolfsson.indd 13

2025-12-19 18:17:06

Som om hon inte litar på honom.

– Ja, ljuger han.

Det är första gången han ser henne tappa fattningen. Svala, logiska Agnes greppar mobiltelefonen som ligger på laddning på hallbordet och kastar den hårt i väggen.

För ett ögonblick betraktar han henne och känner en ilning av hopp. Tvekar ett ögonblick.

Så vänder han igen, går ut och stänger dörren bakom sig.

Agnes sjunker ner med ryggen mot väggen och blir sittande på golvet med blicken mot ytterdörren. En signal får henne att rycka till. Tydligen kommer den från mobilen som tappat bakstycket och ligger en bit bort. Förvånad över att den fortfarande tycks fungera hör hon signal efter signal skära genom den dammiga tystnaden innan den som vill henne något ger upp.

Så reser hon sig, tar upp mobilen och slår numret till jobbet.

I växeln låter Lilian Åkerman lite förvånad – Agnes Hallgren är sällan hemma från jobbet och aldrig för något så futtigt som en förkylning. Men nu verkar hon verkligen risig.

– Krya på dig, säger hon. Och drick varmt!

I tre dagar ligger hon i sovrummet med neddragna persienner.

Doften av Jonas omsluter henne fortfarande medan hon ältar varje ord som sagts och gråter över sin oförmåga. Då och då genomfars hon av tanken att han kanske skulle komma tillbaka om hon ringde och bad. Om hon bara lyckas övertyga honom om att allt ska bli annorlunda den här gången. Om hon bara lyckas övertyga sig själv.

Men hon vet att hon inte kommer att ens försöka. Hon vill honom bättre än så.

Hon äter inte, dricker bara lite vatten de gånger hon stapplar upp för att gå på toaletten. Törs inte möta sin blick i spegeln.

Det känns som om allt rämnar nu.

14

Eget grepp, Adolfsson.indd 14

2025-12-19 18:17:06

Från köket hör hon mobilen ringa gång på gång. Förmodligen Mira eller Johanna, eller Jonas som vill komma och hämta resten av sina saker. Antagligen börjar de bli oroliga; hon borde svara innan det ringer på dörren i stället.

Så drar hon täcket över huvudet och stänger ute världen igen.

15

Eget grepp, Adolfsson.indd 15

2025-12-19 18:17:06

Kapitel 4

Mira stryker försiktigt över värmepannan som, enligt den beskäftige reparatören, just fått ”näst sista smörjelsen”.

– Bry dig inte om vad han säger, visst håller du ett par år till, säger hon i ett försök att hamna på god fot med det hon i vanliga fall brukar benämna ”aset i källaren”.

Men nu är problemet med den trilskande pannan åtminstone tillfälligt ur världen. Hon tar sig uppför den smala trappan, gör en avstickare till köket och plockar ut en folköl ur kylen och cigarettpaketet från ett av skåpen innan hon fortsätter vidare ut i trädgården där hon sjunker ner på stentrappan.

Septemberluften är kylig, men när hon sitter helt stilla och blundar känns det att solen fortfarande värmer.

Det är ingen stor trädgård. Några bärbuskar, några fruktträd, en liten gräsmatta, en grusgång och en något sned berså täckt med vildvin.

Hon låter blicken och tankarna vandra fritt.

Måste plocka ner plommonen, tänker hon och betraktar de dignande grenarna medan hon skakar fram en cigarett. Och äpplena … Fast de där sura små karten kan fåglarna gott få.

Jag borde kanske beskära träden. Gör man det på hösten eller våren? Och häcken, vad fan gör man med den egentligen? Äger jag ens någon häcksax?

Hon drar ett djupt bloss och ser sig hjälplöst omkring medan alla ”borde” radar upp sig.

16

Eget grepp, Adolfsson.indd 16

2025-12-19 18:17:06

Det är ett typiskt egnahemshus från mitten av trettiotalet.

