9789146240754

Anna Brynhildsen

Vårt eget hala vatten

wahlström & widstrand

Vart eget hala vatten.indd 3

2023-07-03 11:00

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Copyright © Anna Brynhildsen, 2023 Omslag Lotta Kühlhorn Tryck ScandBook, EU 2023 ISBN 978-91-46-24075-4

Vart eget hala vatten.indd 314

2023-07-03 11:00

När man föds är allt som det ska, sedan blir det långsamt värre. Det här var alldeles i slutet av våren, när saker fortfarande till viss del var som de skulle, ljuset var skarpt som om sommaren redan kommit. Allt som Sara kände på sig skulle hända bar hon inom sig, små och stora katastrofer som hon inte visste exakt vad de skulle få för konsekvenser, men som hon kunde känna konturerna av mellan sina händer.

Det var en tisdag i maj när Evi ringde Sara och berättade att breven skulle skänkas. Hon sa att när hennes pappa hade berättat det för henne hade han haft något självbelåtet över sig. Hon sa att hon trodde att det var så här arvtagerskor kände, när deras filantropiska föräldrar meddelar att deras kvarlåtenskap ska skänkas till en ideell förening. Evi tyckte att han berövade henne på något som var hennes födslorätt, och hennes pappa tyckte att han var i sin fulla rätt att göra precis som han ville. Evi hade vänt sig till sin mamma, men hon hade inte ens låtit henne avsluta meningen. Nej, hade hon sagt, du vet att jag inte har med det där att göra, det där är mellan din pappa och hans bror.

7

Vart eget hala vatten.indd 7

2023-07-03 11:00

Så fort Sara sett Evis namn på telefonskärmen hade hon trott att samtalet skulle handla om något annat, något värre, hon hade svarat med hjärtat rusande. Hon var på väg hem från jobbet och det blåste så mycket i mikrofonen när hon passerade klaffbron att hon knappt hörde vad hon själv sa, vågorna skummade upp mot kajen. »Jaha«, sa Sara när Evi berättat. »Okej.« »Vadå ’okej’? Tycker inte du att det är fel?« »Jag vet inte. Det är ju för en god saks skull. Man kan väl förstå hur Mats tänker?« »Men tänk om jag vill ha breven?« »Vill du det?« »Ja. Eller om du vill det. Dom är faktiskt dina också.« »Jo«, sa Sara. »Men jag är inte särskilt sentimental, inte på det sättet.« »Jag tycker bara det är sjukt att han beter sig som om det handlar om vilka saker som helst.« »Det är klart han inte tycker det. Det är precis därför han vill skänka dom.« Sara tvekade, sedan berättade hon för Evi om en hän­ delse som inträffat tio år tidigare. På den tiden bodde Sara fortfarande i Stockholm, hon och Elias var bara goda vänner och Sara var tillsammans med en goy som hette Peter. I efterhand skulle hon minnas honom som snäll men ganska menlös, en sådan relation som försvinner i det slukhål som är gränsen mellan att vara ungdom och vuxen.

Hon hade kommit hem från jobbet en dag, till den etta på Kungsholmen de hyrde i andra hand. Han hade väntat 8

Vart eget hala vatten.indd 8

2023-07-03 11:00

på henne och hon hade märkt att det var något, som om någon sagt åt honom att se normal ut och han hade ställt sig vid fönstret, intagit en pose. Han vred på sig, det gick att se på honom hur han tog sats. Sara mindes inte om han faktiskt sa orden rakt ut, eller om han bara pekat med handen mot köksbordet där bitarna av spegeln låg.

Hon hade fått den av sin farmor i studentpresent året innan, som ett arv i förtid. Det var en handspegel helt i glas, glaserad på baksidan och med mönstret av en varg utskuren, som i Wolff. Det var lite vasst om man drog fingret där. Hon hade alltid beundrat den hemma hos sin farmor, det var det enda hon någonsin velat ha från någon, så till den grad att hon haft frågan förberedd till den dagen hennes farmor skulle dö. Så hade hon fått den, bara så där som om det inte var något stort, men i Saras värld var det något betydelsefullt över gesten, ett förtingligat förtroende när hon höll spegeln i sina händer.

Hon hade varsamt packat in den i papper inför flytten till Kungsholmen, lika försiktigt packat upp den, i det första egna hemmet låg den på hennes byrå, precis som den legat på hennes farmors.

Han skulle bara flytta på byrån för att komma åt ett eluttag där bakom. Han hade tippat den lite, och den lilla lutningen räckte för att spegeln skulle fara i golvet. Det var inte ens ett högt fall, den föll inte särskilt långt, men hade ändå spruckit i bitar, för många och för små för att de skulle gå att sammanfoga igen.

Sara hade aldrig berättat det för någon. Inte för sin farmor, inte för sin pappa, inte för Mats och inte för Evi, 9

Vart eget hala vatten.indd 9

2023-07-03 11:00

förrän nu. Hon skämdes fast det gick att hävda att det inte var hennes fel. Det spelade ingen roll. Därför förstod hon varför Mats ville skänka bort det lilla som fanns kvar. »Jag skulle inte låtit det hända«, sa Evi. »Jag tänkte inte heller att jag skulle låta det hända«, sa Sara. »Men det hände ändå.«

Vart eget hala vatten.indd 10

2023-07-03 11:00

Sara hörde inte längre ljudet från fiskmåsarna.

Det var samma sak varje år, det gick från ett larm till ett sorl till en del av miljön. Lika självklart som vinden, lukten av tång, smutsen på fönsterrutorna, vildkaniner­ na vid byggarbetsplatserna. Saras och Elias lägenhet vid Stapelbäddsparken hade fönster mot innergården och de följde fåglarna där vår efter vår, hur honorna ruvade med något stoiskt och trotsigt i sina ögon. Veckan innan hade tre ungar kläckts, ännu inte mer urskiljningsbara än tre duniga bollar.

Evi, Mats och Anne bodde tio minuters promenad bort.

Samma stadsdel, samma känsla av hur Västra hamnen liksom inte smälte in med resten av staden, som ett trans­ planterat organ som ännu inte accepterats av värdkrop­ pen. Lägenheterna hade egentligen för höga hyror här, men när hon och Elias flyttat till Malmö hade de hamnat där för att kötiden var lika med noll.

Snart hade hon upptäckt att stadsdelen hade en skön skevhet som fick henne att känna sig lite hög, som om hon ramlat av den riktiga världens kant och landat i ett 11

Vart eget hala vatten.indd 11

2023-07-03 11:00

prospekt från ett arkitektkontor. Sara ville ha det prak­ tiskt, rent, kalt, tryggt. Hon ville ha svindeln av att vand­ ra runt mellan husen och byggarbetsplatserna och tänka att hon befann sig i en enklav, ett gated community.

Mats och Anne var likadana, de gömde sig i det öppna, även om de aldrig skulle ha uttryckt det så. Sara hade en gång frågat Mats om de någonsin funderat på att lämna Malmö, och Mats försökte låta oberörd. »Varför skulle vi det?« Som om han verkligen inte förstod vad hon menade.

Men eftersom Mats röst alltid brukade vara så mjuk när han pratade med brorsdottern framstod den lilla, lilla hårdheten i den som någonting skarpt och tydligt fram­ trädande. Hon kunde inte avgöra om den inställningen var stoisk eller dumtrygg och godtrogen. Hon tänkte att det var precis så det hade börjat för deras familj förra gången. När allt är som det ska har man fortfarande otal­ iga vägar utåt, bakåt, framåt, i sidled, ändå stirrar man envist ner i marken tills de alla stängts, en efter en.

Sara och Mats trivdes med varandra, de hade hittat en relation i skärningspunkten mellan barn-förälder och vanlig vänskap. Hon brukade tänka att hon kunde möta Mats på ett sätt som hon inte kunde med sina egna föräldrar, han hade aldrig behövt ta verkligt ansvar för henne. Hon kunde se honom som en person, låta honom komma undan med sina brister för att det enda deras re­ lation krävde var sådant som var enkelt. Han hade en lite mörk humor som bröt fram ibland och alltid överraskade 12

Vart eget hala vatten.indd 12

2023-07-03 11:00

henne, han läste igenom hennes tidiga utkast till pm och artiklar, sms:ade ibland och frågade hur saker gick. Han bjöd in henne till shabbesmiddag varje fredag och blev märkbart glad de gånger hon dök upp, men förebrådde henne aldrig när hon hellre gjorde annat.

I gengäld brukade Sara fråga hur han mådde, hur han hade det. Ibland svarade han med att beskriva vad han gjorde på jobbet eller hur skönt det var att våren var på väg. Men lika ofta kunde frågan följas av en lång monolog där det ena ämnet avlöste det andra, som om han inte vågade lita på att någon skulle fråga igen på mycket lång tid och visste att det gällde att passa på.