En gul trerumsvilla i trä, med en källare som byggts om så att hon i tonåren fått nästan ett helt eget plan, med egen ingång.

Här i morfars hus har hon vuxit upp bland fruktträd, bärbuskar och trävillor i olika färger. Ett paradis i förorten, hennes och morfars, tills hon flyttat hemifrån.

Det har gått mer än fem år nu sedan Karl-Erik Grahn somnat in för gott och Mira efter stor vånda beslutat sig för att flytta tillbaka till sitt barndomshem.

Hon har glatt sig åt beslutet varje vår och förbannat det varje höst.

Så länge morfadern levde var allt så självklart. Allt tycktes fungera av sig självt. Oljepannan hade hon aldrig ägnat en tanke, äpplena och plommonen bara fanns där. Visst hade hon hjälpt till att plocka frukt, klippa gräsmattan, kratta grusgången och spara på varmvattnet. Men det var alltid morfar som visste vad som skulle göras och när.

De första åren efter att hon flyttat tillbaka hade allt i huset och trädgården fungerat som vanligt, verkat sköta sig självt och med tiden hade hon lärt sig åtminstone det grundläggande, rensat hängrännor, rensat avlopp, tätat fönster och bytt ett dussin takpannor ovanför norrgaveln.

Men den gamla tvättmaskinen i källaren står kvar eftersom hon inte kommit sig för att frakta bort den efter att hon köpt en ny, och bara två av spisens plattor fungerar ordentligt.

Plattor …, tänker hon bistert, jag måste vara den enda på gatan som har en spis som är jämnårig med mig själv.

Med en känsla av att vara en bläckplump på ett blad med utsökt kalligrafi har hon blundat när hon sett hur grannarna runt omkring ständigt verkar vara upptagna med att renovera och bygga till, svurit för sig själv när hon sett hur spisar, en 17

Eget grepp, Adolfsson.indd 17

2025-12-19 18:17:06

bråkdel så gamla som hennes, provocerande ställts ut i väntan på att fraktas bort.

Med en tyst suck inser hon att tiden till sist har hunnit i kapp henne. Det går inte att blunda längre för år av eftersatt underhåll.

Kanske dags att ge upp, kasta in handduken, kapitulera inför sina tillkortakommanden. Sälja huset och flytta till en lägenhet.

Hur slitet det än är, så är huset i alla fall värt en hel del. Kanske borde hon försöka hitta något i stan igen. Något stort skulle pengarna för huset knappast räcka till, men det skulle vara nära till allt, snubbelavstånd hem från krogen, bara att gå ner till fiket på hörnet och äta frukost om man glömt att handla.

Hon saknar allt det där. Å andra sidan, vad är ”allt det där” mot att kunna dricka morgonkaffet på den varma stentrappan? Eller att ta en öl i bersån som är täckt av vildvin? Och tvestjärtar.

Men ändå.

Dessutom, påminner hon sig, bor hon knappast ute i obygden. Det tar bara tjugo minuter till stan med tunnelbanan.

Själva boendet är dessutom billigt, huset är betalt sedan många år och tomten är friköpt. Om det inte hade varit för alla dessa plötsliga utgifter: krånglande oljepanna, läckande tak, trasig spis … Vad fan kostar ens en häcksax?

Och imorgon är det sista dagen på jobbet. Sedan är det dags att börja jaga påhugg igen.

Nej, hon orkar inte tänka mer på eländet, inte just nu. Hon sträcker på sig och låter tankarna strosa fritt. Imorgon ska hon träffa Danne. Sex och skvaller: en bra start på helgen. Även om hon hellre hade träffat de andra. Agnes och Johanna. ”Vi måste ses”, säger de.

Alla tre menar det verkligen. Alla tre vet varför det inte är 18

Eget grepp, Adolfsson.indd 18

2025-12-19 18:17:06

som förr, varför det aldrig mer kan bli som det en gång var.

Och varför ingen av dem kan släppa taget om varandra.