En gång i månaden gick Sara och Mats till Pivo på after work – åtminstone låtsades de båda som om det blev av en gång i månaden, men det var svårt att få ihop det med den frekvensen. Varje gång hon såg honom komma in genom dörren på stammisstället tyckte hon sig kunna se hans axlar sjunka ett par centimeter, en rynka nära munnen som mjuknade. Som om de hittade hem just där: en tjeckisk ölstuga med fem rustika bord och ett enda öl i två storlekar, där inga onödiga val behövde göras, ald­ rig några nya ansikten i personalen, och där Mats aldrig behövde känna sig för gammal, där hans ålder låg något norr om medianen, men tillräckligt nära den. Traditio­ nen hade hållit i sig i tre år, en oregelbunden rutin som aldrig uttalades men var så säker att den blivit ett nav i Saras världsuppfattning. De sågs alltid där, hon bruka­ de vara först och han några minuter sen. De struntade i 13

Vart eget hala vatten.indd 13

2023-07-03 11:00

middag, men beställde oftast in tilltugg. Doppade pickles i tjock yoghurt och honung, delade på en bit inlagd ost med paprika och gul lök, fällde en obligatorisk kommen­ tar om att de centraleuropeiska rätterna smakade som deras östeuropeiska arv.

De drack två stora öl var, den första snabbt och den andra långsamt, och när bartendern kom fram och frågade om de ville ha något mer tittade de alltid på varandra en längre stund än vad som var nödvändigt, en tvekan som på sätt och vis inte behövdes eftersom det ändå all­ tid slutade på samma sätt. Men det var också en tvekan som fyllde en funktion, eftersom den vittnade om något värdefullt: att de båda hade tusen vägar ut från deras sätt att umgås på, men att de var där för att de ville det varje gång, för att de aktivt valde det.

Nästan varje månad under tre år: två stora och en liten öl, och när den lilla var slut var det aldrig frågan om de skulle stanna kvar längre. Då reste de sig upp koordinerat och Mats tog notan – Sara någon enstaka gång om hon lyckades övertala honom – och sedan gick de långsamt den kvartslånga promenaden förbi universitetet, där det alltid blåste så mycket att det kändes som att gå in i en vindtunnel, över klaffbron, kryssade sig förbi männen som fiskade längs kajen i Dockan.

Det var torsdag, och Mats och Saras första after work sedan Evi ringt henne och berättat om breven. Sara hade medvetet kommit dit en stund innan deras avtalade tid för att kunna beställa en stor öl till honom, en alkoholfri 14

Vart eget hala vatten.indd 14

2023-07-03 11:00

till sig själv. Hon hade hällt upp den i sejdeln, lämnat tillbaka den tomma buteljen i baren och hunnit sitta vid bordet ett par minuter innan Mats dök upp.

De hade suttit där i nära två timmar men samtalet hade känts trögare än vanligt, aldrig riktigt lämnat kallprats­ stadiet, de hade pratat jobb och sommarplaner och Mats hade verkat spänd, lätt disträ.

Hon tajmade deras andra beställning tills Mats gick på toaletten. Två stora? frågade bartendern. En, och en alkoholfri, sa hon.

De drack även den under samma stämning, som om de rörde sig kring något stort, hon kunde se på Mats att det fanns något han ville få sagt och någonstans visste Sara att hon längtade efter att prata ut på riktigt, men i stället för att mötas gick de i cirklar runt varandras ord.

När den andra ölen nästan var urdrucken var hon tvungen att resa på sig och gå in på toaletten. Ett svagt illamående hade börjat redan förra veckan, eller som hon åtminstone börjat inbilla sig då. En ny rundhet över dragen i ansiktet, något mjukare och mildare som hon genast ville driva bort med något som var skarpt, hårt och kantigt. Hon gick in på Instagram, ett ögonblicks tyngdlöshet mellan det att flödet uppdaterades och att den lilla röda markeringen vid inkorgen antingen dök upp eller uteblev. Den uteblev, och genast föreställde hon sig att han också var ute någonstans, med en okänd kvinna.

Svartsjukan var som värst när den kom så, i situationer där den inte hade någon logisk plats. Då kom den förklädd till ilska, ett plötsligt barnsligt habegär, en kortvarig im­ 15

Vart eget hala vatten.indd 15

2023-07-03 11:00

puls av att vilja slå knogarna blodiga mot badrummets persikofärgade kakelvägg. Hon tvättade händerna igen, undvek spegeln.

När hon kom tillbaka till Mats stod sejdlarna på bor­ det och väntade utan att hon hunnit säga något om sitt tillstånd, en tunn rännil av skum hade skvalpat över när bartendern ställt ner dem och runnit ner längs det tjocka glaset, fångats upp av pappersunderlägget. Hon hann fundera på hur hon skulle slippa att dricka den, innan hon helt bragdes ur fattningen av en detalj i bilden som inte stämde. Det var inte små sejdlar han hade beställt in, de som signalerade att kvällen snart var över. Det var stora. Det var då hon förstod att något verkligen var fel.

Vart eget hala vatten.indd 16

2023-07-03 11:00