Det är lättare i telefon. Lättare när de slipper se varandra i ögonen, lättare att undvika att säga det alla tänker. Det som inte får sägas. Ändå avslutas varje telefonsamtal med samma ord. ”Vi måste ses.” Snart.

De är äldre nu, intalar de sig. Livet kommer emellan, säger de sig. Det låter bra.

Det är långt ifrån sant.

Innerst inne vet alla tre varför det dröjer allt längre mellan de möten de både behöver och fruktar. Livet har inte alls kommit emellan. Tvärtom.

Livet har stannat till i steget.

Agnes har hon knappt pratat med på flera veckor nu och de senaste dagarna har hon varken svarat i telefonen eller ringt tillbaka. Antagligen har hon begravt sig fullständigt i jobbet och glömmer allt annat. Inklusive Jonas.

Hon får vara försiktig, tänker Mira. Det finns inte många som Jonas.

Och Johanna … Imorgon ska Björn Lindgren begravas och av någon anledning envisas hon med att närvara.

Mira tar ett djupt bloss. Så ett till innan hon ilsket fimpar mot stentrappan. Björn Lindgren. Hur fan har Johanna kunnat slösa bort sin tid på den fjanten? Gift dessutom. ”Vi måste ses.” Agnes, Johanna och Mira. Alltid de tre tillsammans.

För sin inre syn kan hon fortfarande se hur nöjt morfar flinat när han första gången hittat på det han sedan dess alltid envisades med att kalla dem: ”De tre musketöserna.”

19

Eget grepp, Adolfsson.indd 19

2025-12-19 18:17:06

De hade grimaserat pliktskyldigast varje gång han sa det, men i hemlighet gillat det. Tyckt om tanken på att de alltid skulle ha varandra.

En för alla, alla för en.

Jo, nog hade han varit nöjd när han kommit på det.

Morfar …

Alltid i grå kostym, hatt och promenadskor i läder.

Inga jeans och gympadojor som klasskamraternas pappor hade. Ingen pappa alls. Ingen mamma heller. Bara morfar.

Han som ägde minnena hon saknade.

– Berätta om mamma. Berätta om hur vacker hon var. Berätta om åren i Spanien och när de sköt dig i benet. Berätta om Paris och kriget. Berätta om mormor och mina släktingar i Spanien, morfar. Berätta om mamma.

Och Karl-Erik Grahn må ha varit dålig på att läsa sagor, och några gympadojor ägde han inte, men han kunde berätta.

Om hur han som sjuttonåring tagit hyra på en båt. Hur han åkt till Spanien för att slåss mot Franco. Om hur de förlorat, men hur han vunnit sin Maria. Han berättade om att det blivit omöjligt för honom och Maria att vara kvar i Spanien, om hur de flytt till Frankrike – just den spännande flykten ville Mira höra om och om igen – och han berättade om Paris. Om ockupationen, om ännu en motståndsrörelse.

Mira lyssnade andäktigt.

Hon kunde varje detalj men ville höra allt igen. Och igen.

Hon ville höra om vännerna som han hade litat på mer än några andra: Phil, Andrée, Pascal. Hur det en gång varit riktigt nära att Karl-Erik avslöjats av tyskarna, men räddades av sina vänner. Hur Pascal tillfångatagits, men lyckats fly med de andras hjälp, hur Phil så småningom hade anslutit sig till dem efter att ha blivit nedskjuten i sin Spitfire och räddats av Andrée.

20

Eget grepp, Adolfsson.indd 20

2025-12-19 18:17:06

De var hennes sagor, spännande, obegripliga och alldeles sanna. Tålmodigt berättade Karl-Erik om hur hans och Marias dotter Isabél föddes samma år som freden äntligen kom; om hur hans talang för att skriva, den som han alltid påstod att Mira ärvt, gav honom uppdrag för olika tidningar. Och så om de kringflackande åren som utrikeskorrespondent i efterkrigstidens Europa.

Hon fick höra om studentrevolter och om Isabél, som gift sig och skilt sig från en ”idiotisk advokat” och vid trettiotre års ålder blev med barn med någon ”oduglig hippie” som försvann till Alger och aldrig hörde av sig igen. Här brukade Karl-Erik muttra irriterat och Mira visste bättre än att fråga mer om just den oduglige hippien.

Så kom hennes älsklingskapitel i historien, det om hur Isabél födde en dotter med svarta lockar och mörkblå ögon, och hur Maria på besök hos dottern på sjukhuset stolt tittade på sitt barnbarn och gång på gång upprepade: – ¡Mira, que bonita es! ¡Mira!

Titta, vad söt hon är! Titta!

Så fick det bli.

Hon var inte lika förtjust i den del av historien som handlade om vad hon verkligen hade döpts till: Maria de los Angeles, Fernanda, Isabél, Valentina.

Grahn.

Hon skulle komma att lägga ner mycket möda på att hålla den informationen hemlig för klasskamraterna.

– Sjåpa dig inte, hade Karl-Erik sagt när hon klagade. De ville ha det så, din mamma och hennes mor. Var du i stället tacksam att jag inte lade till min egen mors namn också. Hon hette Göta.

Resten av historien brukade Karl-Erik ha svårare att berätta. Bilolyckan ett par år senare när Isabél körde Maria till en 21

Eget grepp, Adolfsson.indd 21

2025-12-19 18:17:06

plantskola och bägge krossades av en långtradare i en vägkorsning strax utanför Paris.

Det var svårt att förklara hur han som femtioåttaåring plötsligt stod ensam med dubbla sorger som ett tungt ok över axlarna.

Och ett litet barnbarn.

Han var den enda hon hade nu. Och hon var det enda lilla ljus han kunde skymta.

Karl-Erik Grahn förstod ganska snart det omöjliga i att kombinera ett jobb som innebar ständiga resor med rollen som ensamstående morfar till ett litet barnbarn. Frankrike erbjöd inte mycket till social trygghet eller barnomsorg och att lämna bort Mira var det inte tal om.

Så Karl-Erik gav upp sitt liv i Europa i utbyte mot trygg­ heten i Sverige och flyttade hem till det hus i Enskede som hans föräldrar lämnat efter sig. Det hus hans far byggt medan han själv slagits i Spanien.

Samma hus där Mira nu lättat konstaterar att hon kan skjuta undan bekymren för värmepannan ännu en säsong.

Och att hon saknar honom varje dag.

Morfar …

– Så de tre musketöserna har fått sin lilla Dartanjang till slut, hade han sagt några år senare.

Den gången hade han inte haft en aning om vad det skulle innebära.

Mira föser undan minnet, dricker upp det sista av ölen och fimpar på stentrappan.

22

Eget grepp, Adolfsson.indd 22

2025-12-19 18:17:06

Kapitel 5

Utanför huset på Scheelegatan håller ett gäng gatuarbetare på att riva upp körbana och trottoar. Arbetet har hållit på sedan i våras och visar inga synliga tecken på att gå framåt. Agnes brukar irritera sig på det eviga ljudet från borrar och lastbilar på tomgång. Nu hör hon det inte.

Inte förrän den fjärde dagen efter att Jonas lämnat henne.

Halv sju slits hon ur orolig sömn av ett fruktansvärt oväsen.

Hela huset vibrerar.

Vad i helvete håller de på med?

Hon kastar sig ur sängen och drar upp persiennerna. Nedan­ för fönstret står en kille med öronskydd och hackar sönder asfalten med en bilningsmaskin.

Ljudet är öronbedövande. Hon måste ut. Hon duschar, tvättar håret och byter lakan. Öppnar trots oljudet utanför alla fönstren i den instängda lägenheten.

Ut i köket. Mobilens skärm är sprucken och svart. Urladdad eller död; hon vet inte vilket men trycker in laddaren, sätter på kaffebryggaren, slänger en halv limpa med ett lager luddigt mögel i soppåsen, tar fram ett paket knäckebröd och hittar en halv tub räkost i kylskåpet. Ingen mjölk, naturligtvis. Hon får dricka kaffet svart.

Långsamt tuggar hon i sig två smörgåsar och sköljer ner med kopp efter kopp av det starka kaffet.

Väntar på förtvivlan. Lämnas ifred.

Hon klär på sig jeans, t-shirt, sneakers och den bruna mocka­ 23

Eget grepp, Adolfsson.indd 23

2025-12-19 18:17:06

jackan, sparkar tre dagars tidningsskörd åt sidan och går ut ur lägenheten.

Ute i oväsendet och det skarpa ljuset på gatan stannar hon tvekande till. Brottas för några sekunder med längtan att helt enkelt återvända upp i lägenheten och lägga sig i sängen igen.

Så börjar hon obeslutsamt att gå ner mot Kungsholmstorg.

Det är en vacker höstdag, noterar hon förstrött. Nere vid Norr Mälarstrand glittrar Mälaren opassande muntert. Lite av sommarvärmen finns kvar, men något nytt har letat sig in i luften. Något friskt och klart, som ett stort glas kallt mineralvatten. På skutorna utmed kajen sitter några husbåtsägare och njuter av de sista värmande solstrålarna.

Agnes ökar takten.

Tre timmar senare värker fötterna av stum asfalt och skavsår.

Hon har gått över Västerbron, genom Tanto, hela Ringvägen och Renstiernas gata till Katarinavägen. Ner till Slussen där hon hoppade på färjan över till Djurgården. Runt hela ön och sedan Strandvägen. Hon har gått i rask takt medan tankarna malt i huvudet. Fötter och skenben värker; av någon anledning känns smärtan skön.

Utan att stanna fortsätter hon genom Kungsträdgården förbi Operan och Tegelbacken. Hantverkargatan och så hem till Scheelegatan igen.

Fönstren står fortfarande på vid gavel i lägenheten. Korsdraget när hon öppnar ytterdörren får det i sovrummet att slå igen med en smäll medan gardinerna i vardagsrummet böljar in som halvfyllda luftballonger.

Agnes Hallgren går ut i köket, dricker ett glas vatten så snabbt att hon sätter i vrångstrupen, häller upp ett glas till och sätter sig i soffan. Snör av sig skorna och lirkar bort strumporna som fastnat i skavsåren på hälarna.

24

Eget grepp, Adolfsson.indd 24

2025-12-19 18:17:06

– Du sabbade det, säger hon högt till sig själv. Det är ditt eget fel.

Hon lutar sig tillbaka och blundar.

Varför kunde jag inte berätta som det var? Jag litar ju på Jonas.

Det känns skönt att låtsas som att hon haft ett val. Befriande att vältra sig i självförebråelser. Hennes val, hennes fel. Det är lättare att hantera än sanningen.

Nu finns det i alla fall ingen som surar om jag jobbar över, tänker hon. Egentligen passar det bra att jag är ensam nu, den nya tjänsten kommer att kräva ännu mer övertid. Det hade Jonas aldrig stått ut med.

Hon går tillbaka till köket. Tar fram pasta, ägg och en bit parmesan ur kylen och sätter på kaffebryggaren. Kastar en blick på mobilen på skänken, den är fulladdad igen och ser faktiskt ut att ha överlevt.

Fjorton missade samtal, nio obesvarade sms.

Sju röstmeddelanden.

Hon lyssnar medan hon börjar leta efter ett rivjärn till osten.

Mira, Johanna, en felringning, Johanna igen, som lät orolig nu, Sven Englund, som lät chefsmässigt allvarlig. Mira igen, som lät bekymrad, och sist Johanna igen. Alla vill de att hon ska ringa upp. Så fort hon kan.

Det kan hon inte.

25

Eget grepp, Adolfsson.indd 25

2025-12-19 18:17:06